Han (stjärna)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Han (ζ)
Ophiuchus IAU.svg
Observationsdata
Epok: J2000.0
StjärnbildOrmbäraren
Rektascension16t 37m 09,53905s[1]
Deklination-10° 34′ 01,5295″[1]
Skenbar magnitud ()2,569[2]
Stjärntyp
SpektraltypO9.5 V[3]
U–B-0,857[2]
B–V+0,032[2]
Variabeltypβ Cep[3]
Astrometri
Radialhastighet ()-15,0[4] km/s
Egenrörelse (µ)RA: +15,26[1] mas/år
Dek.: +24,79[1] mas/år
Parallax ()8,91 ± 0,20[1]
Avstånd366 ± 8  (112 ± 3 pc)
Absolut magnitud ()-4,2[5]
Detaljer
Massa20,0[5] M
Radie8,5[5] R
Luminositet91 000[5] L
Temperatur34 000[5] K
Vinkelhastighet400[3] km/s
Ålder3,0 ± 0,3[6] miljoner år
Andra beteckningar
13 Ophiuchus, BD -10 ° 4350, FK5 622, HD 149757, HIP 81377, HR 6175, SAO 160006

Han eller Zeta Ophiuchi (ζ Ophiuchi, förkortat Zeta Oph, ζ Oph) som är stjärnans Bayerbeteckning, är en optisk dubbelstjärna belägen i den västra delen av stjärnbilden Ormbäraren. Den har en skenbar magnitud på 2,57[2] och är klart synlig för blotta ögat och den tredje ljusaste stjärnan i stjärnbilden. Baserat på parallaxmätning inom Hipparcosuppdraget på ca 8,9 mas,[1] beräknas den befinna sig på ett avstånd av ca 366 ljusår (112 parsek) från solen.

Nomenklatur[redigera | redigera wikitext]

Han var en medlem av den arabiska asterismen al-Nasaq al-Yamānī, den "sydliga linjen" av al-Nasaqān "Två linjer"[7] tillsammans med Alpha Serpentis, Delta Serpentis, Epsilon Serpentis, Delta Ophiuchi, Epsilon Ophiuchi och Gamma Ophiuchi.[7]

Enligt stjärnkatalogen i Technical Memorandum 33-507 - A Reduced Star Catalog Containing 537 Named Stars, var al-Nasaq al-Yamānī eller Nasak Yamani benämningen på två stjärnor: δ Ser som Nasak Yamani I och ε Ser som Nasak Yamani II (utesluter denna stjärna, α Ser, 5 Oph, E Oph och Y Oph).[8]

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Han är en blåvit stjärna i huvudserien av spektralklass O9.5 V[3] som anger att den genererar energi genom kärnfusion av väte i kärnan. Den har en massa som är 19[6] gånger solens massa och en uppskattad radie som är ca 8,5[5] gånger större än solens. Den utsänder från dess fotosfär 91 gånger mera energi än solen vid en effektiv temperatur på ca 34 000 K[5]. Den roterar snabbt och kan vara nära den hastighet där den skulle kunna börja brytas upp. Den projicerade rotationshastigheten kan vara så hög som 400[3] km/s och den kan rotera med en hastighet av ett varv per dygn.

Denna stjärna är ungefär halvvägs genom den inledande fasen av sin stjärnutveckling och kommer inom de närmaste miljoner åren att expandera till en röd superjätte, bredare än Jupiters bana kring solen innan den slutar sitt liv i en supernovaexplosion som efterlämnar en neutronstjärna eller en pulsar. Från jorden absorberas en del av ljuset från denna stjärna i form av interstellärt stoft, särskilt ur den blå änden av spektrumet. Vid avsaknad av detta stoft, skulle Han vara flera gånger ljusare och vara bland de ljusaste synliga stjärnorna.[9]

Infraröd bild av chockvåg (rödgul båge) skapad av den flyende stjärnan Zeta Ophiuchi i ett interstellärt softmoln.

På grund av Hans höga hastighet i förflyttningen genom rymden, i kombination med hög utstrålning och dess nuvarande läge i ett stoftrikt område i Vintergatan, skapar stjärnan en chockvåg i rörelseriktningen. Denna har visats med NASA:s Wide-field Infrared Survey Explorer.[10] Bildandet av denna chockvåg kan förklaras med en omfattning av massförlust på cirka 1,1 × 10-7 gånger solens massa per år, vilket motsvarar en solmassa per nio miljoner år.[3]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f] van Leeuwen, F. (November 2007), "Validation of the new Hipparcos reduction", Astronomy and Astrophysics, 474 (2): 653–664, Bibcode:2007A&A...474..653V, arXiv:0708.1752 Freely accessible, doi:10.1051/0004-6361:20078357
  2. ^ [a b c d] Cousins, A. W. J. (1984), "Standardization of Broadband Photometry of Equatorial Standards", South African Astronomical Observatory Circulars, 8: 59, Bibcode:1984SAAOC...8...59C
  3. ^ [a b c d e f] Hubrig, S.; Oskinova, L. M.; Schöller, M. (February 2011), "First detection of a magnetic field in the fast rotating runaway Oe star ζ Ophiuchi", Astronomische Nachrichten, 332 (2): 147, Bibcode:2011AN....332..147H, arXiv:1101.5500 Freely accessible, doi:10.1002/asna.201111516
  4. ^ Wielen, R.; et al. (1999), "Sixth Catalogue of Fundamental Stars (FK6). Part I. Basic fundamental stars with direct solutions", Veröff. Astron. Rechen-Inst. Heidelb, Astronomisches Rechen-Institut Heidelberg, 35 (35), Bibcode:1999VeARI..35....1W
  5. ^ [a b c d e f g] Howarth, I. D.; Smith, K. C. (2001). "Rotational mixing in early-type main-sequence stars". Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. 327 (2): 353. Bibcode:2001MNRAS.327..353H. doi:10.1046/j.1365-8711.2001.04658.x.
  6. ^ [a b] Tetzlaff, N.; Neuhäuser, R.; Hohle, M. M. (January 2011), "A catalogue of young runaway Hipparcos stars within 3 kpc from the Sun", Monthly Notices of the Royal Astronomical Society, 410 (1): 190–200, Bibcode:2011MNRAS.410..190T, arXiv:1007.4883 Freely accessible, doi:10.1111/j.1365-2966.2010.17434.x
  7. ^ [a b] Allen, R. H. (1963). Star Names: Their Lore and Meaning (Reprint ed.). New York, NY: Dover Publications Inc. p. 243. ISBN 0-486-21079-0. Hämtad 2010-12-12.
  8. ^ Jack W. Rhoads - Technical Memorandum 33-507-A Reduced Star Catalog Containing 537 Named Stars, Jet Propulsion Laboratory, California Institute of Technology; November 15, 1971
  9. ^ Kaler, James B., "ZETA OPH (Zeta Ophiuchi)", Stars, University of Illinois
  10. ^ "Runaway Star Plows Through Space". Hämtad 2011-01-24.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]