Hökörn

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Hökörn
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Bonelli's Eagle eating prey - Montsonis - Spain MG 4737 (25099366362).jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Hökfåglar
Accipitriformes
Familj Hökartade rovfåglar
Accipitridae
Släkte Aquila
Art Hökörn
A. fasciata
Vetenskapligt namn
§ Aquila fasciata
Auktor (Vieillot, 1822)
Synonymer
  • Hieraaetus fasciatus
  • Aquila fasciatus
Hitta fler artiklar om fåglar med

Hökörn[2] (Aquila fasciata) är en vida spridd men fåtalig fågel i familjen hökartade rovfåglar inom ordningen hökfåglar.[3]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Hökörnen påträffas i bergsområden med klippväggar nära skogstrakter, från havsnivån till 1.500 mter över havet. Utbredningsområdet är mycket stort men fragmentariserat. Den förekommer lokalt från nordvästra Afrika till Små Sundaöarna. Arten delas upp två underarter:[3]

I Europa har hökörnen påträffats norr om utbredningsområdet till Danmark. Inga godkända fynd finns ännu i Sverige.

Hökörnens utbredningsområde

Släktestillhörighet[redigera | redigera wikitext]

Tidigare placerades hökörnen i släktet Hieraaetus, men DNA-studier visar att den står relativt nära de äkta Aquila-örnarna.[4]

Utseende och levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Hökörnen är en medelstor till stor örn, 55-65 centimeter i längd och cirka 150 centimeter i vinglängd. Ovansidan är mörkbrun med en vit fläck mellan vingarna. Underifrån är den vit med mörka streck och vingarna är svartaktiga. Stjärten är relativt lång, grå ovan och vit under med ett brett svart band längst ut. Ungfåglarna är gulbruna på undersidan och vingundersidans täckare med tätt bandad stjärt utan det svarta ändbandet.[5]

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Hökörnen häckar i stora träd eller på en klipphylla. Boet som byggs av grenar och kvistar återanvänds år efter år och kan bli hela två meter brett. I västliga delen av utbredningsområdet pågår häckningen från januari till juli.[1]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Hökörnen jagar huvudsakligen små eller medelstora fåglar, men tar också däggdjur, reptiler, insekter och as.[1] Den jagar oftast med överraskningsteknik från en dold sittplats i ett träd, men den kan också hitta föda genom att patrullera som andra örnar.

Status[redigera | redigera wikitext]

Arten tros minska drastiskt i antal, men har ett mycket stort utbredningsområde och en stor population, varför IUCN trots allt kategoriserar hökörnen som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen uppskattas preliminärt till 21.000-24.000 vuxna individer, extrapolerat från de 2.100-2.400 som tros finnas i Europa.[1] Hökörnen minskar i antal till följd av jakt, födobrist, habitatförstörelse och överanvändning av bekämpningsmedel.[1] I Europa har takten avtagit och populationensutvecklingen tros numera vara stabil.[1]

Bilder[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g] BirdLife International 2012 Aquila fasciata Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 2016-04-03.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-08-14
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  4. ^ Helbig, A.J.; Kocum, A.; Seibold, I.; Braun, M.J. (2005). ”A multi-gene phylogeny of aquiline eagles (Aves: Accipitriformes) reveals extensive paraphyly at the genus level”. Molecular Phylogenetics & Evolution 35 (1): sid. 147–164. doi:10.1016/j.ympev.2004.10.003. PMID 15737588. https://repository.si.edu/bitstream/handle/10088/6276/2005B_Helbig_et_al.pdf?sequence=1&isAllowed=y. 
  5. ^ Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. ISBN 978-91-7424-039-9