Östlig gulärla

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Grönkronad ärla)
Hoppa till: navigering, sök
Östlig gulärla
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Motacilla tschutschensis, Tomohon, North Sulawesi.jpg
Nominatformen av östlig gulärla under övervintring på Sulawesi.
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Tättingar
Passeriformes
Familj Ärlor
Motacillidae
Släkte Motacilla
Art Östlig gulärla
M. tschutschensis
Vetenskapligt namn
§ Motacilla tschutschensis
Auktor Johann Friedrich Gmelin (1789)
Synonymer
  • Grönkronad ärla
Hitta fler artiklar om fåglar med

Östlig gulärla[2] (Motacilla tschutschensis) är en asiatisk fågel i familjen ärlor inom ordningen tättingar.[3] Den behandlades tidigare som del av gulärlan, men har lyfts ut till egen art efter DNA-studier som visar att de inte är varandras närmaste släktingar.

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Som namnet avslöjar har östlig gulärla en östlig utbredning, från norra Sibirien österut till Alaska och söderut till norra Japan. Den har tidigare kategoriserats som underart till gulärla och exakt var artgränsen går är inte helt utrett. DNA-studie visar dock förvånande nog att trots den utseendemässiga likheten är gulärla inte ens artens närmaste släkting, utan istället forsärla.[4]

Vad gäller artens inre systematik ger resultat från DNA-studier olika resultat beroende på om man studerar mitokondrie-DNA eller nukleär DNA. Studier av det förra ger vid handen att östlig gulärla snarare bör delas upp i två arter, där taivana (se nedan) urskiljs som en egen art.[5][6][7][4] Studier av nukleär DNA visar dock att arten bildar en monofyletisk grupp. Skillnaderna i resultaten har tolkats så att mitokondrie-DNA:t visar spår av historisk hybridisering.[7][4]

Östlig gulärla delas in i tre till sex underarter. Listan nedan utgår från Clements et al 2016:[3]

  • tschutschensis-gruppen
  • taivana-gruppen
    • Motacilla tschutschensis taivana - häckar från sydöstra Sibirien till Ochotska havet och norra Japan. Övervintrar i södra Asien och i Indonesien. Har tidigare kategoriserats som underart till gulärla.
  • macronyx-gruppen
    • Motacilla tschutschensis macronyx - häckar från Ussuriland till nordöstra Mongoliet och centrala Manchuriet. Övervintrar i Sydostasien och sydöstra Kina. Har tidigare kategoriserats som underart till gulärla.

Det råder oenighet hur man ska behandla taxonet plexa. Vissa behandlar det istället som en del av gulärlans underart thunbergi.[8] Studier i västra Sibirien visar dock att fåglar som liknar thunbergi/plexa där bebor myrar, medan gulärletaxonet beema som förekommer i samma område håller till i våtmarksområden kring floder, vilket tyder på att de bör behandlas som skilda arter.[9]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Östlig gulärla är mycket lik gulärlans olika taxon med sin gula undersida, gröna ovansida och sitt blå, grå eller svartfärgade huvud. Förutom avvikande DNA har den dock längre bakklo samt snabbare och ljusare sång. Dräktmässigt finns inte några konstanta diagnostiska skillnader, men de olika underarterna skiljer sig från gulärlans underarter enligt följande:

  • Hanarna hos underarten plexa är mycket lika thunbergi, men örontäckarna är mörkare, hjässan ljusare och den har bara ett rudimentärt ögonbrynsstreck; honorna är blekare än hanarna
  • Båda könen hos nominatformen tschutschensis liknar flava, men det gråa på huvudet är mörkare; honorna är ofta mycket lika hanarna.
  • Hos macronyx liknar hanarna thunbergi men är ljusare och mer kontrastrikt tecknade; honan liknar thunbergi men saknar ögonbrynsstreck.
  • Taxonet taivana liknar flavissima men är mörkare på ovansidan och örontäckarna är nästan svarta; könen är lika.

Status[redigera | redigera wikitext]

Det finns tecken på att arten minskar i antal.[1] På grund av dess stora utbredningsområde och att minskningen inte är kraftig kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN ändå arten som livskraftig.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2016 Motacilla tschutschensis Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 2016-12-10.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-02-14
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  4. ^ [a b c] Alström, P., and K. Mild (2003), “Pipits and Wagtails”, Christopher Helm, London.
  5. ^ Outlaw, D.C., and G. Voelker (2006), Phylogenetic tests of hypotheses for the evolution of avian migration: a case study using the Motacillidae, Auk 123, 455-466.
  6. ^ Pavlova, A., R.M. Zink, S.V. Drovetski, Y. Red'kin, and S. Rohwer (2003), Phylogeographic patterns in Motacilla flava and Motacilla citreola: Species limits and population history, Auk 120, 744-758.
  7. ^ [a b] Ödeen, A., and M. Björklund (2003), Dynamics in the evolution of sexual traits: losses and gains, radiation and convergence in yellow wagtails (Motacilla flava), Mol. Ecol. 12, 2113-2130.
  8. ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2016. IOC World Bird List (v 6.4). doi :  10.14344/IOC.ML.6.4.
  9. ^ van Oosten, H.H. & Emtsev, A.A. (2013) Putative segregation of two Yellow Wagtail taxa by breeding habitat in Western Siberia: possible implications for Motacilla flava taxonomy. Ardea 101(1): 65–70.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]