Harold Wilson
| Harold Wilson | |
 | |
| Tid i befattningen 4 mars 1974–5 april 1976 | |
| Monark | Elizabeth II |
|---|---|
| Företrädare | Edward Heath |
| Efterträdare | James Callaghan |
| Tid i befattningen 10 oktober 1964–19 juni 1970 | |
| Monark | Elizabeth II |
| Företrädare | Alec Douglas-Home |
| Efterträdare | Edward Heath |
| Född | James Harold Wilson 11 mars 1916 Huddersfield, West Yorkshire, England |
| Död | 24 maj 1995 (79 år) London, England |
| Gravplats | Cornwall[1] |
| Politiskt parti | Labour Party |
| Yrke | Akademiker |
| Maka | Mary Wilson |
James Harold Wilson, Baron Wilson of Rievaulx, född 11 mars 1916 i Huddersfield, West Yorkshire, död 24 maj 1995 i London, var en brittisk nationalekonom och politiker (Labour). Han var premiärminister 1964-1970 och 1974-1976.
Wilson vann fler val än någon annan brittisk premiärminister under 1900-talet – (1964, 1966, februari och oktober 1974) – om än oftast med liten eller ingen majoritet. Han anses också av många har varit en av de mer intellektuella politikerna under tidsperioden. Under hans första två regeringar fanns ministerposten teknikminister.
Biografi
Harold Wilson studerade ekonomi i Oxford och det var under studierna där som han blev intresserad av politik. Under andra världskriget arbetade han som statstjänsteman och blev 1945 invald i underhuset för valkretsen Ormskirk. Han blev direkt efter valet invald i kabinettet och var då rekordung minister. 1951 avgick han i protest mot att man införde avgifter inom det brittiska sjukvårdssystemet National Health Service. Wilson kom snabbt tillbaka som del i Labours skuggregering som tilltänkt finansminister. 1960 försökte Wilson att ta över som partiordförande men misslyckades. När partiledaren Hugh Gaitskell plötsligt avled 1963 valdes Wilson till efterträdare.
1964 vann Labour parlamentsvalen med fem mandatplatsers övervikt och Wilson blev premiärminister. 1966 kunde Labour vinna en klar seger med en majoritet på 99 platser. I utrikespolitiken skedde flera kriser i tidigare brittiska kolonier, framförallt Rhodesia och Sydafrika. Wilson motstod det amerikanska trycket att skicka trupper till Vietnam för att stödja USA.
Efterhand gick den brittiska ekonomin sämre och pundet devalverades, vilket Wilson tidigare motsatt sig. Missnöjet steg bland väljarna, men det blev ändå en överraskning när Labour förlorade valet 1970, då opinionsundersökningarna hade förutspått en knapp seger för partiet. Den 19 juni 1970 avgick Wilson och Edward Heath tog över som premiärminister. Wilson fortsatte dock som partiledare och kunde 1974 göra comeback som premiärminister. Han avgick överraskande 1976 efter att ha drabbats av ett förstadium till Alzheimers sjukdom, vilket manifesterade sig som minnesluckor och koncentrationssvårigheter.
Utrikesminister James Callaghan valdes som efterträdare och tog över premiärministerposten 5 april 1976. Wilson satt kvar i parlamentet fram till 1983. Wilson adlades efter sin avgång och bar därefter titeln Baron Wilson of Rievaulx. Han drog sig tillbaka från offentligheten under 1980-talet på grund av sjukdom.
| Företrädare: Hugh Gaitskell |
Partiledare för Labour 1963 - 1976 |
Efterträdare: James Callaghan |
Externa länkar
- Lord Wilson of Rievaulx – Daily Telegraph
- Roy Hattersley, The truth about Harold Wilson – after 30 years of scandalous rumours, Daily Mail, 24 June 2007
- Fotografier på Harold Wilsons grav på Scilly Isles
- Article on MSN Encarta (Archived 31 oktober 2009)
| ||||||||||
.svg)
|
- ^ hämtat från: engelskspråkiga Wikipedia.[källa från Wikidata]