Goulburns järnvägshistoria

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
New South Wales Government Railways monogram på en lastbilsvåg på järnvägsstationen i Bombala 2017. Vågen tillverkades 1921 av Perway Workshops i Goulburn. I monogrammet har bokstaven G utelämnats. NSWR kan då antyda att järnvägen hörde till delstaten.[1]

Goulburns järnvägshistoria började 1846 när näringsidkare i orten blev delaktiga i försök att anlägga en järnväg mellan Sydney och Goulburn i New South Wales i Australien. Dessa försök ledde till att bolaget Sydney Railway Company bildades 1849. Den första sträckan av järnvägen invigdes 1855. Under de följande 14 åren byggdes järnvägsnätet i New South Wales ut åt flera håll. Banan till Goulburn, New South Wales södra stambana, invigdes 27 maj 1869, med uppskattningsvis 6 000 personer deltagande i firandet. Stationen var bland de förnämligaste i New South Wales. Goulburn förblev järnvägens slutstation under sex år. Under tiden hann staden utvecklas till en plats dit varor forslades för omlastning från väg till järnväg. På grund av den förbättrade transportförbindelsen med Sydney ökade primärproduktionen i Goulburn med omnejd.

Goulburn blev järnvägsknut 1883 när den första etappen av en järnväg som i slutändan anlades till Bombala invigdes. Denna järnväg kom att få två bibanor, en mot landets huvudstad Canberra och en mot gruvorten Captains Flat. Goulburn blev knut för en till järnväg, den mot Crookwell, 1902. Denna hade i sin tur en bibana mot Taralga. Med undantag för järnvägen mot Canberra har samtliga banor lagts ned. Belägen på delstatens södra stambana, Main South Line, och med god tillgång till vatten och bebyggbar mark kunde Goulburn utvecklas till en viktig stad inom järnvägen. Lok som trafikerade banan från Sydney behövde ta kol och vatten, eller till och med underhållas, i Goulburn. En lokstation fanns runt tiden för järnvägens invigning och kom att byggas ut flera gånger. En ny lokstation med 42 spår, South Goulburn, anlades 1918 och var i bruk tillsammans med den först ända till 1936 då den första stängdes. Efter att anpassats för dieseldrift på 1950- och 1960-talen kom även South Goulburn att läggas ned. Detta skedde 1986 i en strävan att skära ned på kostnader. Lokstationen har sedan blivit ett järnvägsmuseum.

Järnvägen var från dess invigning fram till 1990-talet ekonomiskt betydelsefull för Goulburn och blev stadens huvudindustri. Flera verkstäder upprättades i Goulburn, inklusive Perway Workshops. Perway Workshops hade en ledande roll i järnvägvsäendets tillverkning och repearation av dressiner. Järnvägen betjänade flera industrier. Goulburn utvecklades till ett administrationscentrum för järnvägen och hade även en trafikledningscentral under fem decennier. Med tiden blev förhållandena som hade gjort Goulburn till ett ett betydelsefullt järnvägscenter mindre relevanta eller inaktuella. I och med detta förlorade Goulburn dess ställning inom järnvägen.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Goulburn tidiga historia (1818–1871)[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Goulburn

Upptäcktsresenärerna Hamilton Hume och James Meehan besökte området för Goulburn 1818 och döpte det till Goulburn Plains till ära av Henry Goulburn, som var brittiska Secretary of State for the Colonies.[2][a] Platsen för själva staden besöktes först två år senare.[3] Under det påföljande decenniet anlades minst 20 stationer i trakten.[4] Stationerna sysslade med såväl får- som boskapsproduktion och flera bedrevs av söner till jordägare bosatta i Sydney.[3] De första personer av betydelse att bosätta sig i området var Andrew Allan och hustru,[5] som kom till trakten cirka 1825[6]. En stadsplan för området bereddes 1828 och stadfästes året därpå.[7] En lantmätare ditskickad för att staka ut desseinen föreslog en större stad.[7] Detta stadfästes 1 oktober 1829.[7] Båda planer tros ha sitt ursprung i ett förslag att få före detta soldater att bosätta sig i Goulburn.[7] Utöver detta har det konstaterats att trakten trängde en stad som kunde agera som handels- och förvaltningscentrum.[7] Området kom senare att bli North Goulburn.[6]

Kolonins guvernör besökte Goulburn i juni 1832 och beordrade då att staden skulle flyttas mot sydväst.[8] Detta då ortens läge, nära sammanflödet av Wollondilly River och Mulwaree Ponds, gjorde den såbar för översvämningar.[9] Under besöket passade Goulburns invånare på att yrka för en ny väg som inte gick omvägar mot huvudstan.[10] Under 1830-talet växte Goulburn som serviceort för nybyggare i trakten och även folk som sysslade med godstransport.[11] Under decenniet blev ullproduktion allt viktigare för Goulburn och området blev ett av områdena i kolonin där ullproduktionen var som bäst.[11] Sekundärindustrier till jordbruket kom igång under 1830- och 1840-talen, dock i begränsat omfång då höga transportkostnader gjorde att varorna inte var prismässigt konkurrenskraftiga i Sydneymarknaden.[11] Stadens befolkning uppgick till 1 171 år 1846, och fem år senare 1 526.[12] Under stadsutvidgningarna hade en markremsa mellan Mulwaree Ponds och Sloane Street, där järnvägen kom att anläggas, reserverats som rekreationsområde.[13] Guldrusher i Braidwood och Tuena ledde till att Goulburns befolkning krympte något men innan den senare steg till 1 779 år 1856[14] Bakom tillväxten låg stadens roll som serviceort för folk på väg mot guldfälten.[14] Vid början av 1860-talet var Goulburns befolkning 3 241.[15] Genom ett kungligt brev utfärdat av Viktoria av Storbritannien 1863 bildades ett anglikanskt stift med Goulburn som stiftsstad.[15] Goulburn blev därmed en city, den sista staden i brittiska imperiet att tilldelas statuset city genom ett kungligt brev.[16] Invånarantalet 1871, två år efter järnvägens invigning, uppgick till 4 453.[17]

Järnväg i New South Wales (1831–1869)[redigera | redigera wikitext]

På Mandelson's Hotel (i bilden sett 18 maj 2013) hölls flera järnvägsmöten i Goulburn.

Järnväg har funnits i New South Wales sedan 1831 då Australian Agricultural Company invigde en kolbana i Newcastle.[18] Förslag på en offentlig järnväg redovisades först 1841.[19] Flera näringsidkare och parlamentsledamöter sammanträffade i Sydney i januari 1846 för att diskutera kolonins transportbehov.[20] Månaden därpå beslutade gruppen att utreda möjligheten att anlägga en järnväg mellan Sydney och Goulburn.[21] I april samma år hölls ett möte i Goulburn för att inblanda ortens näringsidkare i planeringen och informationsframtagningen.[22] De nästa två åren hölls ytterligare åtta möten i Goulburn, samtliga på Mandelson's Hotel.[17][b] Dessa sammanträffanden mynnade ut i att järnvägsbolaget Sydney Railway Company bildades i oktober 1849.[23] För att i detalj studera en framtida järnvägs dragning mot Goulburn anlitades 1846 Thomas Woore, som överlämnade sin rapport i januari 1848.[24]

Bolagets första avtal att anlägga järnvägen skrevs i mars 1851.[25] Som bygget fortskred blev bolaget beroende av bidrag från kolonin och dess tillgångar skrevs över till regeringen 3 september 1855.[19] Den första sträckan, mellan Sydneys centralstation och Parramatta, invigdes 26 september samma år.[26] Den första förlängningen, till Liverpool, invigdes 26 september 1856.[27] I december samma år var ytterligare en förlängning under förberedning medan lantmätare höll på att staka ut hela banan mot Goulburn.[28] I en rapport oktober 1860 konstaterade John Whitton att kostnaden för en förlängning från Picton till Goulburn skulle uppgå till 1 520 000 pund.[29] Till följd av motstånd som gick ut på att kolonin inte hade rådd till så dyra järnvägar reviderade Whitton planerna och konstaterade i juli 1861 att järnvägen kunde byggas till en kostnad på 688 500 pund.[30] Den 13 december samma år beviljade regeringen 688 000 pund till anläggningen av järnvägen till Goulburn.[31] Järnvägen invigdes till Picton, 85 kilometer från Sydney, 1 juli 1863.[32] Järnvägens frammarsch mot Goulburn fortsatte i flera etapper.[33] Samtidigt höll New South Wales på att anlägga andra järnvägar och 1869 invigdes kolonins västra stambana till Bowenfels.[34]

Anläggning av sträckan mot Goulburn (1864–1869)[redigera | redigera wikitext]

Järnvägen mellan Marulan och Goulburn anlades av entreprenören Mark Faviell. Ett avtal för bygget ingicks med Faviell 28 december 1864.[35] Tidigare under året hade ett kontrakt skrivits med en annan entreprenör.[35][c] Kontraktsträckan var 26 engelska mil 27 chain (cirka 42,4 kilometer)[d] lång och det väntades att det skulle ta tre år[36] att bygga färdigt den.[35] Arbetet inleddes 15 januari 1865 och inom några dygn var det flera arbetsplatser utmed sträckan.[36] För att dra arbetståg importerade Faviell ett ånglok från Storbritannien och döpte det till Juno.[36] Järnvägen mellan Tallong och Marulan invigdes 6 augusti 1868.

Cirka 800 meter norr om det som skulle bli ett makadambrott anlades en lokstation.[37] Det fanns ett lokstall och en vändskiva som nyttjades av Faviell.[37] Lokstationen låg intill floden Wollondilly River och från denna flod tog Faviells lok vatten.[38] Vattnet ansågs inte vara lämpligt för bruk av ånglok och Faviell blev den enda att använda det till ånglok.[38] Järnvägen mellan Marulan och Goulburn var trafikerbar i mars 1869.[39] Samma månad ankom första tåget till Goulburn.[39] Ett kricketlag från Sydney åkte med ett persontåg till Marulan varefter Faviells lok drog lagets vagn vidare till Goulburn.[39] Månaden därpå kördes ett specialtåg transporterande hästar som skulle delta i hästkapplöpning, även detta draget av Juno mellan Marulan och Goulburn.[39]

Invigning (27 maj 1869)[redigera | redigera wikitext]

Kvällen före invigningen kördes ett specialtåg för att transportera cateringpersonal, bandet och för firandet nödvändig utrustning till Goulburn.[40] På invigningsdygnet kördes tre tåg från Sydney till Goulburn och ytterligare ett från Marulan.[40] Uppskattningsvis deltog 6 000 personer i firandet, varav fler än 2 000 som kommit med tåg från Sydney.[40] Bland de som åkte från Sydney var kolonins guvernör och hans hustru tillsammans med flera parlamentsledamöter.[41] För att fira tillfället hade det byggets en triumfbåge[en 1] och anordnats en militärparad.[42] I mitten av Market Square planterade guvernörens hustru en ek.[43] I samband med detta döptes Market Square om till Belmore Square, sedermera Belmore Park.[43] En invigningsfest hölls i godsmagasinet.[44] I syfte att låta Mark Faviells rallare delta i invigningen kördes ett specialtåg.[40] Faviell avtackade sin arbetsstyrka på 400 man genom att hålla en middag.[40]

Stationer[redigera | redigera wikitext]

Det har funnits fyra järnvägsstationer i Goulburn, varav endast en har varit i bruk sedan 1975. Den första stationen, Goulburn Railway Station, invigdes 27 maj 1869 i samband med invigningen av järnvägen mellan Marulan och Goulburn. Denna är även den enda som är fortfarande i bruk.

Goulburn Railway Station[redigera | redigera wikitext]

Goulburn Railway Station sedd i riktning mot Joppa Junction 13 november 2012.

