Handgranat

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Demonstration av skafthandgranat med tidrör och sprängverkan, Nederländerna, 1946.

Handgranat, militärförkortning hgr, är en granat som drivs iväg mot målet genom handkastning. Handgranater kan utformas efter flera olika typer av vapenverkan men är klassiskt utformade med sprängverkan för bekämpning av trupp på kort avstånd. Annan vanlig vapenverkan hos handgranater är rökverkan för momentan eller kontinuerlig rökbeläggning.

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Handgranater består i allmänhet av en huvudladdning och mekanisk utlösare som tänder en inkapslad kemisk stubin, som i sin tur tänder granatens huvudladdning cirka tre sekunder efter att stubinen tänts av den mekaniska utlösaren. Den mekaniska utlösaren är vanligen kopplad till en korttidsspärr som i sin tur är låst av en långtidsspärr.

Skafthandgranat[redigera | redigera wikitext]

Skafthandgranat

På en skafthandgranat sitter granatkroppen på ett litet skaft som utgör handtag för användaren. Skaftet är oftast gjort av trä men ibland används metall. Skaftet ökar kastlängden men minskar precisionen.

Skafthandgranater har under visst skede kallats försvarshandgranater, då de ansågs mer lämpade för försvarsstrid än ägghandgranater. Ett annat namn för typen har varit potatismosare, då de ser ut som gamla potatisstötar i trä. Beroende på ifall granaten har ett tidrör eller nedslagsrör benämns de ibland tidskafthandgranat eller nedslagsskafthandgranat.[1]

I modern tid är skafthandgranater ovanliga.

Användning[redigera | redigera wikitext]

avtagen huv
utspänt snöre

När en skafthandgranat skall användas osäkrar man först långtidsspärren, vilken oftast utgörs av ett skruvlock på skaftets bas som kallas huv. Denna skruvas av och ger användaren tillgång till granatens korttidsspärr som traditionellt består av ett snöre som går från tändröret, igenom skaftet på längden och ut genom basen. När huven skruvats av tillåts snöret att hänga ut en bit utanför skaftets bas.

För att armera granaten dras snöret ut ur skaftet med ett kraftigt ryck, varvid granatens tändrör armeras. Hos tidrör startar detta fördröjningen hos tändröret. Användaren har då ett par sekunder på sig att kasta iväg handgranaten innan verkansdelen aktiveras.

Ägghandgranat[redigera | redigera wikitext]

Ägghandgranater
Ägghandgranat
Kulhandgranat
Diskushandgranat
Burkhandgranat

På en ägghandgranat utgör själva granatkroppen handtag för användaren. Granatkroppen har huvudsakligen en oval eller sfärisk form som ett ägg men det förekommer även andra former, till exempel cylindrisk form som är vanlig hos rökhandgranater. Beroende på ifall granaten har ett tidrör eller nedslagsrör benämns de ibland tidägghandgranat[2] eller nedslagsägghandgranat.[1]

Exempel på former:

Ägghandgranater har kortare kastlängd än en skafthandgranat men bättre precision. I modern tid är ägghandgranater den vanligaste utformningen.

Användning[redigera | redigera wikitext]

När en ägghandgranat skall användas tar man ett grepp om granaten och håller fast korttidsspärren, vilken oftast utgörs av en bygel som kallas grepe. Därefter osäkrar man långtidsspärren, vilken vanligen utgörs av en säkringssprint som dras ut (fortfarande med korttidsspärren låst med handen) och kastar iväg granaten. När användaren vid kastet släpper granaten frigörs korttidsspärren och den mekaniska utlösaren aktiveras.

Beståndsdelar[redigera | redigera wikitext]

Handgranater kan bestå av diverse olika beståndsdelar beroende på utformning. I detta exempel beskrivs beståndsdelarna hos en traditionell ägghandgranat. I exemplet används en bild som visar en spränghandgranat av typ Borstein från 1935 i genomskärning.

Genomskärning av spränghandgranat av typ Borstein från 1935
Bildnyckel
Nummer Förklaring
1 Lock
2 Lock av papp
3 Tändhattens lock
4 Axel för slaghammare
5 Fjäder
6 Slaghammare
7 Packning
8 Gänga
9 Pluggkropp
10 Krutsträng (fördröjning)
11 Tändhatt 2
12 Sprängpatron
13 Tändhatt 1
14 Stift
15 Säkringssprint
16 Grepe
17 Översikt

Militärhistoria[redigera | redigera wikitext]

Tysk soldat med handgranat under andra världskriget. Denna modell användes även i Sverige under namnet spränghandgranat m/39.

Som föregångare till handgranaten fanns under antiken så kallade "fyrbollar", handkastade eller handslungade projektiler som brann eller glödde i syfte att skapa brand. Under medeltiden förekom även handgranater i keramik som fylldes med grekisk eld.

De första egentliga handgranaterna med krutladdning lär först ha varit i bruk under Francesco Sforzas fälttåg 1427. Den äldsta beskrivningen av tillverkning av handgranater daterar sig från 1524 (Baptista della Valle i Venedig).

