Gärdsmyg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Gärdsmyg
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Zaunkoenig-photo.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Tättingar
Passeriformes
Familj Gärdsmygar
Troglodytidae
Släkte Troglodytes
Art Gärdsmyg
T. troglodytes
Vetenskapligt namn
§ Troglodytes troglodytes
Auktor (Linné, 1758)
Synonymer
  • Motacilla Troglodytes Linné 1758 (protonym)
  • Troglodytes europœus Vieillot
  • Troglodytes parvulus Koch 1816
  • Troglodytes regulus Meyer 1822
  • Troglodytes vulgaris Fleming 1828
  • Nannus troglodytes Billberg 1828
  • Anorthura communis Rennie 1831
  • Anorthura troglodytes Macgilliwray 1840
Sjungande gärdsmyg av den japanska underarten fumigatus.
Sjungande gärdsmyg av den japanska underarten fumigatus.
Hitta fler artiklar om fåglar med

Gärdsmyg (Troglodytes troglodytes) är en liten brun tätting som tillhör familjen gärdsmygar och som förekommer över ett mycket stort utbredningsområde i Eurasien. Tidigare behandlades även de båda nordamerikanska arterna vintergärdsmyg och stillahavsgärdsmyg som underarter av gärdsmygen.

Systematik och utbredning[redigera | redigera wikitext]

Gärdsmygen beskrevs taxonomiskt första gången 1758 av Carl von Linné som Motacilla Troglodytes och kategoriserades alltså ursprungligen som besläktad med ärlorna. Gärdsmygens vetenskapliga artepitet kommer av grekiskans "troglodytes" som ungefär betyder grottman, där "trogle" betyder hål, och "dyein" att krypa. Namnet refererar till artens förmåga att försvinna in i små håligheter när den födosöker eller vilar.

Gärdsmygen taxonomi är under diskussion. Studier har visat att gärdsmygen (inklusive vintergärdsmyg och stillahavsgärdsmyg) är den mest avlägset besläktade arten av alla inom släktet Troglodytes och att två andra grupper av gärdsmygar, talamancagärdsmyg (Thryorchilus browni) och de fyra arterna som idag placeras i släktet Cistothorus, också är en del av kladen som för närvarande definieras som Troglodytes. För att Troglodytes ska bli monofyletiskt föreslår Rice et al. (1999)[2] att gärdsmygen bryts ut ur släktet Troglodytes och placeras i den egna släktet Nannus. Alternativt föreslår Gómez et al. (2005),[3] att även talamancagärdsmygen och arterna inom Cistothorus kunde ingå i släktet Troglodytes.

Tidigare behandlades vintergärdsmyg och stillahavsgärdsmyg som en del av gärdsmygen. En studie av sång och DNA av Toews och Irwin 2008[4] indikerade att dessa båda taxon är reproduktivt isolerade. Andra studier indikerar att de båda taxonen sist delade en gemensam förfader för ungefär 4,3 miljoner år sedan och att dessa sedan isolerades av inlandsisen under pleistocen, likt många andra skogslevande fågelarter i Nordamerika.[5][6] På grund av detta behandlar idag många auktoriteter taxonet pacificus som den egna arten stillahavsgärdsmyg (T. pacificus).[7] Relationen mellan hiemalis-gärdsmygarna i östra Nordamerika och troglodytes-gärdsmygarna i Eurasien är fortfarande oklar. Den genetiska skillnaden mellan de båda grupperna är mindre än gentemot pacificus och det förekommer inga överlappande utbredningsområden. Dock skiljer sig deras sång tydligt åt och de flesta auktoriteter väljer numera att separera dem.[7]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Gärdsmygen är den enda av de ungefär sextio arterna inom familjen gärdsmygar som förekommer i gamla världen. Den förekommer i nästan hela Europa, i ett bälte över Asien från norra Iran och Afghanistan till Japan. De nordligt häckande populationerna är flyttfåglar.[8] Utbredningsområdet smalnar av i centrala Asien och det finns till och med en liten lucka mellan de östliga och västliga utbredningsområdena, som sträcker sig från södra till allra östligaste Turkmenistan, där arten inte häckar.[8]

