Geo Widengren

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Widengren (1962)

Geo Widengren, född 1907 i Stockholm, död 1996 i Stockholm, professor i religionshistoria vid teologiska fakulteten,Uppsala universitet , orientalist, iranist och författare till en rad arbeten om iranska religioner (i synnerhet manikeism och zoroastrism), islam, judendom, gnosticism, m.m. Hans främsta verk är antagligen Die Religionen Irans som utkom 1965.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Geo Widengren föddes och växte upp i Stockholm. Han gjorde militärtjänst åren 1925-27 och utsågs till fänrik vid Militärhögskolan Karlberg. Han deltog som frivillig i den svenska kontingenten i Finska vinterkriget.

Widengren studerade religionshistoria vid Stockholms universitet under sin läromästare Tor Andrae fram till 1933 och doktorerade vid Teologiska fakulteten i Uppsala 1936. Hans doktorsavhandling hade titeln “The Accadian and Hebrew Psalms of Lamentation as Religious Documents”. 1940 blev han professor i religionshistoria vid samma fakultet när han bara var 33 år gammal.[1]

Widengren var beryktad för att han behärskade många språk vilket gav honom en fördel i studiet av Främre Asiens religioner under olika epoker. Han hade studerat assyriologi i Köpenhamn och iranistik i Uppsala för H.S. Nyberg. Han behärskade bland annat grekiska, latin, armeniska, persiska, arabiska, samt flera äldre iranska språk som avestiska och medelpersiska.

Widengren var vicepresident (1950–1960) och president (fram till 1970) för International Association for the History of Religion. Anders Hultgård har utgivit In memoriam Geo Widengren (1907–1996). Svenska Dagbladets kulturredaktör Leif Carlsson har skrivit om Widengrens verk om religionens ursprung, Religionens värld.[2]

Widengren var iranofil och framhöll det iranska inflytandet på judendom, kristendom och mithraism.

Verk i urval[redigera | redigera wikitext]

  • Apocalyptique iranienne et dualisme qoumranien, Paris, 1995.
  • Der Mandäismus, Darmstadt, 1982.
  • The Pure Brethren and the philosophical structure of their system, Islam: past influence and present challenge, Edinburgh, 1979.
  • The Gnostic attitude, Santa Barbara, 1973.
  • Religionens värld, Stockholm, 1945, omarbetad och utökad upplaga 1953, omarbetad och förkortad 1971.
  • Religionsphänomenologie, Berlin, 1969.
  • Muhammed: hans liv och hans tro, Stockholm, 1967.
  • Mani und der Manichäismus, Stuttgart, 1961. (engelska, 1965)
  • Der Feudalismus im alten Iran : Männerbund, Gefolgswesen, Feudalismus in der iranischen Gesellschaft im Hinblick auf die indo-germanischen Verhältnisse, Köln, 1969.
  • Iranische Geisteswelt: von den Anfängen bis zum Islam, Baden-Baden, 1961.
  • Die Religionen Irans, Stuttgart, 1965.
  • Kungar, profeter och harlekiner: religionshistoriska uppsatser, Stockholm, 1961.
  • Ryttarfolken från öster: och andra artiklar, Stockholm, 1960.
  • Muhammad, the apostle of God, and his ascension, Uppsala, 1955.
  • The great Vohu Manah and the apostle of God : studies in Iranian and Manichaean religion, Uppsala, 1945.
  • Hochgottglaube im alten Iran, Uppsala, 1938

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Anders Hultgård (2017). ”Geo Widengren” (på engelska). Encyclopaedia Iranica. http://www.iranicaonline.org/articles/widengren-geo. Läst 11 januari 2018. 
  2. ^ Leif Carlsson (12 juni 1980 (tillgänglig i SvD:s digitala arkiv)). ”Lammets bröllop”. Svenska Dagbladet: s. 8.