Häxa

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Under halloween och påsk är häxor en vanlig figur att klä ut sig till.
En bild av Fransisco Goya som föreställer häxor.

En häxa är en person som tros ha övernaturliga, magiska krafter. En manlig motsvarighet kallas vanligen för trollkarl i böcker och sagor, men de nu levande individer som kallar sig för häxor använder samma ord även för män. Magi existerar i varierande grad i olika trossystem runt om i världen, och olika kulturer har olika definitioner av vad en häxa är. I det gamla Europa var en häxa en person (oavsett kön) som enligt dåtida teologi hade försvurit sig till Satan, och i utbyte fick lära sig magi av honom. I det gamla Europa förekom under tidig modern tid häxjakt, där människor ställdes inför rätta anklagade för att vara häxor och avrättades i häxprocesser.

Traditionell häxtro i Europa[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Häxjakt

Tron på att det fanns människor som kunde utöva trolldom fanns i Europa redan under antiken. Däremot ansågs det inte per definition vara något ont eller negativt. Det fanns en övertygelse om att människor hade makten att utöva magi av olika slag, både ond eller "svart magi" och god eller "vit magi".

Efter kristendomens införande började personer som utövade magi med skadligt syfte att associeras med Satan ur den kristna tron. Så småningom utvecklades en tro på att en person som utövade trolldom var en "häxa", som hade fått makten att utöva magi av Djävulen. Den europeiska definitionen av en häxa fastställdes genom en bok, Häxhammaren, som utgavs 1484. Enligt denna definition var en häxa en person som hade slutit en pakt med Satan, och sålt sin själ till denne i utbyte mot att få lära sig svartkonst.

En häxa kunde genom besvärjelser och trollkonster åstadkomma sjukdom, död och infertilitet hos både människor och djur: de kunde påverka vädret och ge missväxt, förutspå framtiden och uttala förbannelser. De kunde också åstadkomma goda saker med hjälp av sin magi, så som att bota sjukdomar och lindra smärta, men även detta var enligt Häxhammaren något i grunden ondskefullt, eftersom även goda saker som åstadkommits med hjälp av magi kom från Djävulen och bröt mot vad Gud annars hade låtit ske. På grund av dessa definitioner, utsattes de traditionella naturläkarna, kloka gummor och kloka gubbar, samt barnmorskor ofta för misstankar. En häxa kunde enligt häxtron även vara en man, och kallades även då för just "häxa". En manlig häxa kallas ibland för "häxmästare". Finns ej någon klar skillnad. Könsfördelningen för de som åtalads för häxeri skiftade i Europa: medan majoriteten påstådda häxor i till exempel Frankrike, Tyskland och England var kvinnor, var de utpekade häxorna ofta män i Finland, Estland och på Island.

Häxor inom fiktion[redigera | redigera wikitext]

Häxor är populära figurer inom sagor och fiktion. Enligt traditionell västerländsk sagotradition var häxan en trollkunnig kvinna, ofta en gammal gumma. Till sin hjälp hade hon en trollstav och trollformler. I sagorna brukar manliga häxor inte kallas häxor utan trollkarlar.

Kända häxor i sagorna är häxan i Hans och Greta och häxan i Törnrosa och Snövit.

I seriernas värld är Magica de Hex från Kalle Anka en känd gestalt.

TV-serien Sabrina Tonårshäxan har en häxa som huvudperson.

Häxkult[redigera | redigera wikitext]

Begreppet häxa blev under 1900-talet populärt inom nyandligheten. I dag finns det människor som kallar sig häxor. Dessa kvinnor och män försöker finna tillbaka till en andlighet som baserar sig på naturens rytmer, jordens växtlighet, död under vintern och uppståndelse nästa vår. De iakttar naturen och försöker finna likheter mellan naturen och människokroppen, med det yttersta målet att återfinna en balans med jorden som håller på att gå under av exploatering. Detta innebär även en öppenhet för de krafter i växter, månen och annat som kyrkan och därmed samhället så länge förnekat och förvägrat människor och i synnerhet kvinnor som så självklart återfinner sina menstruationsrytmer i månens rytmer (13 av varje per år). Några av nyhäxorna rör sig inom New Age-miljön, medan andra utgör från denna tydligt skilda miljöer. Att kalla sig häxa kan vara tveksamt av två anledningar; dels att ordet har en negativ klang och dels att ordet inte användes av de kvinnor och män som brändes på bålet, utan var ett nidord myntat av förföljarna.

Under 1900-talet har det uppstått flera olika häxrörelser, som betraktar sig som religioner. Två inflytelserika källor till denna utveckling var folkloristen Charles Godfrey Leland bok Aradia: The Gospel of the Witches (1899), som påstår sig återge existerande italienska häxors trosföreställningar, och folkloristen Margaret Murrays böcker Witch-Cult in Western Europe (1921) och God of the Witches (1933), som framlägger teorin att häxprocesserna inte var riktade mot falskt anklagade kristna utan mot utövare av en överlevande forntida fruktbarhetsreligion, som de kristna kyrkorna skulle ha upplevt som ett hot. Enligt dessa tre böcker skulle forntida häxreligion ha präglats av tron på en Gudinna och en Gud, samt en sakral värdering av sexualitet. Gerald Gardner kom i två böcker, Witchcraft Today (1954) och The Meaning of Witchcraft (1959) att ge konkret utformning av den religion som kommit att kallas wicca. Både ordet för "häxa" på engelska, "witch", och "wicca" anses komma av samma rot, och därför förknippas ofta wicca med häxkonster idag. Det är dock stor skillnad på begreppet "häxa" och engelskans "witch" enligt den svenska traditionen.

Murrays böcker anses numera återge ett övergivet forskningsläge, och teorin om en överlevande forntida fruktbarhetsreligion tillbakavisades av Bente Gullveig Alver och Bengt Ankarloo i början av 1970-talet, men däremot hade grupper av människor under mellantiden upplevt innehållet i den hypotetiska häxreligionen som befriande, myndiggörande och religiöst meningsfullt.

En av de största häxreligionerna är wicca, men skild från denna, och vid sidan av denna, utövas bland annat även Feri, Clan of Tubal Cain och Cultus Sabbati.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  • Ankarloo, Bengt, Satans raseri: en sannfärdig berättelse om det stora häxoväsendet i Sverige och omgivande länder, Ordfront, Stockholm, 2007
  • Ronald Hutton: Triumph of the Moon
  • Ankarloo, Bengt & Henningsen, Gustav (red.), Skrifter. Bd 13, Häxornas Europa 1400-1700 : historiska och antropologiska studier, Nerenius & Santérus, Stockholm, 1987

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]