Häxprocess

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Häxor bränns i Europa.

Häxprocess, häxeriprocess, trolldomsprocess eller häxjakt, kallas de händelser, framför allt under 1400- till och med 1600-talet, runt om i den kristna världen, där människor, i de flesta områden i huvudsak kvinnor – häxor – anklagades för samröre med Satan. Minst 30 000 personer avrättades. Betydligt högre siffror än så har nämnts, men dessa påståenden saknar vetenskaplig grund. [1]

I överförd betydelse används båda termerna om tillstånd av upphetsning i samhället, en organisation eller ett samfund, då en energisk aktivitet utbryter för att utrota eller oskadliggöra motståndare av någon typ. Orden används ofta med negativ laddning för att påskina att jakten på något sätt saknar relevans eller legitimitet.

Historik[redigera | redigera wikitext]

År 506 påbjöds att alla trolldomsböcker i Frankerriket skulle brännas. Mellan 790 och 799 kungjorde Karl den store att siare, spåmän och besvärjare skulle bli kyrkans slavar. Vid samma tid rapporterade ärkebiskop Agobard av Lyon (d. 841) att allmänheten trodde på väderhäxor som blev betalade av innevånarna i sagolandet Magonia för att förstöra skörden med hagel, vilken Magonias skepp sedan hämtade. Han tillade: "Kristna tror numera på vad inte ens hedningarna trodde på".

Kyrkan fördömde tron på häxeri och förföljelsen av häxor vid kyrkomötet i Paderborn 785. Irländska botgöringshandböcker från 600-talet och kyrkomötet i Paderborn 785 visar att föreställningen att det skulle kunna existera häxor avvisades av den kristna kyrkan under tidig medeltid. Om någon anklagades för häxeri, försvarade kyrkoledare de anklagade och ålade anklagarna botgöring. Om någon mördade någon i tron att denna var en häxa, dömdes mördaren till döden.

En kraftig omsvängning inträffade genom påven Gregorius IX, som 1233 förklarade att det var gudi behagligt att söka upp och ålägga häxor botgöring. De första belagda häxprocesserna inom den kristna världen hölls på 1230-talet i Trier, vid en tidpunkt då botgöringshandböcker brukade föreskriva en mild botgöring för trolldom. Gregorius IX var också skyldig till att tillåta avrättning av heretiker och grundandet av inkvisitionen. Nya påvliga bullor utfärdades i ämnet 1317 och 1327.

De första rapporterna om djävulsdyrkan och häxsabbater kom från Frankrike år 1222. I äldre litteratur förekommer skildringar av häxprocesser i Toulouse 1275, men Norman Kohn och Richard Kieckhefer kunde på 1970-talet visa att dessa berättelser grundar sig på en roman utan historisk bakgrund, författad av Etienne Leon de Lamothe-Langon 1829.

De första avrättningarna av häxeridömda inträffade efter domar i världsliga domstolar i Schweiz och Kroatien på 1360-talet. År 1398 definierade Parisuniversitetet att djävulspakt var en förutsättning för trolldom och vidskepelse. De ansåg att kvardröjande dyrkan av hedniska gudar, som till exempel av det slag Pierina de Bugatis stod för, var ett personligt kätteri. Vissa historiker tror att häxjakten bottnade i dåtidens nya tankar kring häxornas makt och dess källa, nämligen tanken att häxorna får sin makt från djävulen.

Den första häxhysterin bröt ut i Valais i Savoyen 1428 med häxprocessen i Valais. Från 1441 har man den äldsta avbildningen av en häxa på kvast. På många håll lades häxprocesserna under inkvisitionen, vilket dock var bättre än den folkliga lynchjustisen. Häxerianklagelser blev ett bekvämt sätt att göra sig av med motståndare. Jeanne d'Arc dömdes för häxeri i en engelsk domstol 1431.

Demonologin: häxtrons ideologi[redigera | redigera wikitext]

Häxförföljelserna inspirerades av demonologin, samtida verk som beskrev djävulsdyrkan, trolldom och häxeri, som lade grunden för en gemensam definition av begreppet häxeri eller så kallad diabolism i Europa, och som beskrev hur häxor skulle identifieras och lagföras. Dessa verk skrevs ofta av myndighetspersoner, både religiösa och sekulära ämbetsmän, och uppfattades av det samtidiga Europa som en teologisk forskningskategori.

Under påven Innocentius VIII ökade häxförföljelserna genom en rad bullor, främst Summis desiderantes (1484)[2]. År 1487 utkom Malleus maleficarum, mer känd som Häxhammaren. Två dominikanska inkvisitorer, Jacob Sprenger och Heinrich Kramer skrev boken. I boken beskrivs bland annat hur bekännelser skall framtvingas, inklusive i vilken ordning tortyr och utfrågning skall användas och rödglödgat järn rekommenderas som hjälpmedel. Boken avsågs som en vägledning vid sökandet, avslöjandet och oskadliggörandet av häxor. Den är ett synnerligen kvinnofientligt verk och är i modern juridisk mening fullkomligt förkastligt - bland annat förordas förfalskning av rättegångsprotokoll för att få till stånd fällande domar. Boken skrevs sedan Kramer hade blivit besviken på de milda och frikännande domarna i häxprocessen mot Die Scheuberin i Innsbruck 1485. Häxhammaren är den mest berömda boken av sitt slag, och blev den mest inflytelserika instruktionsboken för häxjakt. Den användes inom både protestantiska och katolska områden, och utgavs fram till 1699. Den följdes av fler böcker av samma slag under de följande två seklen, både av katolska och protestantiska författare. Definitionen av häxeri undergick dock bara mindre korrigeringar.

Denna litteratur var internationell, och lästes i lärda kretsar i hela Europa. Den officiella demonologin var därmed densamma i både det protestantiska och katolska Europa, och de myndighetspersoner och prästerskap som skötte förföljelsen av häxor hade en gemensam definition av häxeri att utgå ifrån, då en person anklagad för häxeri skulle identifieras. De utbildade ämbetsmännens demonologiska eller diaboliska definition av häxeri stämde dock inte alltid överens med den definition allmänheten hade av en häxa, och det förekom ofta en skild uppfattning om vad häxeri var mellan allmänheten, som både anklagade och blev anklagad för häxeri enligt sin lokala folktros uppfattning om vad trolldom var, och myndigheterna, som definierade trolldom enligt den internationella demonologins definition av häxeri.

Häxprocessen[redigera | redigera wikitext]

Häxprocessen, det vill säga den formella proceduren för att lagföra en person anklagad för häxeri, varierade mellan olika stater, men hade i grunden gemensamma drag i Europa.

De allra flesta "häxor" i Europa anklagades av andra privatpersoner för att ha skadat dem med hjälp av trolldom. Därefter arresterades den utpekade häxan och undergick förhör. I stora delar av Europa uppfattades häxeri av religiösa skäl, enligt lagen eller åtminstone enligt praxis, som ett undantagsbrott. Det innebar att den åtalades rättsliga skydd var nedsatt i jämförelse med andra misstänkas, och att tortyr lättare kunde användas.

Den misstänkta utsattes först ofta för olika former av häxprov för att söka efter bevis. Det vanligaste var vattenprovet. Den misstänkta kunde också kroppsvisiteras efter ett så kallat djävulsmärke. Det var ett märke som djävulen ansågs ha gett sin häxa efter avtal, och som var okänsligt för smärta, ofta ett födelsemärke.

Den misstänkta förhördes först för att bekänna sin egen skuld. Den internationella demonologiska litteraturen i Europa hade en fast definition av häxeri, som i stort delades av myndigheter i hela Europa. När en person åtalades för häxeri, var myndigheternas uppgift att fastställa om personen kunde vara skyldig enligt den internationella modellen av vad häxeri var. För en fällande dom krävdes en bekännelse som överensstämde med denna modell, och för att få en sådan användes ofta ledande frågor och tortyr. Detta ledde till att bekännelser om häxeri som gavs under förhör i stora drag kunde vara förbluffande lika.

Den typiska bekännelsen given av en "häxa" under förhör i Europa från slutet av 1400-talet till slutet av 1600-talet var därför i grunden densamma, och såg ut enligt följande modell: 1, Häxan möter Djävulen; 2, häxan ger sig till Djävulen, både med kropp och själ; 3, häxan förs, på något onaturligt sätt, till häxsabbaten; 4, på häxsabbaten deltar häxan i djävulsdyrkan och deltar i rituella handlingar av olika slag, där allt som vanligen ses som normalt beteende vänts upp och ned; 5, ett antal personer som häxan känner är närvarande vid sabbaten; 6, häxan återvänder från sabbaten på onaturligt sätt; 7, med hjälp av djävulen och sitt avtal med honom begår häxan brott mot människor, deras djur och egendom och mot religionen; 8, häxan fortsätter att regelbundet besöka sabbaten och trolla med djävulens hjälp under flera år; 9 häxans verksamhet bryts först vid arrestering.

Även när åtalade under förhör avgav bekännelser frivilligt, ofta präglade av gammal folktro som inte hade något med djävulen att göra, är det känt från bland annat Baltikum och Italien, att myndigheter under förhör kunde omtolka och leda dessa berättelser tills de motsvarade den internationella demonologins modell med satanspakt och häxsabbat. När den misstänkte hade erkänt sin skuld, fortsatte förhören ofta för att häxan skulle peka ut sina medbrottslingar. Dessa kunde i sin tur peka ut andra. Detta ledde till att häxprocesser kunde växa sig mycket stora. På vissa håll lade man dock ingen tyngdpunkt på sådana utpekanden.

Alla som dömdes som skyldiga till häxeri blev inte avrättade. Många underkastades mindre stränga straff, så som olika former av kroppsstraff, böter eller förvisning. Avrättningsfrekvensen varierade mellan region och tid. Avrättningsmetoden för de som dömdes skyldiga varierade även de mellan olika länder. Den vanliga metoden var dock bränning på bål, eftersom häxeri ursprungligen kategoriserades som ett religiöst brott mot Gud.

Opposition och avslutning[redigera | redigera wikitext]

Jämsides med de böcker och verk som beskrev metoder för att identifiera och åtgärda häxeri, förekom det också böcker skrivna av personer som stod i opposition till förföljelserna.

Bland de första som sökte påvisa att häxjakterna var tvivelaktiga var Johann Weier, som i sin De præstigiis dæmonum (1565) försökte visa att häxorna var mer eller mindre oskyldiga offer för djävulsbesättelse och att mycket av det som tolkats som trolldom var bedrägeri eller synvillor. Han fick stort inflytande men möttes även av en rad motskrifter, bland annat Dæmonologie (1603) av Jakob I av England.[2]

Anton Praetorius publicerade 1602 boken Gründlicher Bericht von Zauberey und Zauberern (”Grundlig redogörelse om trolleri och häxmästare”) som var riktad mot häxjakt och tortyr. Senare skulle den reformerte prästen Balthasar Bekker i Amsterdam 1691 angripa vidskepligheten i De betoverde wereld. Hans verk fick en framgångsrik efterföljare 1707 i Christian Thomasius verk Theses de crimine magiæ.

