Gulmåra

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Gulmåra
70 Galium verum.jpg
Från Carl Lindman: Bilder ur Nordens Flora, tavla 70
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeVäxter
Plantae
DivisionFröväxter
Spermatophyta
UnderdivisionGömfröväxter
Angiospermae
KlassTrikolpater
Eudicotyledonae
OrdningGentianaordningen
Gentianales
FamiljMåreväxter
Rubiaceae
SläkteMåror
Galium
ArtGulmåra
G. verum
Vetenskapligt namn
§ Galium verum
AuktorL., 1753
Synonymer

Asterophyllum galium
   Schimp. & Spenn., 1929
Galium floridum Salisb. nom. superfl.
Galium glabratum Klokov
Galium verum subsp. euverum
   Hyl. nom. inval., 1945
Galium verum subsp. praecox
   (K.H.Lang) Petr.
Galium verum var. typicum
   Rouy nom. inval., 1903
Rubia vera (L.) Baill., 1890

 
Hitta fler artiklar om växter med

Gulmåra (Galium verum L.) är en mångårig ört med många små gula blommor.

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Gulmåra blir 20–70 cm hög, sällsynt 1 m.

Den har trådsmala, till formen barrlika blad, åtta till tolv i kransar, 15–25 mm långa och 1 mm breda.

Blommar majseptember med gula (från vitgula till orangegula) blommor i mycket rikliga och täta blomställningar. Varje blomma har fyra ståndare. Stjälken är oftast fyrkantig, men runda varianter förekommer.

Efter mitten av juli, alltså efter slåttern, utvecklar den svällande, lysande och angenämt doftande blomställningarna under flera veckors tid. Vanligen blommar arten mera tillfälligt och i svagare exemplar under eftersommaren och hösten. I förhållande till stjälk och blad har ingen annan nordisk växt en så yppig och överdådig blomskrud.

Självbefruktning förhindras genom att blommorna är självsterila. Detta är ett av naturens medel att säkerställa biologisk mångfald, alltså motverka degeneration genom inavel. Frösättning är därför beroende av insekter för pollinering.

Fröna är blanka och svarta och mognar i augustiseptember, och sprids av myror. Även vegetativ förökning förekommer genom utlöpare som rotar sig, men då permanentas generna.

Fjärilslarver använder gulmåra som föda. Växten är även drabbas av svampangrepp från Puccinia punctata och Thekopsora guttata.

Kromosomtal 2n = 22 eller 44.

Underarter[redigera | redigera wikitext]

  • Galium verum L. subsp. verum

Habitat[redigera | redigera wikitext]

Gulmåra utbreder sig i Eurasiens lågland. I Alperna går den så högt som åkerbruk förekommer.

Underarten Galium verum subsp. asiaticum utbreder sig från Ryssland och Fjärran Östern till Kina, Korea och Japan.
Underarten Galium verum subsp. glabrescens utbreder sig från Turkiet till västra Syrien och västa Iran.
Underarten Galium verum L. subsp. verum utbreder sig i tempererade områden i Eurasien och Nordafrika. I Allgäualperna i Tyrolen upp till 1 850 m ö h.
Underarten Galium verum subsp. wirtgenii utbreder sig i Centraleuropa och Östeuropa.

Hardangervidda i Norge går gulmåra upp till 1 100 m ö h.

Utbredningskartor[redigera | redigera wikitext]

Biotop[redigera | redigera wikitext]

Torra, varma, näringsfattiga gräsmarker och lössjord. Väldränerad lerjord. Soliga sydsluttningar. Följer vägkanter och växelvis torra dikesväggar och drar sig upp på kullar, berg och stenrösen. Ruderatmark. Kalkgynnad.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

  • Galeum kommer av grekiska γαλα (gala) = mjölk. Besläktat med detta är γαλιον (galion) = löpe. Linné valde namnet galeum därför att gulmåra har förmåga att ysta mjölk på liknande sätt som löpe. Denna egenskap beror på gulmårans innehåll av kiseldioxid, som har sura egenskaper, även oegentligt kallad kiselsyra.[1]
  • Verum kan härledas från latin verus = äkta.
  • Ett äldre vetenskapligt namn var Galium luteum, av latin luteus = gul.

Legender om gulmåra[redigera | redigera wikitext]

Enligt en legend i Bibeln födde Jungfru Maria Jesus i ett stall och lade det nyfödda barnet i en krubba bäddad med halm. Överfört till svensk tradition från det gamla bondesamhällets tid blev krubban en vagga, och halmen byttes mot gulmåra.

Någon gång kan man i litteraturen se ett påstående att det var Jungfru Maria själv som låg i en säng bäddad med gulmåra, men det torde vara en nutida misstolkning av bygdemålets Jungfru Marie sänghalm.

Bygdemål[redigera | redigera wikitext]

Namn Trakt Referens Förklaring
Glyttaskida Skåne Glytt = barnunge, skid = skit, d v s avföring
Frillogräs Gör kvinnor kärlekskranka
Honingsgräs Västergötland [2] Förr skilde man inte mellan örter och gräs, utan det vi i dag menar med örter kallades då också gräs.
   Honing är ett äldre ord för det som vi idag kallar honung, och man torde därmed ha menat att de välluktande blommorna hade en doft av honung.
Jomfruris Småland (StrandaKinnevald)
Jumfru Majas sänghalm Småland (Västbo)
Jungfru Mariæ sänghalm
Jungfru Marias vaggegräs [3]
Klammeris
Mölkysta Har förmåga ysta mjölk på liknande sätt som löpe
Moregräs Dalsland More är samma ord som måra
Osämjegräs
Trätegräs
Viloreda [4] En "inredning där någon vilar"

Användning[redigera | redigera wikitext]

I 1800-talets bondesamhälle stoppade man madrasser och kuddar med gulmåra. Därmed hålls ohyra borta. Det är innehållet av kumarin, som har denna avskräckande effekt för dess smådjur.

Vid kyrkans högmässa medfördes en kyrkbukett med gulmåra, att lukta på för att inte somna under en lång predikan.

En i folktron lokal anpassning till legenden om gulmåra i jesu krubba var att man lade gulmåra i ett litet barns vagga, för att skydda det mot trolldom.

Växtfärgning[redigera | redigera wikitext]

Blommorna ger med alun som betmedel gul färg på ylle och siden. Roten ger särskilt god röd färg.

Medicinsk användning[redigera | redigera wikitext]

Inom alternativmedicin:[1]

Medicinskt verksamma ämnen, som kan utvinnas från gulmåra är:

I färska växter finns ett löpeliknande protein som koagulerar mjölk. Gulmåra används än idag vid tillverkning av chester-ost, som får både färg och smak från gulmåran.

Blommorna kan användas för smaksättning av brännvin, i Danmark kallat bjæsk.

Fröna kan rostas och användas som kaffesurrogat.

Bilder[redigera | redigera wikitext]

Noter

  1. ^ [a b] Örtmedicin och växtmagi, sida 138, Det_Bästa, Stockholm 1982, ISBN 91–7030–073–9
  2. ^ Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 261 [1], Gleerups, Lund 1862 – 1867 / faksimilutgåva Malmö 1962
  3. ^ Jungfru Marias vagge-gräs i Johan Ernst Rietz, Svenskt dialektlexikon (1862–1867)
  4. ^ Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 271 [2], Gleerups, Lund 1862 – 1867, faksimilutgåva Malmö 1962

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]