Goulburn Railway Station invigdes tillsammans med järnvägen från Marulan 27 maj 1869.[40] Stationshuset är i murtegel[45] med måtten 108 fot 9 tum × 26 fot (cirka 33,15 × 7,92 meter).[46] Placeringen av stationshusets burspråken och skorstenarnas gav symmetriska drag.[46] Perrongen var i sten, något som var ovanligt vid tiden,[e] och hade ett på kolonner uppburet skärmtak i korrugerad plåt.[47] Stationen, genom dess storlek och utsmyckningar, hörde till de förnämligaste i kolonin.[48][f] En "provisorisk"[en 2] restaurang, Railway Refreshment Rooms, anlades 1883–1884.[49] Restaurangbyggnaden blev en av endast två byggnader vid Goulburn att inte uppföras i murtegel.[50][g] Trots epitetet provisorisk kom byggnaden aldrig att ersättes.[50] I samband med anläggningen av järnvägen till Tarago uppfördes en mittperrong 1883.[52] Perrongen var, med undantag för gaslyktor, obebyggd fram till 1915.[53] De följande decennierna skedde flera om- och tillbyggnationer.[54] Två gångbroar uppfördes vid stationen på 1890-talet. Goulburn blev därmed den enda stationen utanför Sydneyområdet att ha två gångbroar.[55]

Mitt perrongen bebyggdes 1915. En delvis tvåvånig byggnad med måtten 130 × 20 fot (cirka 39,6 × 6,1 meter) vari Goulburns andra Railway Refreshment Rooms anlades.[53] Byggnaden har ett sadeltak i korrugerad plåt och en lanternin ovanför restaurangen.[56] På övervåningen fanns fem sovrum och ett badrum.[56] Ett krigsminnesmärke listande järnvägsanställda som stred i första världskriget anlades på perrongen och avtäcktes av järnvägskommissarien James Fraser 30 juli 1919.[57] Övervåningen i byggnaden från 1915 byggdes om 1962 som överliggningslokal åt restaurangvagnsanställda arbetande ombord på Southern Aurora, ett nattåg mellan Sydney och Melbourne.[53] Restaurangverksamheten lades ned i juni 1986 när nattåget Cooma Mail slutade köra.[58] Sedan oktober 1974 hade den öppnats endast för avgången för vissa tåg.[58] Goulburn var den sista stationen i delstaten där tåg stannade så att passagerare kunde besöka Railway Refreshment Rooms.[58] Från och med 1980-talet har stationen varit föremål för flera upprustningar.[59]

Övriga stationer[redigera | redigera wikitext]

North Goulburn Railway Station, cirka 2,5 kilometer norr om den första stationen, invigdes 1882.[60] Denna blev den andra stationen i Goulburn. Efter invigningen av Goulburns fängelse 1884 användes stationen av fångar som transporterats med tåg.[61] Banan förbi North Goulburn byggdes ut till dubbelspår 1914.[62] North Goulburn stängdes 9 mars 1975.[63]

I samband med invigningen av järnvägen mot Crookwell togs nya stationer i Goulburn i bruk. Den första av dessa var Arygle Railway Station som låg cirka 2,7 kilometer från centralstationen.[64] Stationen var belägen utanför fängelset och vid öppningen fanns en perrong på 50 fot (cirka 15,2 meter).[65] När Argyle invigdes slutade fångar att använda North Goulburn.[61] Perrongen revs senast 17 maj 1969.[66] Cirka 5 kilometer från centralstationen fanns Kenmore Railway Station.[64] Även denna station invigdes med järnvägen till Crookwell och hade då en perrong på 100 fot (cirka 30,5 meter).[66] Stationen betjänade mentalsjukhuset Kenmore Hospital.[67] Efter perrongens rivning 1868 fanns en namnskylt vid marknivå för att markera stationen.[67][h] Kenmore stängdes 9 juli 1975.[66]

Ytterligare en station planerades i trakten runt Goulburn. Planer för en station vid knuten Joppa Junction godkändes 1885 men kom aldrig att förverkligas.[67] Stationen var tänkt att ha två perronger, en betjänande stambanan och den andra bibanan.[67]

Lokstationer och vatten[redigera | redigera wikitext]

Goulburn North[redigera | redigera wikitext]

Runt tiden för järnvägenens invigning togs lokstallet Goulburn North i bruk.[68] Byggnadens mått var 40 × 107 fot (cirka 12,2 × 32,6 meter) och hade två spår.[69] Lokstationen upprustades under 1880-talet med ny utrustning.[70] Ett nytt lokstall, med en byggnad på varsin kortsida av ett skjutbord, uppfördes 1885 och rymde sammanlagt 28 lok.[70] Det tidigare lokstallet gjordes då om till en verkstad.[70] En utbyggnation av lokstationen planerades 1913 men gick om inget på grund av penningbrist som en följd av första världskriget.[70] En ny lokstation, South Goulburn, togs i bruk 1918.[70] Efter dess svarade South Goulburn för godstågsloken medan Goulburn North svarade för persontågsloken och tyngre underhåll av båda loktyper.[71][i] Goulburn North stängdes 1936 och revs i februari 1941.[72]

South Goulburn[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Goulburn Roundhouse

Planer för en ny lokstation i Goulburn förbereddes 1915–1917 i samband med unbygget av Main South Line till dubbelspår.[73] Den nya lokstationen, South Goulburn, invigdes 15 maj 1918 och hade en vändskiva på 75 fot (22,86 meter) betjänande ett cirkulärt lokstall med 42 spår.[73] Tidigare planer gick ut på två eller tre sådana lokstall, men dessa kom aldrig att uppföras.[73] Inte heller anlades en planerad verkstad och detta fick som följd att underhållsarbete delades mellan South Goulburn och Goulburn North.[74] Upprustning av lokstationen utfördes på 1920- och 1930-talen.[73] Ett 157 fot (cirka 47,9 meter) långt lokstall, som tidigare stått i Wellington, flyttades 1930 till South Goulburn och blev dess verkstad.[75] Maskineriet från Goulburn North flyttades över 1936 i samband med de två lokstationernas hopslagning.[76] Ett år dessförinnan hade vändskivan bytts ut mot en längre modell på 90 fot (cirka 27,4 meter) för att kunna vända större lok.[73]

Under andra världskriget, då trafikmängden ökade, och även efter kriget fortsatte South Goulburn att byggas ut med ny utrustning för att tömma lok på aska och förse dem med sand.[75] Anpassningen för dieseldrift inleddes 1952, åtta år före Goulburn tilldelades tio diesellok.[77][j] Samma år som Goulburn tilldelades dess första diesellok, 1960, hade en ny byggnad uppförts för bruk av ånglok.[77] Lokstationen fortsatte att upprustas för dieseldrift under 1960- och 1970-talen.[80] Ångdrift vid South Goulburn upphörde 1969 och efter dess började utrustningen för ånglok att avvecklas.[81] En del av lokstallet, täckande 17 spår, revs 1973.[80] Försök att ddra ned på driftkostnader på 1980-talet mynnade ut i att lokstationen stängdes 4 juli 1986.[82] Under decennient kom flera andra lokstationer runtom delstaten att stängas.[82] Fyra år senare hyrdes anläggningen ut till Goulburns kommun i syfte att etablera ett järnvägsmuseum.[83] Museet, Goulburn Rail Heritage Centre, bedrivs av föreningen Goulburn Loco Roundhouse Preservation Society.[84]

Vatten[redigera | redigera wikitext]

Från järnvägens invigning pumpades vatten från en brunn i Mulwaree Ponds nära stationen till en vattentank.[38] En till tank uppfördes senast 1884.[38] Anläggningen var i bruk fram till 1908.[38] Söder om Goulburn, vid platsen där järnvägen och Mulwaree Ponds är som närmast, anlades en vattenreservoar på 20 000 gallon (cirka 90 900 liter).[38] Vatten pumpades från vattendraget till reservoaren och det fanns en vattenhäst så att lok kunde där ta vatten.[38] Anläggningen kom att kallas Mulwaree Tank.[85] Datumen för anläggandet och rivningen går isär. Enligt Sharp anlades Mulwaree Tank 1875 i samband med invigningen av järnvägen mot Gunning.[38] Andra menar att Mulwaree Tank togs i bruk 3 januari 1884 och kunde endast användas av tåg på järnvägen mot Tarago.[85] Som rivningsdatum har angivits såväl 1920 som 22 oktober 1971.[38]

Det beslutades 1902 att anlägga ett vattenmagasin i Mulwaree Ponds.[38] För ändamålet exproprierades cirka 7,3 hektar mark 1905.[38] Ursprungliga planer för en jorddamm övergavs 1907 då det beslutades att anlägga en betongdamm.[38] Dammen blev 5 fot 6 tum (cirka 1,68 meter) hög och hade en på kapacitet 61 114 000 gallon (cirka 227,83 miljoner liter).[38] Dammen var färdigbyggd 1908.[38] Anläggningen av dammen fordrade en flyttning av vägen Braidwood Road.[38] Två vattenreservoarer anlades nära dammen.[38] Den första var belägen 50 fot (cirka 15,2 meter) högre än och ungefär 40 chain (cirka 800 meter) norr om pumphuset.[38] Efter att varit föremål för planer i flera år byggdes reservoaren 1912 i betong med en kapacitet på 500 000 gallon (cirka 2,27 miljoner liter). Ytterligare en reservoar med samma kapacitet anlades intill den första 1922.[86] Från reservoarer lades ledningar till Goulburns två lokstationer.[87] Dammen drabbades av försiltning och försök att åtgärda problemet 1925 visade sig inte att fungera.[38]

Planering för en ny damm inleddes 1923.[86] Järnvägsväsendet utarbetade två alternativ för ett vattenmagasin i Mulwaree Ponds närmare Joppa Junction.[86] Det större alternativet, som slutligen valdes, gick ut på ett vattenmagasin på 156 miljoner gallon (cirka 709,2 miljoner liter) och det mindre på 12 miljoner gallon (cirka 54,6 miljoner liter).[86] Anläggningen av dammen började 1926 och fullbordades året därpå.[86] Dammen består av en två yttre murar i murtegel med ett inre parti i betong.[86] Höjden blev 25 fot (7,62 meter) och som bredast är muren 12 fot 6 tum (3,81 meter).[86] Reservoarerna byttes till stadsvatten 1967 och revs cirka 1990 för att göra plats åt en omdragning av motorvägen Hume Highway.[86] Dammen är bland järnvägsväsendets största och även bland de sista större anläggningar.[86]

Signalställverk[redigera | redigera wikitext]

Goulburns första signalställverk anlades cirka 1884.[88] Dess vidare öde är okänt.[89] Ett nytt ställverk anlades cirka 1886 och även dess vidare öde är okänt.[89] 21 september samma år invigdes tre nya ställverk vid Goulburn, nämligen Goulburn North, Goulburn Station och Goulburn South.[90] Ställverkhusen Goulburn Station och Goulburn South var båda av en typ som lanserats 1883 och kom att uppföras i ungefär 120 exemplar fram till 1914.[91] Goulburn Station var i trä och ovanligt bland signalställverkshus i New South Wales då det fanns ovanpå ett sidospår.[92] Detaljer kring byggnaden vid Goulburn North är okända.[93] Tre månader senare, 21 december 1886, anlades även ett signalställverk vid knuten Joppa Junction.[94] Även denna byggnads utformning är okänd.[94] Ställverket var i bruk fram till 5 juni 1889 då det stängdes av kostnadsskäl.[94][k]

Ställverket Goulburn South ersattes samma dag som Joppa Junction stängdes.[95] Detta skedde i samband med en ombyggnation av bangården och det att en intilliggande plankorsnings skydd började styras från ställverket.[96] Den nya byggnaden hade samma form som den tidigare men till skillnad från denna var i murtegel.[97] Byggnaden förmodligen förlängdes och var ett av de ansenligaste ställverkshusen mellan Granville i Sydney och Junee.[98] Ställverket Goulburn North antingen flyttades eller ersattes 1902 i samband med invigningen av järnvägen mot Crookwell.[93] Ett nytt ställverk togs i bruk vid Joppa Junction 1912 då järnvägen mellan Goulburn och Joppa Junction byggdes om till konventionellt dubbelspår.[94] Den nya byggnaden var i trä och den första av sin typ hos regeringens järnvägar.[99][l] Samma år anlades ett ställverk för att styra knuten till ett makadambrott nära North Goulburn.[101] Ställverket stängdes tre år senare när bangården byggdes om.[101] I samband med utbygget till dubbelspår anlades ett signalställverk vid stationen i North Goulburn 1914.[102] De båda ställverkshusen var av en typ som lanserats cirka 1896 för att minska kostnader.[103][m]

Ställverket Goulburn North ersattes i juni 1913 som en del av arbetet att bygga ut järnvägen till dubbelspår.[105] I samband med anläggningen av det nya lokstallet, Goulburn Roundhouse, och en ny bangård, invigdes lokstallet Goulburn Loco i april 1916.[106] Goulburn Norths och Goulburn Locos ställsverkshus var lika det vid Joppa Junction.[100] Kort efter att ha tillträtt som chefskommissarie för delstatens transportmyndighet 1973 kommenterade Phillip Shirley driftskostnaden vid Goulburn.[107] Han menade att en sträcka järnväg på en engelsk mil (cirka 1,6 kilometer) genom Goulburn hade delstatens högsta driftskostnader då det fanns fyra ställverk utmed sträckan varav tre bemannade dygnet runt.[107] Inom tre månader mot slutet av 1977 brann två ställverkshus ned. Först brann Joppa Junction och sen brann Goulburn Loco i en troligen anlagd brand.[108][n] Båda ställverkshus ersattes med byggnader förmodligen uppförda av en lokal järnvägssnickare.[110] Ställverkshuset Joppa Junction uppfördes på den tidigare byggnadens fundament och bestod av en trästomme med beklädning i asbestcementplattor.[111] Byggnaden vid Goulburn Loco var den första av fyra exemplar som förmodligen byggdes av en järnvägssnickare i Goulburn.[112][o] Byggnadenstypen hade ett pulpettak.[114]

Avtal för bygget av ett nytt ställverkshus skrevs i februari 1978.[107] Den lådliknande byggnaden är ritad av järnvägsväsendet.[115] Byggnaden är tvåvånig med en stomme i stål och beklädd med murtegel.[107] Det nya ställverket, Goulburn, var elektriskt till skillnad från tidigare mekaniska ställverk.[116] Goulburn togs i bruk 28 oktober 1979 och samtidigt stängdes ställverken Goulburn North, Goulburn Station, Goulburn South och Goulburn Loco.[117] Ställverket Joppa Junction stängdes dygnet därpå.[111] Från och med 18 januari 1997 fjärrstyrdes Yass Junction från Goulburn.[118] Ställverket Goulburn stängdes 19 juni 2007 när driftplatsen började fjärrstyras från Junee.[116] Stängningsdatumet för North Goulburn är okänt men troligtvis 2005.[102]

Tidslinje över signalställverkshus i Goulburn med omnejd

Tjänstebostäder[redigera | redigera wikitext]

Stinshuset 18 maj 2013. Stationshuset är till vänster.