Under upplysningen under 1700-talet vann den skeptiska inställningen till häxeri företräde i den offentliga debatten, och myndigheterna började ifrågasätta demonologin. Denna utveckling ledde till att myndigheterna blev allt mer ovilliga att ta emot åtal för häxeri och tillämpa häxlagarna, som så småningom till slut också började avskaffas i land efter land, ofta sedan de en lång tid inte använts. Preussen blev 1721 en av de första länder i Europa att förbjuda häxprocesser. Allmänheten fortsatte dock att tro på häxeri till långt in på 1800-talet, och när myndigheterna inte längre ville ta emot anmälningar för häxeri, förekom lynchningar av misstänkta häxor på många håll i Europa.

Det är omdebatterat vem som var den sista person att avrättas för häxeri i Europa. Anna Göldis avrättning 1782 i Glarus, Schweiz, brukar traditionellt beskrivas som den sista häxprocessen i Europa. Juridiskt sett är det dock osäkert huruvida hon avrättades för häxeri. I Polen ska mindre kända häxprocesser ha hållits under hela 1790-talet, och 1811 avrättades Barbara Zdunk i Preussiska Polen sedan hon anklagats för att att ha förorsakat mordbrand med hjälp av trolldom: formellt sett fälldes hon dock för mordbrand. De sista åtalen för häxeri i Europa ägde rum under 1800-talet, men de ledde inte till dödsstraff.

Häxprocesser efter land[redigera | redigera wikitext]

Häxjakten varierade efter land och område. Den beskrivs som mest intensiv i Tyskland, Frankrike, Schweiz och Skottland. I Spanien och Portugal avrättades däremot betydligt färre. I Europas kolonier är häxprocessen i Salem år 1692 i nuvarande USA mest känd. Den första häxan i Amerika avrättades dock redan 1647.

Baltikum[redigera | redigera wikitext]

Estland och Livland kristnades under 1200-talet då de erövrades av Tyska Orden. Den medeltida lagen "Livländska Spegel" kopierade paragrafen om trolldom från sin förlaga, Sachsenspiegel från 1225, som sade att: "kristen som överger sin religion och sysslar med trolldom eller förgiftning och som fälls därför, han ska brännas å båle".[3] I provinssynoden i Riga från 1428 bannlystes alla "trollkarlar" och "spåmän", och katolska kyrkan uppmanade sina präster att ange alla som övergav kristendomen för att tillbe lundar, stenar och träd, och som själv utövade eller anlitade sådana som utövade trolldom: alla dessa skulle enligt rekommendation brännas som kättare.[3] Det finns inga belägg för att någon avrättades under dessa lagar under den katolska tiden. Domstolsmaterialet är bara fragmentariskt bevarat från tiden före 1600-talet, och av de få fall som är bevarade från medeltiden bestraffades personer som åtalats för trolldom enbart med botgöring, ris och fängelse.

Det första fallet med avrättning för häxeri är från 1527, då en notis nämner en häxbränning på godset Sahu och Mardu utanför Reval.[3] 1531 uppgavs en man ha bränts i Åksi socken "några år tidigare", år 1542 ägde Häxprocessen i Polula rum, och 1588 brändes fem kvinnor i Juuru.[3] Superintendenten för den livändska kyrkan, Herman Samsonius, lät 1625 ge ut boken Nio utvalda och välgrundade häx-predikningar på tyska i Riga, och därmed introducerades på allvar den västeuropeiska häxdemonologin bland den baltiska eliten.[3]

Dokumenten nämner oftast knappt ens namnet på den åtalade, men de flesta ger intryck av att vara äldre personer ur bondebefolkningen, ofta tillhörande de kloka, och ofta personer besläktade med andra som hade åtalats för häxeri. Av 206 åtalade i Estland vars kön är känt, var 60% män.[3] Häxprocesserna i Baltikum var oftast åtal mot endast en eller två personer åt gången och häxprocesser som den i Paide 1615, där nio personer avrättades, var mycket sällsynta: normalt översteg inte antalet fyra.[3] De flesta anklagades av andra personer ur bondebefolkningen för att ha skadat dem, deras åker eller djur, ofta med hjälp av förtrollat öl eller annan föda.[3] Balterna tycks inte ha trott på att häxorna hade en pakt med Satan, och vare sig vittnen eller de åtalade nämnde Djävulen, förrän de utsattes för tortyr och myndigheterna anpassade deras berättelser efter samtida europeisk demontro.[3] Något som däremot var vanligt i just Baltikum var tron på varulvar, och i 18 häxprocesser anklagades 18 kvinnor och 13 män för att ha åsamkat skada i vargskepnad.[3] Dessa ansågs ha fått sin varghamn av en annan person eller en demon, ibland efter att ha ätit något, och höll sin "varghamn" gömd när de inte använde den. Så sent som 1696 vittnade Titza Thomas' dotter Greta om att en hel flock på elva varulvar jagade i trakten av Vastemoisa ledda av Libbe Matz.[3]

Ytterligare en vanlig orsak till häxeriåtal var det faktum att hedendomen var fortsatt populär bland bondebefolkningen. År 1637 begärde livländska kyrkans superintendent att konsistoriet skulle "avskaffa hednisk avgudadyrkan, trolldom och vidskepelse", och konsistoriet uppmanade i sin tur prästerna att rapportera om "om bönderna fortfarande bedriver avgudadyrkan och ... samlas på höjder eller i dalgångar, vid kapell eller ruiner för att dyrka avgudar och offra". Estlands biskop rapporterade att "nästan i varje församling finns skamlösa gamlingar som inte kan sin kristendom och inte heller vill lära den" och som öppet vägrar delta i nattvarden (1647).[3] På grund av detta utförde 1667-68 kyrkokomissionen en stor visitation i södra Estland. Kommissionen rapporterade att bönderna i nästan varenda församling öppet samlades i heliga lundar, kullar eller vid stenar där de rituellt drack öl, bad och offrade till gudar i form av stenar eller träfigurer eller i särskilda hus under ledning av vissa kvinnor eller män som agerade präster, ofta under midsommar eller vissa kyrkliga högtidsdagar; även hedniska gravplatser var fortfarande i bruk.[3] Många bönder var öppet fientliga mot kristendomen, vägrade gå till kyrkan och avrådde andra från att göra det.[3] En sådan visitation utfördes inte i norra Estland, men kyrkovisitationernas protokoll från 1695-99 visade samma situation där.[3] Fasthållandet vid den förkristna religionen bekämpades med just häxprocesser, där de män och kvinnor som utpekades som präster vid kultplatsen eller särskilt kristendomsfientliga ofta utpekades som häxor och trollkarlar: denna förföljelse utfördes av lutherska kyrkan och de svenska myndigheterna i Svenska Estland och Livland med stöd från de tyskättade godsägarna.[3] På den estniska landsbygden fortsatte detta kultliv ändå på många håll till över ett sekel efter 1667-68, då kapellet i Risti nära Viljandi revs av myndigheterna: även då var godsägaren tvungen att hugga ned de heliga träden personligen, eftersom bönderna vägrade att samarbeta.[3]

I Baltikum var tortyr vanligt och accepterat: det förbjöds slutligen 1686 i Livland och 1699 i Estland.[3] Vattenprovet förbjöds 1428, men användes trots detta ofta under hela häxjaktens epok.[3] I Baltikum var den normala avrättningsmetoden för trolldom bränning på bål. Endast om omständigheterna var särskilt förmildrande, som i fråga om samarbetsvilja eller bristande bevis för djävulspakt, kunde halshuggning föregå bränningen, och detta var sällsynt: i Livländska Estland är endast sex fall kända.[3] Ett unikt fall var Willakasz Jürgen, som år 1642 dömdes till att få sina lemmar och hjärtat slitet ur kroppen för att ha mördade greven av Audru genom trolldom.[3]

En svårighet med att beräkna antalet häxprocesser i Baltikum är att alla brott begångna av de livegna bönderna låg under godsägarnas domvärjo, och eftersom godsen inte förde protokoll över sina rättegångar, finns få källor om de processer som ägde rum på godsen.[3] Städernas processer är mer kända från 1600-talet. 140 rättegångar är bekräftade i Estland mellan 1520 och 1725.[3] Den "beryktade tjuven och trollkarlen" Thomas Jürgen blev 1694 den sista som avrättades för häxeri (genom hängning) i Svenska Estland.[3] I det Livländska Estland blev tre personer avrättade i Dorpat år 1699, varav den sista, Tattra Santi Michel, blev den sista avrättningen för trolldom i denna region (genom halshuggning).[3] Wilo Ado från Valguta i Ranno dömd till döden i Dorpat 1723, men domen omvandlades till fängelse.[3] År 1808 lät godsägaren Helena von Z. arrestera och tortera drängen Hodere Peep och hans maka Mai för att ha trollat kvesan på en ko, men kretsdomstolen i Dorpat vägrade att ta upp målet.[3] Det sista häxåtal som faktiskt togs upp var målet mot bonden Jakob år 1816, som piskades för att ha spårat upp tjuvar med hjälp av trolldom, och Vana-Harms hustru Anna och fyra till, som fick en reprimand för att ha deltagit i hans bedrägeri.[3] Sammanlagt är 65 avrättningar bekräftade i Estland: av dessa skedde 40 under tiden 1610-1650, och könsfördelningen var jämn med 29 kvinnor och 26 män.[3]

Belgien och Luxemburg[redigera | redigera wikitext]

Nuvarande Belgien och Luxemburg utgjordes under denna epok av Spanska Nederländerna. Denna region beskrivs som en av de områden i Europa som, tillsammans med Frankrike och Tyskland, var värst drabbade av häxpaniken.[3]

Spanska Nederländerna påverkades starkt av den tridentinska motreformationen, och de furstliga edikt som utfärdades 1592 och 1606 öppnade laglig möjlighet för en epidemisk häxjakt som drevs med "fruktansvärd repression" av de världsliga domstolarna med kulmen fram till 1620.[3]

Häxjakten i Spanska Nederländerna förorsakades av allt att döma på en uppkommen stark tro på häxeri bland befolkningen kombinerad med en vilja hos myndigheterna att tillämpa de nya häxlagarna nitiskt. Befolkningen oroades av tanken på att häxor samlades till hemliga sammankomster: det förekom att allmänheten lämnade in listor till myndigheterna som pressade dem att agera mot häxeri, och ortsbefolkningen var då ofta samarbetsvilliga i att anklaga, vittna och erbjöd sig till och med i vissa fall att stå för rättegångskostnaderna.[3] Häxjakten uppnådde sedan en epidemisk spridning genom den stora vikt man lade vid de gripna då de utpekade sina medbrottslingar, något som ledde till att häxprocesserna växte sig mycket stora och spred sig vidare från by till by och över hela landskap.[3]

