Goncourtpriset

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Goncourtpriset (franska: Prix Goncourt) är det mest prestigefyllda priset inom litteratur i Frankrike, och delas ut till de främsta franska prosaarbetena. Det instiftades 1903 och fick sitt namn efter författarbröderna Goncourt, Edmond (1822–1896) och Jules Huot de Goncourt (1830–1870).

Priset delas ut av en tio ledamöter stark akademi, skapad som motvikt till Franska akademien franska: Académie française). Prissumman ligger på den symboliska nivån 10 euro, men å andra sidan innebär priset nästan alltid att boken säljs i massupplaga. Priset delas ut i början av november varje år och finns även för poesi, Prix Goncourt de la poésie.

Det primära syftet var, enligt Edmond de Goncourts testamente från 1896, att belöna en relativt ung romanförfattare med särskild hänsyn till kriterier som stilkvalitet, originalitet och nydanande försök i fråga om tankeinnehåll.[1]

I sin tur instiftades 1904 Prix Femina som motvikt till Goncourtpriset.

Goncourtakademin[redigera | redigera wikitext]

Goncourtakademin, på franska Académie Goncourt eller Société littéraire des Goncourt, grundlades genom Edmond de Goncourts testamente från 1896 och skall enligt detta bestå av tio medlemmar, var och en med viss årlig lön för uppdraget (enligt testamentet 6 000 francs), och årligen dela ut ett pris (enligt testamentet 5 000 francs) till det främsta franska prosaverket. Avlägsna släktingar överklagade testamentet, vilket orsakade uppskov ända till 1903, då akademien kom till stånd, sedan de klagande tillfredsställts med livräntor och lagt ner sina överklaganden. Av de tio medlemmarna, som inte får tillhöra Franska akademien, utsåg stiftaren själv åtta: Alphonse Daudet, Gustave Geffroy, Léon Hennique, Joris-Karl Huysmans, Paul Margueritte, Octave Mirbeau och bröderna Rosny. Dessa invalde Lucien Descaves och Élémir Bourges samt, i stället för Daudet, som dött 1897, hans son Léon Daudet.[2] Medlemmarna i akademin bör ha en litteraturuppfattning som står nära instiftarnas, det vill säga helst ansluta sig till den realistiska franska romantraditionen med en klassiskt stram berättarkonst, begriplig för en bred publik. Symbolism, surrealism och "den nya romanen" har kategoriskt avvisats.[1]

Pristagare[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]