Endast ett fåtal bostäder i Goulburn har ägts eller byggts av järnvägsväsendet. Detta kan jämföras med andra städer utmed delstatens södra stambana, såsom Junee, där järnvägsväsendet ägde fler än 50 bostäder.[119] Att så få ägdes i Goulburn beror på att staden var redan etablerad vid järnvägens invigning 1869 och att det därmed fanns tillräckligt med bostäder för anställda att köpa eller hyra.[119] Ett tvåvånigt hus åt Goulburns stins uppfördes 1870.[119] Dessförinnan hade en grindvaktstuga uppförts i North Goulburn 1867.[120] En annan grindvaktstuga uppfördes i Goulburn 1869.[120] Denna blev den sista grindvaktstugan utmed södra stambanan att byggas enligt en standardplan i nygotik framtagen av John Whitton.[120]

I syfte att anlägga ett bostadsområde köptes ungefär 15,8 hektar mark 1920 som skulle räcka till 160 hus.[120] Marken låg nära, men på motsatt sidan av järnvägen till, Goulburn Roundhouse.[120] Planerna gick i stöpet och marken såldes vidare till kommunen 1924.[120] Järnvägsväsendet hade planer för flera andra bostadsområden runt om i delstaten varav endast vissa förverkligades.[120] När Goulburns två lokstationer slogs samman 1936 flyttade Steam Shed Inspector till ett nytt kontor vid Goulburn Roundhouse.[121] Det tidigare kontoret byggdes då om till ett hus åt Locomotive Supervisor, som bar ansvar för områdets lokavdelning.[121] Huset köptes senare av Goulburn Railway Bowling Club, som i avtalet förpliktigades att anskaffa ett nytt hus för bruk av järnvägsväsendet.[121]

Några tomter exproprierades för bygget av en vägbro över järnvägen.[120] På en av dessa fanns ett hus som inte behövde rivas och istället användes som tjänstebostad från 1920-talet fram till 1958 då det såldes.[120] Samma år köptes tre hus, dessa för innehavare av befattningarna Divisional Engineer, Locomotive Superintendent och Senior Travelling Inspector.[122]

Trafik, industrier och bangårdar[redigera | redigera wikitext]

Trafik[redigera | redigera wikitext]

Det har funnits tre bangårdar i Goulburn genom åren.[123] Närmast mittperrongen finns bangården Down Marshalling Yard och närmast stationshuset från 1869 fanns bangården North Yard.[124] Söder om stationen, nära Goulburn Roundhouse, fanns Up Marshalling Yard.[125] Down och Up Marshalling Yard kunde växlas dygnet runt, medan North Yard växlades under två av dygnets tre arbetspass.[123] Utöver detta växlades även lokstationen vid Goulburn Roundhouse under ett pass per dygn.[123] Under andra världskriget drogs sjöfrakt utmed kusten in.[126] Detta innebar att järnvägen fick stå för transporten av järnmalm till stålverken i Newcastle och Port Kembla.[126] Två av bangårdarna, Down och Up Marshalling Yard, blev ombyggda under andra världskriget som ett svar på en ökande trafikmängd.[127] Ombyggnationen bekostades av federal regeringen och flera spår i bangårdarna fick då något anonyma namn som syftade till att inte avslöja för vilka ändamål de användes.[128] Efter krigsslutet upphörde järnmalmstrafiken.[126]

För persontrafiken vid Goulburn står NSW Trainlink. Bolagets fjärrtågtrafik uppgår till tre tåg per dygn mellan Sydney och Canberra, två tåg per dygn mellan Sydney och Melbourne samt två tåg per vecka mellan Sydney och Griffith.[129] NSW Trainlink kör även intercitytågen vid Goulburn, med minst två avgångar varje dag mot Campbelltown eller Sydney, som en del av linjen Southern Highlands Line.[130] Utöver tågtrafiken står NSW Trainlink även för en buss mot Moss Vale varje dag.[130] Åren 2016/2017–2018/2019 passerade kombitåg på minst 9,4 miljoner ton Goulburn varje år.[131] Med övrig trafik medräknad ökade detta till mellan 14 och 19 miljoner ton årligen.[131] Från Goulburn fraktas stockar till två hamnar.[132] Godståg kan ställas upp i bangården.[133]

Industrier[redigera | redigera wikitext]

Före detta kvarnen Connolly's Flour Mill sedd 2013. Järnvägen är i fonden.

Genom åren har ett urval av industrier i Goulburn betjänats av järnväg. Ett gasverk anlades av Goulburn Gas and Coke Company nära järnvägen 1879.[134] Inledningsvis användes talg men företaget bytte 1881 till kol som levererades med tåg.[135] Under en tid hade företaget ett eget sidospår.[136] Mjölkvarnen Connolly's Flour Mill anlades 1908 på platsen för Goulburns tidigare badhus.[84] Kvarnen hade ett eget sidospår och en vagnvåg.[137] Byggnaden kom senare att användas som möbelaffär.[137] Från och med 1920-talet anlade flera bensinföretag privata sidospår runtom Goulburn.[137] Dessa fanns mellan North Goulburn och South Goulburn och även utmed järnvägen mot Crookwell.[137] Under en period hade mejeriet Taralga Co-operative Dairy ett sidospår.[136]

Mellan Argyle och Kenmore uppfördes ett ullverk 1922 som betjänades av järnväg fram till 1964.[138] Under andra världskriget anlade federala regeringen en ammunitionsfabrik vid Argyle.[138] Efter krigsslutet[138] övertogs fabriken av textiltillverkaren Pacific Chenille Craft Company.[139] Goulburns kommun invigde ett slakteri vid Joppa Junction 18 maj 1951.[67] Slakteriet betjänades av ett sidospår som anlagts redan 1948 och avskaffades i augusti 1994.[140] Utöver industrierna betjänade järnvägen federala post- och telegrafverket Postmaster-General's Department som hade ett sidospår vid Kenmore från och med 1942.[67] Även kol till pannorna på Kenmore Hospital levererades med tåg.[141] I närheten av North Goulburn bedrev mellan 1892 och 1943 järnvägsväsendet ett makadambrott.[61] Brottets omsättning 1913 var 2 500 engelska ton (cirka 2 540 ton) makadam om veckan och anställde då 120 man.[61]

Down Marshalling Yard (South Yard)[redigera | redigera wikitext]

Down Marshalling Yard ligger intill och öster om stationen.[124] Bangården går även under namnet South Yard då trafik på väg syd (på engelska "south") sköttes i bangården.[142] I bangården har det funnits två skjul för uppställningen av personvagnar. Det första skjulet uppfördes 1869 i murtegel.[143] Skjulet hade måtten 135 × 35 fot (cirka 41,1 × 10,7 meter) och rymde två spår.[143] Byggnaden revs 1884 för att göra plats åt en utbyggnation av bangården.[143] Ett nytt skjul rymmande två spår anlades på 1890-talet och revs 1943.[143] Samma år bekostade federal regeringen en omfattande ombyggnation av bangården.[142] En anläggning för vagnreparation har funnits i Down Marshalling Yard sedan åtminstone 1919 då den försågs med en portalkran.[143] Anläggningen omfattade tre spår.[143] Efter att trafikmängden vid Goulburn avtog på 1980-talet användes bangården för uppställning av överflödiga vagnar under tidiga 1990-talet.[142]

Up Marshalling Yard[redigera | redigera wikitext]

Up Marshalling Yard låg söder om stationen på motsatt sida av huvudspåren till Goulburn Roundhouse.[125] Bangården var nyanlagd vid tiden för ställverket Goulburn Locos invigning april 1916.[106]

Delar av Australien plågades av stora antal möss och vivlar under 1910-talets andra hälft.[144] Läget förvärrades av en brist på exportkapacitet på grund av första världskriget vilket gjorde att skördat spannmål blev kvar i högar intill järnvägen.[145] Bland förslagen för att komma tillrätta med besväret var att flytta spannmålet till utsedda lagringsplatser.[146] Goulburn utsågs som lagringsplats då det troddes att klimatet där skulle vara ogynnsamt för skadedjuren.[146][p] Ett antal sidospår anlades i mitten av 1917 och det förväntades att det skulle staplas 1,8 miljoner säckar spannmål, motsvarande 144 000 engelska ton (cirka 146 300 ton).[147] Högen blev närmare 1,6 kilometer lång.[148] En anläggning för att rengöra spannmålet byggdes 1918.[149] Efter att ha rengjorts tros spannmålet ha transporterats till ett lager norr om Goulburn.[150] Lagret i South Goulburn stängdes 13 september 1920.[150]

Utrustning för att sköta på- och avlastningen av boskap anlades i bangården 1923.[151][q] Före dess hade boskap sköttes vid North Goulburn.[61] En vagnvåg med kapcitet på 50 engelska ton (cirka 51 ton) anlades i bangården 1928.[137] Även ull sköttes i bangården.[153] För ändamålet uppfördes två skjul i bangården, det första 1956 och den andra 1960.[153] Det första bestod av en del av ett skjul som flyttades från Galong.[153] Det andra bestod av delar av skjul som hade flyttats från Boorowa respektive Bowning.[153] När bangården stängdes 1985 hade boskap slutats att transporteras med tåg i Goulburn.[154][r] Mycket av bangården har rivits.[154]

North Yard och godsmagasinet[redigera | redigera wikitext]

North Yard betjänade godsmagasinet, en murtegelsbyggnad uppförd 1869.[155] Godsmagasinet hade ett genomgående spår, detta enligt standarden mellan 1855 och 1881.[44] Efter att ha byggts ut blev byggnadens mått 146 × 45 fot (cirka 44,5 × 13,7 meter).[44] Godsmagasinet blev näst störst, efter det i Albury, utmed delstatens södra stambana.[44] En lastkaj, betjänad av två spår, anlades norr om godsmagasinet 1905.[44] Lastkajen användes av man som sorterade och omlastade out-of-trafik[s] mellan vagnar med olika mål.[44] Lastkajen har ett tak och förlängdes 1908.[44] Lastbilar började användas 1975 av järnvägsväsendet för godsleveranser i trakten runt Goulburn.[156] Runt decenniets slut användes lastbilarna för leverenser till Crookwell, 45 kilometer ifrån Goulburn.[156] När godsmagasinet började marknadsföras som ett Freight Centre (på svenska ungefär fraktcentrum) 1981–1982 hade godståg slutat att betjäna anläggningen.[156][t] Godsmagasinet i Goulburn, till skillnad med godsmagasinet i flera andra orter, upprustades inte i samband med konceptets lansering.[156][u] Järnvägsväsendet slutade att erbjuda paketleveranser 25 oktober 1996.[157] Godsmagasinet kom senare att användas av det utom järnvägssfären stående transportföretaget Star Track.[157] Byggnaden har byggts om minst två gånger, senast 1977, efter att ha skadats i urspårningar.[44]

Sociala inrättningar[redigera | redigera wikitext]

Goulburn Railway Bowling Club 18 maj 2013.