Förföljelserna ökade i Spanska Nederländerna också på grund av dess politiska system. Området låg under starkt tryck från Inkvisitionen, som uppmuntrade ett angiverisystem bland befolkningen för att rensa ut alla som förbröt sig mot katolska kyrkans doktriner och utlovade angivare en del av den anklagades egendom.[3] Personliga konflikter urartade under denna period ofta i häxåtal, och rättsdokument avslöjar åtskilliga lynchningar av misstänkte häxor och vardagliga gräl som urartade i anklagelser om trolldom och mord.[3] Myndigheterna visade ofta mildhet i de fall en person hade dödat någon de misstänkte för att ha varit en häxa eller trollkarl.[3] I Artois var det rentav vanligare med lynchningar än med åtal, och provinsen har också längre antal häxprocesser än övriga provinser i området.[3]

Förföljelserna var som värst i Flandern och Hainaut. I Bouchain i Hainault ökade processerna snabbt efter ediktet 1606: mellan 1608 och 1652 anklagades 175 personer för trolldom i staden, varav 131 under perioden 1611-19.[3] Den 7 juli 1612 rapporterade slottsbefallningsmannen i Bouchain: "borgrättens jurisdiktion är å det märkligaste infesterad med folk som underskastat sig och förslavats av djävulen, folk som av båda könen och alla åldrar, så att jag under de senaste två åren har dömt mer än åttio i här i staden och i sex av byarna, vartill kommer en stor mängd misstänkta och landsförvisade samt fjorton andra som nu sitter fängslade", och han rekommenderade rådet, som fällde det slutliga avgörandet, att avslå nådeansökan från Isabeau Lesaigne "för att undvika upprördhet och oro bland befolkningen, som är häftigt upprörd mot folk av det här slaget".[3] De flesta som åtalades var kvinnor: av de 175 anklagade i Bouchain var 123 kvinnor, 18 män och 34 barn.[3] Enligt ett edikt från 1612 fick pojkar under 14 och flickor under 12 inte avrättas, och de förvarades därför i fängelse tills de blev gamla nog att avrättas.[3] Avrättningsmetoden i Spanska Nederländerna var normalt bränning på bål. Omkring 45 % av de åtalade blev avrättade, övriga dömdes till mildare straff som landsförvisning, men bara en minoritet frikändes helt.[3]

Häxprocesserna i Spanska Nederländerna började minska på 1630-talet och ebbade ut vid seklets mitt. 1684 blev Martha van Wetteren den sista personen i Flandern som avrättades fär häxeri, och efter 1692 förekom heller inga ytterligare häxmål. [4]

Danmark[redigera | redigera wikitext]

Trolldom nämns först i de skånska och själländska kyrkolagarna från 1170, där det är kriminaliserat enbart om det har förorsakat skada och död på en människa.[3] Bristen på rättskällor innbär dock att inga trolldomsmål är kända i Danmark förrän på 1500-talet. Lagen hade inte skärpts, men under detta sekel började ändå praxis skärpas. Den kanske första häxprocessen man känner till var den mot Karen Grottes och Bodil Lauritzen, som brändes år 1540 (det ska ha bränts två kvinnor, "Lars Kyllings och Jørgen Olsens hustrur" på Klintebakken i Åker på Bornholm år 1530, men denna ö styrdes just då av Lübeck och var därmed inte danskt territorium). Under 1543-45 hölls sedan en stor och uppmärksammad häxprocess i Malmö.

I Köbenhavnske recess från 1547 stadgades att ingen brottslings utsaga fick ligga till grund för fällande dom, och att tortyr var förbjuden innan en slutdom hade fallit.[3] Kalundborgske recess från 1576 förbjöd en dödsdom att verkställas förrän den hade bekräftats av landstingsdomarna: denna lag infördes sedan en dödsdom från ett häradsting på Fyn hade underkänts av landstinget efter att den dömda redan hade blivit avrättad.[3] 1576 års lag innebar att förföljelserna i Danmark minskade mellan detta år fram till den nya trolldomsparagrafen från 1617.[3]

Trolldomsparagrafen från 12 oktober 1617 definierade olika former av häxeri och straff i två kategorier: de som använde trollkonster utan avtal med djävulen skulle landsförvisas, medan de som hade begått djävulsförbund skulle brännas på bål vare sig de hade använt sig av trollkonster eller ej.[3] Denna lagstiftning gällde fram till 1686.

Rättsmaterialet om de danska häxprocesserna finns bara kvar i sin helhet i fallet Jylland får perioden 1609-1687, och det är alltså bara denna period och plats som för Danmarks del kan undersökas helt: från de övriga delarna finns endast fragmentariskt material och enskilda fall kända. På Jylland hölls 494 häxprocesser under denna period.[3] 297 av dem ägde rum 1617-1625, som var en anmärkningsvärd period av häxpanik, och forskare uppskattar att när denna tid var över, avstannade förföljelserna därför att de flesta personer i bondesamhället, som haft rykte om sig att syssla med trolldom, hade försvunnit, och att det därför inte längre fanns några trovärdiga kandidater för häxåtal kvar.[3] Endast en enda dödsdom avkunnades från 1656 och fram till år 1686, då de sista fyra dödsomarna avkunnades på Jylland. 80 % av de anklagade var kvinnor.[3]

Allmänheten på Jylland var ointresserad av djävulspakter och häxsabbater och deras anklagelser gällde som regel skada på människor, djur och egendom med hjälp av trolldom.[3] Enligt lagen från 1617 var det därför svårt att utdöma en dödsdom, eftersom en sådan krävde en bekännelse om djävulspakt, och en sådan normalt bara kunde fås med hjälp av tortyr, som enligt 1547 års lag var förbjuden före fällande dom. Praktiken skilde sig emellertid från lagen, och landstingsdomarna rättade sig efter folklig mening och utdömde dödsstraff för trolldom utan djävulspakt.[3] De flesta anklagade var fattiga kvinnor som hade rykte om sig att syssla med trolldom sedan en tid tillbaka, ofta flera år, och som anklagades av sina grannar.

1686 förbjöds landstingen att fullfölja avrättningar i trolldomsmål utan bekräftelse från högsta domstolen. Den sista person som avrättades för häxeri Danmark var Anne Palles 1693.

England[redigera | redigera wikitext]

Under medeltiden är ett enstaka antal åtal och även avrättningar för trolldom kända. De gällde ofta åtal mot personer inom eliten och hade politiska syften,[5] så som åtalet år 1441 mot Eleanor Cobham och Margery Jourdemayne, som resulterade i den förras fängelse på livstid och den sistnämndas avrättning för kätteri. England fick sin första häxlag 1542, men denna drogs tillbaka 1547. År 1563 infördes den första Witchcraft Act, som stadgade dödsstraff för trolldom som förorsakat någons död. Denna modifierades 1604 till att också inkludera personer som försvurit sig till Satan. Häxprocesser förekom främst i England under första hälften av 1600-talet, med en topp under 1640- och 50-talen, och ebbade därefter ut.

De flesta som åtalades för trolldom i England var fattiga äldre kvinnor med dåligt rykte. I England användes som regel inte tortyr, eftersom denna i övriga Europa sanktionerades av den kanoniska eller romerska laggrunden, medan den inte ingick i engelsk Common law.[6] Däremot förekom vattenprovet och andra liknande metoder. I övriga Europa användes ofta avrättningsmetoden bränning på bål, eftersom häxeri räknades som kätteri mot Gud. I England räknades dock häxeri som ett vanligt brott, och de dömda avrättades därför genom hängning, som övriga brottslingar, såvida inte deras trolldom hade inkluderat ett brott som tillhörde de som annars straffades hårdare: om de genom sin magi hade dödat sin make eller försökte begå förräderi, kunde de brännas på bål därför att sådana brott även utan trolldom bestraffades genom bålet.[7]

England var det land där kvinnomajoriteten bland de avrättade var större än i något annat land: 90 %.[8] Mellan 500 och 1000 personer beräknas ha avrättats för häxeri i England.[9] Häxprocesser förbjöds i England genom 1735 års Witchcraft Act.

I England blev Mary Hicks och hennes dotter Elizabeth Hicks år 1716 de sista att avrättas för häxeri.

Finland[redigera | redigera wikitext]

I Finland är 710 fall av åtal för trolldom kända mellan 1520 och 1699, som resulterade i 115 dödsdomar.[3] Materialet från Åbo hovrätts arkiv och många av de lokala domstolarna saknas anses dock siffrorna vara i underkant.[3]

Ursprungligen åtalades folk enligt Magnus Erikssons landslag från 1300-talet, där endast maleficium (mord med hjälp av trolldom) kunde leda till en dödsdom, och fram till mitten av 1600-talet var målen 1-2 per år fram till att hovrättspraxis, precis som i Sverige, vid den tiden började skärpa straffen även vid icke skadlig trolldom i enlighet med bibelns bud snarare än landslag, och åtal om djävulsförbund blev vanligare.[3]

En verklig häxhysteri utbröt i Finland under 1670-talet, när det stora oväsendet pågick i Sverige, när minst 157 (troligen 200) personer stod åtalade av vilka minst 41 blev avrättade.[3]

Till skillnad från de flesta övriga länder i Europa, var de flesta åtalade för trolldom i Finland män: av 641 kända åtalade var 325 (51%) kvinnor, och av 277 fällande domar var 133 (48 %) mot män.[3] Orsaken till detta anses vara att trolldom i finländsk folktro var något som utövades främst av män, som i Finland oftare tillhörde de klokas yrkesgrupp, som också främst tillhörde de anklagade.

