Gällivare

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
För andra betydelser, se Gällivare (olika betydelser).
Gällivare
Tätort
Centralort
Storgatan i Gällivare
Storgatan i Gällivare
Land Sverige Sverige
Landskap Lappland
Län Norrbottens län
Kommun Gällivare kommun
Distrikt Gällivare distrikt
Höjdläge 358 m ö.h.
Koordinater 67°8′38″N 20°39′16″Ö / 67.14389°N 20.65444°Ö / 67.14389; 20.65444
Area
 - tätort 863 hektar (2015)[2]
 - kommun 16 950,53 kvadratkilometer
Folkmängd
 - tätort 10 417 (2017)[2]
 - kommun 17 676 (2018)[1]
Befolkningstäthet
 - tätort 12,071 inv./hektar
 - kommun 1 inv./kvadratkilometer
Tidszon CET (UTC+1)
 - sommartid CEST (UTC+2)
Postnummer 982 01–982 99
Tätortskod T8596[3]
GeoNames 606086
Ortens läge i Norrbottens län
Red pog.svg
Ortens läge i Norrbottens län
Wikimedia Commons: Gällivare
SCB:s tätortsavgränsning (långsam)
Redigera Wikidata

Gällivare (nordsamiska: Jiellevárri eller Váhčir, lulesamiska: Jiellevárre eller Váhtjer,[4] meänkieli: Jellivaara, finska: Jällivaara) är en tätort i Lappland och centralort i Gällivare kommun i Norrbottens län. Orten är en järnvägsknut mellan Malmbanan och Inlandsbanan, vilken har sin nordliga ändpunkt i Gällivare. Idag är samhällena Gällivare och Malmberget praktiskt taget hopbyggda och det är cirka fem kilometer mellan orternas centrala delar.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Ortnamnet, stavat Gillevara, nämns för första gången i ett tillägg till Johannes Schefferus verk Lappland som utgavs 1673. Det uppgavs då vara namnet på ett berg med en rik järnmalmsförekomst.[5] Namnet anses komma från det samiska Jiellovárre, "Sprickberget", och syftar antagligen på Malmberget. Sprickan skulle då vara den tvärdal som finns mellan Välkommaberget och Kungsryggen.[6]

Idag kallas tätorten på samiska för Váhtjer eller Váhčir, vilket var namnet på den same som 1597–1604 var innehavare av lappskattelandet kring Dundret.[6]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Gällivares historia som ort går tillbaka till 1690-talet, då järnmalm hittades i berget Illuvare, som kom att kallas för Gällivare malmberg. Fyndigheten var belägen i nuvarande Malmberget, där provbrytning inleddes 1735.[7] Befolkningen i området bestod då i stort sett enbart av samer hörande till Kaitums lappby. Dessa hade sedan 1605 sin kyrkplats i Jokkmokk, men i början av 1700-talet nåddes Sveriges riksdag av ryktet att de ännu inte hade blivit riktigt kristnade. År 1738 beslöt därför riksdagen att en ny kyrka skulle inrättas närmare Kaitumsamerna till vilken varje matlag i Sverige skulle bidra med ett öre silvermynt. År 1742 reste missionärerna Pehr Högström och Petrus Holmbom runt i Kaitumbyn och bestämde tillsammans med samerna att påsken skulle firas i närheten av Gällivare malmberg. Där placerades också den kyrka som två år senare byggdes för de insamlade ettöringarna, Ettöreskyrkan (Gällivare gamla kyrka).[8]

I anslutning till kyrkan utvecklades sedan Gällivare som ort i takt med att den kommersiella utvinningen av malmen i Malmberget tog fart från och med 1740-talet.[7] Det stora uppsvinget kom i och med Malmbanans anläggande i slutet av 1800-talet, vilket kraftigt underlättade malmtransporterna. År 1910 tillkom också ett sjukhus i Gällivare.[9]

Administrativ historik[redigera | redigera wikitext]

Gällivare är sedan 1744 kyrkby i Gällivare socken och ingick efter kommunreformen 1862 i Gällivare landskommun. I denna inrättades för orten 3 juni 1893 Gällivare municipalsamhälle, före 7 september 1951 benämnd Gällivare kyrkostads municipalsamhälle. Municipalsamhället upplöstes 31 december 1955.

Befolkningsutveckling[redigera | redigera wikitext]

Befolkningsutvecklingen i Gällivare 1900–2015[10][11][12]
År Folkmängd Areal (ha)
1900
  
1 981
1960
  
6 325 413
1965
  
6 834 455
1970
  
7 773
1975
  
8 669
1980
  
8 131
1990
  
8 470 729
1995
  
9 179 741
2000
  
8 454 745
2005
  
8 480 748
2010
  
8 449 748
2015
  
10 362 863
Anm.: 2015 kom en del av södra delen av tätorten Malmberget att räknas till denna tätort
 † Befolkning runt ett municipalsamhälle 1900.

Gällivares stadsdelar[redigera | redigera wikitext]

  • Andra Sidan
  • Apelquistheden
  • Björkmansheden
  • Fjällnäs
  • Folkets park
  • Forsheden
  • Forsvallen
  • Granbacka
  • Heden
  • Hägern
  • Karhakka
  • Nunisvaara
  • Nuolajärvi
  • Malmheden
  • Mariaområdet (Muddus)
  • Myråsen
  • Silfwerbrandshöjden
  • Tallbacka (Malmberget)
  • Vassaratorget (Centrum)
  • Vuoskojärvi
  • Vouskon (Blockis)

Kommunikationer[redigera | redigera wikitext]

Gällivare har järnvägsförbindelser via Malmbanan och Inlandsbanan.

