Gunnar Finne

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Gunnar Finne
Gunnar-Finne-1939.jpg
FöddJohan Gunnar Finne
4 april 1886[1][2]
Hollola[2], Finland
Död17 september 1952[2] (66 år)
Helsingfors
BegravdKärkölä
MedborgarskapFinland och Kejsardömet Ryssland
SysselsättningSkulptör, arkitekt[3], bildkonstnär[4][5][6]
MakaElna Kiljander
(g. 1918–1926)
SläktingarJalmari Finne
Utmärkelser
Pro Finlandia-medaljen av Finlands Lejons orden (1951)
Redigera Wikidata

Johan Gunnar Finne, född 4 april 1886 i Hollola, död 17 september 1952 i Helsingfors, var en finländsk skulptör.

Gunnar Finne var son till hemmansägaren Adolf Johan Finne och Fanny Maria Björnvik. Han studerade arkitektur vid Polytekniska institutet i Helsingfors från 1905 och övergick 1906 till Centralskolan för konstflit i Helsingfors. Från 1908 utbildade han sig i Wien vid Kunstgewerbeschules allmänna avdelning för Hans Schlechta och flyttade i mars 1909 över till arkitekturavdelningen med Josef Hoffmann som lärare.

Han arbetade i en dekorativ, arkaiserande stil, som var lämplig för inrednings- och fasadskulpturer men gjorde även uttrycksfulla porträtt, såsom porträtthuvudet av författaren Viljo Kojo. Finne har även på konsthantverkets område framställt arbeten i tenn.

År 1911 var han med och grundade Industrikonstförbundet Ornamo.[7] Finne var lärare på Centralskolan för konstflit 1912–1927 och från 1934 i formgivning vid Tekniska högskolan i Helsingfors.

Han var gift 1918–1926 med arkitekten Elna Kiljander (1889–1970).
 Paret fick sonen, skulptören Johan Jakob Finne (född 1918), som länge delade ateljé med fadern. På 1940-talet var han sambo med Aune Haussila, som stått modell för flera av hans formatmässigt mindre skulpturer.

Verk i urval[redigera | redigera wikitext]

Saga och sanning i Esplanadparken.

Bilder[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Finlands Nationalgalleri konstnärs-ID: 78830D40-5C3E-4C1E-A16F-3E771262332D, omnämnd som: Gunnar Finne, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b c] Finska konstnärsgillets konstnärsmatrikel.[källa från Wikidata]
  3. ^ läst: 6 augusti 2020.[källa från Wikidata]
  4. ^ läs online, hamhelsinki.fi.[källa från Wikidata]
  5. ^ läs online, hamhelsinki.fi.[källa från Wikidata]
  6. ^ läs online, hamhelsinki.fi.[källa från Wikidata]
  7. ^ Ornamo i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2012). CC-BY-SA 4.0