Höggolvsbuss

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

En höggolvsbuss är, till skillnad från till exempel en låggolvsbuss (som saknar trappsteg vid ingångarna), en buss som har ett eller flera trappsteg vid samtliga ingångar och därmed har ett golv som är högre än trottoaren/plattformen man stiger ombord ifrån.

Alla busstyper hade denna konstruktion i bussens tidiga historia. Därav den ofta förekommande och mer vardagliga benämningen normalgolvsbuss.

Under 1960-talet började de första prototyperna av modernare låggolvsbussar att tas fram, vilket från slutet 1980-talet på allvar började användas på stadsbussar och bussar som gick på olika servicelinjer.

Från mitten av 1990-talet och framåt är det främst Landsvägsbussar och turistbussar som har trappsteg innanför samtliga dörrar. En stor fördel är att bussen blir billigare att tillverka samt bekvämare att åka med och mindre bullrig. Turistbussar kan även ha ett extra högt golv (SHD), för att det ska finnas extra utrymme för till exempel bagage.

Äldre höggolvsbussar (och även nyare mindre sådana) har oftast frontmotorchassin och är till konstruktionen mycket lika lastbilar, medan nyare (oftast större) bussar, tillverkade från 1960-talet och framåt, främst har motorn bak (svansmotor).

Det förekommer även höggolvsbussar med motorn under golvet mellan axlarna. En konstruktion som främst användes av DAF under 1970–1990-talen och av Volvo Bussar från slutet av 1960-talet fram till början av 2010-talet.

Exempel på höggolvsbussar/-chassin[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]