Railway Institute etablerades under sena 1880-talet.[158] Railway Insitute syftade till att värna om järnvägsanställdas, inklusive deras familjer, privatliv och utbildning.[159] Fokus låg inledningsvis dock åt den sociala sfären.[159] Liknande inrättningar, fast utan ankytning till järnvägen, hade etablerats i Goulburn 1885 och 1901.[160] Railway Institute etablerades i Goulburn 1915 och disponerade då över en lokal som tidigare tillhört polisen.[160] Lokalens invigning skedde året därpå.[160] Järnvägsväsendet köpte en ny fastighet åt föreningen cirka två år senare.[160][v] Fastigheten låg nära stadskärnan och bestod av en tvåvånig byggnad med mått 117 fot 8 tum × 42 fot 2 tum (cirka 35,86 × 13,77 meter).[160] På första våningen fanns ett kök, bibliotek, biljardrum, en motionssal och en salong.[160] På övervåningen fanns en tjänstebostad åt vaktmästaren och sex klassrum.[160] Utbygge av föreningens lokaler skedde sammanlagt fyra gånger under 1920- och 1930-talen.[160] I Goulburn bedrev Railway Institute en dartförening, en bowlsförening och hade tre tennisbanor.[160] Goulburns avdelning av Railway Institute stängdes på 1970-talet, samtidigt som flera andra avdelningar runt om i delstaten.[160] Bredvid Newcasltes blev Goulburns avdelning av Railway Institute den största utanför Sydneyområdet.[160]

Flera bowlsföreningar för järnvägsanställda grundades under 1950-talet.[160] När föreningen i Goulburn ville på 1960-talet utöka antalet bowlsplaner införskaffades mark utmed Bruce Street där tennisbanor anlades.[160] De tidigare tennisbanornas gjordes då om till bowlsplaner.[160] Föreningen Goulburn Railway Tennis Club har hand om tennisbanorna.[161] Flera av bowlsföreningens byggnader och andra föremål har anknytning till järnvägen.[160] Bland dessa är en grind som tillverkades på Perway Workshops.[160] På tidiga 2010-talet fanns det endast två järnvägsbowlsföreningar kvar, i Goulburn och Dubbo.[160][w] Goulburn Railway Bowling Club blev insolvent[160] och förvärvades 2009 av Wyong Rugby League Club Group.[163] Sedan dess har föreningens ekonomi förbättrats.[164]

Överliggningshus[redigera | redigera wikitext]

Ett överliggningshus för bruk av tågvärdar anlades på 1880-talet.[165] Anläggningen bestod ursprungligen av tre byggnader, själva överliggningshuset, en byggnad med ett kök och en matsal samt en toalettbyggnad.[165] De sista två byggnaderna finns kvar.[165] Anläggningen utökades 1969 då sex nya sovrum anlades.[165] Goulburn Railway Bowling Club köpte anläggningen och efter 1985 rev flera byggnader.[165] För lokpersonal anlades ett överliggningshus i omedelbar närhet av lokstallet från 1885 vid Goulburn North.[166] Planen är från 1887 och anläggningen hade även ett skilt kök.[167] Anläggningen revs efter 1930.[168] Dessa två anläggningar anlades innan järnvägsväsendet hade tagit fram en standardplan för överliggningshus.[165]

Standardplanen framtogs 1890 och tillämpades först i Hamilton.[168] Samma år uppfördes i Goulburn ett planenligt överliggningshus nära det första överliggningshuset för lokpersonal.[168][x] Byggnaden hade åtta sovrum och ett inbyggt kök.[168] Toaletter var som i tidigare överliggningshus i en annan byggnad.[168] Efter att lokstationen South Goulburn invigdes 1918 var det endast lokpersonal till persontåg som använde överliggningshuset vid Goulburn North.[168] Detta återspeglade uppdelningen av lok, där persontågslok sköttes vid Goulburn North och godstågslok sköttes vid South Goulburn.[168] Till följd av anläggningen av beständigare lokaler vid South Goulburn 1935 byttes namnet på det vid Goulburn North till Old Loco Barracks.[168][y] Old Loco Barracks byggdes om 1962 då det inte fanns tillräckligt med platser för alla som skulle använda det.[168] Det fanns platser till 24 personer 1975.[168] Från och med 1970-talet började järnvägens banavdelning att disponera över anläggningen, detta efter att lokavdelningen hade upphört att använda den.[168] Överliggningshuset byggdes ut 1984 när badrummen renoverades.[168] Byggnaden har återanvänts som ett konstgalleri och ändrats invändigt.[84]

En plan för ett överliggningshus vis South Goulburn ritades 1916.[170] Byggnaden skulle varit i murtegel och haft 20 sovplatser.[170] Istället flyttades ett antal stugor till South Goulburn.[170] Dessa hade måtten 18 × 9 fot (cirka 5,48 × 2,74 meter) och kom senare att flyttas till andra orter i delstaten.[170] En ny plan framtogs 1925 men kom inte att byggas.[170] Ett överliggningshus i murtegel uppfördes vid South Goulburn 1935.[170] Huset hade tio sovrum med två sovplatser i varje rum och ett badrum med en toalett och en pissoar.[170] Avskilt från byggnaden var en tvättstuga, även denna i murtegel.[170] Huset byggdes ut 1941 med sex nya sovrum och ytterligare en toalett och en pissoar.[170] Under 1950-talet användes överliggningshuset som bostäder för migranter från andra världskriget som tagit anställning hos järnvägsväsendet.[170] Överliggningshuset var i bruk fram till cirka 1977 och kom tre år senare att byggas om till ett rehabiliteringscentrum för järnvägsanställda lidande av substansmissbruk.[170] Huset kom senare att säljas och användas av bilentusiaster som besöker racerbanan Wakefield Park.[170]

På platsen för Railway Institute uppfördes ett överliggningshus 1976.[170] Byggnaden är i murtegel och hade 40 sovrum fördelade över två våningar.[170] Vid det här laget hade järnvägsväsendets mekaniska avdelning och trafikavdelning slagits ihop till en gemensam driftavdelning.[170] Det nya överliggningshuset blev således gemensamt för flera anställda.[170] Huset kom att tillhandahållas av godsavdelning Freightcorp som vid ett okänt datum efter 1996 sålde det till en välgörenhetsorganisation.[170]

Verkstäder[redigera | redigera wikitext]

Perway Workshops[redigera | redigera wikitext]

Permanent Conservation Order som utfärdades för Perway Workshops.

En verkstad för järnvägens banavdelning, Perway, anlades 1881.[171] Den första byggnaden uppfördes i murtegel med ett tak i korrugerad plåt, anlagd med en gavel mot vägen.[171] De närmaste fyra åren tillkom flera byggnader.[171] Anläggningen kom att omfatta ett gjuteri, snickeri, en smedja, maskinverkstad och lokaler för målning och tillverkning av rörmokeriföremål.[171] För transport av föremål inne i anläggning fanns två smalspåriga spårnät med varsin spårvidd.[171] Tillgång till olika delar av verkstaden möjliggjordes med vändskivor.[171] Anläggningen, inklusive en parkeringsplats rymmande ungefär 80 bilar – en för varje anställd på verkstaden, sträckte sig syd från stationen.[171] Maskineriet drevs med el från och med 1924 efter att tidigare varit ångdrivet.[171]

Perway Workshops började tillverka dressiner cirka 1895.[172] Verkstan i Goulburn blev en av fyra i New South Wales att bära huvudansvaret för tillverkning av delar till dressiner.[172][z] Även motorer tillverkades av Perway Workshops.[173] Tillverkning av själva dressinerna skedde främst i Goulburn.[173] Goulburn Perway Workshops stod även för underhåll och reparation av dressiner.[174] Ett försök att förlägga denna verksamhet till Orange 1938 gick om intet.[174][aa] Med början 1957 tillverkades i Goulburn fler än 600 exemplar på en motordressin modell E8.[175] Efter 1960 kom dressiner att tillverkas i Chullora i Sydney där en motorverkstad hade anlagts.[173] Bland annat tillverkades även verktyg och vattentankar i Goulburn.[176] Under 1920-talet tillverkades även ett stort antal lastbilsvågar.[171]

Verkstaden stängdes 1982 och såldes 1987.[177] Perway Workshops antogs till kulturskyddsregistret State Heritage List 2 april 1999.[178] Anläggningen hade tidigare skyddats genom en Permanent Conservation Order som utfärdades i juni 1989.[178]

Cement Works[redigera | redigera wikitext]

Senast 1919 anlades ett betongverk, vilket gick under namnet Cement Works, nära stationen i Goulburn.[179][ab] Under året anslogs pengar för att anlägga ett skjul och sidospår betjänande verket.[179] Betongverket tillverkade bland annat betongelement som användes vid stationsbygge.[177] Även pissoarer[177] och vattentråg[179] tillverkades i Goulburn. Betongverket var förmodligen i bruk ända till sena 1930-talet.[179]

Goulburn Railway Workshops[redigera | redigera wikitext]

New South Wales överordnade transportmyndighet, Public Transport Commission of New South Wales, beställde en utredning av dess verkstäder 1974.[182] Året därpå lät myndigheten granska verkstäderna internt.[182] Efter delstatsvalet 1976 ville transportminister, Peter Cox, värna om järnvägsanställda i Goulburn.[183] Cox beslutade att anlägga en verkstad för vagnreparation i Goulburn.[183] Denna stred emot transportmyndighetens mål om att förbättra dess ekonomi.[183] Cox drev igenom sin vilja och en verkstad anlades 1980 på platsen för lokstationen South Goulburns kolningsanläggning.[184] Verkstaden invigdes året därpå och var då en av nio liknande anläggningar i delstaten.[182] Före verkstans invigning hade vagnreparation utförts på lokstationen.[81] Verkstaden hade 102 anställda 1985.[182] Samma år uppfördes en ny byggnad där vagnar kunde rengöras.[182] Anläggningen var 1989 en av fyra vagnverkstäder i News South Wales och beskrevs då i en konsultreport som "modern".[185]

En byggnad där fordon kunde målas invigdes 29 december 2002.[183] Tre år senare beslutade järnvägsväsendet att utarrendera anläggningen.[183] Detta kom efter att delstaten hade upphört att köra godståg.[183] Verkstadens sista dag som delstatlig bedrift blev 23 juni 2006.[186] Det väntades då att 40 anställda skulle fortsätta i tjänst hos arrendatorn medan 8 skulle gå i pension.[186] Arrendatorn kunde inte bedriva verksamheten lönsamt.[183] I september 2010 skrev Chicago Freight Car Leasing Australia ett avtal för att arrendera anläggningen.[183] Företaget utför på verkstan underhåll av dess egna lok och vagnar.[183]

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

Söder om, och på motsatt sida av Blackshaw Road till, Perway Workshops fanns järnvägsväsendets magasinsbyggnad.[177] Varor till olika avdelningar inom järnvägen beställdes in till magasinet för att senare levereras till vederbörande avdelning.[177] Söder om magasinsbyggnaden fanns signal- och telegrafavdelningens verkstad.[177] Området har återanvänts av federala infrastrukturförvaltaren Australian Rail Track Corporation.[177]

Broar[redigera | redigera wikitext]

Bron över Wollondilly River 8 maj 2010.

Det finns tre större järnvägsbroar i Goulburn, varav två som ersättare för tidigare broar. Mellan North Goulburn och Goulburn gå järnvägen över Mulwaree Ponds.[187] Den första bron på platsen bestod av 12 spann på 60 fot (cirka 18,3 meter) med järnbalkar[188]murtegelpelare.[187] Balkarna importerades från England.[189] Bron förstärktes 1892 när nya balkar sattes in mellan de tidigare balkarna.[187] I samband med utbygget till dubbelspår anlades en valvbro i murtegel intill den första bron.[190] Den bron består av 13 spann på 43 fot (cirka 13,1 meter),[190] och togs i bruk 8 november 1914[187]. Valvbroar i murtegel anlades flitigt på delstatens södra stambana under 1910-talet.[188] Under decenniet byggdes delar av banan ut till dubbelspår och fick ny dragning.[188] Den första bron fortsatte i bruk som ett särskilt spår för godståg fram till 1937, dock obrukat sedan 1930.[191] Den nya bron och resterna av den tidigare bron antogs till delstatens kulturskyddsregister 2 april 1999.[192]

Söder om Goulburn, vid knuten Joppa Junction, anlades en bro över vattendraget Run O' Waters Creek.[193] Järnvägen förbi Joppa Junction invigdes 9 november 1875.[85] Den första bron var i trä och bestod av 7 spann på 26 fot (cirka 7,9 meter).[85] Bron ersattes 1884 med två enkelspåriga fackverksbroar av typen pratt med ett spann på 84 fot (cirka 25,6 meter).[85][194] Den nya bron är en av järnvägens första två fackverksbroar i New South Wales.[194][ac] En pelare uppfördes i brons mitt 1928 och detta gav då två spann på 42 fot (cirka 12,8 meter).[85][196] Bron förstärktes 1995 då landfästena och vingmurarna försågs med strävpelare och delar av den lastbärande överbyggnaden stärktes.[196]

För att bära järnvägen mot Crookwell över floden Wollondilly River anlades en bro på sammanlagt 499 fot 4 tum (cirka 152,2 meter).[187] För spannen står en blandning av trä och stål, varav de två längsta i stål på 120 fot (cirka 36,6 meter) var.[187] Ett avtal för brons tillverkning ingicks med amerikanska Union Bridge Company som överlät tillverkningen till ett systerbolag.[197] De största spannen är fackverk av typen warren, nitade enligt brittisk praxis.[197] Bron ritades av J. W. Roberts som arbetade i Public Works Departments avdelningen för järnvägsbygge, Railway Construction Branch.[198][ad]

Kontor[redigera | redigera wikitext]

Norr om stationshuset i Goulburn, utmed Sloane Street, fanns flera kontor för överordnade ämbeten. Närmast stationshuset fanns en uppsättning kontor för District Traffic Superindentent.[201] Kontorets historia börjar cirka 1882 då rollen Traffic Inspector, med ansvar för personal inom trafikavdelningen, tros att ha skapats i Goulburn.[202][ae] Byggnaden som kom att husera District Traffic Superindentent[af] uppfördes 1901 och var då avsedd att inhysa Traffic Inspector och en elektriker.[203] Järnvägskommissarie Edward Miller Gard Eddy inrättade nya ledningsroller inom flera av järnvägsväsendets branscher.[203] Inom trafikavdelningen skapades de nya rollerna 1889 eller 1890.[203] Inledningsvis var rollerna förlagda till Sydney, men cirka 1899 flyttades de till deras respektive geografiska områden.[203]

