Håkon VII av Norge
 |
Den här artikeln har källhänvisningar, men eftersom det saknas fotnoter är det svårt att avgöra vilken uppgift som är hämtad var. (2010-12) Hjälp gärna till med att redigera artikeln, eller diskutera saken på diskussionssidan. |
| Håkon VII | |
|---|---|
| |
| Foto av Håkon VII | |
| Regeringstid | 18 november 1905–21 september 1957 (51 år och 307 dagar) |
| Kröning | 22 juni 1906 i Nidarosdomen |
| Företrädare | Oscar II |
| Efterträdare | Olav V |
| Valspråk | Alt for Norge |
| Gemål | Maud av Storbritannien |
| Barn | Olav V |
| Personnamn | Christian Frederik Carl Georg Valdemar Axel |
| Ätt | Schleswig-Holstein-Sonderburg-Glücksburg |
| Far | Fredrik VIII av Danmark |
| Mor | Louise av Sverige |
| Född | 3 augusti 1872 Slottet Charlottenlund i Gentofte i Danmark |
| Namnteckning | 
|
| Död | 21 september 1957 (85 år och 49 dagar) Kungliga slottet i Oslo |
| Begravd | 1 oktober 1957 Kungliga mausoleet på Akershus fästning i Oslo |
| |
| |
Håkon VII (norska Haakon VII), född som Christian Frederik Carl Georg Valdemar Axel 3 augusti 1872 på slottet Charlottenlund i Gentofte, Själland, Danmark, död klockan 04.35 den 21 september 1957 i Oslo, Norge; kung av Norge 1905-1957.
Prins Carl av Danmark, som han kallades innan han valdes till norsk kung, föddes som son till Fredrik VIII av Danmark och Lovisa av Sverige, och var bror till Kristian X av Danmark. Han tillhörde huset Schleswig-Holstein-Sonderburg-Glücksburg, en gren av huset Oldenburg. Han var genom Karl XV:s dotter Louise av Sverige (drottning av Danmark) syssling med kung Gustaf VI Adolf av Sverige.
Håkon VII blev vald till Norges förste kung efter unionsupplösningen med Sverige 1905. Som kung vann han stor respekt, inte minst för sina insatser under andra världskriget då han blev en symbol för kampen mot den tyska ockupationen.
Tidiga år som dansk prins
Prins Carl, som han kallades innan han blev kung, var andre son till Fredrik VIII av Danmark och Lovisa av Sverige, och utbildades till sjöofficer.[1] Hans morfar var Karl XV av Sverige, av huset Bernadotte. Eftersom huset Oldenburg regerat Danmark sedan 1448, hade hans förfäder även varit kungar av Norge under den tid då länderna var i union 1536-1814.
1896 gifte han sig i London med sin kusin, prinsessan Maud av Storbritannien (1869-1938), som var yngsta dotter till Edvard VII av Storbritannien och Alexandra av Danmark. De fick ett barn, Olav, som skulle efterträda sin far som Norges kung. Olav föddes före unionsupplösningen, 1903 i England, och kallades prins Alexander tills han blev Norges kronprins 1905.
Trontillträde
Efter att personalunionen mellan Norge och Sverige upplöstes 1905, tillsattes en kommitté av norska regeringen, för att utse lämpliga kandidater för den norska tronen. Med tiden blev prins Carl av Danmark den ledande kandidaten; dessutom hade han en son och därmed var tronföljden avklarad. Prinsessan Maud borgade för goda relationer med Storbritannien.
Den demokratiskt sinnade prinsen, som också var medveten om att Norge vacklade i frågan om huruvida landet fortsatt skulle vara en monarki eller om republik skulle införas, ville inte acceptera utnämningen till kung, förrän en folkomröstning visat att norrmännen ville behålla monarkin som statsskick.
