Gutamål

Ungefärlig utbredning av fornnordiska dialekter och besläktade språk vid tidigt 900-tal:

   Fornvästnordiska

   Fornöstnordiska

   Forngutniska (på Gotland)

   Krimgotiska

   Fornengelska

   Andra germanska språk som fortfarande var ömsesidigt begripliga med fornnordiska

Gutniska, även gutamål eller gotländska, är en grupp nordiska dialekter som talas på Gotland. Ordet gutamål skapades av gotlänningen Carl Säve, professor i nordiska språk 1859–1876. Förebild för ordet var forngutniska guta mal som betyder 'gutarnas språk'. De gotländska dialekterna är tämligen särpräglade och har flera unika drag. Gutniskan tillhör den germanska språkfamiljen och räknas till de nordiska tungomålen. I motsats till övriga folkmål i Sverige härstammar gutniskan varken från fornöstnordiska eller fornvästnordiska utan har ett eget fornspråk, forngutniska. Eftersom forngutniskan inte hade utvecklats ur fornsvenskan var den enligt språkforskaren Elias Wessén inte att betrakta som fornsvenska, utan som ett självständigt nordiskt folkmål.

Begreppen gotländska, gutamål och gutniska är något flytande. Gotländska betecknar ofta också den utjämnade dialekt, som ligger nära talad svenska och som i huvudsak endast behållit viss språkmelodi, språkljud och enstaka ord från gutniskan. Med gutamål avses äldre gotländsk dialekt som alltjämt talas i vissa socknar på Gotland. Med gutniska avses ibland fornspråket, forngutniska, eller särskilt genuint och opåverkat gutamål. Någon vetenskaplig distinktion mellan gutniska, gutamål och gotländska har dock ännu inte definierats.

Eget språk eller dialekter av svenska?

Frågan om i vilken mån dialekterna på Gotland utgör ett eget språk är omtvistad. Det råder enighet om att forngutniskan bör betraktas som ett separat språk. Å andra sidan kan vissa moderna former av gotländskt talspråk bara skiljas från annan svenska genom sin ordmelodi och vissa ändelsevokaler, och anses därför utgöra en dialekt av svenska. Oenigheten gäller dels de historiska målformerna efter den svenska återerövringen av Gotland år 1645, och dels de mer "genuina gutamål" som fortfarande förstås och i viss mån talas i dag. Många vill göra skillnad på "gutamål" och i synnerhet "gutniska" som ett uttryck för ett mer ursprungligt och genuint språk och "gotländska" som en dialekt av svenska, men gränserna är flytande och distinktionen är ofta svårdragen.

De gotländska målen definierades politiskt som varianter av danska under den danska överhögheten, och efter den svenska erövringen som varianter av svenska. I verkligheten har målen utgått från forngutniskan, men sedan påverkats från olika håll, bland annat av danska och tyska, men från mitten av 1600-talet främst av svenska. Formsystemet har ofta förenklats på liknande sätt som i bland annat danskan och svenskan, även om de genuina gutamålen (liksom många svenska fastlandsdialekter) har behållit bland annat den äldre genusböjningen. Samtidigt har den egenartade utvecklingen av vissa dialektdrag fortsatt, som diftongeringen av äldre långa vokaler: i: > äi/ei.

"En del språkforskare kan se de genuina gutamålen både som dialekter av svenska språket och, med visst berättigande, som ett särskilt språk, beroende på i vilket sammanhang man ser det."

Historia

Forngutniska

Någon gång mellan 800 och 1000 e.Kr. splittrades det fornnordiska språket upp i tre grenar, fornvästnordiska, fornöstnordiska och forngutniska. Från den västliga grenen bildades så småningom norska, isländska och färöiska. Från den östliga bildades svenskan och danskan. Den tredje grenen skulle så småningom utvecklas till gutniska.

