Gustaf Henrik Mellin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Gustaf Henrik Mellin
G. H. Mellin.Litografi från 1846
G. H. Mellin.
Litografi från 1846
Född 23 april 1803
Revolaks, Norra Österbotten, Finland Finland
Död 2 augusti 1876 (73 år)
Norra Vrams socken, Skåne
Yrke Författare, präst
Nationalitet Svensk Sverige
Språk Svenska
Verksam 18281876
G. H. Mellin på äldre dagar.

Gustaf Henrik Mellin, född 23 april 1803 i Revolaks, Norra Österbotten, Finland, död 2 augusti 1876 i Norra Vrams socken i Skåne, var en svensk författare och präst.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Mellin blev tidigt föräldralös och uppfostrades av sin släkting skalden Frans Michael Franzén i Kumla. Han blev student i Uppsala 1821, prästvigdes 1829 och tjänstgjorde därefter en följd av år som pastorsadjunkt i Klara församling i Stockholm. Under denna tid utvecklade han en omfattande litterär verksamhet och intog en framskjuten plats i dåtidens litterära Stockholm.

Mellin blev 1848 bataljonspredikant vid Svea livgarde och var tillförordnad regementspastor där under expeditionen till Fyn samma år. År 1851 utnämndes han till kyrkoherde i Norra Vrams och Bjuvs pastorat, där han tillträdde 1852. År 1867 tilldelade Svenska Akademien honom Kungliga priset för vittra förtjänster.

Debutverken[redigera | redigera wikitext]

Mellin var en produktiv och mångsidig författare. Han gjorde sin litterära debut med monologerna Erik XIV och hans son, som 1828 vann Svenska akademiens andra pris. Egentlig namnkunnighet vann han året därpå, då Blomman på Kinnekulle, hans första historiska novell, utkom och mottogs med allmänt bifall, så att den på kort tid utgavs i tre upplagor (senast 1908; den är två gånger översatt till tyska).

Historiska noveller[redigera | redigera wikitext]

Han offentliggjorde sedan i rask följd Sivard Kruses bröllop (1830; 2:a upplagan 1832), Anna Reibnitz (1831; 2:a upplagan 1833), Gustaf Brahe (1832) med flera. Dessa verk blev populära både bland kritiker och läsare. Den historiska novellen förblev också Mellins viktigaste genre och en samlad upplaga började utges 1846, med titeln Historiska minnen från fäderneslandets forntid. Denna utgåva har sedan, fullständigt samlad och ordnad, utkommit i ytterligare tre upplagor som Samlade svenska historiska noveller (3 delar, 1866–67; 1874–75; 1883).

Framtidsskildringen Sweriges sista strid[redigera | redigera wikitext]

1840 utgav han framtidsskildringen Sweriges sista strid som skildrar ett Sverige erövrat av Ryssland. Motståndsrörelsen leds av författarens vän August Blanche, som svårt ärrad av striderna ändå lyckas fördriva ryssarna från Stockholm.[1]

Sederomaner[redigera | redigera wikitext]

Även på sederomanens område var Mellin ganska produktiv, särskilt i novellavdelningen av kalendern Vinterblommor, som han utgav för åren 183246 (utom för 1837, då kalendern inte gavs ut) och som bildade ett slags medelpunkt för den tidens poetiska författare. Novellen "Pavo Nissinen" inspirerade Johan Ludvig Runeberg när denne skrev Fänrik Ståls sägner.[2]

Lyrik[redigera | redigera wikitext]

Han uppträdde även som lyriker i "Vinterblommor", och ett par av hans dikter har belönats av Svenska akademien 1833 och 1840. Han utgav Samlade dikter (1852), Några nya smärre dikter (1864) och Vinterblommor (1871). Som utgivare av ovannämnda kalender och genom sitt vänsälla väsen var han en av stöttepelarna för det i Stockholm uppspirande litterära livet och förtrolig umgängesvän med Karl August Nicander, August Blanche, Oscar Patric Sturzen-Becker med flera.

Varia[redigera | redigera wikitext]

Mellins verksamhet gjorde sig även gällande på ganska många områden utöver skönlitteraturen. Han utgav flera historiska, biografiska och etnografiska verk av värde, som "Svenskt pantheon" (1832–36, tillsammans med Jakob Ekelund med flera), där han skrev många av levnadsteckningarna, Krigen och statshvälfningarna i våra dagar (1848–49), Den skandinaviska nordens historia (2 delar, 1850–55; ofullbordad), Skildringar af den skandinaviska nordens folklif och natur (4 delar, 1855–76) med flera.

Läroboksförfattare[redigera | redigera wikitext]

På det historiska området verkade Mellin även som läroboksförfattare med anseende. Hans Fäderneslandets historia för fruntimmer (1836, 5:e upplagan 1859; översatt till tyska), Lärobok i fäderneslandets historia (1845; 2:a upplagan 1859), Lärobok i svenska litteraturens historia (1860) med flera hör hit. Mellin var även redaktör och författare av texten till åtskilliga planschverk såsom "Sveriges store män" (1840–49).

Konstnär[redigera | redigera wikitext]

Mellin var även verksam som konstnär. I planschverket Sverige framstäldt i taflor (1836–1840) tecknade Mellin själv förlagorna till de flesta av illustrationerna.[3]

Predikningar[redigera | redigera wikitext]

Han utgav också predikningar i samlingen Den christlige predikaren (3 årgångar, 1838–41).

Mellins efterlämnade papper tillhör nu Kungliga biblioteket. Efter hans manuskript utgav Henrik Keyser 1885 Prelaten. Historiskromantisk skildring från unionstiden. Flera av Mellins arbeten är översatta till främmande språk, framför allt till tyska.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Notis i DAST Magazine 5 sept 2009
  2. ^ Presentation i Litteraturbanken av Lotta Lotass
  3. ^ Konst på Gotland 1800–1920, Bengt G. Söderberg
Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Mellin, Gustaf Henrik, 1904–1926.

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Forssberg, Einar (1926). Gustaf Henrik Mellin: biografisk och litteraturhistorisk studie. Västervik. Libris 1330012 
  • Karlsson, Gustaf E. (1979). ”Finlandsflyktingen som blev prost och författare”. Götiska minnen 1979(78),: sid. 10-12.  Libris 9477887