Havssula

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Havssula
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Morus bassanus (taxobox).jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningSulfåglar
Suliformes
FamiljSulor
Sulidae
SläkteMorus
ArtHavssula
M. bassanus
Vetenskapligt namn
§ Morus bassanus
AuktorLinné, 1758
Utbredning
Basstölpel (Sula bassana) world.png
Gröna prickar - häckningskolonier
Ljusblått - vinterutbredning
Synonymer
  • Sula bassana
Hitta fler artiklar om fåglar med

Havssula (Morus bassanus) är en stor havsfågel som tillhör familjen sulor (Sulidae). Den är en utpräglad havsfågel som främst besöker land för att häcka. Havssulan är en flyttfågel som häckar i stora kolonier, ofta med 1000-tals par, på båda sidor av Nordatlanten och utanför häckningstid lever den pelagiskt, främst längre söderut i Atlanten.

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Traditionellt har familjen sulor placerats i ordningen pelikanfåglar men molekulära och morfologiska studier har visat att denna ordning är parafyletisk.[2] Förslagsvis har därför sulorna flyttats till den nya ordningen Suliformes tillsammans med fregattfåglar, skarvar och ormhalsfåglar.[3]

Det finns tio arter av sula. Vissa auktoriteter för alla dessa till släktet Sula, men vanligare är att familjen delas upp i tre släkten, varav havssula, tillsammans med sina två närmsta släktingar, kapsula och australisk sula, placeras i släktet Morus.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Havssulor är stora fåglar med spetsiga långa vingar som ser ut att sitta på mitten av kroppen när de glider över havet på stela vingar. De mäter mellan 87–100 centimeter och har ett vingspann på 165–180 centimeter. Havssulor får sin adulta fjäderdräkt efter fem år. Fjäderdräkten hos adulta fåglar är vit med svarta handpennor. Näbben som är lång och vass är ljust blåaktig med mörka längsgående streck. Ögat är ljusblått och omgivet av bar, svart hud. Under häckningen är huvud och nacke gulfärgade. Juvenila fåglar är mörkt gråbrunspräckliga. Under deras fyra första levnadsår får de sedan gradvis mer vitt och mindre mörka partier i fjäderdräkten tills de fått sin adulta fjäderdräkt.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Havssulans häckar på båda sidor om Nordatlanten. Normalt häckar den i stora kolonier på klippor med utsikt över havet eller på små klippiga öar. Den största kolonin havssulor, med över 60 000 fåglar, finns på Île Bonaventure i Québec, men 68% av världspopulationen häckar runt Storbritanniens kuster. I Skandinavien häckar den endast i Norge, men den observeras i Sverige, särskilt vid hårda vindar, vid västkusten, men ibland också i Östersjön och inne i landet. Havssulan är en flyttfågel och de flesta övervintrar till havs längre söderut i Atlanten.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Häckande havssula på Helgoland i Nordsjön.

Havssulan födosöker genom att störtdyka ner i havet i hög fart efter att ha lokaliserat bytet med synen. De äter mestadels småfisk som samlas i stim nära ytan, särskilt sill, makrill, skarpsill och tobis. Trots att havssulan är en stark och skicklig flygare är den synnerligen klumpig när den lyfter och landar.

Havssulepar kan förbli tillsammans under flera säsonger. De utför komplicerade hälsningsritualer vid boet genom att sträcka näbbarna och halsarna mot skyn och mjukt knacka näbbarna mot varandra.

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Bestånden av havssulor är numera stabila, men antalet minskade tidigare kraftigt på grund av att habitatförstörelse, äggplockning och jakt. Internationella naturvårdsunionen (IUCN) bedömer att arten inte är globalt hotad, utan kategoriserar den som livskraftig (LC).[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Northern Gannet, 17 september 2005.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] BirdLife International 2012 Morus bassanus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ Mayr, Gerald (2003): The phylogenetic affinities of the Shoebill (Balaeniceps rex). Journal für Ornithologie 144(2): 157–175. HTML sammanfattning
  3. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, & C. L. Wood (2010) The Clements checklist of birds of the world, Version 6.5 (xls) Arkiverad 12 januari 2011 hämtat från the Wayback Machine., <www.birds.cornell.edu/clementschecklist>, läst 2011-01-15

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. sid. 32-33. ISBN 91-1-913142-9 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]