Folkomröstningen hölls 12-13 november 1905 och där röstade 79 % för monarkin. Därefter, 18 november 1905, fick prinsen formellt en förfrågan av Stortinget om han önskade bli Norges kung. Han accepterade samma kväll, och fick stöd av Kristian IX av Danmark, sin farfar. Prins Carl blev därmed kung Haakon, och efterträdde sin mors farbror Oscar II av Sverige som kung, vilken hade avsagt sig sina anspråk på den norska tronen i oktober till följd av uppgörelsen efter unionsupplösningen.
Han ankom till Norge 25 november, och bar sin son kronprins Olav på armen. Kröningen av kung Håkon och drottning Maud ägde rum i Nidarosdomen i Trondheim 22 juni 1906.
Den nye kungen fick flera hedersbetygelser. När Roald Amundsen 1911 var den första människa att nå Sydpolen, uppkallade han hela platån runt Sydpolen till Haakon VII:s vidder. Även ett county i South Dakota bär hans namn, Haakon County.
Då Norge fick sin första arbetarpartiregering 1928, var det kung Håkon som personligen tog initiativ till detta med hänvisning till den parlamentariska situationen. 1927 lär han ha sagt: "Jag är ju också kommunisternas kung".
Andra världskriget
Nazitysklands flyg och flotta invaderade Norge tidigt på morgonen 9 april 1940. Tyska marina enheter planerade att kuppartat ta Oslo på morgonen, men hindrades efter att ha hamnat i strid med Oscarsborgs fästning; efter att ha förlorat en tung kryssare fick de medförda arméförbanden landsättas längre bort från Oslo än planerat varmed deras erövring tog längre tid än planerat. Stortinget, kabinettet och den kungliga familjen gavs därför möjlighet att lämna huvudstaden och sammankalla i Hamar, men på grund av tyskarnas snabba frammarsch fick de förflytta sig till Elverum. Parlamentet antog där den så kallade Elverumsfullmakten, som gav kabinettet fullmakt att skydda landet tills Stortinget kunde sammanträffa igen.
Dagen därefter begärde det tyske sändebudet Curt Bräuer ett möte med kung Håkon. Diplomaten krävde att norrmännen skulle lägga ner sina vapen, och framförde Hitlers begäran att tillsätta nazisympatisören Vidkun Quisling som statsminister. Bräuer uppmanade kung Håkon att följa danska regeringens exempel och ge upp, och varnade för att Norge skulle lida svåra följder om han inte hörsammade uppmaningen.
Under ett känsloladdat möte med kabinettet i Nybergsund, berättade kung Håkon vad det tyske sändebudet sagt. Kung Håkon sade då:
- Jag är djupt tagen av det ansvar som påläggs mig om det tyska kravet avvisas. Ansvaret för katastrofen som kommer att drabba folket och landet är i sanning så allvarligt att jag bävar för att ta det. Det vilar på regeringen att fatta beslutet, men min ståndpunkt är klar.
- För min del kan jag inte acceptera det tyska kravet. Det skulle strida emot allt jag har uppfattat som min plikt som kung av Norge sedan jag kom till detta land för närmare trettiofem år sedan.
Håkon fortsatte och sade att han visste att norska folket och Stortinget saknade förtroende för Quisling, och att om kabinettet var av annan uppfattning, skulle han abdikera för att inte stå i vägen för regeringens beslut.
Regeringen ställde sig enhälligt bakom kungen, och deklarerade per telefon sin vägran att acceptera tyskarnas krav. I en radiosändning den kvällen, framfördes kungens och regeringens ståndpunkt att emotstå tyskarnas ultimatum, till det norska folket. Regeringen lät förstå att de skulle kämpa mot tyskarna så länge som möjligt, och uttryckte sin förvissning om att folket skulle bistå beslutet.
