Gudröd av Jorvik

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Gudröd av Jórvík (fvn Guðröðr[a]), död 24 augusti 895,[b] var den andre till namnet kände kungen över det skandinaviska York från 883 till sin död. Gudröd sägs ha varit en före detta slav som genom helgonet S:t Cuthberts ingripande upphöjdes till kung. Hans regering tycks ha varit lyckosam och han tros ha varit den kung som började myntprägling i Northumbria.

Källorna[redigera | redigera wikitext]

Gudröd omtalas i Æthelweards latinska version av Anglosaxiska krönikan (Chronicon Æthelweardi) från sent 900-tal samt i Symeon av Durhams Historia Regum (om tidiga engelska kungar) och Libellus de Exordio (om stiftet Durhams historia), båda från tidigt 1100-tal. Den senare bygger bland annat på helgonberättelsen om S:t Cuthbert (Historia de Sancto Cuthberto) från cirka 1050. Gudröd är också nämnd i Adam av Bremens Gesta Hammaburgensis från sent 1000-tal, där han sägs ha haft sönerna Olav, Sigtrygg och Ragnvald (Analaph, Sigtrih et Reginold).[2]

Gudröds levnad[redigera | redigera wikitext]

Den förste kungen av Jórvík, Halvdan Ragnarsson (son till Ragnar lodbrok), dog år 877. Därefter tycks ha följt en period av laglöshet. Men år 883, skriver Symeon av Durham, uppenbarade sig den helige Cuthbert i en syn för abboten Eadred i klostret i Carlisle. Helgonet befallde Eadred att genast bege sig över floden Tyne till danernas härläger i Yorkshire, där han skulle be dem att söka rätt på en yngling vid namn Gudröd Hardaknutsson, som tidigare hade sålts som slav till en änka i Whittingham. Så snart ynglingen var funnen blev han friköpt av Eadred, som därefter på helgonets befallning förde honom inför hären som i lydnad för det mäktiga helgonet gick med på att välja honom till kung. Själva ceremonin tycks ha ägt rum på en plats kallad Oswiesdune (”Oswins kulle”, kanske en gravhög[c]), där en gyllene ring träddes på Gudröds arm som tecken på hans nya värdighet.[3][4]

Enligt Symeon av Durham visade Gudröd efter sin upphöjelse stor lojalitet gentemot den helige Cuthberts kyrka. Utmärkande för hans regering tycks ha varit en strävan att återställa vad som hedningarna hade förstört. Biskopssätet, som sju år tidigare hade fördrivits från Lindisfarne, återuppbyggdes i Cunester (som nu heter Chester-le-Street) och den helige Cuthberts reliker fick här en tillfällig fristad. Till kyrkan återbördade Gudröd allt land mellan floderna Tyne och Wear som hade tillhört det plundrade och övergivna klostret Monkwearmouth-Jarrow, och han lät kyrkan förvärva land vid mynningen av floden Tees.[5] Båda parter tycks ha tjänat på samarbetet. Gudröd kunde nu utvidga sitt inflytande till det forna Bernicia, där S:t Cuthberts kyrkosamfund var en viktig maktfaktor. Gudröds företrädare på tronen, Halvdan Ragnarsson, hade knappast behärskat ett område större än Deira.

Uppgiften att Gudröd var en före detta slav som tack vare Sankt Cuthbert blivit vald till kung upprepas på flera ställen i Symeons verk,[6] men är knappast trovärdig. Om berättelsen inte är uppdiktad kan det röra sig om en from omgestaltning av verkliga händelser.[1] Kanske var Gudröd en tronpretendent i Jórvík som tillfångatagits av engelsmännen men senare blivit friköpt. Berättelsens syfte har varit att ge näring åt tron på det egna helgonets makt och inflytande, men också att stödja Durhamskyrkans anspråk på mark som kungen sägs ha donerat.[1]

Vem Gudröd var kan vi inte veta. Medeltidshistorikern Clare Downham har, med ledning av de namn på Gudröds söner som nämns av Adam av Bremen,[2] gissat att han tillhörde den Ivarska ätten.[d] Han skulle då ha varit befryndad med härskardynastin i Dublin. Mer än en gissning kan det inte bli, men det är ett faktum att namn ofta ärvdes inom ätterna och att namnen på Gudröds söner, liksom namnet Gudröd, ofta förekommer i ”Ivars ätt”.[7]

Gudröd tycks ha varit en framgångsrik regent. Han ökade sitt territorium och troligen var det han som började prägla mynt i Northumbria.[8] Om han från början varit hedning är det troligt att han antog kristen tro för att stärka sin auktoritet i undersåtarnas och de kristna grannkungarnas ögon. Det nära samarbetet med kyrkan i Durham tycks också förutsätta detta. När han dog 895 blev han begraven i den stora York Minster-katedralen. Hans lyckosamma regering gjorde honom också till fokus för kristen legendbildning.[1] Vid ett tillfälle sägs skottarna ha samlat en talrik här för att plundra Lindisfarne. Gudröd var med sina försvarare i hopplöst underläge, men då ingrep den helige Cuthbert: Plötsligt öppnades jorden och hela invasionsarmén uppslukades ”levande”. Därmed upprepades det bibliska mirakel som drabbade Abiram och Datan i Fjärde Mosebok 16, skriver Symeon.[9] Miraklet nämns även i Jean Mabillons Acta Ordinis Sancti Benedicti 4:2,[10] där det sägs ha inträffat på en plats kallad Nundingedene. Men bortsett från denna uppgift – där det var helgonet självt som stod för våldsutövningen – är Gudröd endast omtalad i fredliga sammanhang.

Kommentarer[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Den vanliga stavningen i de anglosaxiska källorna är Guthfrith eller Guthred.
  2. ^ Årtalet efter Chronicon Æthelweardi. Symeon av Durham uppger ”år 894”, vilket anses vara felaktigt.[1]
  3. ^ Oswin, mördad 651, var en ryktbar kung i Deira.
  4. ^ Ivars ätt (efter Ivar benlös) skulle förr ha kallats ”den Lodbrokska”, men Ragnar lodbrok räknas inte längre som en historisk person.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Clare Downham (2007), s. 74.
  2. ^ [a b] Adam av Bremen, Gesta Hammaburgensis Andra boken, kapitel 22.
  3. ^ Ted Johnson South (2002), kapitel 13.
  4. ^ The Historical Works of Simeon of Durham, s.495.
  5. ^ The Historical Works of Simeon of Durham, s.495, s.664.
  6. ^ The Historical Works of Simeon of Durham, s.478, s.495, s.664, s.761.
  7. ^ Clare Downham (2007), s.3, 75.
  8. ^ Clare Downham (2007), s.75-78.
  9. ^ The Historical Works of Simeon of Durham, s.665.
  10. ^ s.297f.