Gärdsgård

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Gärdesgård)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Svensk, klassisk gärdsgård vid Nyhammar.

Gärdsgård (även gärdesgård eller gärsgård; uttalas järsgård /¹jɛrsɡoːrd/[1]) är en typ av traditionell hägnad som kan variera kraftigt i utseende och konstruktion mellan olika trakter. Gemensamt är dock att den ursprungligen var helt gjord av naturmaterial, i norra barrskogsbältet företrädesvis av en och gran. Gärdsgårdar av trä används i Norden, Estland, i delar av Ryssland och USA och en del andra områden med god tillgång till lämpligt material. Stengärdsgårdar är vanliga där det finns tillräckligt ur åkrar avlägsnade stenar eller råder brist på trä.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Gärdesgård kommer av fornsvenska gärdhis gardher, gärdzgardher och är bildat av gærþe ’gärde, inhägnat område’.[2] Enligt Svenska Akademiens ordbok bör dock formen gär(d)sgård snarare vara en sammansättning med ordet gärdsel ’hägnande, inhägnande’, av fornsvenska gärþsl, gärþsle ’gärdsgård’.[2][3]

Bland dialektala benämningar för trägärdsgårdar finns bland annat fassbannhaga (”fastbandhage”), eller bara bannhaga eller haga i Hälsingland[4] och gjashlhaga (”gärdselhage”) i Jämtland[5]. I Norrbotten och Västerbotten kallas gärdsgården skidhage eller bara hage, t.ex. på pitemål stjihåga eller bara håga[6], på överkalixmål stjäirha:[7], i Västerbotten skihaga[8] eller haga[9][10], där skid är ett ett ord för kluvet trästycke använt som stör i gärdsgården.[11][12] På dialekterna i Övre Dalarna kallas gärdsgården rodgård (rogard, rôgåḷ, råggåḷ, m.fl.)[13], av ett dialektalt ord roa, roda ’stång’ med paralleller i bl.a. tyska Rute ’stång’ och finska ruoto ’ribba’. [14]gutamål kallas gärdsgården för täun (”tun”).[15]

Gärdesgårdstyper[redigera | redigera wikitext]

Flätverksgärdsgårdar[redigera | redigera wikitext]

De äldsta gärdsgårdarna var s.k. flätverksgärdsgårdar eller fläteshägnader som började tas i bruk under järnåldern. Dessa hade enkla stolpar, med ca 0,5 meters avstånd. Flätgärdsgårdarna fanns kvar under hela medeltiden i städerna.

Hankgärdsgårdar[redigera | redigera wikitext]

På den nordiska landsbygden övergick man under perioden 1000–1300 successivt till den även för nutida människor utseendemässigt bekanta hankgärdsgården. De äldsta kända arkeologiska fynden av hankgärdsgårdar i Sverige har gjorts i Leksand, där man hittat rester av sådana från 1000-talet. Avståndet mellan störparen i en hankgärdsgård var under medeltiden 0,3–0,4 m men ökade senare till 1–1,5 m vilket var ungefärligt standardmått under 1700-talet. Vilket avstånd som används beror också på lokala traditioner eller vad gärdsgårdarna skall användas till. På Gotland är det vanligt med omkring 0,6 m.

Skiftesverksgärdsgårdar[redigera | redigera wikitext]

Då man behövt särskilt stabila gärdsgårdar, exempelvis för att hindra svin att ta sig in på gärdena, har man använt gärdsgårdar av skiftesverk.

Stengärdsgårdar[redigera | redigera wikitext]

I vissa trakter där man haft brist på virke har istället stengärdesgårdar använts. För dessa användes ofta röjningssten från åkrarna.

Amerikanska gärdsgårdar[redigera | redigera wikitext]

Vid gärdsgårdar av amerikansk typ, split-rail fence, utgjordes gärdslena av kluvna stammar av rötbeständiga lövträd, till exempel amerikansk kastanj eller falsk akacia. Gärdslena lades på en stenfot eller direkt mot marken och staplades ändvis mot varandra som timmerknutar, vilket gav gärdsgården ett zickzackformat utseende. Ibland stöddes hörnen av störar eller stöttor.[16]

Bildexempel[redigera | redigera wikitext]

Konstruktion av hankgärdsgårdar[redigera | redigera wikitext]

Hankgärdsgård vid gårdstunet, Estland.

