Georg Friedrich Puchta

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Georg Friedrich Puchta, född 31 augusti 1798 Kadolzburg, i dåvarande furstendömet Ansbach, död 8 januari 1846 i Berlin, var en tysk rättslärd, en av den historiska skolans främsta representanter.

Puchta, som var son till Wolfgang Heinrich Puchta, verkade först som extra ordinarie professor i Erlangen, sedan som ordinarie professor i München, Marburg, Leipzig och slutligen i Berlin, där han 1842 blev Friedrich Karl von Savignys efterträdare.

Puchta är en av de mest betydande representanterna för den riktning inom rättsvetenskapen, vilken, förberedd av Gustav Hugo, bragt till sin höjdpunkt av von Savigny och vidare fullföljd av Puchta, fått namnet "den historiska skolan" - en riktning som huvudsakligen karakteriseras av att den söker rättens grund i det nationella rättsmedvetandet.

Puchta utövade en mycket omfattande författarverksamhet.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Das Gewohnheitsrecht (två band, 1828-37)
  • Lehrbuch der Pandekten (1838; 12:e upplagan 1877)
  • Cursus der Institutionen (tre band, 1841-47; 10:e upplagan 1893)
  • Kleine civilistische Schriften (1851, utgivna av Adolf August Friedrich Rudorff)

Källor[redigera | redigera wikitext]