Från 900-talet fram t.o.m. 1500-talet talades forngutniskan på Gotland. Den finns representerad i ett stort antal runinskrifter och i Gutalagen med Gutasagan, som nedtecknades omkring 1220, samt i ytterligare några medeltida handskrifter.

Här är ett exempel på hur forngutniska såg ut, taget från Gutasagan:

Mangir kunungar stridu a Gutland miþan haiþit war. þau hieldu gutar e iemlica sigri o ret sinum. Siþan sentu gutar sendumen manga til Sviarikis, en engin þaira heldu friþ gart, fyr þan Awair Strabain af Alfa sokn. Han gerþi fyrsti friþ viþ suia kunung

þa en gutar hann til baþu at fara, þa segþi hann: "Mik vitin ir nu faigastan oc fallastan. Gefin þa mir, en ir wilin at iec fari innan slikan vaþa, þry vereldi, at mir sielfum, annat burnum syni minum oc þridia cunu".

Forngutniskan behöll ett omfattande böjningssystem och mycket gamla ordformer. Den påverkades i mycket liten grad av andra språk. Ännu i slutet av 1500-talet var gutniskan jämte isländska och färöiska närmast opåverkad av det lågtyska språket, som 400 år tidigare hade börjat förvandla de övriga skandinaviska språken. Detta kan inte förklaras med isolering, eftersom gutarna drev en omfattande handel och hade tyska köpmän tätt inpå sig.

Här är ett exempel på gutniska från 14- och 1500-talen:

Ir bidin gods fyri Margetu sial af Otaim, a mik (Othems kyrka, 1400-tal)

...Skraif í Skrudstufa (Endre kyrka, 1400-tal)

Hvar sum hitta lis a ta ber hann pris (Lojsta kyrka 1400-tal)

Petar yvir Gudarfa hann lit gera tissan mur ok stuvona ok badi stendr lyftad a Torsdaginum fyri Katrino messo (spismur vid Urgude i Sproge, 1500-tal)

Under 1600-talet förändrades det gutniska språket starkt. Den danska staten gick in för att knyta sina provinser hårdare till sig. Predikningar i kyrkorna fördes på danska och alla protokoll nedtecknades på samma språk. Detta skulle komma att få stor betydelse för gutniskan. Danska och därigenom lågtyska ord kom in i språket. Det gamla formsystemet bröts successivt sönder. Man väljer därför ofta denna tid som slutpunkt för forngutniskan. Härifrån finns väldigt få skriftliga vittnesbörd. Tilläggas skall dock att de flesta forngutniska former som finns i bland annat Gutalagen också finns nedtecknade i mer eller mindre oförändrat skick under 1700- och 1800-talen.^{[källa behövs]}.

Senare tiders gutniska

I och med att allmän skolplikt infördes ökade inflytandet från svenskan. Gutniskan trängdes undan från Visby och tätorterna och svenska hade även stort inflytande på landsbygdens språk. Ord, uttryckssätt och meningsbyggnad lånades från svenskan. Dagens gutamål innehåller dock fortfarande många rester av gutniska.

Här är ett exempel på gutniska från mitten av 1700-talet, en översättning av Höga Visan ur Bibeln gjord av Jakob Sudergute:

Ty, sei witren jär affaren, rignet jär yfwarstandet, u jär sin kos. Blomor järo utsprungar, Ladingen jär kummen, u turturdufwo latar hoira si ei oe land. Fikonträiä jär knuppedt, Weintrei glångar, u gifwa seine lukt: Stat upp mein keira, u kum mein daigeliga, kum heit.

Fonologi

Rauk är ett gutniskt lånord i svenskan, som annars saknar diftonger.

Kännetecknande för gutniskan är bevarandet av de gamla diftongerna, till exempel au i auge/auga (öga), haust (höst) och mauso (fluga). Diftongen ai som redan under vikingatiden i de flesta nordiska fornspråk ändrades till ei och i större delen av svenskan till e kvarstod i gutniskan, t.ex. stain (sten), bain (ben). Diftongen oy som motsvarar isländskans ey finns i t.ex. hoy (hö) och stoyte/stoyta (stöta).

