Harald Hjalmarson
| Harald Hjalmarson | |
 | |
| Information | |
|---|---|
| Född | 14 juli 1868 Stockholm, Sverige |
| Död | 16 december 1919 (51 år) Uppsala, Sverige |
| I tjänst för | Sverige, Persien och Finland |
| Försvarsgren | Svenska armén (1889–1911, 1916–18, 1919 Persiska gendarmeriet (1911–15) Finska armén (1918) |
| Tjänstetid | 1889–1919 |
| Grad | Överstelöjtnant (Sverige) Generalmajor (Finland) General (Persien) |
| Befäl | Chef Persiska gendarmeriet (1911–15) Chef Svenska brigaden (1918) |
| Slag/krig | Finska inbördeskriget |
| Relationer | Gift med Blenda Lindberg Far till Jarl Hjalmarson |
Harald Ossian Hjalmarson, född 14 juli 1868 i Stockholm, död 16 december 1919 i Uppsala (självmord), var en svensk militär som tjänstgjorde i den svenska armén, persiska gendarmeriet och den finska armén.
Biografi[redigera | redigera wikitext]
Hjalmarson var son till kapten Hjalmar Andersson och Hildegard Richnau.[1] Vidare var han sonson till teaterdirektören Oscar Andersson[2] och sonsons son till spelhusvärden Anders Ahrengren. Han tog officersexamen 1889 och blev samma år underlöjtnant vid Norra skånska infanteriregementet (I 24) 1889.[3] Han gick i kadettskola 1892–1894. Från 1911 var han överste och chef för det persiska gendarmeriet.[1] Dessa styrkor bestod av sex regementen, två som var förlagda nära Teheran och fyra som bevakade karavanvägarna. Styrkorna leddes av 36 svenska officerare och bestod av sammanlagt 8 900 man. År 1913 befordrades han till general.
Under sin frånvaro hade Hjalmarson i Sverige befordrats till major 1913, överstelöjtnant 1916 vid Värmlands regemente (I 22) och vid Upplands regemente (I 8) 1917, samt erhöll avsked 1918.[3] År 1918 blev Hjalmarson chef för den svenska brigaden vid inbördeskriget i Finland. I sina memoarer delger han inställningen till krigsdeltagandet:
| ” | Det är i ljuset av denna förgätenhet av vårt ädlaste pliktbud och mot bakgrunden av hjärtats bjudande imperativ för ett folk, som ej glömt sin forntid, som man har att se enskilda svenskars frivilliga deltagande i Finlands frihetsstrid. Det var ett uttryck av brinnande harm mot det officiella Sveriges likgiltighet, och än mera mot de mäktiga händer, som lade hinder i vägen för dem, vilka verkligen ville hjälpa i en kamp, som borde hava varit allas, men blev blott ett fåtals. | „ |
| – [4] | ||
Efter striderna i Tammerfors avrättade han egenhändigt fyra krigsfångar som kapitulerat.[5]
År 1919 återinträdde han i svensk tjänst som överstelöjtnant vid Norrbottens regemente (I 19) och transporterades samma år till Vaxholms grenadjärregemente (I 26).[3]
Privatliv[redigera | redigera wikitext]
Hjalmarson gifte sig den 21 december 1897 i Helsingborg med Blenda Sofia Lindberg, född 20 september 1872 i Malmö S:t Petri församling, död 29 maj 1955 i Fleninge, dotter till handlaren Karl Johan Lindberg och Emma Mertelmeije.[6] Hjalmarson begick självmord (sköt sig) 1919, möjligen med samma pistol med vilken han avrättat fångar i finska inbördeskriget.[5] Han var far till Jarl Hjalmarson.
Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]
Riddare av första klassen av Svärdsorden, 1910.[7]
Riddare av Nordstjärneorden, 1914.[8]
Andra klassen av Persiska Lejon- och solorden, tidigast 1910 och senast 1915.[9][10]
Tredje klassen av Kinesiska Gyllene skördens orden, tidigast 1915 och senast 1918.[10][11]
Riddare av Franska Hederslegionen, 1908.[12][13]- Persisk Officier de l'Instruction Publique, tidigast 1910 och senast 1915.[9][10]
_-_Sash.svg){kind=small}
Bibliografi[redigera | redigera wikitext]
- Hjalmarson, Harald (1919). Mina krigsminnen från Finland: ur en svensk-frivilligs dagboksanteckningar från fälttåget 1918 (1–2 uppl.). Stockholm: Åhlén & Åkerlund. Libris 1653416
Referenser[redigera | redigera wikitext]
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b] Vem var det?: biografier över bortgångna svenska män och kvinnor samt kronologisk förteckning över skilda ämbetens och tjänsters innehavare. Stockholm: Norstedt. 1944. sid. 89. Libris 8079633. https://runeberg.org/vemvardet/0089.html
- ^ Hjalmar Andersson, född 1843-02-22 - BiS, Befolkningen i Sverige 1820-1947
- ^ [a b c] Carlquist, Gunnar, red (1932). Svensk uppslagsbok. Bd 13. Malmö: Baltiska förl. sid. 63–64. Libris 1335380
- ^ Hjalmarson, Harald (1919). Mina krigsminnen från Finland: ur en svensk-frivilligs dagboksanteckningar från fälttåget 1918 (1–2 uppl.). Stockholm: Åhlén & Åkerlund. sid. 348. Libris 1653416
- ^ [a b] ”Ilta-Sanomat” (på fi-FI). 6 januari 2017. Arkiverad från originalet den 6 januari 2017. https://web.archive.org/web/20170106162924/http://www.iltasanomat.fi/suomi100/art-2000005034833.html. Läst 6 januari 2017.
- ^ Broomé, Bertil. ”Harald O Hjalmarson”. Svenskt biografiskt lexikon. Riksarkivet. http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13626. Läst 27 januari 2014.
- ^ Kungl. Svärdsorden. i Sveriges statskalender 1915
- ^ Kungl. Nordstjärneorden. i Sveriges statskalender 1915
- ^ [a b] Svensk rikskalender 1910. Stockholm: P. A. Norstedt & Söner. 1909. sid. 191
- ^ [a b c] Nr 18. Kungl. Västmanlands regemente. i Sveriges statskalender 1915
- ^ Sveriges statskalender för året 1918. Uppsala: Almqvist & Wiksell. 1918. sid. 239
- ^ N:r 24. Kungl. Norra Skånska infanteriregementet. i Svensk rikskalender 1908
- ^ N:r 24. Kungl. Norra Skånska infanteriregementet. i Svensk rikskalender 1909
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Harald Hjalmarson.- Harald Hjalmarson
- Uppsala universitetsbibliotek, 3 vol.
- Finländska generaler
- Svenska militärer under 1800-talet
- Svenska militärer under 1900-talet
- Överstelöjtnanter i svenska armén
- Svenskar i Iran
- Personer i finska inbördeskriget
- Personer som begått självmord
- Militärer från Stockholm
- Riddare av Svärdsorden
- Riddare av Nordstjärneorden
- Mottagare av Lejon- och solordens andra klass
- Mottagare av Gyllene skördens orden
- Riddare av Hederslegionen
- Persisk Officier de l'Instruction Publique
- Födda 1868
- Avlidna 1919
- Män