Gråsiska

Från Wikipedia
Gråsiska
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Status i Sverige: Livskraftig
Gråsiska av nominatformen A. f. flammea. Notera den vita grundtonen, röda färgen på bröst och panna, näbbformen och den streckade kroppssidan.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljFinkar
Fringillidae
SläkteAcanthis se text
ArtGråsiska
A. flammea
Vetenskapligt namn
§ Acanthis flammea
Auktor(Carl von Linné, 1758)
Utbredning
Synonymer
  • Carduelis flammea
Gråsiskan är en typisk flockfågel.

Gråsiska (Acanthis flammea) är en siska som tillhör familjen finkar. Den häckar cirkumpolärt på norra halvklotet i tempererat och subarktiskt klimat. Den globala populationen uppvisar tydliga men klinala morfologiska skillnader vilket skapat stora diskussioner vilka populationer som ska ingå i artkomplexet. Sentida studier indikerar att snösiska, som tidigare ofta haft artstatus istället – tillsammans med bland annat brunsiska – bör behandlas som underart till gråsiskan, vilket bland annat BirdLife gör. De väljer även att placera arten i det egna släktet Acanthis.[2]

Utbredning och taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Gråsiskan häckar cirkumpolärt på norra halvklotet i tempererat och subarktiskt klimat.

  • Snösiska (Acanthis flammea hornemanni) – häckar cirkumpolärt i områden mycket långt norrut, på Grönland samt angränsande delar i Kanada.
  • Acanthis flammea exilipes – häckar i Nordamerika samt Eurasien. Fågeln övervintrar ofta långt norrut men flyttar ibland en bit söderut.
  • Acanthis flammea flammea ibland kallad nordlig gråsiska – nominatformen häckar i norra Eurasien och i stora delar av arktiska Nordamerika. Den eurasiska populationen flyttar söderut om vintern och vissa övervintrar i Kina, Nord- och Sydkorea och Japan. Den nordamerikanska populationen övervintrar i Kanada och norra USA.
  • Grönlandssiska (Acanthis flammea rostrata) – häckar på Baffinön och södra Grönland.
  • Islandssiska (Acanthis flammea islandica) – häckar främst i björkskog på Island och merparten är stationära året om på sina häckningslokaler.
  • Brunsiska (Acanthis flammea cabaret) – häckar i Storbritannien, på Irland, i södra Norge, södra Sverige och Danmark, söderut till norra Frankrike och Alperna. Den har också introducerats till Nya Zeeland från England.

Grå-, snö- och brunsiske-komplexet är mycket omdiskuterat och olika auktoriteter och nationella taxonomiska kommittéer behandlar gruppen olika. Traditionellt har ofta gråsiska och snösiska delats upp som två arter, men mycket forskning indikerar att dessa båda taxa bättre beskrivs som en art eftersom det saknas tydliga genetiska, morfologiska och beteendemässiga skillnader.[3][4][5][6]

Vad som dock skiljer dessa båda taxa och även andra populationer inom detta komplex är biogeografin, och utifrån detta, tillsammans med subtila klinala skillnader i morfologi, kategoriseras olika taxa som arter av olika auktoriteter. Exempelvis behandlar många länders taxonomiska kommittéer brunsiska som den egna arten Acanthis cabaret, däribland Storbritannien, Norge och Danmark.[7] Även internationella taxonomiska auktoriteter som International Ornithological Congress och Clements et al erkänner brunsiskan som god art.[8][9] Brunsiska och nominatformen häckar sympatriskt i södra Norge utan större tecken på hybridisering.[10]. Vissa auktoriteter kategoriserar även grönlandssiska som den goda arten Acanthis rostrata.[4] Tidigare fanns det åsikter om att dela upp Storbritanniens gråsiskor i de två underarterna britannica och disruptis, men idag kategoriseras de som synonyma med brunsiska.

Ornitologen Christian Ludwig Brehm gav 1831 namnet holboellii till vad han ansåg vara en långnäbbad form av gråsiska. Dessa fåglar återfinns mest i de allra nordligaste delarna av Palearktis och Nearktis och framförallt i nordöstra Sibirien. Vissa har menat att detta inte bara är en underart utan till och med en egen art.[11] Än idag har man inte kunnat fastställa var denna form hör hemma rent geografiskt och idag menar de flesta att det rör sig om en varietet och en normal variation inom A. f. flammea.