Vidare kan gutniskan även uppvisa en triftong som förekom redan i forngutniskan men som saknas i övriga nordiska språk, nämligen iau i t.ex. biaude/biauda (bjuda), skiaute/skiauta (skjuta).

Andra arkaismer är till exempel bevarandet av gammalt långt -a där huvudparten av de nuvarande skandinaviska dialekterna utvecklat ett å-ljud eller diftong. Det heter således grate/grata (gråta), late/lata (låta), bat (båt), akar/akur (åker), halde/halda (hålla) etc. Äldre kort i liksom y och u lever också kvar oförändrade i gutniskan, till exempel vid (ved), fylge/fylga (följa) och stukk (stock).

Gutniskan har även utvecklat en del nya diftonger, vilket gör språket tämligen vokalrikt.

• Långt e, har således blivit ei (reit svenska rätt)
• Långt i, har blivit äi (bäite/bäita, svenska bita; jmf. isl. bíta), eller ei i vissa dialekter med sammanfall av gammalt långt e
• Långt o, har blivit åo (såol, svenska sol; jmf. isl. sól)
• Långt u, har blivit eu (heus, svenska hus; jmf. isl. hús)
• Långt y, har blivit öy (stöyre, svenska styre; jmf. isl. stýri)

Till skillnad från de övriga skandinaviska språken har gutniska aldrig haft långt ä (jmf. fornisländska æ), utan istället långt e som blivit ei, t.ex. kleidar/kleidur (kläder; från forngutniska kleþr, fornisländska klæðr) .

Inte heller har gutniskan långt ö (jmf. fisl. œ), som istället blir ý som utvecklades till öy. Exempelvis böykar (böcker; från forngutniska bykr, fornisländska bœkr).

Konsonanter som i svenska och norska förmjukats framför mjuka vokaler uttalas fortsatt hårt i gutniskan (liksom i danskan, isländskan och länge också i roslagsmål). G i gikk (gick) uttalas alltså verkligen som ett g och inte som ett (d)j. Detta gäller även konsonantgrupper, t.ex. skiaute/skiauta (skjuta) och stienne/stienna (stjärna).

Ordförråd och grammatik

Gutniskan har, liksom de flesta dialekter på svenska fastlandet, bevarat tre genus. Substantivets bestämda former är t.ex. olika beroende på kön, töysi - tösen, flickan (feminint), luku - luckan, (feminint), sorken - pojken (maskulint), brauste eller brausti - bröstet (neutrum). Även adjektiven böjs enligt genus, t.ex. garden jer läitn (gården är liten), toylu jer läiti (spillkråkan är liten), skipe/skipi jer läite (skeppet är litet).

Beträffande personböjningen av verb kan nämnas att det generellt förekommer särskild böjning i andra person presens. Exempel: deu skatt från skulle (svenska skola (skall)) deu vitt från ville (svenska vilja), deu jest, från vare (svenska vara).

I Fårömålet böjs verben alltid efter person. Exempel: Ja kann, deu kanst, han kann, vör kunu. Ja sag, deu sagst, han sag, vör sagu etc.

I Fårömålet behölls fyrkasussystemet ända in i början av 1900-talet. Substantiv kunde således ha olika ändelser beroende på om ordet var i nominativ, ackusativ, dativ eller genitiv. Ett ord som peiko (flicka) kunde t.ex. skrivas på olika sätt beroende på funktion i meningen. Exempel: Peiko singar. (Flickan sjunger) Ann sork singar fyr peikuna (En pojke sjunger för flickan). Detta system, som än idag är levande i isländskan och färöiskan, har i dagens gutamål försvunnit eller förenklats.