De första handgranaterna var ihåliga järnkulor fyllda med svartkrut och försedda med stubin vilka tändes med lunta före kastet. Dessa vägde cirka 1-3 kilo. Dessa användes traditionellt i strid av så kallade grenadjärer, soldater som hade befattningen att kasta handgranater i strid.

1700-talet förekom även tyngre handgranater, så kallade rullgranater, vilka användes i försvarssyfte för att avslå stormning från fienden. De användes från fästningsvallar och rullades över vallen ner i fästningsgraven när fienden befann sig där.

Från slutet av 1700-talet försvann handgranaterna ur de flesta arméer men under de fästningsstrider som tog plats under Krimkriget (1853–1856) och Rysk–japanska kriget (1904–1905) kom dock handgranater åter till användning.

Under första världskriget blev handgranaten det viktigaste närstridsvapnet och kom därefter att användas inte bara för fästnings- och ställningskrig utan även för rörliga strider. Som följd av detta är handgranaten idag en viktigt del av den enskilda soldatens beväpning inom de flesta arméer.

Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige började handgranater, så kallade "handkulor", användas på 1500-talet och handhades senare av särskilda trupper, grenadjärer. Under Karl XII:s tid försågs även en del ryttare med handgranater.

Den första moderna spränghandgranaten att införas i svenska krigsmakten var Handgranat m/18, en skafthandgranat med nedslagsrör.[3] Denna följdes av spränghandgranat m/39 (skafthandgranat), spränghandgranat m/40 (ägghandgranat), spränghandgranat m/43 (skafthandgranat), spränghandgranat m/45 (ägghandgranat), spränghandgranat m/56 (ägghandgranat), spränghandgranat m/90 (ägghandgranat) och slutligen spränghandgranat m/2000 (ägghandgranat) som används idag.[4]

Handgranattyper efter verkan[redigera | redigera wikitext]

Spränghandgranat[redigera | redigera wikitext]

Spränghandgranater
Ägghandgranat
Skafthandgranat

En spränghandgranat är utformad efter sprängverkan (splitterverkan och tryckverkan) och är vanligen försedd med tidrör. Även nedslagsrör har använts historiskt.[1] Verkansdelen på spränghandgranater består traditionellt av en granatkropp som är fylld med sprängämne. De är konstruerade för att explodera och skjuta iväg en mängd splitter när de exploderar. Splittret kommer vanligen från granatkroppen men det finns även varianter som har ett inre lager med metallkulor som slungas ut vid brisad och agerar splitter.

Spränghandgranater är avsedda att användas mot mjuka mål som infanteri. De dödar på mycket kort håll men används framför allt för att försätta fiender ur stridbart skick under tillräckligt lång tid för att kunna sätta in andra vapen.

Flera historiska spränghandgranater har varit försedda med ett skårmönster på granatkroppens yttre yta i syfte att skapa en mer kontrollerad brisad.[5] Dessa kom att få smeknamnet ananas-handgranater på grund av deras utseende. Tanken med skårmönstret var att granatkroppen skulle brisera vid skårerna, varav större andel av granatsplittret skulle bestå av stora splitter. Dock visade sig detta inte vara sant då den gjutna metallen som användes i dessa granater var så skör att två tredjedelar av granatkroppen blev ofarligt metallpulver vid brisad, varav resterande splitter inte hade någon relation till skårorna i form.[5] Trots detta gav den skårade ytan bättre grepp för användaren, varav skårade granater kom att användas även efter att man upptäckt att skårorna inte ökade sprängverkan.[5]

I modernare tid har dock handgranater börjat tillverkats med skårmönster på insidan av granatkroppen, dock med mycket mindre mönster än de tidigare ananasgranaterna.[6] Den moderna tekniken skapar faktiskt avsedd verkan gentemot de tidigare ananasgranaterna.

Spränghandgranat med stålspiral som splitterkropp. Här i flera dissekerade exempel.

Som alternativ till inre skårmönster finns det även granater som apterats för kulsprängverkan, vilket betyder att granaten har utformats med ett lager av metallkulor mellan sprängladdningen och granatkroppen. I vissa fall utelämnas granatkroppen och ersätts av ett tunt skal i plast, varav kulsprängladdningen kommer utgöra all verkan. Lagret av kulorna kallas då vanligen splitterkropp.[7] Som alternativ till metallkulor kan splitterkroppen bestå av en så kallad stålspiral,[8] vilket består av en inre metallspiral i formen av en granatkropp som är räfflad för att enkelt kunna brytas upp i splitter.

Chockhandgranat[redigera | redigera wikitext]

En chockhandgranat är till utseendet lik en spränghandgranat, men ger ingen splitterverkan. Chockhandgranater kastas in i slutna utrymmen där väggarna tros utgöra för klent skydd för egen trupp. Chockhandgranat m/96 ger mycket god tryckverkan i slutna utrymmen och mycket begränsad eller ingen verkan i öppen terräng. Chockhandgranat m/96 innehåller pentyl och har 3,5 sekunders fördröjning.

