Gemensamma viseringspolitiken

Ett enhetligt Schengenvisum som gäller i upp till 90 dagar inom Schengenområdet.

Den gemensamma viseringspolitiken är Europeiska unionens gemensamma politik för visum och andra uppehållstillstånd för kortare vistelse (maximalt 90 dagar under en 180-dagarsperiod). Viseringspolitiken är en del av Schengensamarbetet och omfattar endast Schengenområdet. Bulgarien, Cypern, Kroatien och Rumänien godkänner dock europeiska viseringar unilateralt som nationella viseringar i väntan på deras anslutning till Schengenområdet, medan Storbritannien och Irland inte godkänner dem.

Genom den gemensamma viseringspolitiken fastställer unionens institutioner vilka tredjelandsmedborgare som måste inneha visum för inresa till Schengenområdet. Den gemensamma politiken innefattar även en enhetlig utformning av visumhandlingar och gemensamma bestämmelser om utfärdandet av dessa handlingar. Alla utfärdade Schengenvisum registreras i informationssystemet för viseringar (VIS).

Visum för längre vistelse (mer än 90 dagar under en 180-dagarsperiod men maximalt ett år) kan utfärdas av en Schengenstat och användas som visum för kortare vistelse i övriga Schengenstater. Även uppehållstillstånd ger tredjelandsmedborgare rätt att resa visumfritt vid kortare vistelse.

Visumkrav vid kortare vistelse

Genom den gemensamma viseringspolitiken har Schengenområdet fastställt gemensamma visumkrav för tredjelandsmedborgare, det vill säga personer som inte är unionsmedborgare. Viseringspolitiken började harmoniseras inom Schengenområdet under 1990-talet. I mars 1999 fastställdes en gemensam förteckning över stater vars medborgare behöver visum vid kortare vistelse i Schengenområdet. Två år senare fastställdes även en förteckning över stater vars medborgare åtnjuter visumfrihet vid kortare vistelse.

Huvudregeln är att tredjelandsmedborgare måste inneha visum vid kortare vistelse (maximalt 90 dagar under en 180-dagarsperiod) i Schengenområdet. Sådant visum ger tredjelandsmedborgare rätt att till exempel turista, besöka anhöriga och delta i konferenser eller affärsmöten, men däremot inte att arbeta eller studera. Vid längre vistelse gäller bestämmelser om uppehållstillstånd som inte är en del av viseringspolitiken.

Med hänsyn till olaglig invandring, allmän ordning och säkerhet, ekonomiska fördelar, framför allt turism och utrikeshandel, samt unionens yttre förbindelser med de berörda tredjeländerna har unionen i vissa fall beviljat visumfrihet till tredjelandsmedborgare. I andra fall gäller istället striktare bestämmelser som kräver visum även vid flygplatstransitering (transitering på internationella flygplatser) genom Schengenområdet. Särskilda bestämmelser gäller bland annat för stats- och regeringschefer, innehavare av diplomat- eller tjänstepass samt civila besättningsmedlemmar.

  Schengenområdet

  Övriga delar av Europeiska unionen som helt eller delvis står utanför den gemensamma viseringspolitiken.

  Stater vars medborgare åtnjuter visumfrihet vid kortare vistelse (maximalt 90 dagar under en 180-dagarsperiod).

  Stater vars medborgare behöver visum vid inresa.

  Stater vars medborgare behöver visum vid inresa och flygplatstransitering.

Medborgare som åtnjuter fri rörlighet

Unionsmedborgare samt medborgare i nedanstående stater åtnjuter fri rörlighet enligt rörlighetsdirektivet och annan unionsrätt, vilket ger dem rätt att röra sig fritt inom Schengenområdet (och övriga delar av Europeiska unionen) utan visum så länge de innehar ett pass eller nationellt identitetskort (som styrker medborgarskapet):

Unionsmedborgare Alla medborgare i Europeiska unionens medlemsstater. Europeiska ekonomiska samarbetsområdet Island Liechtenstein Norge Schweiz

Även ovanstående medborgares familjemedlemmar, som enligt rörlighetsdirektivet omfattas av fri rörlighet trots att de är tredjelandsmedborgare, åtnjuter visumfrihet vid kortare vistelse om de innehar en giltig resehandling (som styrker medborgarskapet) och ett uppehållskort för en unionsmedborgares familjemedlem.