Andra ändringar har, eller tros ha, samband med inrättandet av nya tjänster.[204] En tillbyggnad omfattande bland annat nya toaletter, en matsal och ett utrymme för dokumentlagring utfördes 1983.[205] Samtidigt utfördes även invändiga ändringar.[205] Efter stängningen av lokstationen South Goulburn flyttades flera personal till kontoret 1986.[205] Rollen som District Superindentent avskaffades 1992 och ersattes med Area Operations Manager.[206] I samband med privatiseringen av godstågstrafiken och tillträdet av Australian Rail Track Corporation som infrastrukturförvaltare slopades dessa roller 2004.[206] En nyupprättad trafikledningscentral fick plats i en tillbyggnad 1936–1937 bakom kontoret för District Traffic Superindentent.[206] Samtidigt uppfördes ett telegrafkontor med plats till åtta telegrafister.[206] Efter en minskning av trafikledningscentralens ansvarsområden 1987 stängdes den helt 11 mars 1989.[206] Centraler i Sydney och Junee övertog dess funktion.[206]

Nästa byggnaden norr var ett kontor åt District Locomotive Superindentnent.[201] Rollen svarade för driften av lokstationer i regionen, dessa fanns i bland andra Cooma, Harden, Moss Vale och Yass.[207] Till skillnad från de omgivande byggnaderna, som är i murtegel, uppfördes kontoret i trä.[207] Det är okänt när kontoret uppfördes, men det är möjligt att behovet för ett nytt kontorsbyggnad uppstod till följd av omflyttningar som skedde i samband med stängingen av lokstationen Goulburn North 1936.[207] Enligt Sharp återspeglar byggnadsmaterialet, trä, en åtstramad tillgång till ekonomiska medel under 1930-talet.[207] Kontoret åt District Engineer låg norr om denna byggnad.[201] Under sena 1960-talet hade District Engineer ansvar för spåren, broarna och byggnaderna i ett område som sträckte sig från Glenlee i norr till Harden i söder.[176] Området omfattade även bibanorna mot Crookwell, Bombala, Yass och Boorowa.[176] Kontorsbyggnaden ritades 1882 och uppfördes kort därpå.[207] Intill finns en byggnad i murtegel som hyste signalavdelningens kontor.[207] Byggnaden uppfördes 1985 och ersatte en tidigare byggnad i trä.[207] Det var även i detta område som transportföretaget Qube Logistics hade ett kontor under 2010-talet.[208]

Anslutande banor[redigera | redigera wikitext]

En stationsskylt som förr fanns på Goulburn Railway Station.[209] Skylten upplyste resande att i Goulburn kunde man byta för tåg mot Canberra, Bombala och Crookwell.

Goulburn är beläget på New South Wales södra stambana, Main South Line. Järnvägen löper från delstatens huvudstad, Sydney, till gränsstaden Albury. Goulburn var slutstation för Main South Line under sex år. Ett avtal skrevs 16 juli 1873 med Daniel Williams för bygget av järnvägen mellan Goulburn och Yass.[210] Den första sträckan som ingick i avtalet, från Goulburn till Gunning, togs i bruk 9 november 1875.[210] Den sista sträckan till gränsstaden Albury invigdes 3 februari 1881.[211] Bland anledningarna till järnvägens anläggning fanns en önskan att varor producerade i New South Wales skulle exporteras från Sydney istället för från andra koloniers städer.[211][ag] På Main South Line transporteras stål, spannmål, cement och kombitrafik.[214] Norr om Goulburn transporteras även kalksten och aggregat.[215]

Från Goulburn North Junction, belägen norr om centralstationen, grenade ut järnvägen mot Crookwell och dess bibana mot Taralga.[216] Båda banor är nedlagda.[217] I en utredningsrapport överlämnad december 1889 anbefallde ett regeringsutskott bygget av en järnväg mellan Goulburn och Crookwell.[218] Ett lagförslag möjliggörande bygget av järnvägen röstades fram av parlamentet 1899 efter att röstats ned vid flera tillfällen mellan 1890 och 1896.[218] Första spadtaget ägde rum 24 maj 1900 och banan invigdes 23 april 1902.[219] Betydande för järnvägens trafikmängd var transport av superfosfat och boskap.[220] Det sista tåget till Crookwell kördes i mars 1984.[220] Banans stängning dröjde fem år till september 1989.[67] En bibana mellan Roslyn och Taralga togs i bruk 1926 och lades ned 1957.[221] Bland varorna som transporterades på järnvägen noteras ull, potatis och boskap.[222]

Från den södra knuten, Joppa Junction, anlades banan mot Bombala.[223] Denna hade i sin tur bibanor mot Captains Flat respektive Australiens huvudstad Canberra. Endast järnvägen mot Canberra är fortfarande i bruk.[223] Järnvägen mot Bombala har sin bakgrund i påtryckningar från invånare i trakten runt Cooma för en järnvägsanslutning under 1870-talet.[224] Järnvägen mot Cooma invigdes i flera etapper, varav den sista till Cooma 1889.[223] Järnvägen rustades upp inför bygget av Snowy Mountains Scheme med start på 1950-talet.[223] På grund av en sinade trafikmängd, som dels hade sin bakgrund i avslutat bygge av Snowy Mountains Scheme, drogs persontågstrafiken till Cooma in 1988 och godstågstrafiken in året därpå.[225] Med undantag för en periods veterantågstrafik har järnvägen söder om Queanbeyan varit ur bruk sedan 1989.[226] Järnvägen mot Captains Flat anlades huvudsakligen för att betjäna brottet Lake George Mine.[227] Bygget inleddes 1937 och järnvägen togs i bruk juni 1940.[227] Järnvägen lades ned i augusti 1968, flera år efter brottets stängning.[227] Järnvägen togs i bruk igen i två veckor augusti 1969 för en filminspelning.[228]

Förenklad linjekarta över järnvägar runtom Goulburn
Head station
0,0 km Sydney C
Station on track
145,7 km Moss Vale
Stop on track
192,9 km Marulan
Unknown BSicon "exKBHFa" Straight track
289,9 km Taralga
Unknown BSicon "exKBHFa" Unknown BSicon "exSTR" Straight track
282,8 km Crookwell
Unknown BSicon "exABZg+l" Unknown BSicon "exSTRr" Straight track
Unknown BSicon "exHST" Straight track
264,6 km Roslyn
Unknown BSicon "exHST" Straight track
229,9 km Kenmore
Unknown BSicon "exHST" Straight track
227,6 km Argyle
Unknown BSicon "exSTR" Unknown BSicon "eHST"
222,5 km North Goulburn
Unknown BSicon "exSTRl" Unknown BSicon "exSTRq" Unknown BSicon "eABZg+r"
Goulburn North Junction
Station on track
224,9 km Goulburn
Unknown BSicon "ABZgl" Transverse track Unknown BSicon "STR+r"
230,5 km Joppa Junction
Stop on track Straight track
278,6 km Gunning
Straight track Unknown BSicon "eABZgl" Unknown BSicon "exSTR+r"
298,8 km Bungendore Junction
Straight track Station on track Unknown BSicon "exSTR"
321,8 km Queanbeyan
Straight track Unknown BSicon "STR+l" Unknown BSicon "xABZgr" Unknown BSicon "exSTR"
Straight track End station Unknown BSicon "exSTR" Unknown BSicon "exSTR"
329,6 km Canberra
Straight track Unknown BSicon "exSTR" Unknown BSicon "exKHSTe"
332,2 km Captains Flat
Straight track Unknown BSicon "exKBHFe"
534,6 km Bombala
Station on track
646,2 km Albury

Betydelse[redigera | redigera wikitext]

Goulburns betydelse inom järnvägen[redigera | redigera wikitext]

Persontåget Riverina Express avgår Goulburn 3 juni 1946.

Under 1880-talet nådde järnvägen gränsstaden Albury och flera järnvägar anlades mot veteodlingsområden i New South Wales.[229] För att sköta den ökande trafiken fordrades att lokstationerna utmed Main Southern Railway byggdes ut.[229] Så skedde även i Goulburn.[229] Fackföreningar blev verksamma i Goulburn under decenniet men hade en brokig start.[230][ah] Goulburn blev den enda orten i New South Wales utanför Sydney och Newcastle där fackföreningar hade heltidsanställda som verkade för att värna om medlemmar och värva nya.[231] Som 1880-talet närmade sitt slut försämrades kolonins ekonomi.[229] Mot denna bakgrund verkade kommissarie Edward Miller Gard Eddy för en geografisk centralisering av järnvägsväsendets verkstäder.[229] Eddys förslag mötte motstånd och kom inte att genomdrivas.[229]

Den tidiga policyn förespråkande geografiskt utspridda verkstäder har lyfts fram av Sharp som ett av skälen till att Goulburn fick en så stor roll inom järnväg i New South Wales.[232] En annan anledning var att tidiga ånglok inte kunde köra länge än från Sydney eller Picton till Goulburn utan att behöva ta kol och underhållas.[232] Även skillnader i topografin norr respektive söder om Goulburn och de kringliggande bibanorna har varit viktiga.[232][ai] Sharp identifierar även att det fanns omfattande bebyggbar mark och rikligt med vatten i området.[232] Utöver dessa påpekas även att Goulburn utvecklades som administreringscentrum för underordnade lokstationer i området.[232] När dessa skäl blev mindre betydelsefulla eller rentav inaktuella upphörde Goulburn att inneha en viktig ställning inom järnvägen.[232]

Järnvägens inverkan på Goulburn[redigera | redigera wikitext]

Järnvägsväsendet har sedan 1869 och fram till ungefär 1990-talet har varit ekonomist betydelsefullt för Goulburn.[233] Att Goulburn var järnvägens slutstation under sex år gjorde att staden hann utvecklas till en plats dit varor forslades för vidare fortskaffning med tåg.[234] Med tåg kunde godstransport till Sydney som förr tagit veckor utföras på timmar och till en över 90 procent lägre kostnad.[235][aj] Primärproduktionen i Goulburn med omnejd ökade då transport mot Sydney blivit billig.[236] Efter järnvägens invigning mot andra orter eftersträvade Goulburn att förse dessa med varor.[236] Detta var dock ouppnåeligt då regeringen införde olika taxor för varar som transporterades mellan orter utanför Sydney jämfört för varor som transporterades inland från Sydney.[236] Dessa olika avgifter var till fördel för företag som befann sig i Sydney.[137][236]

Järnvägen blev Goulburns huvudindustri.[237] Mellan 1869 och 1985 beräknas minst 3 578 personer att ha tagit anställning vid Goulburns lokstationer, lokförare och eldare inte medräknade.[238] Genom åren har antalet anställda varierarat. Efter att varit arbetsgivare till 876 personer i Goulburn 1935,[ak] minskade antalet anställda till 700 år 1959.[233] Detta ökade till 767 personer 1975 och året före Goulburn Roundhouse stängdes, 1985, hade antalet arbetstagare ökat till 850.[240] Befolkningen i Goulburn var 21 600 år 1971 och 23 300 år 1980.[17] Ännu fler anställdes i trakten runt Goulburn. Det har konstaterats att fler än 1 000 personer i Goulburn med omnejd arbetade hos järnvägsväsendet mot 1960-talets slut.[176] På mitten av 1970-talet var järnvägsväsendet arbetsgivare till 1 322 personer i trakten.[156] Countrylink hade 12 tågförare i Goulburn 2011 och ett antal anställda på stationen.[241]

Tidigt i Goulburns utveckling hämtades vatten från två brunnar utmed floden Mulwaree Ponds.[242] Järnvägens anläggning försvårade åtkomst till dessa källor.[242] För att lösa åtkomstproblemet begärde Goulburns invånare en korsning som sedermera anlades.[84] Tillsammans med Mulwaree Ponds utgör järnvägen en östlig gräns för Goulburn.[243] Genom järnvägens formaliserande av denna gräns kan stadsdelen Eastgrove, som ligger öst om järnvägen, uppfattas som en självständig bebyggelse.[244]

Karta över viktiga platser[redigera | redigera wikitext]

Karta över viktiga platser för järnvägen i Goulburn
Teckenförklaring
1–5: Stationer och knutar 6–7: Lokstationer 8–10: Verkstäder och brott
A–C: Broar D–G: Överliggnignshus H–I: Dammbyggnader

TransparentPlaceholder.svg Järnvägsstationer och -knutar

1 Goulburn Railway Station
2 North Goulburn Railway Station
3 Arygle Railway Station
4 Kenmore Railway Station
5 Joppa Junction

TransparentPlaceholder.svg Lokstationer

6 Goulburn North
7 South Goulburn (Goulburn Roundhouse)

TransparentPlaceholder.svg Verkstäder och brott

8 Makadambrottet
9 Perway Workshops
10 Goulburn Railway Workshops

TransparentPlaceholder.svg Broar

A Bron över Mulwaree Ponds (1869, 1914)
B Bron över Run O' Waters Creek (1875, 1884)
C Bron över Wollondilly River (1902)