Gällivare flygplats ligger drygt 7,5 km öster om samhällets centrum efter väg E45, med flera dagliga förbindelser med Stockholm-Arlanda.

Näringsverksamhet[redigera | redigera wikitext]

Dominerande industri är service- och tjänsteföretag med anknytning till gruvnäringen. I Gällivares närhet finns LKAB:s underjordsgruva som ligger i Malmberget/Koskullskulle, 5 kilometer norr om Gällivare, samt Bolidens Aitikgruva, belägen 10 kilometer söder om samhället längs E10. Gruvbrytningen sker i stort sett under Malmberget, därav den stora samhällsomvandlingen som sker i tätorten. I Gällivare fanns tidigare norra Europas största solcellstillverkning.

I Gällivare ligger Gällivare tingsrätt.

Gällivare sjukhus är ett av fem sjukhus i Norrbotten. Sjukhuset är ett förstärkt länsdelssjukhus för Malmfälten. I upptagningsområdet ingår fyra kommuner: Gällivare, Kiruna, Jokkmokk och Pajala. Sjukhuset har 100 vårdplatser och cirka 700 anställda.

Utbildning[redigera | redigera wikitext]

2008 öppnade det riksrekryterande European Energy School - Energigymnasiet i Gällivare. 2014 stängdes det ned.

Kultur och museum[redigera | redigera wikitext]

Gällivare museum är ett kulturhistoriskt museum som bland annat har litteratur från 1600-tal fram till idag och ett magasin med föremål från 1800- och 1900-tal. Museets drivs av Gällivare kommun som är huvudman för museet i samarbete med Gellivare Socken Hembygdsförening, som äger samlingarna. Museet förvaltar gruvarbetarnas konstsamling, vilken består av de cirka 120 konstverk som skänktes till gruvarbetarna under gruvstrejken 1969. På museet finns även kyrkoherden Johan Curtelius' konstsamling, Adolf Henriksons konstsamling och kommunens egen konstsamling. Sedan 1985 ligger museet på andra och tredje våningen i före detta Centralskolan, byggd 1914.

Evenemang[redigera | redigera wikitext]

Gällivare är en central ort för västlaestadianismen. Här ordnas årligen "Gällivare julsamlingar" som samlar deltagare från Sverige, Norge, Finland, USA, Kanada och andra länder. Talen tolkas till finska och simultant även till engelska.

Sport[redigera | redigera wikitext]

Strax intill tätorten ligger lågfjället Dundret med tillhörande skidanläggning. Där finns en skidanläggning med tretton nedfarter av varierande svårighetsgrad och världscuptävlingar har hållits där i såväl längd- som utförsåkning.

Bildgalleri[redigera | redigera wikitext]

Kända personer från Gällivare[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Folkmängd i riket, län och kommuner 30 september 2018 och befolkningsförändringar 1 juli–30 september 2018, Statistiska centralbyrån, 12 november 2018, läs online
  2. ^ [a b c] Tätorter 2015; befolkning 2010-2017, landareal, andel som överlappas av fritidshusområden, Statistiska centralbyrån, 5 april 2017, läs online
  3. ^ Befolkning i tätorter 1960-2010, Statistiska centralbyrån, läs online, läst: 26 december 2013
  4. ^ ”Sametinget.se Ortnamn med lulesamisk stavning. http://www.sametinget.se/1670. Läst 13 september 2014. 
  5. ^ Schefferus, Johannes; Granlund John, Manker Ernst (1956). Lappland. Acta Lapponica, 0348-8993 ; 8. Uppsala: Almqvist & Wiksell. sid. 394. Libris 1178624 
  6. ^ [a b] Falck, Albert; Korhonen Olavi (2008). Gällivares samiska och finska ortnamn ([2. uppl.]). Gällivare: Gellivare sockens hembygdsförening. Libris 10894842. ISBN 978-91-971835-6-7 
  7. ^ [a b] Norberg, Petrus (1958). Forna tiders järnbruk i Norr- och Västerbotten. Stockholm: Almqvist & Wiksell. Libris 426029 
  8. ^ Högström, Pehr; Hallencreutz Carl Fredrik (1990). Pehr Högströms Missionsförrättningar och övriga bidrag till samisk kyrkohistoria. Studia missionalia Upsaliensia, 0585-5373 ; 50. Uppsala: Svenska institutet för missionsforskning. sid. 48–49. Libris 8379743. ISBN 91-85424-19-6 
  9. ^ Frängsmyr Tore, red (1993). Norrländsk uppslagsbok: ett uppslagsverk på vetenskaplig grund om den norrländska regionen. Bd 1 [A-Gästg]. Höganäs: Bra böcker. Libris 1610871. ISBN 9171331875 
  10. ^ Folkräkningen 31 december 1900. Statistisk tidskrift 1903. häft: 129-130. Kungliga statistiska centralbyrån.
  11. ^ ”Statistiska centralbyrån - Folkmängd i tätorter 1960-2005”. Arkiverad från originalet den 23 juni 2011. https://www.webcitation.org/5zewoamwt?url=http://www.scb.se/statistik/MI/MI0810/2005A01x/MI0810_2005A01x_SM_MI38SM0703.pdf. Läst 13 december 2010. 
  12. ^ Statistiska meddelanden Be 1967:21 Tätorternas areal och folkmängd 1960 och 1965. Stockholm: Statistiska centralbyrån. 1967-09-22. sid. 84 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]