Hans Larsson (filosof)

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Hans Larsson på ett foto 1908.

Hans Larsson, född 18 februari 1862 i Östra KlagstorpSöderslätt i Malmöhus län, död 16 februari 1944 i Lund, var en svensk filosof och författare. Han var ledamot av Svenska Akademien 19251944, stol 15.

Hans Larsson var professor vid Lunds universitet och han skrev också skönlitteratur i form av romaner. Larsson var en humanist med en ödmjuk inställning till vetande och han fungerade som mentor åt flera svenska författare. Larsson var även en framstående essäist.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Hans Larssons grav på Norra kyrkogården i Lund.

Hans Larsson var son till lantbrukaren Lars Persson och Kersti Nilsdotter, och kusin med författaren Ola Hansson som han var skolkamrat med på Katedralskolan i Lund. Efter mogenhetsexamen 1881, skrevs han in vid Lunds universitet där han avlade kandidatexamen 1888. År 1893 blev han på samma gång fil.lic., fil.dr. och docent i teoretisk filosofi med avhandlingen Kants transcendentala deduktion af kategorierna.

Hans första skrift, Intuition. Några ord om diktning och vetenskap tar upp spörsmål som skulle genomsyra hela Hans Larssons liv; att kombinera estetiken i den kulturradikalism som manifesterades i 1880-talets diktning, med intuitionen som han såg som den högsta formen av intellekt. Larsson försvarade 80-talets litteratur mot både Ola Hanssons och Verner von Heidenstams polemik.

År 1884 och sex år framåt undervisade han vid Kronobergs läns folkhögskola i Grimslöv, för att 1899–1901 verka vid Uppsala Högre allmänna läroverk, efter att han utsetts till docent i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet. År 1901 erhöll han tjänsten som professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet, vilket han förblev tills han blev emeritus 1927. Två år dessförinnan hade han invalts i Svenska akademien. Hans inval i Svenska akademien ogillades av Heidenstam.

År 1905 gifte han sig med lärarinnan Johanna Pålsson i Anderslöv.

Att se honom komma gående var som att se den skånska hembygden i mänsklig gestalt, gedigen och förtroendeingivande. Får jag säga: den vise bonden.[1]
Anders Österling i Minnets vägar

I den akademiska världen gjorde Hans Larsson ett personligt intryck såsom bondson. Han var mycket omtyckt; tystlåten, försiktig och sävligt betänksam med en tolerant respekt för andras åsikter. Larsson kallades "Kloke-Hans" (uttalades på skånska: "Kloge-Hans").

Larsson ligger begravd på Norra kyrkogården i Lund.

Filosofen Hans Larsson[redigera | redigera wikitext]

Och i Skånes huvudstad Lund bor också deras store, stillsamme diktartänkare som få känner till.[2]
Rainer Maria Rilke i brev till sin hustru enligt förord av Ingela Josefson i nyutgåva av Larssons Intuition

Pedagogiken låg Hans Larsson varmt om hjärtat och hans livsgärning präglades av idealet om klarhet och tydlighet samt att filosofin skulle kännas som personliga livsfrågor.

I sina filosofiska verk återkommer Hans Larsson till skönlitteraturen, där han finner exempel på sin tes att den högsta medvetandefunktionen är intuitiv och inte "grovlogisk"; motsatsen till intuition är enligt Hans Larsson diskursiviteten. Detta var i strid mot den populäre franske filosofen Henri Bergson, som menade att intuitionen var något skilt från förståndet.

Viktiga verk i dessa frågor är Poesiens logik (1899) och Intuitionsproblemet (1912); i den senare redogör han för skillnaden mellan sin och Bergsons syn på vad intuition är. Senare skulle Hans Ruin i boken Poesiens mystik (1935) polemisera mot Larssons uppfattning att dikten ytterst bygger på logiska lagar.

Larsson ansåg själv att hans viktigaste bidrag till filosofin bestod i konvergenstanken, intuitionsfilosofin, och studier av Kants transcendentalfilosofi. Konvergenstanken, som bland annat skönjes i minnesteckningen över Christopher Jacob Boström, polemiserade emot Axel Hägerströms värdenihilism. Larsson menade i stället att värden förutsätter någon form av konsekvens och att även då människor synes ha motstridiga värderingar så delar de ändå samma principvärderingar. Denna konvergenstanke framkommer som tydligast i Spinoza (1931), och han delar i mycket Spinozas etiska betraktelsesätt, fastän han åtminstone till ålderdomen ansåg sig förespråka nykantianismen. Larsson vände sig emot det avlägsnande från det antika arvet som den nyteologiska inriktningen, bland annat företrädd av Anders Nygren, förespråkade.

År 1896 publicerade han Lärobok i psykologi på empirisk grund, som blev mycket använd. Larssons undervisning i psykologi byggde på Wilhelm Wundt.

På hans seminarier deltog bland annat Gabriel Jönsson och han hade brevkontakt med Tora Vega Holmström.

Som filosof utövade han ett enormt inflytande, inte enbart på andra filosofer som Alf Ahlberg, Alf Nyman och Gunnar Aspelin, utan även genom att hans skrifter nådde ut till den breda publiken. Hans Larsson skrev även om intellektuella i sin samtid, bland annat Gottfrid Billing, Emilia Fogelklou, Christopher Jacob Boström och Per Axel Samuel Herrlin.

Den 18 februari 1953 konstituerades Hans Larsson Samfundet på Lunds universitet i syfte att genom publikationer främja det vetenskapliga studiet av livs- och kulturfrågor. Samfundet utger bokserien Insikt och handling och startade 1974 bokförlaget Doxa, som 1990 såldes och ombildades till Nya Doxa.