TransparentPlaceholder.svg Överliggningshus

D Överliggningshus (för tågvärdar, c. 1880–c. 1980)
E Överliggningshus (för lokpersonal, 1890–c. 1980-talet)
F Överliggningshus (South Goulburn, 1935–c. 1977)
G Överliggningshus (driftavdelning, 1976–c. 2000)

TransparentPlaceholder.svg Dammbyggnader

H Dammbyggnad (1908)
I Dammbyggnad (1927)

Anmärkningar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ New South Wales var en koloni fram till 1901 då det blev en delstat i och med bildandet av Samväldet Australien.
  2. ^ Det första mötet i Goulburn hölls på Royal Hotel.[17] Krogen är numera riven och platsen för den ingår i Goulburn Workers Club.[17]
  3. ^ Detaljer kring det tidigare kontraktet går isär. Enligt The Department of Railways Information Bureau ingicks avtalet 20 november 1864 med Cain & Bloomfield.[35] Enligt Mooney ingicks avtalet januari 1864 med Foster & Roberts.[36] Mooney menar även Foster & Roberts sträcka började i Tallong.[36] Enligt honom visade sig Foster & Roberts oförmögna att utföra arbetet och ett nytt avtal, mellan Marulan och Goulburn, skrevs under av Faviell.[36]
  4. ^ Enligt Mooney var längden 27 mil 37 chain (cirka 44,2 kilometer).[36]
  5. ^ Mellan 1855 och 1868 var det brukligt att uppföra perronger i trä. Några undantag till denna regel fanns och flera av dessa undantag var belägna utmed kolonins södra stambana, Main Southern Line.[46]
  6. ^ Mellan 1857 och 1889 öppnades 394 stationer stationer i New South Wales, varav 14 (3,6 procent) var av större och utsmyckad art så som Goulburn.[48]
  7. ^ Ett skjul för uppställningen av anställdas cyklar byggdes i korrugerad plåt.[51]
  8. ^ Enligt Scrymgeour revs stationen i juli 1978.[66]
  9. ^ Penningbrist har anförts som en anledning till att all verksamhet inte flyttades över till South Goulburn.[70] Det har också hävdats att beslutet att låta anläggningarna sköta varsin loktyp kan ha varit avsiktligt då en liknande uppdelning hade gjorts i Sydney två år tidigare.[70]
  10. ^ Diesellok littera 40 började levereas 1951 och kom att trafikera sträckan mellan Sydney och Albury.[78] Detsamma gäller diesellok littera 42, dock med levereanser från 1955.[79]
  11. ^ Anslutningen till bibanan behölls genom att anlägga ett nytt spår mellan Goulburn och Joppa Junction.[94] Det fanns således två intilliggande enkelspår de två platserna emellan.[67]
  12. ^ Ett till formen liknande ställverkshus hade uppförts av ett privat järnvägsbolag ett år tidigare.[100]
  13. ^ Byggnadstypen har kallats för "New South Wales Railways klassiska landsbygdsställverkshus".[104][en 3]
  14. ^ Järnvägsanställda vid tiden säger sig inte minnas en brand vid ställverket Goulburn Loco.[109]
  15. ^ Endast tre av byggnaderna kom att användas som ställverkshus.[112] Det fjärde exemplaret tros ha byggts av reservskäl.[113]
  16. ^ Det kom att uppföras tre lagringsplatser i Goulburn med omnejd. Utöver South Goulburn lagrades spannmål i Cook's Cutting och Murray's Flats.[146]
  17. ^ Som årtal för flyttnen har Sharp också angivit 1932.[61] En spårritning från 1930 visar dock utrustningen vid South Goulburn.[152]
  18. ^ Järnvägsväsendets transport av boskap upphörde helt 1987.[154]
  19. ^ Out-of-trafik bestod av mindre varor vägande mindre än 50 kilogram och som transporterades i samma utrymme som tågmästaren alternativ i särskilda vagnar.[51] Detta kan jämföras med styckegods.
  20. ^ Järnvägsväsendet hade börjat kalla godsmagasin för Freight Centres 1976.[156]
  21. ^ Exemplvis Cootamundra, Cowra och West Tamworth fick nybyggda Freight Centres.[156]
  22. ^ Som år för inköpet har såväl 1918 som 1919 angivits av Sharp.[160]
  23. ^ Föreningen i Dubbo lades ned 2019.[162]
  24. ^ Enligt vissa uppgifter uppfördes överliggningshuset 1916.[169]
  25. ^ Före 1935 hade det funnits stugor vid South Goulburn.[170] Namnet Old Loco Barracks betyder ungefär "gamla lokstationens överliggningshus".
  26. ^ De andra verkstäderna fanns i Bathurst, Chullora och Honeysuckle Point.[172]
  27. ^ Longworth kommenterar att försöket förmodligen har en politisk bakgrund.[174]
  28. ^ Betongverket kan ha funnits något år tidigare.[177] New South Wales började bygga stationshus i betongelement 1918.[180] Ungefär samtidigt började ställverkshus också att uppföras i betongelement.[181]
  29. ^ Den andra bron anlades i Moss Vale för att bära järnvägen mot Goulburn över en väg.[195]
  30. ^ Roberts ritade flera andra järnvägsstrukturer.[199] Bland dessa är taket över huvudhallen på Sydneys centralstation.[200]
  31. ^ Det finns säkert belägg för att en Traffic Inspector arbetade i Goulburn 1888, och det är möjligt att denne kan ha anställts tidigare än så.[203] Utrymme i stationshuset åt Traffic Inspector hade anordnats 1882.[203] Rollen förekom sedan tidigare i Sydneyområdet.[203]
  32. ^ Namnbytet från Traffic Inspector till District Traffic Superindentent skedde cirka 1903.[203]
  33. ^ Som expmpel på den trafik och de exportvaror som New South Wales och dess järnvägar gick miste om kan anföras ull. Drygt 107 000 balar ull, varav de flesta från Riverina-området i New South Wales, transporterades av Victorian Railways 1875.[212] Inkomst från ulltransporten översteg 40 000 pund.[212] Riverina stod för ungefär 40 procent av New South Wales exportvaror.[213]
  34. ^ En företrädare till Australian Federated Union of Locomotive Enginemen hade etablerat sig i Goulburn men upphörde att verka 1881.[230] Amalgamated Railway and Tramway Association verkade i Goulburn sedan cirka 1890-talet.[231]
  35. ^ Sharp menar att förr krävde topografin att tåg skulle delas eller gå samman i Goulburn.[232] Försök att minska behovet för tåg att växla under resan hade inletts på 1940-talet.[126]
  36. ^ Före järnvägens ankomst tog det mellan två och tre veckor att transportera med oxar gods från Goulburn till Sydney.[235] Med tåg sänktes transporttiden till sju timmar.[235] Avgiften med oxar hade varit 16 pund per engelskt ton (cirka 1 016 kilogram), med järnväg var den 18 shilling (0,9 pund).[235]
  37. ^ Två år tidigare uppgick Goulburns befolkning till 14 349.[239]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Longworth, Jim (september 2012). Whitford, Richard. red. ”'A Railway, by any other name would run on rails' : Heraldry of the New South Wales Railways” (på engelska). Australian Railway History (Redfern, New South Wales: Australian Railway Historical Society New South Wales Division) 63 (899): sid. 16. ISSN 1449-6291. ”NSWR implied the railway was of, in the sense of belonging to, the State.”. 
  2. ^ Goulburn” (på engelska). The Sydney Morning Herald. 8 februari 2004. Arkiverad från originalet den 3 januari 2021. https://web.archive.org/web/20210103074100/https://www.smh.com.au/lifestyle/goulburn-20040208-gdkq23.html. Läst 29 april 2021. 
  3. ^ [a b] Lester Firth Associates Pty Ltd 1983, s. 19.
  4. ^ Lester Firth Associates Pty Ltd 1983, s. 21.
  5. ^ Bayley, Roger (27 februari 2013). ”Goulburn’s founding fathers” (på engelska). Goulburn Post. Arkiverad från originalet den 17 oktober 2015. https://web.archive.org/web/20151017092850/https://www.goulburnpost.com.au/story/1330465/goulburns-founding-fathers/. Läst 30 april 2021. 
  6. ^ [a b] Sharp 2016, s. 3.
  7. ^ [a b c d e] Lester Firth Associates Pty Ltd 1983, s. 22.
  8. ^ Lester Firth Associates Pty Ltd 1983, s. 25.
  9. ^ Lester Firth Associates Pty Ltd 1983, s. 22, 25.
  10. ^ Lester Firth Associates Pty Ltd 1983, s. 27.
  11. ^ [a b c] Lester Firth Associates Pty Ltd 1983, s. 31.
  12. ^ Lester Firth Associates Pty Ltd 1983, s. 32.
  13. ^ Lester Firth Associates Pty Ltd 1983, s. 25, 32.
  14. ^ [a b] Lester Firth Associates Pty Ltd 1983, s. 39.
  15. ^ [a b] Lester Firth Associates Pty Ltd 1983, s. 40.
  16. ^ ”History | Anglican Diocese of Canberra and Goulburn” (på engelska). anglicancg.org.au. Anglican Diocese of Canberra and Goulburn. 2017. Arkiverad från originalet den 25 februari 2021. https://web.archive.org/web/20210225014331/https://anglicancg.org.au/our-diocese/history/. Läst 17 april 2021. 
  17. ^ [a b c d e] Sharp 2016, s. 5.
  18. ^ ”AUSTRALIA’S FIRST STEAM OPERATED RAILWAYS” (på engelska) (Noia 64 mimetypes pdf.png PDF). National Railway Museum. Arkiverad från originalet den 17 april 2020. https://web.archive.org/web/20200417111214/https://nrm.org.au/assets/pdfdocs/learn-schools-resources/australias-first-steam-operated-railways.pdf. Läst 26 april 2021. 
  19. ^ [a b] McKillop, Robert; Ellsmore, Donald; Oakes, John (2008) (på engelska), A century of Central : Sydney's Central Railway Station 1906 to 2006, Redfern, New South Wales: Australia Railway Historical Society New South Wales Division, s. 7, ISBN 978-0-9757870-6-9 
  20. ^ Hagarty 2005, s. 25.
  21. ^ Hagarty 2005, s. 26.
  22. ^ Hagarty 2005, s. 26–27.
  23. ^ Hagarty 2005, s. 42.
  24. ^ Hagarty 2005, s. 31–32.
  25. ^ Gunn 1989, s. 24.
  26. ^ Gunn 1989, s. 45–47.
  27. ^ Gunn 1989, s. 57.
  28. ^ Gunn 1989, s. 57–58.
  29. ^ Lee 2000, s. 140.
  30. ^ Lee 2000, s. 144.
  31. ^ Lee 2000, s. 148–149.
  32. ^ Gunn 1989, s. 91.
  33. ^ Taaffe 2020, s. 19–67.
  34. ^ Taaffe 2020, s. 347.
  35. ^ [a b c d] The Department of Railways Information Bureau 1967, s. S26.
  36. ^ [a b c d e f g] Mooney 2016, s. 11.
  37. ^ [a b] Sharp 2016, s. 76.
  38. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r] Sharp 2016, s. 88.
  39. ^ [a b c d] Mooney 2016, s. 16.
  40. ^ [a b c d e f] Mooney 2016, s. 17.
  41. ^ Gunn 1989, s. 105.
  42. ^ Gunn 1989, s. 105–106.
  43. ^ [a b] ”A self-guided tour of historic Belmore Park” (på engelska) (Noia 64 mimetypes pdf.png PDF). goulburnaustralia.com.au. Goulburn Visitor Information Centre. juni 2019. Arkiverad från originalet den 26 mars 2021. https://web.archive.org/web/20210326003638/https://www.goulburnaustralia.com.au/wp-content/uploads/2019/09/Belmore-Park-brochure-web.pdf. Läst 16 april 2021. 
  44. ^ [a b c d e f g h] Sharp 2016, s. 47.
  45. ^ Heritage NSW. ”Goulburn Railway Station, yard group and movable relics” (på engelska). environment.nsw.gov.au. Arkiverad från originalet den 30 april 2021. https://web.archive.org/web/20210430052616/https://apps.environment.nsw.gov.au/dpcheritageapp/ViewHeritageItemDetails.aspx?ID=5012022. Läst 30 april 2021. 
  46. ^ [a b c] Sharp 2016, s. 18.
  47. ^ Sharp 2016, s. 18–19.
