Jättebeckasin

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Gallinago undulata)
Jättebeckasin
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Fotograferad i São Paulo, Brasilien.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningVadarfåglar
Charadriiformes
UnderordningVadare
Charadrii
FamiljSnäppor
Scolopacidae
UnderfamiljBeckasiner
Gallinaginae
SläkteGallinago
ArtJättebeckasin
G. undulata
Vetenskapligt namn
§ Gallinago undulata
AuktorBoddaert, 1783
Utbredning

Jättebeckasin[2] (Gallinago undulata) är en beckasin som förekommer i Sydamerika, den största i släktet.[3].

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Jättebeckasinen är som namnet avslöjar störst av alla beckasiner, med en kroppslängd på 40-43,5 centimeter. Liksom andra beckasiner har den kraftig kropp, lång rak näbb, breda vingar samt korta ben. Ovansida, hals och nacke är streckade och mönstrade i svart och brunt, och kastanjefärgade kanter på fjädrarna formar distinkta linjer utmed ryggen. Buken är vit med brun bandning på flankerna. Unikt för jättebeckasinen är även vingpennorna bandade. Ben och fötter är grågröna.[4]

Jättebeckasinen skiljer sig från wilsonbeckasin och sydamerikansk beckasin genom sin storlek och sina rundade vingar. De storvuxna höglänt levande arterna andinsk beckasin och chilebeckasin saknar jättebeckasinens vita buk och vältecknade ovansida, medan liknande ädelbeckasinen är tydligt mindre.[4]

Gallinago undulata gigantea - Vuxen hanne. Målning från 1838.

Läte[redigera | redigera wikitext]

När den skräms upp hörs ett kek-kek vid uppfloget. Under det nattliga spelet avger den ett raspigt, trestavigt läte.[4]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Jättebeckasinen delas in i två underarter med två skilda utbredningsområden:[3]

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Jättebeckasinen förekommer i hög växtlighet i träsk, översvämmade gräsmarker och tillfälligtvis torr savann, från havsnivån till 2.200 meters höjd. Fågeln födosöker mest nattetid, bland annat efter grodor. Kombinationen av levnadsmiljön, dess benägenhet att flyga först när man nästan kliver på den, dess nattliga vanor samt kryptiska fjäderdräkt gör att dess vanor är nästan helt okända.[4]

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Bon av den sydliga underarten har hittats i Brasilien i september och från november till början av januari. De placeras på en liten kulle mellan olika våmtarksområden vari fågeln lägger två till fyra ägg. Inga bon relaterade till den nordliga nominatformen har hittats.[4]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen har inte uppskattats, men i Colombia uppfattas den som lokalt förekommande och ovanlig. Ingenstans uppfattas den som vanlig, men dess nattliga vanor och extremt tillbakadragna leverne kan möjligen överskatta hur ovanlig den är.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] BirdLife International 2012 Gallinago undulata Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-08-14
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  4. ^ [a b c d e] Hayman, Peter; Marchant, John; Prater, Tony (1986). Shorebirds: an identification guide to the waders of the world. Boston: Houghton Mifflin. sid. 384–385. ISBN 0-395-60237-8 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]