Medborgare som åtnjuter visumfrihet vid kortare vistelse

Medborgare i nedanstående 58 stater åtnjuter, enligt den gemensamma viseringspolitiken, visumfrihet vid kortare vistelse i Schengenområdet (maximalt 90 dagar under en 180-dagarsperiod). Dessa personer måste dock uppfylla övriga villkor för att få inresa till Schengenområdet. Detta innefattar bland annat att personen innehar en giltig resehandling (som styrker medborgarskapet) och kan motivera ändamålet med sin resa.

Albanien Andorra Antigua och Barbuda Argentina Australien Bahamas Barbados Bosnien och Hercegovina Brasilien Brunei Chile Colombia Costa Rica Dominica El Salvador Förenade arabemiraten Georgien Grenada Guatemala Honduras Israel Japan Kanada Kiribati Makedonien Malaysia Marshallöarna Mauritius Mexiko

Mikronesiska federationen Moldavien Monaco Montenegro Nicaragua Nya Zeeland Palau Panama Paraguay Peru Saint Kitts och Nevis Saint Vincent och Grenadinerna Salomonöarna Samoa San Marino Serbien Seychellerna Singapore Sydkorea Tonga Trinidad och Tobago Tuvalu Ukraina Uruguay USA Vanuatu Vatikanstaten Venezuela Östtimor

Motsvarande rättigheter gäller medborgare i följande administrativa regioner och enheter samt stater som inte är erkända av alla medlemsstater inom Europeiska unionen:

Hongkong Macao Taiwan

Brittiska medborgare som inte är medborgare i Storbritannien i den mening som avses i unionsrätten

Därutöver åtnjuter nedanstående personer visumfrihet vid kortare vistelse:

• Tredjelandsmedborgare som är bosatta i gränsområden och som har erhållit ett tillstånd för lokal gränstrafik.
• Tredjelandsmedborgare som innehar uppehållstillstånd i en Schengenstat.
• Statslösa och konventionsflyktingar som är bosatta i Europeiska unionen och som innehar en giltig resehandling som har utfärdats av den medlemsstat där de är bosatta.
• Skolelever, oavsett nationalitet, som är bosatta i Europeiska unionen, innehar en giltig resehandling och deltar i en organiserad skolresa tillsammans med sin lärare.
• Personer som enligt nationell lagstiftning åtnjuter visumfrihet i en specifik medlemsstat.

Medborgare som behöver visum vid inresa

Medborgare i nedanstående 104 stater måste, enligt den gemensamma viseringspolitiken, inneha visum vid inresa till Schengenområdet. Dessa personer måste även uppfylla övriga villkor för att få inresa till Schengenområdet. Detta innefattar bland annat att personen innehar en giltig resehandling (som styrker medborgarskapet) och kan motivera ändamålet med sin resa. Undantag från visumkraven kan erhållas för personer som är bosatta i gränsområden och som har erhållit ett tillstånd för lokal gränstrafik. Även personer som innehar uppehållstillstånd i en Schengenstat åtnjuter visumfrihet vid kortare vistelse i andra Schengenstater. I enlighet med transportöransvaret ansvarar varje transportör, till exempel ett flygbolag, för att dess passagerare innehar visum vid inresa till Schengenområdet i de fall det krävs.

Afghanistan Algeriet Angola Armenien Azerbajdzjan Bahrain Bangladesh Belize Benin Bhutan Bolivia Burkina Faso Burma/Myanmar Burundi Botswana Centralafrikanska republiken Djibouti Dominikanska republiken Kongo-Kinshasa Ecuador Egypten Ekvatorialguinea Elfenbenskusten Eritrea Etiopien Fiji Filippinerna Gabon Gambia Ghana Guinea Guinea-Bissau Guyana Haiti Indien Indonesien Irak Iran Jamaica Jemen Jordanien Kambodja Kamerun Kap Verde Kazakstan Kenya Kina Kirgizistan Komorerna Kongo-Brazzaville Kuba Kuwait

Laos Lesotho Libanon Liberia Libyen Madagaskar Malawi Maldiverna Mali Marocko Mauretanien Moçambique Mongoliet Namibia Nauru Nepal Niger Nigeria Nordkorea Oman Pakistan Papua Nya Guinea Qatar Rwanda Ryssland Saint Lucia São Tomé och Príncipe Saudiarabien Senegal Sierra Leone Somalia Sri Lanka Sudan Surinam Swaziland Sydafrika Sydsudan Syrien Tadzjikistan Tanzania Tchad Thailand Togo Tunisien Turkmenistan Turkiet Uganda Uzbekistan Vietnam Vitryssland Zambia Zimbabwe

Även statslösa och konventionsflyktingar som är bosatta i ovanstående stater omfattas av visumkraven.