  48. ^ [a b] Sharp, Stuart (1988). Fathers, I. red. ”Station building architecture in New South Wales” (på engelska). A.R.H.S. Bulletin (St James, New South Wales: Australian Railway Historical Society New South Wales Division) 39 (614): sid. 268–269. ISSN 0005-0105. 
  49. ^ Banger 2003, s. 299.
  50. ^ [a b] Sharp 2016, s. 26.
  51. ^ [a b] Sharp 2016, s. 23.
  52. ^ Sharp 2016, s. 32.
  53. ^ [a b c] Sharp 2016, s. 33.
  54. ^ Sharp 2016, s. 20, 23.
  55. ^ Sharp 2016, s. 35.
  56. ^ [a b] Heritage NSW. ”Goulburn Railway Precinct” (på engelska). environment.nsw.gov.au. Arkiverad från originalet den 30 april 2021. https://web.archive.org/web/20210430052827/https://apps.environment.nsw.gov.au/dpcheritageapp/ViewHeritageItemDetails.aspx?ID=4806291. Läst 30 april 2021. 
  57. ^ Sharp 2016, s. 22–23, 25.
  58. ^ [a b c] Banger 2003, s. 291.
  59. ^ Sharp 2016, s. 21–22.
  60. ^ ”Main South Line” (på engelska). nswrail.net. Arkiverad från originalet den 28 september 2020. https://web.archive.org/web/20200928020006/https://www.nswrail.net/lines/show.php?name=NSW:main_south. Läst 30 april 2021. 
  61. ^ [a b c d e f] Sharp 2016, s. 90.
  62. ^ New South Wales Railways (1914) (på engelska). Goulburn. Bringing into use Double Line between Goulburn Ballast Siding and Goulburn Station Box, and introduction of Track Block Working in Goulburn Station Yard. New South Wales Track and Signal Diagrams Version 3 (2013): Australian Railway Historical Society New South Wales Division. Filnummer 1239.
  63. ^ ”North Goulburn Station” (på engelska). nswrail.net. Arkiverad från originalet den 4 juli 2017. https://web.archive.org/web/20170704064832/https://nswrail.net/locations/show.php?name=NSW:North+Goulburn. Läst 30 april 2021. 
  64. ^ [a b] New South Wales Railways (1902) (på engelska). Circular No. A 127 : South. Opening of Branch Line, Goulburn to Crookwell. New South Wales Track and Signal Diagrams Version 3 (2013): Australian Railway Historical Society New South Wales Division. Filnummer 2153.
  65. ^ Scrymgeour 1997, s. 411.
  66. ^ [a b c d] Scrymgeour 1997, s. 412.
  67. ^ [a b c d e f g h] Sharp 2016, s. 93.
  68. ^ Sharp 2016, s. 76–77.
  69. ^ The Department of Railways Information Bureau 1967, s. S29A.
  70. ^ [a b c d e f g] Sharp 2016, s. 77.
  71. ^ Sharp 2016, s. 77–78.
  72. ^ Sharp 2016, s. 78.
  73. ^ [a b c d e] Sharp 2016, s. 80.
  74. ^ Sharp 2016, s. 80–81.
  75. ^ [a b] Sharp 2016, s. 81.
  76. ^ Sharp 2016, s. 78, 81.
  77. ^ [a b] Sharp 2016, s. 82–83.
  78. ^ Oberg 2010, s. 255.
  79. ^ Oberg 2010, s. 285.
  80. ^ [a b] Sharp 2016, s. 83.
  81. ^ [a b] Sharp 2016, s. 84.
  82. ^ [a b] Sharp 2016, s. 86.
  83. ^ Sharp 2016, s. 86–87.
  84. ^ [a b c d] ”Introduction to rail heritage in Goulburn Australia” (på engelska) (Noia 64 mimetypes pdf.png PDF). goulburnaustralia.com.au. Goulburn Visitor Information Centre. juni 2019. Arkiverad från originalet den 24 mars 2020. https://web.archive.org/web/20200324104518/https://www.goulburnaustralia.com.au/wp-content/uploads/2019/09/Rail-Heritage-brochure-web.pdf. Läst 30 april 2021. 
  85. ^ [a b c d e f] The Department of Railways Information Bureau 1967, s. S30.
  86. ^ [a b c d e f g h i] Sharp 2016, s. 89.
  87. ^ Sharp 2016, s. 88–89.
  88. ^ Taaffe 2020, s. 87–103.
  89. ^ [a b] Taaffe 2020, s. 91.
  90. ^ Taaffe 2020, s. 89, 92–93.
  91. ^ Taaffe 2019, s. 192–193, 204, 206.
  92. ^ Taaffe 2020, s. 92.
  93. ^ [a b] Taaffe 2020, s. 89.
  94. ^ [a b c d e] Taaffe 2020, s. 102.
  95. ^ Taaffe 2020, s. 93, 102.
  96. ^ Taaffe 2020, s. 93.
  97. ^ Taaffe 2020, s. 93–94.
  98. ^ Taaffe 2020, s. 94.
  99. ^ Taaffe 2019, s. 212, 214, 216.
  100. ^ [a b] Taaffe 2019, s. 216.
  101. ^ [a b] Taaffe 2020, s. 87.
  102. ^ [a b] Taaffe 2020, s. 88.
  103. ^ Taaffe 2019, s. 248, 261.
  104. ^ Taaffe 2019, s. 248.
  105. ^ Taaffe 2020, s. 90.
  106. ^ [a b] Taaffe 2020, s. 95.
  107. ^ [a b c d] Sharp 2016, s. 69.
  108. ^ Taaffe 2020, s. 95, 102.
  109. ^ Sharp 2016, s. 79.
  110. ^ Taaffe 2020, s. 96, 103.
  111. ^ [a b] Taaffe 2020, s. 103.
  112. ^ [a b] Taaffe 2019, s. 309.
  113. ^ Taaffe 2020, s. 98.
  114. ^ Taaffe 2019, s. 306, 309.
  115. ^ Taaffe 2019, s. 351.
  116. ^ [a b] Taaffe 2020, s. 97.
  117. ^ Taaffe 2020, s. 90, 92–93, 96–97.
  118. ^ Taaffe 2020, s. 117.
  119. ^ [a b c] Sharp 2016, s. 71.
  120. ^ [a b c d e f g h i] Sharp 2016, s. 73.
  121. ^ [a b c] Sharp 2016, s. 72.
  122. ^ Sharp 2016, s. 72–73.
  123. ^ [a b c] Sharp 2016, s. 57.
  124. ^ [a b] Sharp 2016, s. 57–58.
  125. ^ [a b] Sharp 2016, s. 57–59.
  126. ^ [a b c d] Sharp 2016, s. 64.
  127. ^ Sharp 2016, s. 57, 60, 62.
  128. ^ Sharp 2016, s. 60, 62, 64.
  129. ^ ”Southern NSW” (på engelska) (Noia 64 mimetypes pdf.png PDF). transportnsw.info. Transport for NSW. 2020. Arkiverad från originalet den 13 januari 2021. https://web.archive.org/web/20210113184002/https://transportnsw.info/regional-southern-line. Läst 30 april 2021. 
  130. ^ [a b] ”Southern Highlands Line” (på engelska) (Noia 64 mimetypes pdf.png PDF). transportnsw.info. Transport for NSW. 2020. Arkiverad från originalet den 30 april 2021. https://web.archive.org/web/20210430054003/https://transportnsw.info/documents/timetables/93-SHL-Southern-Highlands-Line-20210228-20210611.pdf. Läst 30 april 2021. 
  131. ^ [a b] Bureau of Infrastructure and Transport Research Economics & Australasian Railway Association 2021, s. 11.
  132. ^ Bureau of Infrastructure and Transport Research Economics & Australasian Railway Association 2021, s. 38.
  133. ^ Australian Transport Safety Bureau (24 december 2018). ”Runaway of grain train 8960” (på engelska) (Noia 64 mimetypes pdf.png PDF). sid. 1. Arkiverad från originalet den 3 februari 2021. https://web.archive.org/web/20210203015425/https://www.atsb.gov.au/media/5775509/ro-2017-001_final.pdf. Läst 30 april 2021. 
  134. ^ ”Former Goulburn Gasworks Site Blackshaw Road, Goulburn” (på engelska) (Noia 64 mimetypes pdf.png PDF). Jemena. mars 2019. sid. 1. Arkiverad från originalet den 26 mars 2020. https://web.archive.org/web/20200326090617/https://jemena.com.au/documents/remediation-projects/goulburn/goulburn-remediation-fact-sheet-environmental-(1).aspx. Läst 30 april 2021. 
  135. ^ Sharp 2016, s. 19.
  136. ^ [a b] Sharp 2016, s. 67.
  137. ^ [a b c d e f] Sharp 2016, s. 66.
  138. ^ [a b c] Sharp 2016, s. 92.
  139. ^ Barker Ryan Stewart Pty Ltd & Sue Rosen and Associates 2018, s. 68.
  140. ^ Sharp 2016, s. 93–94.
  141. ^ Sharp 2016, s. 68.
  142. ^ [a b c] Sharp 2016, s. 60.
  143. ^ [a b c d e f] Sharp 2016, s. 74.
  144. ^ Pollard 2012, s. 3–4.
  145. ^ Pollard 2012, s. 4.
  146. ^ [a b c] Pollard 2012, s. 5.
  147. ^ Pollard 2012, s. 3, 7.
  148. ^ Pollard 2012, s. 9.
  149. ^ Sharp 2016, s. 61.
  150. ^ [a b] Pollard 2012, s. 10.
  151. ^ Sharp 2016, s. 63.
  152. ^ New South Wales Government Railways (1930) (på engelska). Circular No. 345-16 (1930) : NORTH GOULBURN TO GOULBURN. : Introduction of Track Block Working between North Goulburn and Goulburn North Signal-boxes. New South Wales Track and Signal Diagrams Version 3 (2013): Australian Railway Historical Society New South Wales Division. Filnummer 1234.
  153. ^ [a b c d] Sharp 2016, s. 62.
  154. ^ [a b c] Sharp 2016, s. 65.
  155. ^ Sharp 2016, s. 47, 57.
  156. ^ [a b c d e f g] Sharp 2016, s. 48.
  157. ^ [a b] Sharp 2016, s. 49.
  158. ^ ”Railway Institute Building” (på engelska). environment.nsw.gov.au. Heritage NSW. Arkiverad från originalet den 30 april 2021. https://web.archive.org/web/20210430062239/https://apps.environment.nsw.gov.au/dpcheritageapp/ViewHeritageItemDetails.aspx?ID=5014176. Läst 30 april 2021. 
  159. ^ [a b] Ritchie, Bob (juli 2015). ”NSW Railway Institute : Historical account of development and progress over the past 124 years” (på engelska) (Noia 64 mimetypes pdf.png PDF). Transport Life & Leisure. sid. 7. Arkiverad från originalet den 8 april 2020. https://web.archive.org/web/20200408091406/https://tll.org.au/wp-content/uploads/2017/05/NSW_Railway_Institute_History.pdf. Läst 30 april 2021. 
  160. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s] Sharp 2016, s. 41.
  161. ^ ”Goulburn Railway Tennis Club, NSW - Official Website” (på engelska). Arkiverad från originalet den 13 februari 2021. https://web.archive.org/web/20210213104330/https://railwaytennisclub.wixsite.com/home. Läst 30 april 2021. 
  162. ^ Wheeler, Faye (12 mars 2019). ”Dubbo Railway Bowling Club bowlers to move to Macquarie Club” (på engelska). Daily Liberal. Arkiverad från originalet den 29 mars 2019. https://web.archive.org/web/20190329120744/https://www.dailyliberal.com.au/story/5946488/warning-about-small-clubs-futures-as-bowlers-make-move-across-town/. Läst 30 april 2021. 
  163. ^ ”Annual Report : For the year ended 30 June 2010” (på engelska). Wyong Rugby League Club Limited. sid. 36. Arkiverad 19 februari 2011. http://web.archive.org/web/20110219095030/http://www.wyongleagues.com.au/download/Annual+Report+2010-2.pdf. Läst 30 april 2021. 
  164. ^ Purdon Planning (20 mars 2019). ”Goulburn Mulwaree Council : Recreational Needs Strategy (DRAFT)” (på engelska) (Noia 64 mimetypes pdf.png PDF). Goulburn Mulwaree Council. sid. 105. Arkiverad från originalet den 12 februari 2021. https://web.archive.org/web/20210212065038/https://www.goulburn.nsw.gov.au/files/sharedassets/public/strategic-planning/planning-proposals/hovell-street/gmc-recreational-needs-strategy_draft-report-260319.pdf. Läst 30 april 2021. 
  165. ^ [a b c d e f] Sharp 2016, s. 42.
  166. ^ Sharp 2016, s. 42, 77.
  167. ^ Sharp 2016, s. 42–43.
  168. ^ [a b c d e f g h i j k l] Sharp 2016, s. 43.
  169. ^ Sharp 2016, s. 43, 95.
  170. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r] Sharp 2016, s. 44.
  171. ^ [a b c d e f g h i] Sharp 2016, s. 53.
  172. ^ [a b c] Longworth 2010, s. 164.
  173. ^ [a b c] Longworth 2010, s. 168.
  174. ^ [a b c] Longworth 2010, s. 166.
  175. ^ Longworth 2010, s. 69.
  176. ^ [a b c d] Johnson 2013, s. 4.
  177. ^ [a b c d e f g h] Sharp 2016, s. 54.
  178. ^ [a b] ”Railway Workshops (former)” (på engelska). environment.nsw.gov.au. Heritage NSW. Arkiverad från originalet den 30 april 2021. https://web.archive.org/web/20210430064843/https://apps.environment.nsw.gov.au/dpcheritageapp/ViewHeritageItemDetails.aspx?ID=5045001. Läst 30 april 2021. 
  179. ^ [a b c d] Longworth 2005, s. 181.
  180. ^ Longworth 2005, s. 166.
  181. ^ Taaffe 2019, s. 272, 283.
  182. ^ [a b c d e] Sharp 2016, s. 55.