Det har hävdats att det gutniska ordförrådet har vissa överensstämmelser med gotiskan. Gutniskan och gotiskan är ensamma bland de germanska språken om att använda ordet lamb för det vuxna fåret. Det latinska ordet lucerna finns bevarat som ett tidigt lån i gotiskans lukarn och forngutniskans lukarr, men saknas i de övriga germanska fornspråken. Dessutom har gutniskan och gotiskan gemensamt att u framträder som -o framför -r. Huruvida dessa exempel beror på tillfälligheter, lån, eller ett gemensamt arv är ovisst.^{[källa behövs]}

Gutniskan har tagit emot en mängd lånord från framförallt danska (och därigenom lågtyska) men även från de baltiska språken genom kontakterna med Kurland. Från mitten av 1600-talet och i synnerhet från och med slutet av 1800-talet har de gotländska dialekterna i stigande grad påverkats av svenskan.

Den gutniska språkforskningens historia

Under den svenska stormaktstiden upptäckte flera svenska lärde att på Gotland talades ett språk som var likt den gamla "götiskan" och därför var värt att undersöka.

Ärkebiskopen Haqvin Spegel, som verkade på Gotland som superintendent 1679 - 1685 samlade in en gutnisk ordlista som publicerades i hans arbete Rudera Gothlandica.

Den viktigaste språkforskaren under 1700-talet var Lars Nilsson Neogard, kyrkoherde i Östergarn (1683 - 1758). Han nedtecknade både en grammatik och en ordlista med 2500 ord i sitt verk Gautauminning (1732).

Mellan 1831 och 1887 samlade bröderna Carl och Pehr Arvid Säve in ett stort antal gutaord, som finns bevarade i deras gotländska samlingar. Från Säves material publicerade Herbert Gustavson en Gotländsk ordbok 1918 - 1945.

Mellan 1876 och 1931 samlade Mathias Klintberg in ett stort material om språket i framför allt Lau. En stor del av materialet består av brev med beskrivningar av gotlänningarnas liv och arbete, skrivna av J O Larsson och Jakob Karlsson.

Gutniskans utbredning idag

Liksom andra genuina folkmål i Sverige har gutniskan trängts tillbaka av svenskan som ursprungligen förmedlades av ämbetsmän, lärare och präster, och sedermera av radio och television.

Idag finns blott spillror av detta språk kvar, och endast ett fåtal talar s.k. gutamål till vardags. Denna dialekt har idag två huvudformer, fårömål på Fårö och huvudöns gotländska.

Övriga nutida gotländska dialekter har bevarat melodin, diftongerat uttal av de flesta långa vokaler, samt vissa ord, men har annars inte mycket gemensamt med det gamla språket. Det finns dock kontinuerliga övergångar mellan öns dialekter, från de mest ålderdomliga till de som påverkats mest av rikssvenskans talspråk och (kanske främst) av skriftspråket. Uppsala universitet - Campus Gotland erbjuder en orienteringskurs i gutamål.

Ortografi (stavning)

Gutniskan saknar en allmänt accepterad ortografi. Diskussion kring stavning har varit långvarig.

På 1970-talet tog Gertmar Arvidsson fram en norm för ett skriftspråk som använde många diakritiska tecken. Förslaget hade ingen framgång.

På 1980-talet tog Kulturföreningen Propago fram en ortografi som var inspirerad av tidig samnordisk ortografi.

År 2000 började kulturföreningens språkgrupp använda en ny stavningsnorm, som baserade sig på forngutniska stavningsprinciper och som brukade diakritiska tecken på samma sätt som färöiskan och isländskan. I denna ortografi används t.ex. inte de "svenska" bokstäverna å, ä, och ö, då dessa inte fanns i forngutniskan och egentligen inte förekommer i de nutida gutamålen heller, men där de ofta får representera ljud som liknar dessa. Diftonger och triftonger skrivs på forngutniskt vis, t.ex. oy istället för åi och iau istället för jau.

År 2006 antog å andra sidan Gutamålsgillet ett förslag till stavning där det svenska alfabetet används och där orden stavas nästan som de låter i enlighet med konventionell svensk ortografitradition. Vidare följer man även svensk ortografitradition där stavningen inte följer uttalet. Även ljud som inte finns i standardsvenskan, som diftongerna ai och au och åi finns med. Den sistnämnda diftongen är samma som forngutniska oy.