Den typiska häxprocessen i Finland var en privatperson som anklagade en beryktad klok gubbe för att ha förstört livsmedel eller gjort djur sjuka. Häxprocesserna på Åland under 1660-talet och Österbotten på 1670-talet utgjorde ett undantag från de flesta övriga häxprocesser i Finland: dessa var Finlands största häxprocesser med många åtalade, och de fokuserade på kvinnor som anklagades för djävulspakt och Blåkullafärd.[3] Under häxprocesserna i Österbotten 1674-78 avrättades minst 20 kvinnor och två män.[3] Häxjakten i Österbotten är uppenbart inspirerade av det stora oväsendet, som då pågick i Sverige, med vilket regionen hade täta handelskontakter. Bonden Martti Laukus spred ut rykten i Pedersöre om flygande häxor, vilket startade häxprocessen där; i Mustasaari 1675 var en av de första utpekade Agneta Kristoffersdotter från Norrland, och i Nykarleby 1677 påstod knekten Mats Simonsson att hans fru hade bekänt sedan hon besökt den skarprättare som halshuggit Agneta; i Kristinestad 1676 och Uleåborg 1678 spelade också barn, liksom i Sverige, en stor roll i processerna då de sagt sig blivit förda av häxor till Blåkulla.[3]

Häxprocesserna fortsatte i Finland och var rentav många under seklets två sista årtionden - 1685-89 anklagades 14 och 1693-97 åtalades 22 - men efter 1678 var domstolarna ovilliga att låta en sådan anklagelse gå vidare till dödsdom, och en bekännelse om Blåkulla togs i fortsättningen endast som ett tecken på sinnessjukdom.[3]

Frankrike[redigera | redigera wikitext]

Häxförföljelserna i Frankrike är dåligt utforskade eftersom mycket dokumentation saknas om landets häxprocesser, och något antal för hur många som avrättats kan därför inte ges.[10] Trots att många andrahandskällor och annat material nämner häxprocesser, kan dessa inte alltid bekräftas.

Under första hälften av 1500-talet nämns enstaka häxprocesser i Frankrike. År 1539 nämns en häxprocess i Beaujoulais som resulterade i fyra avrättningar: 1553 avrättades en "faustisk magiker" i Poitiers; 1558 tre personer i Nevers, och 1562 ytterligare tre personer i Toulouse.[11]

Frankrike införde aldrig någon specifik lag om hur trolldomsmål skulle behandlas, utan överlämnade detta till enskilda domare att avgöra. Jean Bodin utgav 1578 sin Demonomanie, som kom att bli inflytelserik inom häxjakten. Parisparlamentet vägrade dock att göra häxeri till ett exceptionellt brott, så som skedde i många andra länder.

Norra delen av Frankrike låg formellt under Parisparlamentets jurisdiktion, och denna bekräftade bara knappt etthundra av de lokala domstolarnas dödsdomar för häxeri mellan 1568 och 1625, vilket var mindre än en femtedel av de fall som överklagades till den.[12] De lokala dödsdomar i Nordfrankrike som aldrig överklagades till Parisparlamentet är dock okända. Parisparlamentet utfärdade 1588 regleringar för att förhindra "excesser" i förföljelser av häxor och ingrep mot vad de betraktade som överdrifter, men lokala domstolar ignorerade deras rekommendationer.[13] Från 1624 blev det obligatoriskt för alla lokala domstolar att få sina domar bekräftade av Paris före verkställande, och med ett undantag upphörde Parisparlamentet att godkänna dödsdomar för häxeri efter 1625.[14]

I den södra halvan av Frankrike, som inte låg under Parisparlamentets jurisdiktion, förekom en rad stora och uppmärksammade häxprocesser under första hälften av 1600-talet.

I nuvarande nordöstra Frankrike, främst i Lorraine och France-Comté, ägde cirka 800 häxprocesser rum, med ett stort antal dödsoffer under 1603-1614 och 1627-32 och återigen i France-Comté med ytterligare 100 dödsoffer 1658-61. Denna region var dock vid den tiden formellt ännu inte en del av Frankrike.[15]

Den sista kvinnan som avrättades för häxeri i Frankrike var Peronne Goguillon 1678; det råder delade meningar om huruvida avrättningen av La Voisin i Paris 1680 bör definieras som en häxprocess. Efter detta är dock ett antal avrättningar av män för häxeri kända, av vilka den sista troligen var den av Louis Debaraz, som avrättades i Lyon 1745. Så sent som 1768 ställdes en kvinna för rätta för häxeri i Frankrike, men mottog bötesstraff.

Island[redigera | redigera wikitext]

På Island spelade magi sedan förkristen tid en stor roll i folktron. Magin delades in i två områden: galdur, som betyder trollformler och som kunde vara både "vita" (goda) och "svarta" (onda) och som utövades av en galdramästare med hjälp av galdrastafir (trollstavar), galdraböcker, runor eller genom att uttala orden ("gala"); och fjölkungi, som betydde kunskap eller visdom om det övernaturliga, visdom som var nödvändig för att kunna använda galdrar på rätt sätt men som kunde innehas utan att utöva trolldom, liksom trolldom kunde utövas utan att ha sådan.[3]

Denna syn på magi kvarstod i princip oförändrad efter kristningen: det enda bekräftade trolldomsmålet före reformationen är avrättningen av en trollkarl på Grönland 1407, och det är en öppen fråga huruvida det bör räknas som ett isländskt mål. Efter reformationen började trolldomsmål förekomma oftare, men dessa handlade då främst om svartkonst enligt hednisk definition, som inte hade något med Djävulen att göra, och som inte resulterade i dödsstraff: år 1554 dömdes till exempel en präst till förlust av sitt ämbete och landsförvisning för att ha använt svartkonst ur galdraböcker för att locka en flicka till samlag.[3] År 1589 sades att islänningarna allmänt inte trodde på Satan, och had mindre betydelse på Island än i de flesta andra länder.[3]

Den internationella demonologins definition av en häxa som en person som fick lära sig trolldom efter att ha slutit en pakt med Satan, introducerades på Island först på 1600-talet. Mellan 1604 och 1720 förekom 120 häxprocesser på Island, med 22 avrättningar mellan 1625 och 1685, de flesta i Vestfjord.[3] Efter den första avrättningen 1625 upphörde häxprocesserna fram till 1654-56, då Island två största häxprocesser utspelade sig, och därefter återigen ett uppehåll, fram till att sexton personer avrättades 1667-85.[3] Häxjakten började på Island med en bestämmelse från 1564, som ålade lokala fogdar att rapportera alla former av kätteri, och intensifierades 1630, när den danska trolldomsparagrafen från 1617 infördes på Island.[3] Samtidigt ökade tron på Djävulen och häxeriet genom att den frösta isländska boken om häxor utgavs av Gudmundur Einarsson 1627, och Pall Björnssons Characther Bestiae 1630. [3]

Häxprocesserna på Island var ovanliga genom att nästan alla dödsdomar för häxeri gällde män: av 22 avrättningar för häxeri på Island, var endast två mot kvinnor, av vilka dessutom den ena (mot Galdra-Manga) inte är bekräftad. Orsaken till denna könsfördelning var troligen att magi, enligt den isländska föreställningen, uppfattades som en manlig angelägenhet med status. Under hednisk tid hade sejdande visserligen varit kvinnors uppgift, men detta tycks ha förändrats under den katolska medeltiden, då män fick tillgång till kunskap i kloster och latinskolor och främst upptog platsen som de med fjölkungi ('lärdom'): benämningen på dessa var den maskulina formen kunattumadur ('vise mannen' eller klok gubbe), och dessa kunde på Island vara djupt respekterade av allmänheten, så som Jón lærði Guðmundsson (1574-1658), som med hjälp av galdrar ska ha avvisat turkiska slavskepp från kusterna och flera gånger under 1630-talet klarade sig ur häxprocesser utan att dömas.[3]

Häxprocesserna på Island upphörde efter en ny lag från 1686, då alla dödsdomar för häxeri i fortsättningen skulle underställas högsta domstolen i Köpenhamn innan de fick verkställas, där inga sådana dödsdomar kom att godkännas.

Italien[redigera | redigera wikitext]

I de italienska staterna ökade antalet häxprocesser efter motreformationen och var som intensivast i de lokala sekulära domstolarna mellan 1580 och 1660, varefter de ebbade ut.[16]

Den romerska inkvisitionen förbjöd 1588 sina lokala inkvisitioner i Italien att fullfölja mål om häxeri på grundval av en redan anklagads angivelse.[17] Denna lag ignorerades dock ofta av lokala inkvisitorer. Normalt sett hanterades dock inte häxprocesser av Inkvisitionen utan av sekulära domstolar.

Nederländerna[redigera | redigera wikitext]

I Nederländerna förekom en del uppmärksammade häxprocesser under 1580- och 90-talen. Förföljelserna upphörde dock tidigare i Nederländerna än i något annat land i Europa.

I juni 1593 upphävde högsta domstolen i förenade Nederländerna, Hoge Raad, en dödsdom för häxeri i Schiedam i provinsen Holland, vilket satte ett precedensfall som i praktiken förhindrade alla framtida dödsdomar för trolldom i Holland: provinsen Utrecht följde detta exempel 1596, Groningen 1597 och Gelderland 1603.[18] Den sista avrättningen för häxeri i Nederländerna ägde rum i Gorinchem 1608, då Anna Muggen avrättades. [19] Därefter förekom en handfull åtal för häxeri utan dödsdom fram till den domen för häxeri i Nederländerna, där en kvinna i provinsen Holland år 1659 dömdes till att stå vid skampålen efter att ha åtalats för att ha gett sina tre döda barn till Satan. [20]

Det faktum att det inte förekom dödsdomar för häxeri i Nederländerna efter 1608 användes under 1600-talet som en del i propagandan mot Spanska Nederländerna, där jurister påpekade att det protestantiska Nederländerna, till skillnad från den katolska grannen i söder, inte hade behov av häxprocesser då ingen visat sig vara skyldig till trolldom och påstått häxeri visat sig vara illusioner.[21] Tron på trolldom och häxeri bland allmänheten kvarstannade dock i Nederländerna, där det fortfarande under 1700-talet förekom anklagalser om trolldom i förtalsmål och även lynchningar av personer som troddes vara häxor.[22]

Norge[redigera | redigera wikitext]

Den norska Landsloven från 1200-talet stadgade dödsstraff för trolldom endast om den använts för att döda eller skada, men inget dödsstraff är känt före 1500-talet, och endast ett trolldomsmål utan dödsdom: det mot Ragnhild Tregagås 1325.[3]

År 1584 införde kungen på rekommendation från biskopen i Stavanger, som oroade sig över befolkningens vana att anlita kloka gummor och gubbar, dödsstraff på alla former av trolldom i Stavanger stift, och 1593 usträcktes denna lag till att omfatta hela Norge.[3]

Mellan 1561 och 1760 ställdes 860 personer inför rätta för häxeri i Norge, av vilka 277 avrättades.[3] Detta gäller bekräftade mål: allt material är inte bevarat. De bäst bevarade rättskällorna är från Finnmark, Rogaland och Hordaland från 1590-talet och framåt. De fullständiga antalet häxprocesser uppskattas till cirka 1400, med cirka 350 avrättade.[3]

