Fruntimmersavdelningen vid Kungliga Akademien för de fria konsterna

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Fruntimmersavdelningen vid Kungliga Akademien för de fria konsterna inrättades 1864,[1] och upplöstes 1925. Det var en enskild klass för kvinnliga studerande vid Konstakademien.

Ursprungligen tilläts kvinnor endast studera vid Konstakademien med speciell dispens. Wilhelmina Krafft studerade under 1790-talet vid Konstakademien.[2] År 1847 hade fyra kvinnliga extraelever tillåtits delta i viss undervisning vid akademien, då skulpturläraren Carl Gustaf Qvarnström lyckades få in Amalia Lindegren, Jeanette Möller, Agnes Börjesson och Lea Ahlborn som elever. De fyra kvinnliga konstnärerna fick dock bara tillåtelse att delta vid undervisningen i teckning efter antika gipsskulpturer.[3]

När fruntimmersavdelningen öppnade hösten 1864 blev det för första gången möjligt för kvinnor att som ordinarie elever genomgå en fullständig konstutbildning. Konstakademien blev den första av de kungliga konstakademierna i världen med att erbjuda konstutbildning för såväl kvinnliga som manliga elever.[1] De kvinnliga eleverna undervisades nu också för första gången i teckning efter levande modell.[4] Öppnandet av fruntimmersavdelningen innebar också att det blev möjligt för kvinnor att tilldelas medaljer och resestipendier.[5] Undervisningen vid fruntimmersavdelningen skedde avskild från övrig undervisning vid akademien, och kvinnliga och manliga elever fortsatte att undervisas separat fram till 1925, då de två utbildningarna formellt slogs ihop.[4]

Den första kullen på 18 kvinnliga elever som togs in hösten 1864 kallades "akademiflickorna", och innehöll bland andra Amanda Sidwall, Mimmi Zetterström, Christine Sundberg, Anna Nordgren, Sophie Södergren och Anna Nordlander.[6] Bland andra konstnärer som utbildats på fruntimmersavdelningen märks Karin Bergöö, Julia Beck, Eva Bonnier och Hilma af Klint.[7]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Bengtsson, Eva-Lena ”Konstakademien och Mejan”, i Kungl. Konsthögskolan Vårutställning 2005 (Utställningskatalog), 2005
  2. ^ Österberg, Carin et al., Svenska kvinnor: föregångare, nyskapare. Lund: Signum 1990. (ISBN 91-87896-03-6)
  3. ^ Bengtsson, Eva-Lena, ”Amalia Lindegren: Aspects of a 19th-Century Artist”, i Woman's Art Journal, vol. 5, nr. 2, 1984/1985, Woman's Art Inc., sidorna 16–20
  4. ^ [a b] Werkmäster, Barbro och Bengtsson, Eva-Lena Kvinna och konstnär i 1800-talets Sverige, Bokförlaget Signum, Lund, 2004
  5. ^ Winell-Garvén, Iréne, Vägen till Parnassen. En sociologisk studie av kvinnligt konstnärskap i Sverige 1864-1939, Göteborgs Universitet, Sociologiska institutionen, 2005
  6. ^ Amanda Sidwall, Eskilstuna konstmuseum Arkiverad 15 mars 2016 hämtat från the Wayback Machine.
  7. ^ http://www.waldemarsudde.se/samlingarna/verk-av-ovriga-konstnarer/parkmotiv-motiv-fran-waldemarsudde-m-fl/