År 2011 utgavs boken ABC-bok på gutniska, med underrubriken "gutnisk stavningarbók", i vilken Bert Alvengren, som tidigare tillhört Kulturföreningen Propago, lanserar sin nya ortografi.

År 2012 satte språkföreningen Malsaudin upp en hemsida i vilket en nygutnisk ortografi lanseras som är delvis inspirerad av Propagos tidigare arbete.

Språkexempel

Som språkexempel anförs här en översättning av fader vår till gutniska samt ett utdrag ur Första Mosebok, båda från mitten av 1700-talet, en dikt från mitten av 1900-talet av den gutniske skalden Gustav Larsson och till sist en översättning från 2000-talet av en dikt av Christina Rosetti, skriven med "Malsaudins" nygutniska ortografi:

Gutniska PATER NOSTER	Svenska FADER VÅR (äldre nusvensk version)
Oe fadur, du sum jäst i himmelij,	Fader vår som är i himmelen,
hailigit varde titt nafn.	helgat varde ditt namn.
Kume ditt reike näste us.	Tillkomme ditt rike.
warde dein wilo, sum i himmelij så ukså pa jordene.	Ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden.
De dagliga braud gif us i dag, uk fyrilat us ora skulda,	Vårt dagliga bröd giv oss i dag, och förlåt oss våra skulder,
sum vörr fyrilatum daim, sum us skulduga järo,	såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro,
uk laid aij us in i fristelse,	och inled oss icke i frestelse,
Men heldur freia us fra deij aumba.	utan fräls oss ifrån ondo.
Fyr reike jär ditt u makti uk herlighaiti	Ty riket är ditt och makten och härligheten
i fran nå u i aiwiga teida.	i evighet.
Amen.	Amen.

FRÅN MOSEBOK 1: KAPITEL 1

Gutniska:

"I fystringene skop Gud Himmel u jård. U jårdi var oide u tomb, u myrkur war yvar djaupi, u Guds Ande flakrede yvar watnet. U Gud sägde: "Ware ljaus till, u ljaus blaif till. U Gud sag ljauset, att häd war gudt. Da skilde Gud ljausee fran myrkret u kallede liauset Dagur u myrkret Nat u wart qveld u morgen hin fyrste dagen.

U Gud sägde: Wure et fäste watn milla u skilte watn fra watn. U Gud gärde fästet u skilde häd watnet sum var undar fästi fra det watn sum var owan fästi."

Svenska:

"I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och Guds ande svävade över vattnet. Och Gud sade: "Varde ljus, och det vart ljus. Och Gud såg att ljuset var gott. Och Gud skilde ljuset från mörkret. Och Gud kallade ljuset Dag och mörkret kallade han Natt och det blev afton och det blev morgon, den första dagen.

Och Gud sade: Varde mitt i vattnet ett fäste som skiljer vatten från vatten. Och Gud gjorde fästet och skilde vattnet under fästet från vattnet ovan fästet."

STRANDILDN
Strandildn vakar pa burgi
Naudljaus fyr an fatti själ
Sum dreivar raidlaus ei nidmörkur
Däu löisar iland u vill mi väl
Sjoen brautar yvar bräuni
Vill släuke min gamble bat
Strandildn vakar ei austur
u laidar mi haim ei nat

SANG
Ner ja jer daud, mein pai
sing inge késame sangar fýr mi
Sett deu inge rósur bei haudet mitt,
Ai heldar att skýlugt sýpres-tré.
Var det grýne graset yvar mi
Med regn u dagg vatt
U um deu vitt, hugs
U um deu vitt, gloym

Externa länkar

• Nygutnisk ortografi
• Gutamålsgildets webbplats
• Allmänt om gutniska; inklusive ordlista och information om forngutniskan.