Morgonen därpå, 11 april 1940, gjorde Luftwaffe en bombräd mot Nybergsund, vilken förstörde den lilla staden där norska regeringen uppehöll sig, för att eliminera ohörsamheten hos kungen och regeringen. Kungen och ministrarna tog sin tillflykt i den snötäckta skogen och begav sig den vägen norrut mot Åndalsnes vid nordvästra kusten. När de brittiska styrkorna förlorade land till följd av de tyska bombanfallen, togs kungen och hans män ombord på det brittiska HMS Glasgow och begav sig sjöledes till Tromsø som fick fungera som provisorisk huvudstad från 1 maj. Kung Håkon och kronprins Olav tog upp kampen från en stuga i skogen i Målselvdalen, där de skulle bo tills de evakuerades till Storbritannien.
De allierade hade en tämligen god kontroll över norra Norge till slutet av maj, men efter slaget om Frankrike blev det uppenbart att de brittiska, franska och polska styrkorna behövdes bättre på annat håll och drogs tillbaka. Norska regeringen tvangs då till en förnedrande evakuering 7 juni, och kom med HMS Devonshire till London, där kung Håkon bildade en exilregering. Från London blev kung Håkon en viktig symbol för det norska motståndet.
Under tiden utsåg Hitler Josef Terboven till Reichskommissar över Norge. På Hitlers order försökte Terboven få Stortinget att avsätta kungahuset; parlamentet vägrade och hänvisade till konstitutionen. Som en följd av detta ställdes ett ultimatum av Tyskland att alla norrmän i stridbar ålder skulle föras till koncentrationsläger. Med detta överhängande hot, skrev Stortinget 27 juni till kungen i London, och bad honom abdikera. Kungen skrev ett artigt svar att Stortingets handlade varit påtvingat och därför avböjde han. Efter att ytterligare ett sådant tyskt krav misslyckats i september, lät Terboven meddela att den kungliga familjen hade "förverkat sin rätt att återvända", och upplöste de demokratiska politiska partierna.
Efter kriget
.svg)
Kungafamiljen återvände till Norge och Oslo i juni 1945 och hälsades av enorma folkmassor. I juli 1955 föll kung Håkon och bröt lårbenshalsen, och fick därefter sitta i rullstol. Detta lär ha påverkat den förr så aktive kungen djupt, och i allt högre omfattning började kronprins Olav ta över de kungliga plikterna. Vid kungens död 1957 efterträddes han av sin son Olav V av Norge.
Kung Håkon betraktas som en av de största norrmännen under modern tid. 1947 erhöll han den högsta civila utmärkelsen i Norge, Borgerdådsmedaljen i guld. 1955 blev han tilldelad Holmenkollenmedaljen.
Han ligger begraven i den vita sarkofagen i Det kongelige mausoleum i Akershus festning samman med sin hustru Maud.
I populärkulturen
Kung Håkon är huvudperson i långfilmen Kungens val från 2016, som skildrar händelserna kring den tyska ockupationen av Norge 1940. Kungen spelas av skådespelaren Jesper Christensen.
Utmärkelser
Riddare av Serafimerorden, 30 maj 1893.[2]
Anfäder
Källor
- Håkan VII i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1910)
- Håkan VII i Nordisk familjebok (andra upplagans supplement, 1924)
- Händelser man minns - en krönika 1920-1969, fil dr Harald Schiller 1970
- Harry och Charles heter en tredelad dramaserie som gjordes 2010 av SVT och NRK som handlar om hur Håkon VII blir kung i Norge. I rollerna bland andra: Maria Bonnevie, Jakob Cedergren, Laura Bro, Hallvard Holmen, Randolf Walderhaug, Kai Remlov m.fl. Regi: Marit Moum Aune.
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från en annan språkversion av Wikipedia.
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från en annan språkversion av Wikipedia.
Fotnoter
- ^ Carlquist, Gunnar, red (1932). Svensk uppslagsbok. Bd 13. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 617
- ^ Kungl. Serafimerorden i Sveriges statskalender 1925
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Håkon VII av Norge.- Officiell webbplats
