Hagar Olsson

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Hagar Olsson
Hagar Olsson
Hagar Olsson
Född 16 september 1893
Gustavs, Finland
Död 21 februari 1978 (84 år)
Helsingfors, Finland
Yrke Författare, dramatiker, översättare
Nationalitet Finland Finland

Hagar Olsson, född 16 september 1893 i Gustavs, Finland, död 21 februari 1978 i Helsingfors, var en finländsk författare, litteraturkritiker, dramatiker och översättare.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Olsson föddes i Gustavs, i norra Åboland, där hennes far Karl Sixtus Olsson tjänstgjorde som kyrkoherde 1889–1893. Familjen flyttade redan samma år till Föglö och vid 13 års ålder flyttade hon till RäisäläKarelska näset, där hennes far fått tjänsten som kyrkoherde. Hon gick i skola i Viborg vid Fruntimmersskolan och blev student 1913. Efter examen vid Högre svenska handelsläroverket i Helsingfors påbörjade hon 1914 studeier i nordisk och finsk filologi vid Helsingfors universitet.[1]

Hon gjorde sin litterära debut 1916 med romanen Lars Thorman och döden.[1]

Hon var kritiker i bland annat Dagens Press och Svenska Pressen. Tillsammans med några andra skribenter var Olsson, som då var omkring 25 år gammal, en av de första i Finland som skrev om modern litteratur, och hon blev ganska snabbt namnkunnig.[1]

Relation till Edith Södergran[redigera | redigera wikitext]

I januari 1919 skrev Olsson en recension av Edith Södergrans diktsamling Septemberlyran, där hon inte minst kritiserade Södergrans sätt att lägga sig i debatten innan den ens hade börjat, men också visade prov på att ha uppskattat de nietzscheanska och modernistiska dragen, vilket fick Södergran att skriva ett både passionerat och ilsket brev till henne. Det blev starten för en livslång vänskap och allians.[1] Olsson yrkesliv har dock under många år hamnat i skuggan av vänskapen med Södergran.[2] I Södergrans diktsamling Rosenaltaret, 1919 är flera av dikterna riktade till henne där hon kallas min syster. 1940 gav hon ut Edith Södergrans Dikter med en inledande essä.

Det fanns många likheter mellan Södergran och Olsson:

  • de var födda ungefär ett år isär
  • de kom från mindre orter på den finska delen av Karelska näset
  • deras sociala bakgrund och bildningsnivå var likartad
  • de var bägge nyfikna världsmedborgare som talade flera språk
  • båda var fascinerade av Friedrich Nietzsche och intresserade av modernismen
  • de ifrågasatte de traditionella manliga maktstrukturerna och ville föra fram "den nya kvinnan

Till skillnad från Olsson hade Södergran dock rest runt mer i Europa och kände till mer om den samtida ryska poesin. Olsson däremot hade en bredare intressesfär och lönearbetade.[1]

Redan i februari samma år träffades väninnorna för första gången, när Olsson besökte Raivola under några dagar. Sammanlagt skulle de komma att träffas fem gånger.[3] Under de närmaste fyra åren fram till Södergrans död skickade hon över 90 brev till Olsson (av de 250 som finns bevarade).[1] Dessa brev är den huvudsakliga källan till kunskap om Södergrans liv under drygt tre år, vilket är problematiskt eftersom Södergran enbart sällan beskriver sitt liv och i de fall hon gör det är mån om att visa upp en bild som en skapande konstnär.[1] I början av brevkontakten är tonen i Södergrans brev översvallande positiv, men när Olsson visar prov på att ha ett socialt liv utanför sin relation med Södergran blir poeten alltmer irriterad och till och med svartsjuk.[1] Olsson innebar en förändring för Södergran som i egenskap av ensambarn varit avgudad av modern och ofta fått sin vilja igenom.[4] Olssons brev ger en nyanserad bild av Södergran som en ibland ganska besvärlig och krävande vän.[5]

1955 gav Olsson ut delar av brevväxlingen mellan henne och Södergran, kommenterade av Olsson.[4] Olssons brev har dock inte blivit bevarade, och det gör att hennes del i relationen är "konstruerad" i efterhand.[1] Det var också Olsson som redigerade diktsamlingen Rosenaltaret och satte Södergran i kontakt med Elmer Diktonius i mars 1922, vilket i viss mån blev en avlastning för Hagar Olsson som intellektuell sparringpartner till Södergran.[6]