De flesta som anklagades för häxeri Norge var utfattiga, lösdrivare, torpare, tiggare och naturläkare, som i flera år hade ryktats syssla med trolldom, och 80 % var kvinnor.[3] I 279 fall av 313 var en anklagade en gift kvinna eller änka. [3] Den vanligaste anklagelsen var död och sjukdom orsakad av trolldom, och anklagelsen kom ofta efter en konflikt. Allmänheten inkluderade normalt inte diabolism (djävulspakt och häxsabbat) i sina anklagelser, och de åtalade brukade heller inte medge diabolism förrän de torterades - däremot kunde de av fri vilja säga sig utöva vit magi och trolldom ur folkkulturen, som de inte förband med djävulen.[3] Myndigheter och präster brukade däremot tolka anklagelser och de förhördas svar på dem utifrån internationella handböcker om satanspakt och deltagande i häxsabbat.[3] Många häxprocesser började också då allmänt åtal väcktes av fogden eller befallningsmannen med hänvisning till allmän säkerhet, då ryktesspridning hade kommit från minst tre hushåll.[3] Den misstänkta förhördes sedan under tortyr av fogden och prästen, som utifrån handböcker från kontinenten försökte få de som anklagats för illasinnad magi att bekänna satanspakt. Vattenprovet användes också ofta som metod i Norge. En åtalad ska ha sagt till en medfånge: "väljer du att inte genast bekänna bekänna, kommer de att kasta dig på vattnet och lägga dig på sträckbänken. När de har dragit ut din kropp kommer de att öka din smärta genom att nypa dig med glödheta tänger", och en annan sade att "hon hellre ville ljuga detta brottet på sig och förkorta sitt liv än utstå mer tortyr än nödvändigt."[3] Sträckbänken användes allmänt som tortyrmetod, och det förekom också att brinnande svavel lades på den anklagades bröst. Bruket av tortyr före dom var egentligen olagligt enligt den danska lag från 1547 som gällde i Norge, men användes i strid med lagen.[3] Efter dom förhördes den dömda på nytt; nu med syftet att peka ut medbrottslingar. En stor andel av de åtalade i Norge var just de som hade pekats ut av en redan dömd person. Många avled under tortyr eller frös ihjäl i fängelset.

Under 1650- och 1660-talet började myndigheterna vid överdomstolarna granska häxprocesserna mer noggrant och ingripa mot de många lagöverträdelser som begicks av de lägre domstolar som skötte häxprocesserna, där tortyr före dom, angivelser från dömda brottslingar, vattenprov och andra olagliga åtgärder var vanliga.[3] Allt fler häxprocesser stoppades på grund av lagliga teknikaliteter, åtalade frikändes och fick skadestånd, vattenprov, tortyr och prästerlig närvaro under förhören förbjöds och avrättningsmetoden med bränning på bål ersattes med halshuggning. Den strängare tillämpningen av lagen gjorde att häxprocesserna kraftigt minskade i Norge efter 1670-talet.

Den norska lagen från 1687 behöll dödsstraff för djävulspakt. Den sista bekräftade avrättningen för häxeri Norge var Johanne Nilsdatters, som ägde rum 1695. Stämningar för häxeri förekom i Norge långt in på 1700-talet, men myndigheterna var under detta sekel ovilliga att låta ett sådant mål gå vidare till dödsstraff. Trolldomsparagrafen avskaffades formellt 1842 och hade då inte använts på ett sekel.

Polen[redigera | redigera wikitext]

Det första trolldomsmålet som är känt i Polen är det som biskop Jakub von Płock (1396-1425) inkluderade i ett kättarmål mot Damian från Borków, men det exakta årtalet är okänt. Den första rättegången om enbart trolldom nämns av Stanislaw Kuropatwa i Dobrzyń den 27 augusti 1473. År 1476 dömdes en Dorota från Zakrzew till att brännas på bål i Poznań för häxeri, men domen genomfördes inte eftersom rättegången ogiltigförklarades: den första bekräftade avrättningen för häxeri man känner till i Polen blev i stället en namnlös kvinna i Waliszew 1511.[23]

Under 1500- och 1600-talets första hälft dömdes 49 kvinnor och 19 män, de flesta i områden gränsande till Tyskland, särskilt i Posen.[24] Det var dock först i under perioden 1670-1730 som förföljelserna nådde sin kulmen i Polen.[25] I Polen varade förföljelserna längre än i många andra länder, och fortsatte hela 1700-talet ut med en mängd häxprocesser i både städer och byar i Wielkopolska under mitten av seklet och fortsatte ända till 1790-talet, trots att lagstiftning då hade förbjudit förföljelserna.[26]

Häxprocesser fördes i Polen både av kyrkan, av sekulära domstolar, och i de privata domstolarna på adelns gods. Fram till första hälften av 1600-talet sköttes häxmålen främst av kyrkliga domstolar enligt en lag från 1543, varpå städernas domstolar tog över dem i högre grad.[27] Enligt påbud från Mikołaj Prażmowski (1663-1673) och ärkebiskopens Michał Radziejowski (1688-1705) fick sekulära domstolar sköta häxmål endast om de först hade hanterats av kyrkan.[28] Denna reform infördes i världslig lag den 17 juli 1672, där också lokala domstolar förbjöds att hantera sådana mål om de inte uttryckligen hade överlämnats till dem av kyrkan eller högre domstol: lokala domstolar förbjöds också att genomföra en dödsdom utan bekräftelse från högre domstol.[29] Denna lag utfärdades sedan en lokal domstol i Kłodawa hade bränt en grupp kvinnor efter en undermålig rättegång med kraftig tortyr.[30] Problemet var att denna lag sällan åtlyddes, och att lokala domstolar ändå själva utdömde och genomförde dödsdomar, något som hade en dålig effekt på de åtalades chanser. Lagen efterlevdes så dåligt att den ständigt upprepades, så sent som 1713.[31] Centraldomstolen ingrep också mot enskilda städer och förbjöd dem specifikt från att fullfölja dödsdomar efter olika incidenter, så som till exempel staden Łęczyca 1702, som även förbjöds att använda vattenprovet, och Przemyśl 1756.[32] Ytterligare en lag infördes 1745 som förbjöd de sekulära domstolarna genomför häxprocess utan en förhandsbedömning av kyrkliga domstolar, som begränsade bruket av tortyr och vattenprov.[33]

Polens häxförföljelser ägde främst rum under en orolig tid då landet härjades av krig, uppror, svält och pest och undergick en kraftig befolkningsminskning, och allmänheten sökte efter övernaturliga förklaringar till vad som sågs som en apokalyptisk tid av olyckor. Den typiska polska häxprocessen ägde rum i en by eller mindre stad mot en kvinna som anklagades av sina grannar för att ha åsamkat lidande och förstörelse över människor, djur, egendom och hela byar i en tid av katastrofer. De processer som förekom i större städer var få och kortvariga. Befolkningen använde sällan anklagelser om djävulspakt och häxsabbat, men deras klagomål omtolkades ofta till detta av katolska kyrkan och lokala domstolar.[34] Kvinnodominansen bland de avrättade var hög: i Wielkopolska och Kujawy ägde tio processer rum under perioden 1624-1700 där 116 personer dömdes, varav 111 var kvinnor och endast fem var män.[35]

År 1768 ålades alla lokala domstolar att överföra alla trolldomsmål till högsta domstolen. Under Sejmen i Warszawa förbjöds 23 oktober 1776 tortyr och dödsstraff för trolldom.[36] Trots dessa lagreformer tycks häxförföljelserna ändå ha fortsatt i lokala domstolar. En uppmärksammad häxprocess ägde rum mot Franciszka Gołębiewska i Gostyń 1773, där den åtalade avled av tortyr; 1786 ägde en häxprocess om trolldom i kombination med mord rum i Ulanow, och 1790 ställdes makarna Maciej och Katarzyna Beret inför rätta i Schöffengericht von Nowy Wiśnicz åtalad av familjen Krzywda för att ha förhäxat kor.[37] En av de sista häxprocesserna var två kvinnor som ställdes inför rätta i en ospecificerad ort utanför Poznan 1793, anklagade för att ha orsakat en boskapssjukdom på grund av sina röda ögon: det finns dock inte mycket information om detta fall.[38] Materialet om 1790-talets häxprocesser saknas, men så sent som 1799 ägde en häxprocess rum i Żaszków i Polska Ukraina. Ungefär 3.000-4.000 personer beräknas ha avrättats för häxeri i Polen.[39]

Barbara Zdunk, som avrättades i Preussiska Polen år 1811, var troligen den sista person i Europa som blev lagligt dömd och avrättad för häxeri.

Portugal[redigera | redigera wikitext]

Nästan inga avrättningar för häxeri är kända från Portugal. I bikthandböcker under 1400- och 1500-talet beskrevs trolldom som en synd och ett brott. Den Portugisiska Inkvisitionen betraktade dock inte trolldom som ett prioriterat kätteribrott, utan föredrog att ägna sig åt mål mot så kallade "nykristna", det vill säga ättlingar till judar som konverterat till kristendomen, och nästan alla personer som mottog dödsdomar av Inkvisitionen i Portugal uppges ha varit nykristna som åtalats för bristande renlärighet.[3] Åtalade för övriga brott, som trolldom, mottog som regel en mild dom i form av botgöring, kroppsstraff och förvisning från församlingen.

Den största häxprocessen i Portugal var häxprocessen i Lissabon 1559, då fem kvinnor från Aveiro brändes på bål på Rossitorget; detta medförde att regenten beordrade en undersökning, som resulterade i att ytterligare en person avrättades i Coimbra 1560.[3] Efter denna händelse lades alla trolldomsmål under inkvisitionens jurisdiktion, vilket innebar att dödsdomar nästan upphörde på grund av dennas låga prioritering av brottet. Mellan 1626 och 1744 åtalades 818 personer för trolldom av Inkvisitionen: fyra mottog en dödsdom,[40] men endast en avrättning ska ha utförts, i Évora 1626. Dessa sju avrättningar är de enda som är kända från Portugal.

De flesta åtal för häxeri som Inkvisitionen fick behandlades under perioden 1710-1760. Många av dem riktades mot personer ur de två yrkesgrupper som traditionellt sysslade med magi: saludadores, manliga naturläkare som främst verkade på landsbygden, där de ägnade sig åt läkekonst med påstått övernaturligt stöd, och signerskorna, spåkvinnor som både på landet och i städerna anlitades av alla samhällsklasser.[3] Dessa fick nästan samtliga milda bestraffningar, men en del av dem avled i fängelset. Vid mitten av 1700-talet förklarade Portugisiska Inkvisitionen att alla historier och häxsabbat och trolldom var fantasier och tog inte längre emot några trolldomsmål över huvud taget.[3]

Schweiz[redigera | redigera wikitext]

Schweiz låg på gränsen till nordvästra Frankrike och södra Tyskland, där häxförföljelserna var mer intensiva än någon annanstans i Europa, och tillhör de områden där häxjakten var som värst. En hypotes på 10.000 avrättningar har lagts fram: denna siffra är troligen en överskattning, men det står klart att antalet personer som avrättades för häxeri var mycket hög.[41]

Under medeltiden utbröt en våg av intensiva häxprocesser i västra Schweiz, som varade från 1428 till 1459. Åtskilliga häxprocesser ägde rum under samma sekel, bland dem häxprocessen i Wallis 1430, Fribourg och Neuchâtel (1440), i Vevey (1448), Lausanne (1460), kring Genèvesjön (1480) och slutligen i Dommartin (1498 och 1524-28). Långt innan Häxhammaren (1487) gavs ut, hade häxprocesserna i Schweiz den karaktäristiska definitionen av häxeri om häxor som personer som slöt djävulspakt och samlades till häxsabbater. Under medeltiden utgjorde männen två tredjedelar av de avrättade, men denna könsfördelningen vändes i den motsatta under 1500-talet.