Motsvarande skyldigheter gäller medborgare i följande stater som inte är erkända av alla medlemsstater inom Europeiska unionen:

Kosovo

Palestina

Medborgare som behöver visum vid flygplatstransitering

Enligt Chicagokonventionen angående internationell civil luftfart behöver personer i regel inte visum för flygplatstransitering, det vill säga för transitering genom de internationella transitområdena på internationella flygplatser. Sådan transitering måste ske inom ett dygn och får inte innehålla resa mellan två flygplatser inom Schengenområdet.

Genom ett särskilt undantag från denna princip måste medborgare i nedanstående 12 stater, enligt den gemensamma viseringspolitiken, dock inneha visum vid flygplatstransitering genom Schengenområdet. Vissa personer är dock undantagna från visumkraven för flygplatstransitering, däribland innehavare av uppehållstillstånd eller motsvarande inom Schengenområdet, innehavare av diplomatpass samt civila besättningsmedlemmar. I enlighet med transportöransvaret ansvarar varje transportör, till exempel ett flygbolag, för att dess passagerare innehar visum vid flygplatstransitering genom Schengenområdet i de fall det krävs.

Afghanistan Bangladesh Kongo-Kinshasa Eritrea Etiopien Ghana

Irak Iran Nigeria Pakistan Somalia Sri Lanka

Varje Schengenstat kan själv besluta om begränsningar för ytterligare tredjelandsmedborgare. Åtskilliga Schengenstater har till exempel begränsningar för medborgare från Sudan och Syrien.

Medborgare i nya och icke-erkända stater

Medborgare i nya stater, som erkänns av Europeiska unionens medlemsstater, omfattas av samma bestämmelser som för medborgare i den stat som de tidigare tillhört fram till dess att unionens institutioner beslutar något annat.

Pass och andra resehandlingar utfärdade av nedanstående staters myndigheter erkänns inte av Europeiska unionen, även om enskilda medlemsstater kan göra det.

Abchazien Nagorno-Karabach Nordcypern Somaliland

Sydossetien Transnistrien Västsahara

Ömsesidighets- och upphävandemekanismer

Genom en särskild ömsesidighetsmekanism kan Europeiska kommissionen på begäran av en berörd medlemsstat tillfälligt upphäva visumfriheten för medborgare från en stat som inte ger den medlemsstatens medborgare visumfrihet. Kommissionen kan också föreslå permanenta ändringar av visumkraven, men dessa måste först godkännas av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet innan de kan träda i kraft.

Genom en särskild upphävandemekanism kan en medlemsstat inom Schengenområdet tillfälligt upphäva visumfriheten för medborgare från en stat om det till exempel är många medborgare från staten som vistas olagligen i medlemsstaten.

Utfärdande av visumhandlingar

Beviljande och utfärdande av visumhandlingar sker enligt bestämmelser som är gemensamma för hela Schengenområdet. En person som vill ansöka om visum ska vända sig till konsulatet för den medlemsstat dit han eller hon ska resa eller, om resan omfattar flera medlemsstater, den medlemsstat där största delen av resan planeras ske. Om resan är uppdelad i lika långa delar i flera medlemsstater ska ansökan riktas till den medlemsstat vars yttre gräns först passeras vid inresan till Schengenområdet. En medlemsstat kan dock frångå dessa principer och istället låta en annan medlemsstats konsulat utfärda visum på dess vägnar.

En visumansökan måste inlämnas minst två veckor, och som mest tre månader, innan inresedatumet. Ett besök hos konsulatet krävs normalt. Vissa personer, till exempel unionsmedborgares familjemedlemmar, kan få sin visumansökan prövad snabbare än andra tredjelandsmedborgare. En person som ansöker om visum måste lämna in en särskild ansökningsblankett och därutöver även en giltig resehandling (som har utfärdats under de senaste tio åren och som gäller i ytterligare minst tre månader efter planerat utresedatum), ett fotografi som följer ICAO:s standarder, fingeravtryck och handlingar som styrker resans ändamål och att personen har tillräckliga medel för sitt uppehälle. Dessutom måste personen i regel betala en viseringsavgift på 60 euro (för vuxna) eller 35 euro (för barn mellan sex och tolv år) för att täcka de administrativa kostnaderna. I vissa fall krävs även bevis på innehav av en medicinsk reseförsäkring.

