Härdning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Härdning innebär att ett materials mekaniska egenskaper förbättras genom att dislokationsrörligheten i ett material styrs. När en metall går sönder sker detta genom att en spricka klyver materialet mer eller mindre snabbt. Denna spricka fortplantar sig nästan uteslutande längs korngränserna, det vill säga i utrymmet mellan kornen. Varje gång sprickan möter ett korn kröks dess utbredningsriktning vilket bromsar spricktillväxten. Om kornen är små måste sprickan färdas i en krokig bana, vilket ger bättre mekaniska egenskaper. Redan små atomer i korngränsen kan utgöra hinder för spricktillväxt.

Härdningsmekanismer[redigera | redigera wikitext]

Man brukar huvudsakligen skilja på fem olika härdningsmekanismer, nämligen:

Teknisk process[redigera | redigera wikitext]

[1] I fråga om metaller, främst stål och stållegeringar, används värmehärdning, varvid godset först upphettas till den s. k. härdningstemperaturen. Denna är för stål beroende på den mängd kol och eventuella legeringsmetaller som ingår. Stålet hålls vid härdningstemperaturen under en viss tid, den s. k. hålltiden, varefter det hastigt avkyls i vatten, olja eller saltlösning. Då uppstår en ny strukturform, martensit, på godsets yta, medan man 2 – 5 mm innanför denna får martensiten blandad med annan, långsammare avkyld, mjukare struktur, troosit.

För att undvika sprickor i godset utförs ofta härdningen i etapper, varvid stålet efter uppvärmning först kyls till temperatur strax ovanför den, där martensiten bildas. En sådan process kallas varmbadshärdning eftersom den första nedkylningen sker i ett bad av smält salt.

Om godset efter härdning åter värms upp till härdningstemperaturen och sedan avkyls ökar dess seghet avsevärt. Detta förfarande kallas anlöpning.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Bra Böckers lexikon, 1976

Se även[redigera | redigera wikitext]