En orsak till att förföljelserna blev så svåra anses vara det splittrade politiska systemet i Schweiz vid denna tid. Centralmakten var svag, och den kejserliga makten hade i praktiken inget inflytande, något som anses ha haft en dålig effekt på de åtalades rättigheter. Förföljelserna tycks också ha varit värre i områden där centralmakten var som svagast: Vaud hade cirka 1700 processer mellan 1580 och 1655, medan Zürich vid samma tid endast hade cirka 80.

Häxprocesserna sköttes i de flesta fall av sekulära domstolar. De flesta åtalen riktades av och mot medlemmar av allmänheten, och anklagelserna gällde som regel skada som åsamkats andras egendom med hjälp av trollkonster, samt deltagande i häxsabbat. De flesta som anklagades var personer som av någon anledning ansågs annorlunda och som haft någon konflikt med den som anklagade dem, och processerna uppkom ofta i tider av kris. Tortyr användes frekvent, och möjligheten att bli frikänd beräknas ha varit under 50%, på många ställen som är mindre än 25%. Avrättningsmetoden i Schweiz var ofta bränning på bål, men halshuggning förekom.

Förföljelserna i Schweiz började ebba ut vid mitten av 1600-talet, och under följande sekel blev myndigheterna allt mindre villiga att ta emot stämningar för häxeri och låta ett mål gå till fällande dom. Anna Göldi anses ha varit den sista person som dömdes för häxeri i Schweiz 1782.

Spanien[redigera | redigera wikitext]

En milstolpe i historien kring häxprocesser i Spanien var den berömda häxjakten i Navarra 1525-26. På uppdrag av Navarras myndigheter sändes en kommissionär för att inspektera byarna i Pyrenéerna. Han tog med sig två flickor på 9 och 11 år som sades kunna peka ut häxor genom att se på deras ögon. Under inspektionsresorna i Pyrenéerna, lyckades denna kommissionär åstadkomma en rad häxprocesser med ett okänt antal avrättade personer, för vars konfiskerade egendom han köpte mässor för att få Guds välsignelse för sitt uppdrag.[42] Den Spanska Inkvisitionen satte i augusti 1525 stopp för detta och krävde att få hans då 30 misstänkta utlämnade och undersöka vilka riktlinjer man i fortsättningen skulle ha för häxprocesser, som då var något nytt.[43] I februari 1526, efter att ha sammankallat ett särskilt möte och ett antal teologiska synpunkter, beslöt Inkvisitionen att godta att "häxor" besökte sabbaten i verkligheten snarare än i fantasin, men de förbjöd konfiskation av egendom för personer som anklagades för häxeri, och avrådde från dödsstraff till förmån för botgöring och omskolning av de dömda.[44] Denna mjuka linje följdes i fortsättningen av Spanska Inkvisitionen i mål om häxeri i Spanien, som endast ska ha dömt cirka två dussin personer till döden för häxeri från 1526 fram till 1611.[45]

Spanska Inkvisitionen lyckades dock inte alltid hävda jurisdiktion över trolldomsmål från sekulära domstolar, vilket åren 1618-22 ledde till en svår våg av häxprocesser i Katalonien med cirka etthundra avrättningar innan Inkvisitionen ingrep. [46] Enstaka avrättningar för häxeri utförda av sekulära domstolar förekom till mitten av 1600-talet, innan de ebbade ut.

Sverige[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Häxprocesser i Sverige

I Sverige nämns trolldom i lagen för första gången i Äldre västgötalagen, där den som anklagade en kvinna för att vara häxa skulle fällas för förtal. I de medeltida svenska landskapslagarna var trolldom det enda brott som en kvinna kunde avrättas för, men endast trolldom som orsakade död belades med dödsstraff.[3] I kyrkliga dokument definierades trolldom som djävulskonster under 1300-talet, och under 1400-talet dokumenteras de första avrättningarna för trolldom.

I slutet av 1500-talet började trolldomsmål i Sverige fokusera mer på internationell demonologi, med religiösa brott som djälvulspakt och häxsabbat.[3] Lagen godkände fortfarande inte dödsstraff för enbart sådana brott, men praxis hårdnade, och myndigheter tycks allt mer ha betraktat trolldom som ett undatagsbrott och godkänt tortyr i strid med lagen.[3] Trolldomsmål ökade vid denna tid, även om domstollsmaterialet är sparsamt. I Stockholm, Jönköping och Vadstena blir trolldomsmål 1490-1614 sju gånger vanligare efter 1580.[3] Lagen var dock fortfarande oförändrad och dödsstraffen få i ett internationellt perspektiv: av 150 bekräftade fall före 1614 blev var tionde dömd till döden, 40 fick kroppsstraff eller förvisning, medan 93 frikändes – och i 22 av målen som ledde till friande dom fälldes den som stämde dem dessutom för defamation.[3] De flesta fall under denna tid gällde en kvinna som anklagades av sin granne för att ha gjort hans djur sjuka med magi: om kvinnans make eller far kunde uppbåda tio män att svära henne fri blev hon frikänd, men ofta var det onödigt eftersom domstolarna i slutändan ofta underkände bevisföringen i trolldomsmål.[3]

Från 1614 skulle alla dödsdomar bekräftas av Svea Hovrätt, och dess domar blev vägledande: fram till 1668 godkändes troligen inte över 100 dödsdomar för häxeri.[3] Förutom två processer av mindre epidemisk karaktär i Värmland 1607 och Östergötland runt 1617 och ett hundratal kända ströfall, såsom det mot Elin i Horsnäs år 1611, avrättades nästan alla häxor i Sverige under åtta åren mellan 1668 och 1676, då den häxhysteri, som kallas Det stora Oväsendet bröt ut och orsakade många häxprocesser i landet. Det är också denna häxjakt som är mest utforskad och som brukar beskrivas i historieböckerna. Denna häxjakt var mycket uppmärksammad, och ledde till nästan 300 människors död.

I Sverige halshöggs vanligen de häxdömda före bränningen. Under den stora häxpaniken mellan 1668 och 1676 finns det bara ett enda bekräftat fall då en häxa brändes levande: Malin Matsdotter under Häxprocessen i Katarina i Stockholm år 1676. Före 1668 var emellertid levandebränning vanligare. Häxprocessen i Finspång från 1617 är ett exempel på en svensk häxprocess med levande bränning. År 1611 blev en kvinna dömd till att brännas på bål i Söderköping, anklagad för att ha försökt förgöra hertigparet av Östergötland av parets kaplan Claudis Prytz. Vid bikten grep hon tag i Prytz prästkappa och hade sånär lyckats dra in honom i det brinnande bålet om mästermannen inte lyckats få loss honom. År 1635 blev tre kvinnor, "Trulkonor som hafua bekent sigh kunna trulla och hafva warit till Blåkulla", dömda till "elden" av Svea Hovrätt. Det finns också fall med dödsdomar från 1610-talet, där avrättningsmetoden inte anges, och eftersom levande bränning för trolldom var tillåtet enligt lag, kan det alltså teoretiskt ha förekommit vid dessa fall. De svenska fall där "häxor" bränts levande på bål torde ändå aldrig ha varit mer än en knapp handfull.

Anklagelser - och i vissa fall även domar - om häxeri förekom alltjämt då och då, även senare. Sammanlagt avrättades omkring 300 personer i de svenska häxprocesserna,[47] vilket är färre än antalet män som under samma tid avrättades för tidelag.[48] Den 15 juni 1704 halshöggs i Stockholm Anna Eriksdotter, den sista i Sverige som avrättats för häxeri. Den sista gången någon blev dömd för häxeri i Sverige var dock 1724. Dessa domar var inte dödsdomar utan spöstraff. 1734 års svenska lag föreskrev halshuggning, stegel och bål för häxeribrott. Sveriges sista häxprocess utspelade sig 1757; 18 personer blev då förklarade oskyldiga efter att ha utsatts för tortyr. 1779 avskaffades dödsstraffet för trolldom.

Tyskland[redigera | redigera wikitext]

Tyskland beskrivs som det land i Europa där häxförföljelserna var som mest intensivast, och där häxprocesserna växte sig som störst, med fler avrättade än i något annat land.

Tyskland, som under denna tid utgjordes av det kejserliga Tysk-romerska riket, bestod av av en samling självstyrande småstater, både protestantiska och katolska, som alla hade egna lagar och praxis, och där förföljelserna därför varierade. Formellt sett var dock alla stater under den kejserliga centralmaktens jurisdiktion, och åtalade i häxprocesser kunde överklaga domar mot sig och anhöriga hos den kejserliga domstolen. Den kejserliga centraldomstolen brukade ofta motta sådana överklaganden välvilligt, men hade svårigheter att i praktiken ingripa mot enskilda stater.

En handfull stora massprocesser mot häxeri, som ägde rum i några självstyrande katolska biskopsfurstendömen i sydvästra Tyskland mellan 1587 och 1639, beräknas ha stått för en tredjedel av alla avrättningar för häxeri i Tyskland, och för en fjärdedel av alla avrättningar för häxeri i hela Europa.[49] De häxprocesser som ägde rum i de tyska biskopsfurstendömena kunde pågå utan uppehåll i flera års tid, och resultera i hundratals avrättningar.[50] Dessa processer var ökända i Europa, och den samtida Herman Löher konstaterade: "De romersk-katolska undersåtarna, bönder, vinodlare och hantverkare, tillhör de mest skräckslagna människor på jorden, eftersom de falska häxprocesserna påverkar de tyska episkopala territorierna ojämförligt mycket mer än Frankrike, Spanien, Italien eller [hos] protestanterna."[51]

Dessa jättelika massprocesser började med häxprocessen i Trier (1587-1593), som resulterade i cirka 500-1000 dödsfall.[52] Häxjakten spred sig därefter ut över byar genom byinkvisitorer och vidare till andra städer och stift, och resulterade i återkommande vågor av förföljelser 1593-98, 1601-05, 1611-18 och 1627-31.[53] Bland de massprocesser som följde fanns häxprocessen i Fulda (1603–06) med 250 offer, häxprocessen i Alzenau (1605-1605) med 139 offer, häxprocessen i Ellwangen (1611–18) med 430 offer, häxprocessen i Mainz (1626–31), häxprocessen i Bamberg (1626–31) med 1000 offer, innan denna massvåg avslutades i Köln 1639.[54] Båda könen och alla åldrar fanns representerade bland de avrättade, även om majoriteten var kvinnor, och de manliga åtalade kallades också "häxor", som användes som ett könsneutralt utryck. I dessa städer förekom också avrättade från alla samhällsklasser, medan det i övriga Europa främst var fattiga människor som avrättades för häxeri.