Gråsiskan i Sverige[redigera | redigera wikitext]

En gråsiska (troligtvis brunsiska) ringmärkt på Landsorts fågelstation. Med 239 114 ringmärkta individer i Sverige under åren 1911-2008 är gråsiskan en tämligen vanlig art inom svensk ringmärkning.[12]

I Sverige häckar tre populationer av gråsiska. Brunsiska (A. f. cabaret) häckar i Sverige sedan 1970-talet i Skåne och på västkusten, och nominatformen A. f. flammea i norra Sverige. Dock häckar gråsiskan inte i stora delar av Mellansverige och inte utmed ostkusten. Brunsiskan återfinns sällsynt i hela Sydsverige upp till södra delarna av Norrland. På vintern flyttar båda populationerna, ibland i stora skaror, söderut, en del ända till Tyskland och Frankrike, medan andra stannar kvar i Sverige. Om vintern återfinns den i Sverige från Haparanda och söderut. Utöver detta häckar även snösiska (A. f. hornemanni) i allra nordligaste av den svenska fjällkedjan.

Bara ett fynd av grönlandssiska (A. f. rostrata) har godkänts i Norden och den individen fångades på norska Utsira den 2 oktober 1936.[13]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Gråsiskan är i storlek och form som en hämpling men med en mer kluven stjärt. De övre kroppsdelarna är grå- till vitaktiga med mörkare fläckar. Hjässa och panna är röda i olika stor utsträckning, hakan svart och vingarna har ljusa fjäderkanter. Den adulta hanens bröst är om våren rosenrött men om vintern kan den vara helt vit på bröstet eller med mycket lite rödrosa ton på bröstet. Honans bröst är gulgrått. Fågeln har en kort, triangelformad gul näbb, svart fjäderparti runt näbbroten och ett mycket tunt svart tygelstreck. Kroppslängden är ungefär 11,5–14 cm har ett vingspann på 20–25 cm och väger ungefär 14 gram.

I flykten ser man dess båda vita vingband på övrigt mörka vingovansidor i kontrast till de ljusa vingundersidorna. Den ljusa kroppsundersidan och undergumpen kontrasterar framtill med det mörka ansiktet och baktill mot den mörka stjärtovansidan.

Dräktskillnader mellan underarterna[redigera | redigera wikitext]

Underarten brunsiska (cabaret). Notera den genomgående gulbruna tonen.

Att särskilja underarterna åt är ofta mycket svårt eftersom variationerna inom underarterna kan vara stora och många av skillnaderna är klinala. I många fall går det inte att med säkerhet fastställa vilken underart det rör sig om.

  • Snösiska (A. f. hornemanni) har generellt en ljusare grundton i fjäderdräkten än övriga underarter, mindre kraftigt streckad kroppssida, tunnare, kortare och mer triangelformad näbb och nominatformen av gråsiska uppvisar alltid ett mörkt fjädercentrum på undersidan av stjärten vilket snösiskan ofta inte har.
  • Grönlandssiska (A. f. rostrata) är den största underarten och den med kraftigast näbb. Den har en något brunare grundton, speciellt på huvudet, än nominatformen och är mer intensivt svart kring näbbroten och ned på hakan. Det rödrosa partiet är heller inte lika utbrett på bröstet som på nominatformen
  • Islandssiska (A. f. islandica) har en mycket stor variation mellan mörka och ljusa individer och man delar idag upp den i en ljus och en mörk morf. Den mörka morfen påminner om grönlandssiska och den ljusa om snösiska. Mellan dessa ytterligheter finns en stor variation. Den ljusa morfen är också större än den mörka och har precis som snösiskan snarare en rosa ton på bröstet.
  • Brunsiska (A. f. cabaret) är den minsta av gråsiskans underarter och känns igen på sin kanelbruna till gulbruna grundton. Det förekommer större och ljusare individer av brunsiska som kan vara svårbestämda men i normalfall är det inte så svårt att skilja brunsiskan från nominatformen.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Ägg av A. f. flammea till vänster och av A. f. cabaret till höger. Ägg av A. f. flammea till vänster och av A. f. cabaret till höger.
Ägg av A. f. flammea till vänster och av A. f. cabaret till höger.