Mot slutet av Södergrans liv gled vännerna isär och kontakten kom att handla mest om Södergrans översättningsarbete, men ett av Södergrans sista brev var till Olsson.[6]

Privatliv[redigera | redigera wikitext]

Olsson hade flera väninnor, inklusive Kylli Siegberg, som hon också hade ett förhållande med och under en tid levde med.[1]

Författarskap[redigera | redigera wikitext]

Med essäsamlingen Ny generation (1925) och Arbetare i natten (1935) blev Olsson en av 1920-talsmodernisternas viktigaste introduktörer i Finland. Hennes romaner och skådespel ger uttryck åt en radikal och kosmopolitisk livssyn – Själarnas ansikten (1917) m. fl. I senare verk som Träsnidaren och döden (1940) är hon mera vänd mot en folklig fromhet. [7]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Lars Thorman och döden [roman] (Schildt, 1916)
  • Själarnas ansikten [essäer] (Schildt, 1917)
  • Kvinnan och nåden [kortroman] (Bonnier, 1919)
  • Ny generation [essäer] (Schildt, 1925)
  • Mr Jeremias söker en illusion [roman] (Schildt, 1926)
  • Hjärtats pantomim 1927 (pjäs)
  • S O S: Save our souls: drama i fyra akter jämte mellanspel (Schildt, 1928)
  • På Kanaanexpressen [roman] (Schildt, 1929)
  • Det blåser upp till storm: roman (Natur & Kultur, 1930)
  • Det blåa undret: skådespel (1932)
  • Chitambo: roman (Natur och kultur, 1933)
  • Arbetare i natten [essäer] (Natur & Kultur, 1935)
  • Träsnidaren och döden: berättelse från Karelen (Natur & Kultur, 1940)
    • Engelsk översättning: The woodcarver and death (1965)
  • Rövaren och jungfrun: skådespel (Wahlström & Widstrand, 1944)
  • Jag lever [essäer] (Natur och kultur, 1948). Ny uppl. Janus, 1987
  • Kinesisk utflykt [essäer] (Bonnier, 1949)
  • Kärlekens död [pjäs] (Natur och kultur, 1952)
  • Tidiga fanfarer och annan dagskritik (Natur & Kultur, 1953)
  • Hemkomst: tre berättelser (Natur & Kultur, 1961)
  • Tidig dramatik (Natur & Kultur, 1962)
  • Tidig prosa (Natur & Kultur, 1963)
  • Möte med kära gestalter [essäer] (Schildt, 1963)
  • Drömmar [noveller] (Natur & Kultur, 1966)
  • Ridturen och andra berättelser (Natur & Kultur, 1968)
  • Hitchcock kommer på besök (otryckt pjäs för Yleisradio 1987)
Översättningar (urval)

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Olof Enckell: Den unga Hagar Olsson (Wahlström & Widstrand, 1949)
  • Lena Fridell: Hagar Olsson och den nya teatern: teatersynen speglad i teaterkritiken 1918-1929 och i Hjärtats pantomim (Diss. Göteborgs universitet, 1973)
  • Författare om författare: 24 finlandssvenska författarporträtt (Rabén & Sjögren, 1981)
  • Merete Mazzarella: "Mellan jagiskhet och självuppgivelse". I Från Fredrika Runeberg till Märta Tikkanen (1985)
  • Roger Holmström: Hagar Olssons manuskript: kommenterad förteckning (Åbo akademis bibliotek, 1989)
  • Maria Wegelius: Civilisation kontra inre människa: en studie i "Jag lever" med utgångspunkt i Hagar Olssons 40-tal (Åbo akademi, 1991)
  • Roger Holmström: Hagar Olsson och den öppna horisonten: liv och diktning 1920-1945 (Schildt, 1993)
  • Roger Holmström: Hagar Olsson och den växande melankolin (1995)
  • Judith Meurer-Bongardt: Wo Atlantis am Horizont leuchtet oder eine Reise zum Mittelpunkt des Menschen: utopisches Denken in den Schriften Hagar Olssons (2011)

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j] Rahikainen, Poeten och hennes apostlar (2014), Helsingfors: Helsingfors universitet. ISBN 978-952-10-9790-4, sid 39-44
  2. ^ Ström, Eva: Edith Södergran, Natur & Kultur, 1994, ISBN 9789127035270, sid 131-132
  3. ^ Ström, sid 138-140
  4. ^ [a b] Ström, sid 137
  5. ^ Ström, sid 138-139
  6. ^ [a b] Ström, sid 140
  7. ^ Bra Böckers lexikon, 1978

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]