Häxförföljelser förekom även i övriga Tyskland, även om de som ägde rum i sydvästra Tysklands biskospfurstendömen var exceptionella. Religion i sig tycks inte ensamt ha varit avgörande, även om den största processerna ägde rum i katolska biskopsdömen. Det protestantiska hertigdömet Sachsen-Lauenburg lät avrätta hundratals personer för häxeri under bara några få år kring 1630, sedan dess lutheranska prästerskap hade framhållit de katolska häxförföljelserna i sydväst som ett föredöme, medan kurfurstendömet Bayern, den största katolska staten i Tyskland, endast avrättade cirka 271 personer för häxeri sammanlagt, av vilka de flesta före 1615: den regerande kurfursten hade, året efter efter häxprocessen i Schongau 1589, som beskrivs som den värsta, utfärdat en häxlag som beskrivs som ovanligt mild för sin tid.[55]

I sin helhet var dock förföljelsen mer intensiv i det katolska Sydtyskland än i det protestantiska Nordtysklands stater.[56] I hertigdömet Brandenburg (senare Preussen) i Nordtyskland avrättades cirka 200 personer mellan 1505 och avrättningen av Dorothee Elisabeth Tretschlaff 1698, med en höjdpunkt på 20 personer 1606, innan alla sådana domslut krävde monarkens samtycke, och denne 1721 förklarade att några sådana domar inte längre skulle bekräftas av honom. [57]

Traditionellt sett har Helene Curtens och Agnes Olmanns beskrivits som de sista som avrättades för häxeri i Tyskland; det skedde 1738. I själva verket var den sista troligen Anna Schnidenwind, som avrättades i Endingen 1751. Maria Anna Schwegelin blev den sista person som dömdes till döden för trolldom i Tyskland år 1775, men dödsstraffet blev aldrig verkställt.

Ungern[redigera | redigera wikitext]

Trolldom förbjöds redan av Stefan I av Ungern på 1000-talet, under förutsättning att det förorsakade människors död (maleficium och veneficium), och under medeltiden nämns ett antal avrättningar för trolldom: 389 trolldomsmål där den åtalade underkastas järnbörd nämns från Varad 1208-35, och uppgifter om minst femton häxor som bränts på bål mellan 1360 och 1437 (de flesta i nuvarande Kroatien).[3]

Förföljelserna ökade i Ungern vid slutet av 1500-talet, men nådde sin kulmen först 1690-1750. Mellan 1520 och 1780 ställdes 1642 personer inför rätta för häxeri i Ungern (1482 kvinnor och 160 män) av vilka 412 var kvinnor och 37 män.[3] Detta gäller de bekräftade fallen: de verkliga antalet bedöms vara cirka 800, borträknat fallen före denna period. Det mest berömda ungerska fallet var häxprocessen i Szeged 1728, där 13 av 28 anklagade brändes på bål.[3]

Ungern var 1526-1699 delad i flera delar: Norra Ungern (med Kroatien, Slovenien och Slovakien) låg under Österrike, Södra Ungern under det tukiska Osmanska riket, och östra Ungern (Transsylvanien) var ett autonomt furstendöme under turkisk överhöghet: därefter lades alla dessa delar under Österrike. Praxis skiftade mellan dessa delar. Norra Ungern påverkades av det katolska Österrikes attityd till häxförföljelser. I södra Ungern var turkarna totalt ointresserade av att förfölja häxor.[3] I Transsylvanien, där en stor del av stadsbefolkningen var tyska protestanter, började förföljelserna under påtryckningar av den lutherska kyrkan efter förebild från Tyskland: 19 häxprocesser ägde rum mellan 1565 och 1593, och det utfärdades en lag mot svartkonst 1614.[3] När Ungern hade förenats under Österrike, infördes år 1696 Practica Rerum Criminalum, som sedan 1656 varit lag i Österrike, även i Ungern, och blev den vanliga rättskällan för häxprocesser där.[3]

I Ungern härstammade ett åtal för häxeri ofta ur en personlig konflikt, något som förekom både inom bondebefolkningen, borgerskapet och inom adliga kretsar, där olika familjer anklagade rivaler och deras familjer för att ha åsamkat skada med hjälp av trolldom. Adliga anklagade biträddes av försvarsadvokater och fick oftare vittnen som ställde upp till deras försvar.[3] Det var också vanligt att bybor anklagades för häxeri av de österrikiska soldater som var inkvarterade i dem.[3] Det förekom också att åtalade personer framgångsrikt pekade ut personer ur en högre samhällsklass som medbrottslingar, och att barn pekade ut vuxna. Naturläkare, tudos, förekom bland de anklagade, liksom även taltos, de män och kvinnor som fungerade som shamaner enligt ungersk folktro.[3] Taltos påstod sig själva lämna kroppen och fara på en ko till nattliga sammankomster där de utförde rituella strider med andra taltos, något som i förhör av myndigheterna omtolkades till häxsabbater.[3] Ungerns motsvarighet till Blåkulla uppgavs vara St Gellert utanför Budapest, något som uppgavs i ett vittnesmål från 1682.[3]

Ungerska häxprocesser sköttes som regel av adelns feodaldomstolar på landet eller stadens domstolar i städerna: kyrkan var i princip aldrig inblandad.[3] Vattenprov och tortyr (både för bekännelse och för att utpeka medbrottslingar) var normalt i ungerska häxprocesser. På vissa håll förekom värjomålsed, där en åtalad kunde svära sig fri med hjälp av edsmän. Avrättningsmetoden var bränning på bål (ibland levande, ibland efter halshuggning), fyrdelning, stening (i det kalvinistiska Debrecen) eller levande begravning i törnesnår.[3]

I mitten av 1700-talet övertygade hovläkaren Gerard van Swieten drottning Maria Teresia om att häxprocesserna i Ungern måste stoppas (bland annat genom att uppmärksamma en felaktig dom mot en viss Heruczina från Slovenien, som han personligen hade intervjuat 1758) vilket ledde till att en rad domar enligt kunglig befallning summariskt omvandlades till frikännanden i den kungliga appellationsdomstolen från 1756 och framåt.[3] År 1768 förbjöds slutligen dödsstraff för trolldom i Ungern av Maria Teresia.[3] Trots detta ägde den sista avrättningen för häxeri rum i Ungern först 1777, i Kesmark (Kezmarok).[3]

Österrike[redigera | redigera wikitext]

I Österrike hölls år 1485 en uppmärksammas häxprocess i Innsbruk, som blev ryktbar därför att Heinrich Kramer skrev Häxhammaren i besvikelse över att samtliga åtalade undslapp dödsstraff. Efter detta förekom dock inte några större förföljelser förrän under 1500-talets slut, då häxprocesserna i Österrike ökade parallellt med motreformationen.[58] Elisabeth Plainacher blev år 1583 den enda person som avrättats för häxeri i Wien.

Under 1600-talets början ägde massprocesser rum, i stil med häxprocessen i Bregenz 1609, som ledde till sexton avrättningar. I Österrike sköttes häxprocesser av lokala sekulära domstolar, med få överklaganden till centralmyndigheten: de sköttes inte direkt av kyrkan, men kunde ändå skötas av höga präster i deras godsdomstolar.[59] Förutom åtalen om skada vållad genom trolldom, förekom anklagelser om vanhelgelse av nattvarden ofta i häxerimål. Kvinnor var i majoritet bland de anklagade, men på vissa håll kunde en tredjedel av de anklagade vara män, då oftast romer, lösdrivare och andra män med låg status.[60] Tortyr användes frekvent, och processerna kunde genom utpekande av medbrottslingar genom tortyr växa sig mycket stora. Häxjakten i Österrike nådde sin kulmen under andra hälften av 1600-talet.

I början av 1700-talet började centralregeringen alltmer att frånta lokala domstolar deras kontroll över häxprocesserna, vilket inledde en minskning. Efter 1730 förekom endast enstaka indivuella fall, och 1749-50 avrättades den sista personen för häxeri i Österrike. Häxprocesser förbjöds av Maria Teresia år 1768.

Ungefär 1500 personer beräknas ha avrättats för häxeri i Österrike.

Avrättningsmetoder[redigera | redigera wikitext]

Personer som dömts till döden för häxeri och trolldom avrättades med olika metoder i olika länder. Nedan följer en förteckning över de vanligaste metoderna i respektive länder.

  • Danmark: Bränning på bål.
  • England: Hängning. Bränning på bål förekom i enstaka fall. Detta gällde även i de tretton kolonierna.
  • Frankrike: Bränning på bål eller halshuggning. Bränning på bål förekom som regel för dem som ansågs ha störst skuld i brottet.
  • Island: Bränning på bål.
  • Nederländerna: Bränning på bål. Ibland föregånget av strypning.
  • Norge: Bränning på bål.
  • Polen: Bränning på bål.
  • Portugal: Bränning på bål. Det förekom också att den dömde garotterades (stryptes) före bränning.
  • Saudiarabien: Halshuggning.
  • Schweiz: Bränning på bål. Det förekom även att den dömde halshöggs före bränningen.
  • Skottland: Hängning. Bränning på bål förekom i vissa fall.
  • Spanien: Bränning på bål. Det förekom även att den dömde garotterades före bränning. Detta gällde även i det då spanska Belgien och Latinamerika.
  • Sverige: Halshuggning. Liket brändes sedan på bål. Bränning på bål förekom dock i enstaka fall.
  • Tjeckien: Bränning på bål.
  • Tyskland: Bränning på bål. Det förekom även att den dömde halshöggs före bränningen.
  • Ungern: Bränning på bål.
  • Österrike: Bränning på bål. Det förekom även att den dömde halshöggs före bränningen.

Bränning på bål var den normala avrättningsmetoden för häxeri i de flesta länder. Det förekom dock att de som ansågs ha minst skuld i brottet och samarbetat med myndigheterna fick bli avrättade genom en annan metod innan kroppen brändes.