Den politiska samtidsdebatten[redigera | redigera wikitext]

Omkring 1910 började Hans Larsson stridigt deltaga i den aktuella politiska debatten i dagspressen och i småskrifter, detta till mångas förvåning då hans hållning varit allmänt meditativ och romantiskt jordnära. I Under världskrisen (1920) kritiserade han den maktdyrkan, nationalism och de antidemokratiska idéer som florerade. I synnerhet gick han i polemik mot vad som brukar benämnas som "1914 års idéer", vilket företräddes av Fredrik Böök, Sven Hedin, Rudolf Kjellén och Vitalis Norström.

I sin gärning var Hans Larsson folklig, rationell och antiauktoritär, och han hade till skillnad från sin kusin Ola Hansson svårt att fördra moderna nietzscheanska och intelligensaristokratiska ideal. Han sista skrift, Minimum, angriper den antiintellektualism och maktdyrkan som skakade 1930-talet. I denna polemik verkar han ha sökt en parallell hos Platon och dennes strid med sofisterna. Larsson betraktade sig som vänsterman och hade förståelse för arbetarrörelsens strävanden även om han inte själv var socialist.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Intuition, 1892
  • Kants transscendentala deduktion af kategorierna, 1893
  • Lärobok i psykologi på empirisk grund, 1896
  • Enkla och sammansatta stämningar i dikten, 1898
  • Studier och meditationer, 1899
  • Poesiens logik, 1899
  • Viljans frihet, 1899
  • Gränsen mellan sensation och emotion, 1899
  • Sveriges historia i dess sammanhang med Norges och Danmarks jämte notiser ur världshistorien, 1903
  • Idéer och makter, 1908
  • Om bildning och självstudier, 1908
  • Kunskapslivet, 1909
  • På vandring, 1909
  • Rousseau och Pestalozzi i våra dagars pedagogiska brytningar, 1910
  • Reflexioner för dagen, 1911
  • Intuitionsproblemet, 1912
  • Evighetsfilosofien i Platons Faidon, 1912
  • Platon och vår tid, 1913
  • Logik, 1914
  • Vänstersynpunkter, 1914
  • Dagens frågor, 1914
  • Filosofien och politiken, 1915
  • Hemmabyarna, 1916
  • Athena, 1917
  • Nationalitetsprincipens eventuella tillämpning vid det blivande fredsslutet, 1917
  • Idéerna i Stabberup, 1918
  • Under världskrisen, 1920
  • Den intellektuella åskådningens filosofi, 1920
  • Den grekiska filosofien, 1921
  • Skolformer och skolkurser, 1922
  • Filosofiska uppsatser, 1924
  • Per Ståstdräng och de andra, 1924
  • Filosofiens historia i korta drag, 1924
  • Etisk diskussion, 1925
  • Litteraturintryck, 1926
  • Minne av Gottfrid Billing, 1926
  • Minnesteckning över Christopher Jacob Boström, 1930
  • Om själen, 1930
  • Spinoza, 1931
  • Gemenskap, 1932
  • Minimum, 1935
  • Emilia Fogelklou, 1935
  • Per Axel Samuel Herrlin, 1938
  • Postscriptum, 1944

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Österling 1967, s. 137
  2. ^ Larsson 2012, s. 1

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Aspelin, Gunnar (1946). Hans Larsson som tänkare och skriftställare. Studentföreningen Verdandis småskrifter, 99-0470915-7 ; 488. Stockholm: Bonnier. Libris 455565 
  • Bjerstedt, Åke (1972). Den intuitiva syntesen: ett grundbegrepp i Hans Larssons litteraturpsykologi av potentiellt intresse för kreativitetsforskningen. Pedagogisk-psykologiska problem, 0346-5004 ; 167. Malmö: Lärarhögskolan. Libris 618291 
  • Dahllöf, Tordis (1978). Dikt och verklighet i Hans Larssons Hemmabyarna. Doxa småskrifter, 99-0180545-7 ; 3. Lund: Doxa. Libris 7437076. ISBN 91-578-0053-7 
  • Ekner, Reidar (1962). Hans Larsson om poesi: en analys av hans estetik. Stockholm: Norstedt. Libris 8072281 
  • Matti, Gunnar (2000). Det intuitiva livet: Hans Larssons vision om enhet i en splittrad tid (Lätt omarb. utg). Hedemora: Gidlund. Libris 7668645. ISBN 91-7844-309-1 
  • Mortensen, Johan (1917). Människor och böcker: studier och kritiker. Lund: Gleerups. sid. 257–269. Libris 9876. http://runeberg.org/mjmmanbok/0261.html 
  • Nyman, Alf (1945). Hans Larsson: en svensk tänkareprofil. Stockholm: Natur och Kultur. Libris 632867 
  • Nyman, Alf (1915). Hans Larsson: en svensk intuitionsfilosof. Stockholm. Libris 2942848 
  • Olsson, Nils Ludvig (1931). Hans Larsson – en svensk folkuppfostrare. Stockholm. Libris 2946622 
  • Olsson, Oscar (1949–1951). Hans Larsson. Stockholm: Eklund. Libris 1202108 
  • Petersson, Bo (2004). Värdering och faktum: studier i Hans Larssons moralfilosofi. Studier i tillämpad etik, 1402-4152 ; 9. Linköping: Centrum för tillämpad etik, Linköpings universitet. Libris 9822885. ISBN 91-85297-16-X 
  • Rabenius, Olof (1944). Hans Larsson: en svensk diktarfilosof. Stockholm: Fritze. Libris 53782 
  • Wägner, Elin (1944). Hans Larsson: tal vid inträdet i Svenska akademien den 20 december 1944. Stockholm: Bonnier. Libris 1456613 


Företrädare:
Aron Alexanderson
Inspektor för Malmö nation
1906-1913
Efterträdare:
Axel Herrlin