Galago (släkte)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Galago
Galago (Otolicnus Galago).png
okänd art i släktet
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Primater
Primates
Underordning Strepsirrhini
Familj Galagoer
Galagonidae
Släkte Galago
Vetenskapligt namn
§ Galago
Auktor É. Geoffroy, 1796
Arter
4 till 14
Hitta fler artiklar om djur med

Galago är ett släkte i familjen galagoer som i sin tur tillhör ordningen primater. I släktet finns fyra till fjorton arter (beroende på taxonomi) som förekommer i centrala och södra Afrika.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Hos arterna i släktet Galago är den täta och ulliga pälsen silvergrå till brun med en något ljusare undersida. Öronen är stora. De kan vridas oberoende av varandra fram- eller bakåt. Dessa primater har långa fingrar och avplattade tår. Dessutom finns på spetsen av varje finger och tå en skiva av tjock hud på undersidan. Nästan alla fingrar och tår är utrustade med naglar, bara andra tån vid bakfötterna har en klo. Hos honor förekommer två par spenar.[1] Även ögonen är stora som en anpassning till aktiviteten på natten. Kroppslängden ligger mellan 9 och 21 centimeter och den yviga svansen blir 18 till 30 centimeter lång. Vikten varierar mellan 95 och 300 gram.[1]

Ekologi och status[redigera | redigera wikitext]

Dessa djur aktiva på natten. På dagen vilar de i trädens håligheter eller i bladansamlingar. De lever i små grupper som bestar av ett par men sina ungar samt några honor. Gruppens storlek ligger mellan 2 och 7 individer. Släktets medlemmar hittas oftare än andra galagoer utanför skogar. De besöker även trädansamlingar i öppna savanner och områden med buskar. För kommunikationen finns olika läten och olika doftämnen. Dominerande hannar fördelar vanligen sin urin på händer och fötter och markerar sedan allt vad de rör.[1]

Födan utgörs huvudsakligen av insekter. Under torra tider äter de även trädens vätskor. Individerna hoppar ofta från gren till gren och dessutom går de på fyra fötter.[1]

Honor har vanligen två kullar per år och parningstiderna varierar beroende på utbredning. Efter 120 till 142 dagar dräktighet föds hos mindre arter en, två eller sällan tre ungar per kull. Ungarna är vid födelsen ganska bra utvecklade med öppna ögon och päls. De börjar efter cirka 4 veckor med fast föda och efter ungefär 11 veckor slutar modern med digivning. Hos stora släktmedlemmar föds vanligen bara en eller sällan två ungar.[1]

Arterna hotas genom förstöring av deras levnadsområde. IUCN listar fyra arter och de klassificeras som livskraftiga.[2]

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Enligt Wilson & Reeder (2005) utgörs släktet av 14 arter:[3] Catalogue of Life och IUCN räknar några arter som listas här till släktena Galagoides och Sciurocheirus.[4][5]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] Nowak (1999) sid. 500-502
  2. ^ Galago på IUCN:s rödlista, läst 1 april 2017.
  3. ^ Wilson & Reeder, red (2005). Galago (på engelska). Mammal Species of the World. Baltimore: Johns Hopkins University Press. ISBN 0-8018-8221-4 
  4. ^ Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (9 november 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. Arkiverad från originalet den 18 juni 2012. https://web.archive.org/web/20120618223324/http://www.catalogueoflife.org/services/res/2011AC_26July.zip. Läst 24 september 2012. 
  5. ^ Galagoides på IUCN:s rödlista, läst 29 maj 2013.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Thomas Geissmann: Vergleichende Primatologie, Springer-Verlag 2002, ISBN 3540436456
  • Ronald M. Nowak: Walker's Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, 1999 ISBN 0801857899

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]