Boet byggs ganska nära marken av honan, som sedan lägger 4-6 blåaktiga ägg med rödbruna fläckar. Honan ensam ruvar äggen i cirka 10–12 dagar. Under denna tid lämnar honan knappast boet, och matas av hannen. Efter att äggen kläckts blir ungarna flygfärdiga på cirka 12–13 dagar. Gråsiskan häckar gärna i glesa kolonier.

Gråsiskan har stor förmåga att klänga, till exempel i trädgrenar. Under vintern lever den framför allt av björkfrön. Dessutom äter gråsiskan ogräsfrön och insekter. Ungarna matas troligen med insekter. Vintertid bildar den kringströvande flockar, gärna tillsammans med grönsiskor.

Gråsiskan och människan[redigera | redigera wikitext]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

BirdLife Taxonomic Working Group behandlar de fyra taxonen flammea, rostrata, islandica och cabaret som en art. Denna art har ett mycket stort globalt utbredningsområde och en stor globala populationen, vars storlek dock inte har uppskattats.[1] Trots att den globala trenden för arten är negativ bedömer inte IUCN att gråsiskan är hotad utan kategorisera den som livskraftig (LC).[1]

Namn[redigera | redigera wikitext]

På Gotland har den kallats erits.[14]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] BirdLife International 2013 Acanthis flammea Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2017.
  2. ^ Markus Lagerqvist, Erling Jirle, Tommy Tyrberg och Johan Fromholtz (2017) Nya arter i Tk:s lista Arkiverad 14 februari 2017 hämtat från the Wayback Machine., Vår Fågelvärld, vol. nr.1, sid:1–12
  3. ^ Troy, D.M. (1985) A phenetic analysis of the Redpolls 'Carduelis flammea flammea' and 'C. hornemanni exilipes', Auk, vol.102 sid:82-96.
  4. ^ [a b] Herremans (1990) Taxonomy and evolution in Redpolls 'Carduelis flammea-hornemanni' A Multivariate Studyof their Biometry, Ardea, vol.78, nr.3, sid:441-458
  5. ^ Seutin, G., Ratcliffe, L. M. & Boag, P. (1995) Mitochondrial DNA homogeneity in the phenotypically diverse redpoll finch complex (Aves: Carduelinae: 'Carduelis flammea-hornemanni'), Evolution, vol.49, sid:962–973
  6. ^ Marten, J.A. & N.K Johnson (1986) Genetic relationships of North American Cardue1ine finches, Condor, vol.88 sid:409-420
  7. ^ 2006
  8. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
  9. ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2018. IOC World Bird List (v 8.1). doi : 10.14344/IOC.ML.8.1.
  10. ^ Lifjeld, J.T. & Bjerke, B.A. (1996) Evidence for assortative pairing by the cabaret and flammea subspecies of the common redpoll Carduelis flammea in SE Norway, Fauna norvegica Series C, Cinclus, vol.19 sid:1-8
  11. ^ Hortling & Stuart-Baker (1932)
  12. ^ Antal ringmärkta och återfunna fåglar år 1911-2008 Arkiverad 12 januari 2014 hämtat från the Wayback Machine., Naturhistoriska riksmuseets officiella webbplats. Läst 26 mars 2012.
  13. ^ Egil Ween (2009-06-03) National first records on Utsira Arkiverad 29 september 2017 hämtat från the Wayback Machine., Utsira Fuglestasjon, <www.utsirafuglestasjon.no>, läst 2017-05-28
  14. ^ Hasselgren, Henrik Constantin (1909). Gotlands fåglar: deras förekomst och drag ur deras biologi. 2., öfversedda och tillökade uppl. Uppsala: Almqvist & Wiksell, sid:34

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Katalogdata
 • AFD: Acanthis_flammea​​​ • BioLib: 9010​ • Dyntaxa: 103046​​ • GBIF: 5231630​​​ • Inaturalist: 145300​ • ITIS: 179241​ • IUCN: 22725044​ • NCBI: 54769​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​ • Avibase: A2BB98A9​​​ • Xeno-canto: Acanthis flammea​​​​​​
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Gråsiska&oldid=49441514”