Harry Nyquist

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Harry Nyquist, född 7 februari 1889, död 4 april 1976, var en svensk-amerikansk matematiker, och en viktig bidragare till informationsteorin, som fick IEEE Medal of Honor 1960.

Han föddes i Nilsby i Värmland och emigrerade till USA 1907 för att utbilda sig. 1912 började han på University of North Dakota och 1917 tog han sin doktorsexamen (Ph.D. in physics) vid Yale University. Han började på AT&T 1917 där han var delaktig i flera patent inom telekommunikationsområdet. 1934 arbetade han på Bell Telephone Laboratories där hans arbete rörde termiskt brus och stabiliteten på återkopplade förstärkare.

Hans tidiga arbeten med bandbredd och behovet av bandbredd för signalöverföring publicerades 1924. "Certain factors affecting telegraph speed" (Bell System Technical Journal, 3, 324-346, 1924). Detta lade en av grunderna till informationsteorin.

1927 slog Nyquist fast att en telegrafledning kan överföra pulser med en frekvens på som mest dubbla ledningens bandbredd. Nyquist publicerade detta i rapporten Certain topics in Telegraph Transmission Theory (1928). Samma teori gäller vid digital signalbehandling där en analog signal måste samplas vid dubbla frekvensen av den mest högfrekventa signalkomponenten för att kunna återskapas utan förvrängning, så kallad vikningsdistorsion. Detta samband är idag känt som Nyquist-Shannons samplingsteorem.

Arbete tillsammans med en annan svensk-amerikan på Bell Laboratories, Johan Erik Bertrand Johansson (i USA nämnd som John B. Johnson), ledde till att teorin bakom brus i ledningar kunde förklaras i detalj. Samarbetet ledde till att elektroniskt brus även kallas Johnson–Nyquist-brus.

Nyquist pensionerades från Bell Labs 1954 och dog i Harlingen i Texas.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]