Handley Page Herald

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Handley Page Herald
Trans Azur Aviation Handley Page HRP.7 Herald 214 Volpati.jpg
Handley Page Herald, Trans Azur Aviation F-BVFP, 1982
Beskrivning
Typ Passagerarflygplan
Besättning 2 piloter, 2 kabinpersonal
Första flygning 25 augusti 1955
I aktiv tjänst 1961–1999
Ursprung Storbritannien
Tillverkare Handley Page
Antal tillverkade 50
Data
Längd 22,99 meter
Spännvidd 28,89 meter
Höjd 7,32 meter
Vingyta 82,3 m²
Tomvikt 11 485[1]
Max. startvikt 19 500
Max. bränslevikt 3 932 (4 915 liter)
Motor(er) Rolls-Royce Dart Mk. 527
Motoreffekt 2 x 1 910 hk
Prestanda
Max. hastighet 494 km/h
Räckvidd med
max. bränsle
2 775
Transporträckvidd 685
Max. flyghöjd 8 140
Lastförmåga
Lastförmåga 56 passagerare eller
max. 5 462 kg frakt

Handley Page Herald var ett tvåmotorigt propellerdrivet passagerarflygplan med turbopropmotorer som flög första gången den 25 augusti 1955 och tillverkades i sammanlagt 50 exemplar av Handley Page. Det var ett regionalflygplan för kortare distanser med plats för 44, senare upp till 56 passagerare.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Prototyp HPR.3 Herald med 4 kolvmotorer, Farnborough 1955

Första prototypen, konstruerad av dåvarande Handley Page (Reading) Limited (tidigare Miles Aircraft), hade beteckningen HPR.3 Herald. Den var utrustad med fyra Alvis Leonides Major 14-cylinder stjärnmotorer med 870 hk. Handley Page had bestämt sig att använda kolvmotorer, men nästan samtidigt blev konkurrerande Fokker F27 Friendship utrustad med turbopropmotorer.

Eftersom det fanns inga kunder för HPR.3 blev prototypen ombyggd och flög första gången den 11 mars 1958 med två Rolls-Royce Dart turbopropmotorer istället av fyra kolvmotorer. Nya typbeteckningen blev HPR.7 Dart Herald Series 100. Första två Herald levererades till Jersey Airlines, som senare fick ytterligare fyra exemplar.

Andra prototypen byggdes om till Series 200, kroppen blev förlängd med 107 cm; flygplanet flög första gången den 8 april 1961.

Flygplanet hade goda STOL egenskaper: Startsträcka med full last var 847 meter. Det var möjligt att starta och landa på landningsbanor av gräs, jord eller grus. Herald var högvingad, hade infällbart landställ och förfogade över tryckkabin.

Både Fokker F27 och Hawker Siddeley HS 748 såldes emellertid betydligt bättre än Herald. Fokker hade en större lastförmåga och HS 748 bättre prestanda.

Malaysias flygvapen beställde 8 exemplar år och blev största kund.

Sista Herald (G-BEYF) togs ur drift den 9 april 1999 av Channel Express.[2] Fem exemplar sparades som museiflygplan i England.

Flygbolag som flugit Handley Page Herald[redigera | redigera wikitext]

Bavaria HPR.7 Herald D-BIBI, Hannover 1964
Brymon Herald G-ATIG, Southend 1980
Air UK Herald G-BBXI, London-Heathrow 1983

Handley Page Herald har flugits bl.a. av:[3]
(♠ = nybyggda flygplan)

Civila operatörer[redigera | redigera wikitext]

Europa[redigera | redigera wikitext]

Övriga världen[redigera | redigera wikitext]

Militära operatörer[redigera | redigera wikitext]

  • ♠ Jordaniens flygvapen
  • ♠ Malaysias flygvapen

Haverier[redigera | redigera wikitext]

Av 50 tillverkade Herald förstördes 17, varav 2 på marken (som var parkerade). Sammanlagt 168 personer dödades.[4]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Källhänvisningar[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ William Green, Dennis Punnett: Flugzeuge der Welt, 1963. Werner Classen Verlag, Zürich 1963, s. 138–139.
  2. ^ Air-Britain Aviation World, June 2017, s. 63.
  3. ^ Ulrich Klee, Frank Bucher et al.: jp airline-fleets international. Zürich-Airport 1967–1999.
  4. ^ Haverier Handley Page HPR.7 Herald, Aviation Safety Network (på engelska). Läst 18 december 2016.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • C. H. Barnes: Handley Page Aircraft since 1907. Putnam Aeronautical Books, London 1987, s. 530–554, ISBN 0 85177 803 8.
  • John W.R. Taylor: Jane's All The World's Aircraft, 1961–62. Sampson Low, Marston & Company, London 1961, s. 173–174.
  • A. J. Jackson: British Civil Aircraft 1919–1972, Volume II. Putnam, London 1988, s. 257–262 & 538–540, ISBN 0-85177-813-5.