En hankgärdsgård består av parvis uppsatta lodräta störar av gran (på Gotland ene) som hålls ihop av vidjeband som kallas hank. Mellan störparen sätts snedställda gärdslen (gotländska troder), vilket är kvistade toppar från gran på omkring 4 meter. Gärdslets tjockända vilar på den översta hanken. I senare tid började man även binda fast gärdslen i störpar med vidjor, huvudsakligen av grangrenar. Vidjorna bands med olika täthet och i olika varianter runt störparet. När ståltråden blev vanlig på den svenska landsbygden ersattes vidjorna ibland av ståltråd, men de gärsgårdar som reses numera reses ofta i kulturhistoriskt eller dekorativt syfte och då används metoden med vidjor.

På Gotland - där benämningen är "bandfast tun" (gotländska) - används istället för vidjor bandar. Detta är klenare enesgrenar på ca 120 cm där endast riset i toppen lämnas kvar. Dessa värms över en eld och vrids fast mellan störparen och därefter läggs trodren vilande på dessa. På så sätt skapas ett stabilt och, vid bra materialval, hållbart staket som står sig i upp till 40 år. Gärdesgårdar förekommer numera både som staket omkring privata trädgårdar och som stängsel i kulturhistoriska miljöer. Enligt gammal folktro ska eneruskorna vridas ut från gården, för att hindra trolldom och andra förtretligheter att komma in.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Svenska Akademiens ordböcker (SAOL, SO och SAOB) på Svenska.se: gärdsgård
  2. ^ [a b] Svenska Akademiens ordbok: gärdsgård (tryckår 1929)
  3. ^ Svenska Akademiens ordbok: gärdsel (tryckår 1929)
  4. ^ Enström, Hugo; Söderström Sven (1990). Enångersmålet: ordlista över en dialekt i Hälsingland. Uppsala: Dialekt- och folkminnesarkivet. sid. 16, 30, 45. ISBN 9185540501. https://isof.diva-portal.org/smash/get/diva2:1093312/FULLTEXT01.pdf 
  5. ^ Oscarsson, Bo (2007). Orlboka: ordbok över jamskan : oppflidd 2007 (3., omarb. uppl.). Östersund: Jengel. sid. 164 
  6. ^ Lidström Gun, Berglund Erik, red (1991). Pitemålet: ållt mīla àagg å ö̀öx. Piteå: ABF Piteåbygden. sid. 105. ISBN 9187216051 
  7. ^ Överkölisma:Le. Överkalix: Arbetarnas bildningsförbund. 2004. sid. 207. ISBN 9163154099 
  8. ^ Söderström, Sven; Larsson Evert (1979). Hössjömålet: ordbok över en sydvästerbottnisk dialekt. Umeå: Dialekt- och ortnamnsarkivet. sid. 167. ISBN 9171740201. https://isof.diva-portal.org/smash/get/diva2:1087536/FULLTEXT02.pdf 
  9. ^ Lindgren, J. V.; Zetterholm Delmar Olof, Zetterholm Margareta (1940). Ordbok över Burträskmålet. Skrifter / utgivna genom Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala. Ser. A, Folkmål, 99-0353353-5 ; 3. Uppsala: Lundequistska bokh. sid. 57. https://isof.diva-portal.org/smash/get/diva2:1093921/FULLTEXT01.pdf 
  10. ^ Lundgren, Astrid (1997). Ordbok över Nysätramålet: en nordvästerbottnisk dialekt. Skrifter utgivna av Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå. Serie A, Dialekter, 0280-5553 ; 12. Umeå: Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet. sid. https://isof.diva-portal.org/smash/get/diva2:1087368/FULLTEXT02.pdf. ISBN 9186372319. https://isof.diva-portal.org/smash/get/diva2:1087368/FULLTEXT02.pdf 
  11. ^ Svenska Akademiens ordbok: skid (tryckår 1971)
  12. ^ Svenska Akademiens ordbok: skidgård (tryckår 1971)
  13. ^ Levander, Lars; Nyström, Gunnar; Björklund, Stig (1988). Ordbok över folkmålen i övre Dalarna Bd 3 L-R, H. 27 Pölig-Rum. Uppsala: Dialekt- och folkminnesarkivet. sid. 1964f 
  14. ^ Svenska Akademiens ordbok: roa (tryckår 1959)
  15. ^ ”Gutamålsgillets Årdliste / Ordlista”. Gutamålsgillet. 14 oktober 2012. http://www.gutamal.org/ordlista/. Läst 25 maj 2022. 
  16. ^ Smoky Mountain History: Fences 2015-03-18.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Janken Myrdal, Det svenska jordbrukets historia, band 2. Jordbruket under feodalismen (1999), s. 106-107.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]