Underarternas utbredning[redigera | redigera wikitext]

Gärdsmygen delas in i hela 28 arter, fördelade på åtta underartsgrupper, med följande utbredning:[9]

islandicus-gruppen (monotypisk)
  • Troglodytes troglodytes islandicusIsland
borealis-gruppen (monotypisk)
zetlandicus-gruppen (monotypisk)
hebridensis-gruppen (monotypisk)
fridariensis-gruppen (monotypisk)
hirtensis-gruppen (monotypisk)
indigenus-gruppen (monotypisk)
troglodytes-gruppen (polytypisk)

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Gärdsmygen av nominatformen troglodytes häckar tämligen allmänt i södra halvan av Sverige och kan påträffas upp till Jämtland. De flesta flyttar vintertid söderut. Några stannar kvar i landet, och lever då ofta som strykfåglar. Med sina 93 224 ringmärkta individer under åren 1911-2008 på svenska fågelstationer är gärdsmygen en tämligen vanligen ringmärkt art i Sverige.[10]

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Gärdsmygens sång
Film av gärdsmyg i Slovakien.

Gärdsmygen är en mycket liten brun tätting med kort hals, och vars mest distinkta morfologiska drag är dess kroppshållning med den korta stjärten som ofta hålls upprätt.[11] Den har en proportionellt ganska lång näbb, som är spetsig och lätt nedåtböjd. Näsborrarna är avlånga och täckta av en välvd hinna. Den har mycket korta rundade vingar. De orangebruna benen är långa. Den har rödbrun ovansida, brunvit undersida och hela fågeln har till stora delar fin mörk tvärvattring. Den har ett ljust ögonbrynsstreck och ett mörkt tygelstreck.[11] Handpennorna är mörkbruna med en rad av ljusa fläckar på ytterfanet. Den mäter 9-10,5 cm, har ett vingspann på 13-17 cm och kan väga upp till 14 gram. Könen är lika men underarterna kan skilja sig åt avsevärt vad gäller både färg på fjäderdräkt, storlek och längd på vingar, ben, näbb etc.

Gärdsmygen sjunger både på sommaren och på vintern. Den har en kraftfull sång som både är lång och komplex och innehåller drillar och långa partier med metalliskt klingande toner.[11]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Gärdsmyg med boungar.
Ägg av gärdsmyg.

Trots att gärdsmygen har krökta och hoptryckta klor, kan den inte klättra. Den uppträder tämligen orädd men sitter oftare mer dold när den sjunger.[11] Nattetid, speciellt på vintern, övernattar de i mindre håligheter, mörka prång eller övergivna fågelbon. Vid hårt väder kan de övernatta på detta sätt i mindre grupper, som kan bestå av familjemedlemmar eller andra individer, för att hålla värmen. Dess föda består mest av insekter och spindlar, men vintertid äter den även puppor och frön.

Biotop[redigera | redigera wikitext]

Gärdsmygen vistas på ställen där den har lätt att gömma sig, till exempel i häckar, rishögar, busksnår, hål och liknande. Den förekommer i en rad olika biotoper som skog med tät undervegetation, i odlingsbyggd och i marker och trädgårdar med frodig örtvegetation men även på kala öar med enstaka snår och dylikt.[11]

Häckning[redigera | redigera wikitext]

I början av häckningsperioden bygger hanen ett flertal bon, upp till 6 eller 7. Han väntar med att fodra boet tills honan har valt vilket hon vill ruva i. Boet kan placeras i håligheter i väggar, på en trädgren, i en bergsskreva eller dylikt men oftast är det placerat i buskar och snår. Boet är mycket noggrant byggt. Det är stort och klotrunt och har på sidan en rund öppning, lagom stor för fågeln att komma in och ut genom. Utvändigt är det byggt av mossa och gräs och invändigt fodras det med fjäder, ull och hår. I april lägger den sin första kull som består av fem till åtta vita ägg som är lätt spräckliga. Äggen ruvas av honan i 12-20 dagar.[12] Ungarna som blir flygga efter 14-19 dagar tas om hand av båda föräldrar.[12] Den lägger ofta mer än en kull.