En visumansökan behandlas normalt av ett konsulat inom 15 dagar. I vissa fall kan denna period förlängas till 30 dagar eller, i exceptionella fall, till 60 dagar. Ett visum för kortare vistelse består av ett viseringsmärke som fästs i resehandlingen.

Förenklade bestämmelser gäller i samband med att en medlemsstat står värd för de olympiska spelen och de paralympiska spelen.

Utformning av visumhandlingar

Visumhandlingar utformas enligt en enhetlig standard som är densamma oavsett vilken medlemsstat som har utfärdat handlingarna. Till skillnad från övriga delar av viseringspolitiken gäller de gemensamma bestämmelserna om utformningen av visumhandlingar även de medlemsstater inom Europeiska unionen som inte ingår i Schengenområdet. Ett visum som utfärdas i någon av dessa medlemsstater gäller dock endast i den medlemsstat som har utfärdat det.

Visumtyper

Det finns fyra olika typer av visum som kan utfärdas inom Schengenområdet: A-, B-, C- och D-visum. Dessa skiljer sig åt vad gäller resans syfte, geografiska område och längd.

A-visum

A-visum betecknar ett enhetligt visum för flygplatstransitering, det vill säga för transitering genom de internationella transitområdena på internationella flygplatser. Ett sådant visum är nödvändigt för de medborgare som inte åtnjuter visumfrihet vid flygplatstransitering enligt Chicagokonventionen angående internationell civil luftfart.

B-visum

B-visum betecknar ett enhetligt visum för annan transitering än flygplatstransitering. Sedan den 5 april 2010 utfärdas inga B-visum, utan endast C-visum.

C-visum

C-visum betecknar ett enhetligt visum för kortare vistelse (maximalt 90 dagar under en 180-dagarsperiod) som har utfärdats för hela Schengenområdet. Ett sådant visum krävs även för transitering.

D-visum

D-visum betecknar ett nationellt visum för längre vistelse. Ett sådant visum får gälla högst ett år. För längre vistelse krävs uppehållstillstånd. Visum för längre vistelse utfärdas av de nationella myndigheterna i enlighet med unionsrätten och nationell lag. De har samma enhetliga format som visum för kortare vistelse, men är märkta med ett ”D”. Visumet gäller för den angivna perioden i den utfärdande medlemsstaten, men kan även användas som ett visum för kortare vistelse i övriga Schengenområdet.

Viseringsmärket

Ett viseringsmärke fästs i resehandlingen för den som ansökt om visum.

Den nya utformningen av viseringsmärket som antogs under 2017.

Ett viseringsmärke, själva visumet, fästs i resehandlingen för den som ansökt om visum efter att visumansökan har godkänts. Viseringsmärket är enhetligt utformat och består av följande delar:

(1) Ett fotografi av den som ansökt om visum;

(2) Ett föränderligt optiskt märke med bland annat det europeiska emblemet;

(3) En logotyp bestående av en eller flera bokstäver som indikerar vilken medlemsstat som har utfärdat visumet;

(4) Ordet ”visering” skrivet med versaler i optiskt föränderligt bläck på något av unionens officiella språk;

(5) Ett förtryckt niosiffrigt nationellt nummer;

(5a) En landskod på tre bokstäver (utom för Tyskland som har förkortningen ”D”) som anger den utfärdande medlemsstaten enligt ICAO:s standard;

(6) En förteckning över vilka områden visumet är giltigt för (vanligtvis ”Schengenstater”);

(7) Visumets giltighetstid;

(8) Typ av visum (A-, C- eller D-visum);

(9) Ort där visumet har utfärdats;

(10) Datum då visumet har utfärdats samt passnumret för den som ansökt om visum;

(11) Efternamn och förnamn för den som ansökt om visum;

(12) Eventuella anmärkningar;

(13) Maskinläsbar del, vars bottenmönster anger den medlemsstat som har utfärdat visumet.

Rubriktexterna till rutorna är på engelska och franska samt eventuellt ytterligare ett annat av unionens officiella språk.

Ett nytt viseringsmärke antogs i juli 2017 och kommer gradvis att ersätta den tidigare utformningen. De nya bestämmelserna gäller inte Irland och Storbritannien (som står utanför Schengensamarbetet), men dessa två medlemsstater kan begära att få tillgång till de tekniska specifikationerna för att tillämpa samma utformning på sina egna nationella viseringshandlingar.

Se även

• Gemensamma asylpolitiken
• Gemensamma invandringspolitiken
• Informationssystemet för viseringar
• Schengensamarbetet

Referenser

Noter

EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.