  183. ^ [a b c d e f g h i] Sharp 2016, s. 56.
  184. ^ Sharp 2016, s. 55–56.
  185. ^ Booz, Allen & Hamilton Inc. (27 juni 1989). Final Report : Diagnostic Review and Strategic Priorities for Freight and Country Passenger : Refined Strategy. sid. 58 
  186. ^ [a b] ”Union up-beat about Goulburn rail jobs” (på engelska). ABC News. 23 juni 2006. Arkiverad från originalet den 28 oktober 2016. https://web.archive.org/web/20161028163004/http://www.abc.net.au/news/2006-06-23/union-up-beat-about-goulburn-rail-jobs/1784538. Läst 30 april 2021. 
  187. ^ [a b c d e f] The Department of Railways Information Bureau 1967, s. S29.
  188. ^ [a b c] Fraser 1995, s. 81.
  189. ^ Fraser 1995, s. 19.
  190. ^ [a b] ”Goulburn Mulwaree River Underbridge” (på engelska). environment.nsw.gov.au. Heritage NSW. Arkiverad från originalet den 2 februari 2021. https://web.archive.org/web/20210430065118/https://apps.environment.nsw.gov.au/dpcheritageapp/ViewHeritageItemDetails.aspx?ID=4280319. Läst 30 april 2021. 
  191. ^ Sharp 2016, s. 91.
  192. ^ ”Goulburn Viaduct (Mulwaree Ponds)” (på engelska). environment.nsw.gov.au. Heritage NSW. Arkiverad från originalet den 30 april 2021. https://web.archive.org/web/20210430070045/https://apps.environment.nsw.gov.au/dpcheritageapp/ViewHeritageItemDetails.aspx?ID=5012023. Läst 30 april 2021. 
  193. ^ Fraser 1995, s. 41.
  194. ^ [a b] Fraser 1995, s. 40.
  195. ^ Fraser 1995, s. 40–41.
  196. ^ [a b] ”Joppa Junction, Run O' Waters Creek Underbridge” (på engelska). environment.nsw.gov.au. Heritage NSW. Arkiverad från originalet den 30 april 2021. https://web.archive.org/web/20210430070344/https://apps.environment.nsw.gov.au/dpcheritageapp/ViewHeritageItemDetails.aspx?ID=4280395. Läst 30 april 2021. 
  197. ^ [a b] Fraser 1995, s. 67.
  198. ^ ”Goulburn, Wollondilly River Steel Truss Underbridge” (på engelska). environment.nsw.gov.au. Heritage NSW. Arkiverad från originalet den 30 april 2021. https://web.archive.org/web/20210430071044/https://apps.environment.nsw.gov.au/dpcheritageapp/ViewHeritageItemDetails.aspx?ID=3150117. Läst 30 april 2021. 
  199. ^ Fraser 1995, s. 78.
  200. ^ Fraser 1995, s. 91.
  201. ^ [a b c] Johnson 2013, s. 6.
  202. ^ Sharp 2016, s. 36, 96.
  203. ^ [a b c d e f g h] Sharp 2016, s. 36.
  204. ^ Sharp 2016, s. 36, 38.
  205. ^ [a b c] Sharp 2016, s. 38.
  206. ^ [a b c d e f] Sharp 2016, s. 39.
  207. ^ [a b c d e f g] Sharp 2016, s. 40.
  208. ^ Thrower, Louise (4 maj 2018). ”Jobs go as Qube Logistics shuts Goulburn depot” (på engelska). Goulburn Post. Arkiverad från originalet den 4 maj 2018. https://web.archive.org/web/20180504151944/https://www.goulburnpost.com.au/story/5381828/freight-operator-closes-depot-sheds-23-jobs/. Läst 27 april 2021. 
  209. ^ Sharp 2016, s. 28.
  210. ^ [a b] McKillop, Bob (mars 2016). McKillop, Bob. red. ”The Daniel Williams Story” (på engelska). Australian Railway History (Redfern, New South Wales: Australian Railway Historical Society New South Wales Division) 69 (953): sid. 19. 
  211. ^ [a b] Taaffe 2020, s. 169.
  212. ^ [a b] Gunn 1989, s. 140.
  213. ^ Fraser 1995, s. 23.
  214. ^ Bureau of Infrastructure and Transport Research Economics & Australasian Railway Association 2021, s. 81.
  215. ^ Bureau of Infrastructure and Transport Research Economics & Australasian Railway Association 2021, s. 16.
  216. ^ Scrymgeour 1997, s. 411, 413, 415.
  217. ^ Taaffe 2020, s. 207.
  218. ^ [a b] Scrymgeour 1997, s. 405.
  219. ^ Scrymgeour 1997, s. 407, 411.
  220. ^ [a b] Scrymgeour 1997, s. 417.
  221. ^ Taaffe 2020, s. 207–208.
  222. ^ ”A Snapshot of Taralga's History” (på engelska). upperlachlan.nsw.gov.au. Upper Lachlan Shire Council. Arkiverad från originalet den 3 april 2021. https://web.archive.org/web/20210403090931/https://www.upperlachlan.nsw.gov.au/snapshot-taralgas-history. Läst 26 april 2021. 
  223. ^ [a b c d] Taaffe 2020, s. 207.
  224. ^ ”Bombala Railway Precinct” (på engelska). environment.nsw.gov.au. Heritage NSW. Arkiverad från originalet den 28 april 2021. https://web.archive.org/web/20210428230341/https://apps.environment.nsw.gov.au/dpcheritageapp/ViewHeritageItemDetails.aspx?ID=3150035. Läst 29 april 2021. 
  225. ^ ”Cooma Railway Station and yard group” (på engelska). environment.nsw.gov.au. Heritage NSW. Arkiverad från originalet den 28 april 2021. https://web.archive.org/web/20210428231517/https://apps.environment.nsw.gov.au/dpcheritageapp/ViewHeritageItemDetails.aspx?ID=5011974. Läst 29 april 2021. 
  226. ^ Taaffe 2020, s. 207, 219.
  227. ^ [a b c] Heritage NSW. ”Captains Flat Railway Precinct” (på engelska). environment.nsw.gov.au. Arkiverad från originalet den 30 april 2021. https://web.archive.org/web/20210430061850/https://apps.environment.nsw.gov.au/dpcheritageapp/ViewHeritageItemDetails.aspx?ID=3150052. Läst 30 april 2021. 
  228. ^ Johnson 2013, s. 12.
  229. ^ [a b c d e f] Sharp 2016, s. 10.
  230. ^ [a b] ”Australian Federated Union of Locomotive Enginemen (ii) (1927 - 1993)” (på engelska). atua.org.au. Australian Trade Union Archives. 2010. Arkiverad från originalet den 1 oktober 2020. https://web.archive.org/web/20201001024747/https://www.atua.org.au/biogs/ALE0168b.htm. Läst 30 april 2021. 
  231. ^ [a b] Sharp 2016, s. 46.
  232. ^ [a b c d e f g] Sharp 2016, s. 15.
  233. ^ [a b] Sharp 2016, s. 6.
  234. ^ Barker Ryan Stewart Pty Ltd & Sue Rosen and Associates 2018, s. 51.
  235. ^ [a b c d] Fraser 1995, s. 20.
  236. ^ [a b c d] Barker Ryan Stewart Pty Ltd & Sue Rosen and Associates 2018, s. 52.
  237. ^ Bureau of Infrastructure and Transport Research Economics (maj 2014), The evolution of Australian towns : Report 136, Canberra, Australian Capital Territory: Department of Infrastructure, Transport, Regional Development and Communications, s. 42, ISBN 978-1-922205-64-3, ISSN 1440-9569, arkiverad från ursprungsadressen den 21 mars 2020, http://web.archive.org/web/20200321093912/https://www.bitre.gov.au/sites/default/files/report_136.pdf, läst 30 april 2021 
  238. ^ Leighton-Daley, Phil. Taking a Chance. "2". sid. 146  citerat i Sharp 2016, s. 8.
  239. ^ Barker Ryan Stewart Pty Ltd & Sue Rosen and Associates 2018, s. 65.
  240. ^ Sharp 2016, s. 6–7.
  241. ^ Sharp 2016, s. 7.
  242. ^ [a b] Edward Higginbotham & Associates (2010). ”Goulburn Mulwaree Archaeological Management Plan : Volume 1” (på engelska) (Noia 64 mimetypes pdf.png PDF). sid. 88. Arkiverad från originalet den 27 maj 2020. https://web.archive.org/web/20200527193825/https://www.goulburn.nsw.gov.au/files/content/public/development/environment-heritage/heritage/archaeological-management-plan-vol-1.pdf. Läst 30 april 2021. 
  243. ^ Goulburn Mulwaree Council 2019, s. 27.
  244. ^ Goulburn Mulwaree Council 2019, s. 29–30, 33.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Banger, Chris (augusti 2003). Grunbach, A. red. ”The Railway Refreshment Rooms of New South Wales 1855–1995” (på engelska). Australian Railway Historical Society Bulletin (Redfern, New South Wales: Australian Railway Historical Society New South Wales Division) 54 (790): sid. 290–304. ISSN 0005-015. 
  • Fraser, Don (1995) (på engelska). Bridges Down Under. Redfern, New South Wales: Australian Railway Historical Society, New South Wales Division. ISBN 0 909650 35 7 
  • Gunn, John (1989) (på engelska). Along Parallel Lines: A history of the railways of New South Wales. Carlton, Victoria: Melbourne University Press. ISBN 0-522-84387-5 
  • Hagarty, Donald (2005) (på engelska). Sydney Railway: 1848–1857. Redfern, New South Wales: Australian Railway Historical Society New South Wales Division. ISBN 0-9757870-1-2 
  • Johnson, Frank (augusti 2013). Whitford, Richard. red. ”Memories of a District Engineer” (på engelska). Australian Railway History (Redfern, New South Wales: Australian Railway Historical Society New South Wales Division) 64 (910): sid. 3–17. ISSN 1449-6291. 
  • Lee, Robert (2000) (på engelska). Colonial engineer : John Whitton 1819–1898 and the building of Australia's railways. Sydney, New South Wales: UNSW Press. ISBN 0 86840 468 3 
  • Longworth, Jim (maj 2005). Grunback, A. red. ”Precast Concrete Station Buildings in NSW” (på engelska). Australian Railway History (Redfern, New South Wales: Australian Railway Historical Society New South Wales Division) 56 (811): sid. 163–185. ISSN 1449-6291. 
  • Longworth, Jim (2010). Triking the Length : A Short History of Railway Track Vehicles in New South Wales, 1854–1985. Redfern, New South Wales: Australian Railway Historical Society New South Wales Division. ISBN 978-0-9805106-9-0 
  • Mooney, Austin (januari 2016). McKillop, Bob. red. ”How the railway came to Goulburn” (på engelska). Australian Railway History (Redfern, New South Wales: Australian Railway Historical Society New South Wales Division) 67 (939): sid. 8–20. ISSN 1449-6291. 
  • Oberg, Leon (2010) (på engelska). Locomotives of Australia, 1850s-2010. Rosenberg Publishing Pty Ltd. ISBN 9781921719011 
  • Pollard, Neville (januari 2012). Whitford, Richard. red. ”Weevils, Rodents and the NSW Railways” (på engelska). Australian Railway History (Redfern, New South Wales: Australian Railway Historical Society New South Wales Division) 63 (891): sid. 3–12. ISSN 1449-6291. 
  • Scrymgeour, R. (november 1997). Grunbach, A. red. ”A History of the Goulburn–Crookwell Line” (på engelska). Australian Railway Historical Society Bulletin (Redfern, New South Wales: Australian Railway Historical Society, New South Wales Division) 48 (721): sid. 395–418. ISSN 0005-0105. 
  • Sharp, Stuart (2016) (på engelska). The railway heritage of Goulburn. Pinewood, Victoria: Train Hobby Publications. ISBN 9 781921 122576 
  • Taaffe, Robert T (augusti 2019) (på engelska). Signal Boxes of New South Wales Railways and Tramways. "Volume 1 - The History". Hobart, Tasmanien: Taaffe Press. ISBN 978-0648529200 
  • Taaffe, Robert T (februari 2020) (på engelska). Signal Boxes of New South Wales Railways and Tramways. "Volume 3 - Gazetteer South and West". Hobart, Tasmanien: Taaffe Press. ISBN 978-0648529224 
  • The Department of Railways Information Bureau (oktober 1967) (på engelska). Main Southern Line Maps. Sydney, New South Wales 

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Engelska originalcitat[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [T]riumphal arch.
  2. ^ [T]emporary.
  3. ^ "[C]lassic NSWR country signal box."