Gärdsmygen är mycket polygam vilket är ett ovanligt häckningssystem bland tättingarna. Detta innebär att hanen kan para sig med flera honor som sedan häckar i hans revir. Det förekommer också att honor parar sig med andra hanar än den som håller reviret som hon ruvar i. När det förekommer polygami är det vanligast att hanen har två eller tre honor men det finns observationer av hanar som haft upp till fyra ruvande honor i sitt revir.[13]

Gärdsmygen och människan[redigera | redigera wikitext]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Grädsmygen har ett mycket stort globalt häckningsområde och en mycket stor global population. Populationen i Europa, som utgör 5-24% av den totala utbredningen, ökar. Sammantaget detta bedömer inte IUCN arten som hotad utan kategoriserar den som livskraftig (LC).[1]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Den har även kallats tummeliten.[14]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] BirdLife International 2016 Troglodytes troglodytes Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2017.
  2. ^ Rice, Nathan H; Peterson, A. Townsend; Escalona-Segura, Griselda (1999) "Phylogenetic Patterns in Montane Troglodytes Wrens", The Condor, Vol. 101, Nr. 2 (Maj, 1999), sid: 446-451, doi:10.2307/1370013, Sammanfattning, läst 2010-08-11]
  3. ^ Martínez Gómez, Juan E.; Barber, Bruian R.; Peterson, A. Townsend (2005) "Phylogenetic position and generic placement of the Socorro Wren (Thryomanes sissonii)" (pdf). Auk 122(1): 50–56. [Engelsk med spansk sammanfattning] DOI:10.1642/0004-8038(2005)122[0050:PPAGPO]2.0.CO;2, läst 2010-08-11
  4. ^ Toews, D.P.L. and D.E. Irwin (2008) "Cryptic speciation in a Holarctic passerine revealed by genetic and bioacoustic analyses." Molecular Ecology
  5. ^ Drovetski, S. V., Zink, R. M., Rohwer, S., Fadeev, I. V., Nesterov, E. V., Karagodin, I., Koblik, E. A. & Y. A. Redkin (2004) "Complex biogeographic history of a Holarctic passerine." (pdf) Proceedings of the Royal Society B: Biological Sciences, läst 2010-08-11
  6. ^ Weir J. and D. Schluter (2004): "Ice sheet promote speciation in boreal birds." Proceedings of the Royal Society B: Biological Sciences Pubmedcentral.NIH.gov
  7. ^ [a b] Svensson, L., Tyrberg, T., Fromholtz, J., & Jirle, E. (2012) Förändringar i listan över holarktis fåglar: Rapport nr 4 från SOF:s Taxonomikommitté, Vår fågelvärld, vol.71, nr.6, sid:42-49, issn 0042-2649
  8. ^ [a b] Brewer, David; Mackay, Barry Kent (2001). Wrens, Dippers and Thrashers. Christopher Helm. ISBN 1-873403-95-X 
  9. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  10. ^ Antal ringmärkta och återfunna fåglar år 1911-2008, Naturhistoriska riksmuseets officiella webbplats. Läst 26 mars 2012.
  11. ^ [a b c d e] Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 254-255. ISBN 91-34-51038-9 
  12. ^ [a b] Lars Larsson (2001) Birds of the world, CD-rom
  13. ^ Burn J. L., 1996, Polygyny and the Wren, D.Phil thesis, University of Oxford
  14. ^ Einar Lönnberg (1906) De svenska ryggradsdjurens vetenskapliga namn, i: Fauna och flora, vol.1, sid:227

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 254-255. ISBN 91-34-51038-9 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]