Häxjakt i modern tid[redigera | redigera wikitext]

I Saudiarabien kan man dömas till döden för att ha utfört trolldom.[61] Kepari Leniata dödades efter ha anklagats för att vara en häxa, händelsen inträffade på Papua Nya Guinea 2013.[62] Två rättsprocesser inleddes under 2013 i Borås där två olika föräldrapar åtalades för att de plågat och misshandlat sina döttrar under vanföreställningen att de drev ut onda andar ur häxor,[63][64] det ena paret under inflytande av kongolesisk vidskepelse.[65]

Häxjakt som metafor[redigera | redigera wikitext]

I vår tid förekommer ibland att rättsväsen, massmedia och allmänheten beslutar att bekämpa ett oönskat fenomen, till exempel pedofili, rasism eller terrorism. Den som tycker kampen får överdrivna proportioner och slår mot oskyldiga människor talar ibland om en "häxjakt". Sålunda säger till exempel den bedrägerimisstänkte VD:n Tomo Razmilovic i en intervju från DI den 13 mars 2006 att "Jag är offer för en amerikansk häxjakt på företagsledare".

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

Sången Häxprocess av Kjell Höglund handlar om häxprocesser i överförd betydelse. Även sången "I Lågornas Sken" av Nordman handlar om en kvinna, angiven av några unga grannpojkar och dömd för häxeri.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Birgitta Lagerlöf-Génetay (1990). De Svenska häxprocessernas utborttskede 1668-1671. Stockholm: Akademitryck AB. ISBN 91-22-01382-2 
  • Ankarloo, Bengt, Satans raseri: en sannfärdig berättelse om det stora häxoväsendet i Sverige och omgivande länder, Ordfront, Stockholm, 2007
  • Alf Åberg: Häxorna. De stora häxprocesserna i Sverige 1668-1676
  • Ankarloo, Bengt & Henningsen, Gustav (red.), Skrifter. Bd 13, Häxornas Europa 1400-1700 : historiska och antropologiska studier, Nerenius & Santérus, Stockholm, 1987

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Bengt Ankarloo: Satans raseri (Stockholm 2007), s. 119f
  2. ^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1932). Svensk uppslagsbok. Bd 13. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 753 
  3. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z aa ab ac ad ae af ag ah ai aj ak al am an ao ap aq ar as at au av aw ax ay az ba bb bc bd be bf bg bh bi bj bk bl bm bn bo bp bq br bs bt bu bv bw bx by bz ca cb cc cd ce cf cg ch ci cj ck cl cm cn co cp cq cr cs ct cu cv cw cx cy cz da db dc dd] Ankarloo, Bengt & Henningsen, Gustav (red.), Skrifter. Bd 13, Häxornas Europa 1400-1700 : historiska och antropologiska studier, Nerenius & Santérus, Stockholm, 1987
  4. ^ Rik Opsommer und Jos Monballyu, Hexenverfolgungen Flandern, Grafschaft
  5. ^ William E. Burns: Witch Hunts in Europe and America: An Encyclopedia
  6. ^ William E. Burns: Witch Hunts in Europe and America: An Encyclopedia
  7. ^ William E. Burns: Witch Hunts in Europe and America: An Encyclopedia
  8. ^ William E. Burns: Witch Hunts in Europe and America: An Encyclopedia
  9. ^ William E. Burns: Witch Hunts in Europe and America: An Encyclopedia
  10. ^ Stuart Clark & William Monter: Witchcraft and Magic in Europe, Volume 4: The Period of the Witch Trials
  11. ^ Stuart Clark & William Monter: Witchcraft and Magic in Europe, Volume 4: The Period of the Witch Trials
  12. ^ Stuart Clark & William Monter: Witchcraft and Magic in Europe, Volume 4: The Period of the Witch Trials
  13. ^ Stuart Clark & William Monter: Witchcraft and Magic in Europe, Volume 4: The Period of the Witch Trials
  14. ^ Stuart Clark & William Monter: Witchcraft and Magic in Europe, Volume 4: The Period of the Witch Trials
  15. ^ Bengt Ankerloo, Stuart Clark & William Monter: Witchcraft and Magic in Europe, Volume 4: The Period of the Witch Trials
  16. ^ Stuart Clark & William Monter: Witchcraft and Magic in Europe, Volume 4: The Period of the Witch Trials
  17. ^ Stuart Clark & William Monter: Witchcraft and Magic in Europe, Volume 4: The Period of the Witch Trials
  18. ^ Bengt Ankerloo, Stuart Clark & William Monter: Witchcraft and Magic in Europe, Volume 4: The Period of the Witch Trials
  19. ^ Marijke Gijswijt-Hofstra, Brian Levack & Roy Porter: Witchcraft and Magic in Europe, Volume 5
  20. ^ Marijke Gijswijt-Hofstra, Brian Levack & Roy Porter: Witchcraft and Magic in Europe, Volume 5
  21. ^ Bengt Ankerloo, Stuart Clark & William Monter: Witchcraft and Magic in Europe, Volume 4: The Period of the Witch Trials
  22. ^ Marijke Gijswijt-Hofstra, Brian Levack & Roy Porter: Witchcraft and Magic in Europe, Volume 5
  23. ^ Jacek Wijaczka, Hexenprozesse in Polen vom 16. bis zum 18. Jahrhundert
  24. ^ Jacek Wijaczka, Hexenprozesse in Polen vom 16. bis zum 18. Jahrhundert
  25. ^ Jacek Wijaczka, Hexenprozesse in Polen vom 16. bis zum 18. Jahrhundert
  26. ^ Jacek Wijaczka, Hexenprozesse in Polen vom 16. bis zum 18. Jahrhundert
  27. ^ Jacek Wijaczka, Hexenprozesse in Polen vom 16. bis zum 18. Jahrhundert
  28. ^ Jacek Wijaczka, Hexenprozesse in Polen vom 16. bis zum 18. Jahrhundert
  29. ^ Jacek Wijaczka, Hexenprozesse in Polen vom 16. bis zum 18. Jahrhundert
  30. ^ Jacek Wijaczka, Hexenprozesse in Polen vom 16. bis zum 18. Jahrhundert
  31. ^ Jacek Wijaczka, Hexenprozesse in Polen vom 16. bis zum 18. Jahrhundert
  32. ^ Jacek Wijaczka, Hexenprozesse in Polen vom 16. bis zum 18. Jahrhundert
  33. ^ Jacek Wijaczka, Hexenprozesse in Polen vom 16. bis zum 18. Jahrhundert
  34. ^ Jacek Wijaczka, Hexenprozesse in Polen vom 16. bis zum 18. Jahrhundert
  35. ^ Jacek Wijaczka, Hexenprozesse in Polen vom 16. bis zum 18. Jahrhundert
  36. ^ Jacek Wijaczka, Hexenprozesse in Polen vom 16. bis zum 18. Jahrhundert
  37. ^ Jacek Wijaczka, Hexenprozesse in Polen vom 16. bis zum 18. Jahrhundert
  38. ^ Jacek Wijaczka, Hexenprozesse in Polen vom 16. bis zum 18. Jahrhundert
  39. ^ Jacek Wijaczka, Hexenprozesse in Polen vom 16. bis zum 18. Jahrhundert
  40. ^ Brian P. Levack, The Oxford Handbook of Witchcraft in Early Modern Europe and Colonial America
  41. ^ Ulrich Pfister und Kathrin Utz Tremp, Hexenverfolgung - Schweiz
  42. ^ Stuart Clark & William Monter: Witchcraft and Magic in Europe, Volume 4: The Period of the Witch Trials
  43. ^ Stuart Clark & William Monter: Witchcraft and Magic in Europe, Volume 4: The Period of the Witch Trials
  44. ^ Stuart Clark & William Monter: Witchcraft and Magic in Europe, Volume 4: The Period of the Witch Trials
  45. ^ Stuart Clark & William Monter: Witchcraft and Magic in Europe, Volume 4: The Period of the Witch Trials
  46. ^ Stuart Clark & William Monter: Witchcraft and Magic in Europe, Volume 4: The Period of the Witch Trials
  47. ^ ”Det stora oväsendet”. http://www.murberget.se/se-och-goera/inomhus/fasta-utstaellningar/syn-foer-saegen/barnarmar.  Länsmuseet Västernorrland
  48. ^ Henrik Höjer (2003). ”Den sexuella läggningens födelse”. Forskning och Framsteg (4). http://fof.se/tidning/2003/4/den-sexuella-laggningens-fodelse. Läst 26 mars 2016. 
  49. ^ Bengt Ankerloo, Stuart Clark & William Monter: Witchcraft and Magic in Europe, Volume 4: The Period of the Witch Trials
  50. ^ Bengt Ankerloo, Stuart Clark & William Monter: Witchcraft and Magic in Europe, Volume 4: The Period of the Witch Trials
  51. ^ Bengt Ankerloo, Stuart Clark & William Monter: Witchcraft and Magic in Europe, Volume 4: The Period of the Witch Trials
  52. ^ Bengt Ankerloo, Stuart Clark & William Monter: Witchcraft and Magic in Europe, Volume 4: The Period of the Witch Trials
  53. ^ Bengt Ankerloo, Stuart Clark & William Monter: Witchcraft and Magic in Europe, Volume 4: The Period of the Witch Trials
  54. ^ Bengt Ankerloo, Stuart Clark & William Monter: Witchcraft and Magic in Europe, Volume 4: The Period of the Witch Trials
  55. ^ Bengt Ankerloo, Stuart Clark & William Monter: Witchcraft and Magic in Europe, Volume 4: The Period of the Witch Trials
  56. ^ Bengt Ankerloo, Stuart Clark & William Monter: Witchcraft and Magic in Europe, Volume 4: The Period of the Witch Trials
  57. ^ Silke Kamp, Hexenverfolgungen in der Mark Brandenburg, 2009
  58. ^ William E. Burns, Witch Hunts in Europe and America: An Encyclopedia
  59. ^ William E. Burns, Witch Hunts in Europe and America: An Encyclopedia
  60. ^ William E. Burns, Witch Hunts in Europe and America: An Encyclopedia
  61. ^ Trollkarl halshöggs i Saudiarabien.
  62. ^ Richard Shears, Mother, 20, accused of being a 'witch' and 'killing a boy with sorcery' tortured and burned alive on pile of tyres, Daily Mail, den 7 Februari 2013, Läst den 13 Februari 2013.
  63. ^ ”Ännu en flicka stämplad som häxa, tvingades dricka sin egen urin”. Nyheter P4 Sjuhärad. Sveriges Radio. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=5413548. Läst 13 maj 2013. 
  64. ^ Andrén, Simon. ”Nu åtalas par som ville driva ut ande ur "häxa"”. Ekot. Sveriges Radio. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5531725. Läst 13 maj 2013. 
  65. ^ ”Åtal i Borås för andeutdrivning”. Nyheter - Sverige. SVT. http://www.svt.se/nyheter/sverige/atal-i-boras-for-andeutdrivning. Läst 13 maj 2013.