Benämningen chockhandgranat förväxlas ibland med distraktionshandgranat (flashbang), men medan chockhandgranaten är ett potentiellt dödligt vapen som kan skada eller döda genom tryckverkan har distraktionshandgranater enbart en desorienterande verkan medelst ljus och ljud.

Rökhandgranat[redigera | redigera wikitext]

Ger kraftig rökutveckling, antingen momentant eller kontinuerligt. En typisk konstruktion är en behållare med vit fosfor, som fås att explodera varvid fosforet sprids i luften och reagerar med tjock rök som resultat. Rökhandgranat m/56 och Rökhandgranat m/51 är av denna typ. Rökhandgranat m/49[4] och Rökhandgranat 4 är av en annan typ som ger kontinuerlig rök under ett par minuter.

Distraktionsgranat[redigera | redigera wikitext]

Exempel på distraktionsgranat.
Huvudartikel: Distraktionsgranat

Distraktionsgranat, även kallad flashbang i folkmun, är en typ av icke-dödlig handgranat som antingen ger verkan genom tryck, ljud, ljus eller genom en kombination av dessa. Syftet med granaterna är att distrahera personer som utsätts för dem, används ofta vid inbrytning i rum där personskador av en eller annan orsak är oönskade.

Övningshandgranat[redigera | redigera wikitext]

I Sverige används övningshandgranater inför det första kastet med skarp handgranat, samt ibland vid så kallade dubbelsidiga stridsövningar där lös ammunition används. Övningsgranatens handhavande är identiskt med den skarpa. Den apteras (monteras ihop) på samma sätt, den osäkras och kastas på samma sätt som en skarp. Handgranatskroppen är blåmålad och har, beroende på modell, hål runt toppen eller ett större hål i botten av kroppen. När den detonerar ger den ifrån sig en knall. Kroppen kan återanvändas.

Blind kastövningshandgranat[redigera | redigera wikitext]

Saknar helt effekt, och används vid kastträning och liknande. Består av en gjuten klump med samma form och tyngd som en skarp granat. Kännetecken för en blind kastövningshandgranat är att den är färgad helt grön med en vit rand i mitten av handgranatskroppen. Det finns en modell av blind kastövningshandgranat: "Blind kastövningshandgranat 45".

Kriminell användning[redigera | redigera wikitext]

Nederländerna[redigera | redigera wikitext]

Enligt forskare vid Universitetet i Leiden har användandet av handgranater bland kriminella ökat i Nederländerna ökat kraftigt. Av de 117 handgranatsdåd som inträffat under de 2008-2019, inträffade hälften under 18 månader med början 2018.[9]

Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige eskalerade enligt NOA kriminella sin våldsanvängning då man gick över till att använda handgranater i 8 attentat år 2014 och 45 attentat under 2015. Denna utveckling beskrevs av NOA som unik i Europa.[10]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Beskrivning av handgranater och rökfacklor. Kungliga Armétygförvaltningen. 1960 
  2. ^ Amlära A, Ammunitionslära för Armén. Försvarets materielverk. 1979. sid. 112,113 
  3. ^ Carlquist, Gunnar (red.) (1932). Svensk uppslagsbok. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB:s förlag, band 12 s. 571-72.
  4. ^ [a b] Soldl Mtrl kap 7. Handgranater och Rökfacklor, 1963
  5. ^ [a b c] ”Why old grenades used to have deep grooves? Why newer ones are completely smooth?”. technology.org. 12 juli 2018. https://www.technology.org/2018/07/12/why-old-grenades-used-to-have-deep-grooves-why-newer-ones-are-completely-smooth/. Läst 27 juli 2021. 
  6. ^ ”When "Fuck You" Isn't Enough”. bigcountryexpatoriginal.blogspot.com. 27 november 2020. http://bigcountryexpatoriginal.blogspot.com/2020/11/when-fuck-you-isnt-enough.html. Läst 27 juli 2021. 
  7. ^ ”Spränghandgranat 90 (Shgr90)”. soldf.com. https://www.soldf.com/vapen/spranghandgranat-90-shgr-90/. Läst 27 juli 2021. 
  8. ^ ”Spränghandgranat 2000 (Shgr2000)”. soldf.com. https://www.soldf.com/vapen/spranghandgranat-2000-shgr-2000/. Läst 27 juli 2021. 
  9. ^ ”Explosive growth in use of illegal hand grenades in NL” (på engelska). NL Times. 27 augusti 2019. https://nltimes.nl/2019/08/27/explosive-growth-use-illegal-hand-grenades-nl. Läst 2 september 2019. 
  10. ^ Ökningen av granater saknar motstycke”. GP. 25 augusti 2016. Arkiverad från originalet den 6 oktober 2016. https://web.archive.org/web/20161006055322/http://www.gp.se/nyheter/g%C3%B6teborg/%C3%B6kningen-av-granater-saknar-motstycke-1.3727983. Läst 17 december 2016. 

Källor[redigera | redigera wikitext]

SoldR Mtrl Vapen Handgranater 2000