Höftfraktur

Från Wikipedia
Version från den 8 juni 2017 kl. 12.45 av InternetArchiveBot (Diskussion | Bidrag) (Räddar 0 källor och märker 1 som döda. #IABot (v1.4beta))
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Höftfraktur
Indelning av höftfrakturer[1]
Klassifikation och externa resurser
ICD-10S72.0
MeSHsvensk engelsk

Höftfraktur är frakturlårbenet nära dess led mot höftbenet (men inte på själv höftbenet i sig).

Förekomst

Höftfraktur är ett stort folkhälsoproblem i Sverige med över 17 000 fall per år. Genomsnittsåldern bland de drabbade är 82 år, och ungefär två tredjedelar är kvinnor, ofta äldre kvinnor. Det vanligaste är ett brott på lårbenshalsen eller på själva lårbenets övre del där musklerna har sitt fäste.

Många som drabbats av höftfrakturer har flera andra sjukdomar och problem samtidigt, och har råkat ut för en fallskada. Några är sköra (frail), det vill säga de har nedsatt reservkapacitet i kroppens olika funktioner. En skör person blir lättare sjuk än andra och återhämtningen är svårare och tar längre tid. På äldre dagar drabbas fler av benskörhet, vilket ytterligare är en orsak.

Behandling

En operation för höftfraktur innebär att brottet fogas samman med hjälp av skruvar eller metallpinnar. Man kan även operera in en ny höftledskula av metall eller en helt ny höftled där även ledskålen ersätts.

Rehabilitering

Syftet med rehabiliteringen är att man ska få tillbaka den funktionsnivå och den livskvalitet som man hade före frakturen. Snabb operation, tidig mobilisering så att man inte blir passiv och rehabilitering i hemmet är troligen viktiga. Detta motverkar också komplikationer som lunginflammation, blodpropp och trycksår.

Rehabilitering med hjälp av så kallade interdisciplinära team [2] ger bra resultat för äldre och sköra, visar forskningen.[3][4] I ett interdisciplinärt team ingår det ofta läkare med geriatrisk eller ortopedisk kompetens, sjukgymnast, arbetsterapeut, sjuksköterska och kurator. Även dietister och socialarbetare kan ingå. Teamet har återkommande uppföljningar och konferenser där patienten och all personal arbetar mot ett gemensamt mål. Arbetssättet ska omfatta en grundlig geriatrisk bedömning och en individuell vårdplanering inklusive utskrivningsplan.

I interdisciplinär rehabilitering ingår även översyn av näringsintag, smärtbehandling och tidig mobilisering. Man ska få hjälp att komma upp så snart som möjligt efter operationen. Man tränar vardagliga aktiviteter och muskelstyrka. En utskrivningsplan och uppföljning är också väsentliga delar.

Möjligheter att förebygga

Flera olika typer av åtgärder kan minska risken för fall hos äldre. Fysisk träning, enskilt eller i grupp, med fokus på att förbättrad balans, minskar både förekomsten av fall och risk för fraktur.[5] Tillgången till fallförebyggande träning är dock låg i Sverige. Dessutom finns många olika önskemål och förutsättningar i den stora gruppen äldre, och det finns inget standardprogram som passar alla.[5]

Träning som förebygger fall skulle kunna utvecklas både inom hälso- och sjukvård och inom andra organisationer (till exempel pensionärsorganisationer och gymnastik- och idrottsföreningar). I till exempel Storbritannien finns särskilda fallmottagningar inom hälso- och sjukvården där personer med hög risk för fall kan träffa personal för förebyggande åtgärder.[5]

Exempel på andra insatser som kan minska risken för fall är förändringar i hemmiljön, broddar under skorna, insättning av pacemaker hos personer med vissa hjärtbesvär, ögonoperation vid gråstarr, successiv minskning av psykofarmaka, fotterapi vid omfattande fotbesvär och utbildning för läkare inom primärvård om läkemedel som kan ge ökad fallrisk.[5]

Lugnande läkemedel är ett exempel på läkemedel där det är känt att risken för fall ökar.[6] En del blodtryckssänkande läkemedel kan också försämra balansen lite. Om man upplever att man blir yr av sina läkemedel bör man diskutera detta med en läkare. [7]

Källor

  1. ^
  2. ^ http://www.sbu.se/235
  3. ^ http://www.sbu.se/vop201505
  4. ^ ”SBU. Statens beredning för medicinsk och social utvärdering. Medicinsk Vetenskap & Praxis; 2015, nr 1.”. http://www.sbu.se/vop201501. Läst 20 november 2015. [död länk]
  5. ^ [a b c d] SBU. Åtgärder för att förhindra fall och frakturer hos äldre. Stockholm: Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU); 2014. SBU Kommenterar nr 2014-07. ”Länk till SBU-rapporten”. http://www.sbu.se/2014_07. Läst 6 januari 2015. 
  6. ^ SBU. Äldres läkemedelsanvändning - hur kan den förbättras? En systematisk litteraturöversikt. Stockholm: Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU); 2009. SBU-rapport nr 193. ISBN 978-91-85413-27-0. ”Länk till SBU-rapporten”. http://www.sbu.se/sv/Publicerat/Gul/Aldres-lakemedelsanvandning---hur-kan-den-forbattras/. Läst 6 januari 2015. 
  7. ^ http://www.1177.se/Vastmanland/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Fallskador-hos-aldre/

Externa länkar

http://www.1177.se/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Hoftledsbrott/