Hebreiska

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Hebreiska
עברית‎, Ivrit
Talas iIsrael Israel
RegionMellanöstern
Antal talare9 miljoner talare av nyhebreiska, av vilka 5 miljoner är modersmålstalare i Israel (2016)[1]
SpråkfamiljAfroasiatiska
Officiell status
Officiellt språk iIsrael Israel
SpråkmyndighetAkademin för det hebreiska språket (האקדמיה ללשון העברית) HaAkademya laLashon ha'Ivrit
Språkkoder
ISO 639-1he
ISO 639-2heb
ISO 639-3Omväxlande:
heb – Nyhebreiska
hbo – Bibelhebreiska
smp – Samaritiska
obm – Moabitiska (†)
xdm – Edomitiska (†)
Hebreiska inskrifter på Stockholms synagoga, bild tagen 2006

Hebreiska, hebr. ‘Ivrit (עִבְרִית), är ett semitiskt språk som talas av cirka 9 miljoner människor, främst i Israel där hebreiska är ett officiellt språk. De som talar hebreiska kallas ofta hebréer, ett ord som enligt den arameiska traditionen kommer av deras ord abar eller habar, och betyder 'de som gått över', och ska enligt samma tradition anspela på att patriarken Abraham gick över floden Eufrat och begav sig med sin stam till det som idag kallas Israel de som bodde på andra sidan floden kallades följaktligen "de folk som gick över floden".[2]

Från början använde hebreiskan det fenicisk-kanaaneiska alfabetet som omfattade 22 bokstäver med endast konsonanter. I och med Jerusalems fall 587 f.v.t. och de efterföljande deportationerna bytte man alfabet från det fenicisk-kanaaneiska till det arameiska, även det med 22 konsonanter. Av de bevarade antika skrifterna så är Nash-papyrusen och Dödahavsrullarna några av de viktigaste.

Mishnahebreiskan var ett vardagligt talat språk som användes för att skriva ner den judiska muntliga traditionen i Mishnan. Mishnahebreiskan ersattes gradvis med arameiskan och upphörde som talspråk någon gång på 300- eller 400-talet e.v.t. Mishnahebreiska och den tidigare bibelhebreiskan kvarstod dock som liturgiska språk för judendomen. Då hebreiska enbart hade blivit ett skriftspråk uppstod problem med att identifiera ordens korrekta uttal och därför börjades hjälpbokstäver tillfogas för att antyda vilka vokaler som skulle användas och under 500-talet började man markera vokalerna med punkter i texten.

Den moderna hebreiskan, som utvecklades under det sena 1800-talet, bygger på bibelhebreiskans morfem som de som användes i Gamla Testamentet (alltså bibelhebreiskan) medan syntaxen och grammatiken huvudsakligen är tagen från mishnahebreiskan, dock har även medeltida och moderna hebreisk litteratur använts. Flera moderniteter har även tillförts såsom hjälpverb samt ett utökat ordförråd. Hebreiskan blev ett talspråk igen cirka 1890 i Palestina, med den ökade invandringen av judar till landet. Återupplivandet av hebreiskan som talspråk initierades av Eliezer Ben-Yehuda, (18521922), tidigare en revolutionär i Tsar-Ryssland, som hade anslutit sig till den judiska nationella rörelsen, och som flyttade till det Osmanska riket år 1881. Eliezer Ben-Yehuda organiserade en systematisk bearbetning av det hebreiska språket och moderniserade det till den grad att det återigen var möjligt att använda det som ett talspråk.

Efter första världskriget erkände den brittiska regeringen i Palestina, som nu blivit ett brittiskt protektorat, hebreiskan som ett av de tre officiella språken i landet (engelska, arabiska och hebreiska) och redan på 1920-talet var det dagliga språket för en stor andel i det judiska (som kallade sig själv "hebreiska") samfundet. År 1948, när staten Israel proklamerades av de judiska ledarna, fanns hundratusentals hebreisktalande i landet. Hebreiska blev då omedelbart landets huvudspråk, fast arabiskan också är ett officiellt språk.

Modern hebreiska klassificeras som ett afroasiatiskt språk av den semitiska språkgruppen av en majoritet av lingvister. Medan språket har påverkats av icke-semitiska språk så har det behållit sin semitiska karaktär i sin morfologi och i stora delar av sin syntax. Det finns en del forskare som hävdar att den moderna hebreiskan är ett konstruerat språk, ett så kallat esperantospråk, men de flesta lingvister är dock av uppfattningen att språket är så oregelbundet (med avseende på syntax, morfologi och fonologi) att det inte kan anses vara konstruerat.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Som språk tillhör hebreiska den kanaanitiska språkgruppen. Hebreiska (Israel) och moabitiska (Jordanien) kan kallas sydliga kanaanitiska dialekter, medan feniciska (Libanon) kan kallas en nordlig kanaanitisk dialekt. Kanaanitiska är nära besläktat med arameiska och i mindre grad arabiska. Medan andra kanaanitiska språk har utrotats, har hebreiska överlevt. Hebreiska hade sin blomstringstid som talspråk i Israel från 900-talet e.v.t. till tiden för den bysantinska perioden på 200 eller 300-talet e.v.t. Sedan fortsatte hebreiska att vara ett skriftspråk till modern tid, då språket återupplivades som talspråk på 1800-talet.[3]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Hebrew | About World Languages” (på en-US). aboutworldlanguages.com. http://aboutworldlanguages.com/hebrew. Läst 26 juli 2017. 
  2. ^ Professor George M Lamsa, "Arameiska Peshittabibelns språk är Jesu eget språk", s. 11, Från Jesu eget språk, (Vällingby 1975)
  3. ^ Languages of the World (Hebrew) Arkiverad 17 januari 2009 hämtat från the Wayback Machine.

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Ringgren, Helmer (1969). Hebreisk nybörjarbok. Lund: Liberläromedel. Libris 512179 
  • Wikander, Ola (2006). I döda språks sällskap : en bok om väldigt gamla språk. Stockholm: Wahlström & Widstrand. sid. 77-99. Libris 10025043. ISBN 91-46-21333-3 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Wikipedia
Wikipedia har en upplaga på Hebreiska.