Henrik VI (pjäs)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Henrik VI del 1 ur "First Folio"

Henrik VI (engelsk titel Henry VI) är tre krönikespel (del 1, 2 och 3) författade av den engelske dramatikern William Shakespeare. Verket är en trilogi som kanske inte författats i en kronologisk ordning. Dramats tre skilda delar kan ha författats 1591.

Handling[redigera | redigera wikitext]

Dramat utspelar sig under den engelske kungen Henrik VI:s levnad.

Del 1[redigera | redigera wikitext]

En stor del av handlingen i första delen går in på på striderna mellan England och Frankrike samt upptakten till rosornas krig.

Pjäsen börjar med begravningen av Henrik V. Dauphin Charles leder rebeller i Frankrike som intagit flera viktiga städer och har tagit den engelska kommendanten lord Talbot tillfånga. Hertigen av Bedford gör sig beredd att resa till Frankrike och leda de engelska trupperna. Hertigen av Gloucester tar som ställföreträdare hand om styret av England. Hertigen av Exeter tar hand om fostran av den unge tronföljaren Henrik. Bedford och Gloucester är bröder till den avlidne kungen och Exeter hans farbror.

Jeanne d'Arc får befälet över de franska trupperna. Bedford får Talbot fri. Engelsmännen erövrar Orléans. I England utbryter ett gräl mellan greven av Somerset och Rikard Plantagenet. Rådsherrarna genomför en omröstning om vem de håller på. Vid röstningen används vita och röda rosor som valsedlar. Rikard uppsöker sin Edmund Mortimer som är fängslad i Towern. Mortimer berättar om konflikten mellan ätterna Lancaster (kungens ätt) och York (Mortimers och Rikards ätt) och menar att han själv ock Rikard är de rätta arvtagarna till tronen. Rikard utnämns till hertig av York av den nykrönte Henrik VI och ansluter sig till trupperna i Frankrike tillsammans med Gloucester, Exeter och Somerset.

Engelsmännen erövrar Rouen. Bedford dör och Talbot tar över befälet över de engelska trupperna. Jeanne d'Arc övertygar hertigen av Burgund att byta sida från engelsmännen till fransmännen. För att bilägga konflikten mellan York och Somerset gör kung Henrik York till befälhavare över infanteriet och Somerset till befälhavare över kavalleriet. Talbots trupper blir omringade utanför Bordeaux. När han ber om förstärkningar kan York och Somerset inte komma överens. De engelska trupperna förlorar striden och Talbot dör.

Jeanne d'Arc infångas av York och bränns på bål som häxa. Henrik lägger fram ett fredsavtal som fransmännen går med på och dauphin Charles blir fransk vicekung. Hertigen av Suffolk har tillfångatagit den franska prinsessan Margaret som han lyckas gifta bort med Henrik, i hopp om eget inflytande.

Del 2[redigera | redigera wikitext]

Pjäsen inleds med bröllopet mellan Margaret och Henrik. Det råder rivalitet mellan Suffolk som är Margarets beskyddare och lordprotektorn Gloucester. Gloucesters hustru Eleanor sysslar med svartkonst. Hon förvisas från hovet och fängslas. Suffolk konspirerar tillsammans med kardinal Beaufort och Somerset och anklagar Gloucester för förräderi och får honom fängslad. Suffolk skickar två mördare att döda Gloucester. York avser att göra anspråk på tronen och får stöd av hertigarna av Salisbury och Warwick.

Suffolk blir bannlyst för sin inblandning i mordet på Gloucester och i landsflykt dödad av pirater. Hans huvud sänds till hovet till Margarets förskräckelse. York sänds att slå ner ett uppror på Irland. Innan han ger sig av lejer han officeren Jack Cade att iscensätta en revolt för att utröna vilket stöd York kan räkna med ifall han skulle göra anspråk på tronen. Till en början lyckas revolten och Cade gör sig till borgmästare i London. Men lord Clifford lyckas vända opinionen mot Cade som blir dödad när han försöker stjäla mat.

York återvänder och deklarerar att han ämnar skydda kungen mot Somersets dubbelspel. York säger att han skall avväpna sina styrkor ifall Somerset arresteras och anklagas för förräderi. Hertigen av Buckingham försäkrar att Somerset redan är fängslad i Towern, men Somerset uppträder tillsammans med drottning Margaret. York proklamerar sitt anspråk på tronen och får stöd av sina söner Edward (den blivande kung Edward IV) och Rikard (den blivande kung Rikard III). Adelsmännen splittras mellan de som stöder ätten York och de som stöder kung Henrik och ätten Lancaster. I slaget vid St Albans dödas Somerset av Rikard och lord Clifford av York. Margaret övertygar den förvirrade Henrik att fly fältet. Unge Clifford svär att hämnas sin fars död. Pjäsen slutar med att York, Edward, Rikard, Salisbury och Warwick förföljer Henrik, Margaret och Clifford.

Del 3[redigera | redigera wikitext]

I Westminster Palace sätter sig York på tronen. York och Henrik kommer till en uppgörelse som innebär att Henrik ska få behålla tronen till sin död men att den sedan skall gå över till ätten York. Drottning Margaret kan inte acceptera att hennes och Henriks son prins Edward inte skall få bli kung. Margaret överger Henrik och förklarar tillsammans med Clifford krig mot ätten York.

Margaret överfaller Yorks fäste Wakefield och går segrande ur striden. Under striden mördar Clifford Yorks tredje son. Margaret och Clifford tillfångatar York, ger honom en näsduk med sonens blod på och en krona av papper innan de sticker ner honom. Under tiden har Warwicks trupper besegrats under det andra slaget vid St Albans och Henrik har återvänt till London och under påtryckningar från Margaret sagt upp avtalet med York. Edward och Rikard får stöd av sin fjärde bror, George Plantagenet.

York-lägret segrar i slaget vid Towton där Clifford stupar. Edward utropas till kung och Rikard till hertig av Gloucester. Rikard vänder sig till publiken, missnöjd med sin lott och avslöjar sin avsikt att döda Edward.

Warwick beger sig till Frankrikes kung Louis med förhoppningen att kunna arrangera ett äktenskap mellan Edward och Louis syster. Väl där finner Warwick att drottning Margaret, prins Edward och hertigen av Oxford redan är där för att söka stöd. Warwick lyckas förhindra en överenskommelse mellan Louis och Margaret. Louis ger istället sitt stöd till äktenskapet mellan Edward och sin syster. Under tiden har änkan lady Elizabeth Grey sökt upp kung Edward för att få tillbaka makens landområden. Edward blir kär i henne och gifter sig trots att hans bröder är emot det. Besviken över att hans ansträngningar kring Edwards giftermål med den franska prinsessan, byter Warwick sida och går över till Lancaster-lägret. Han lovar prins Edward sin dotters hand. Warwick invaderar England med franska trupper och tillfångatar kung Edward. Henrik återinsätts på tronen och gör Warwick tillsammans med George Plantagenet till lordprotektor.

Edward fritas av Rikard tillsammans med lord Hastings och sir Stanley. Vid slaget vid Barnet överger George Plantagenet Warwick och återförenar sig med York-lägret. York-sidan vinner slaget och Warwick dödas. Oxford blir nu befälhavare över Plantagenet-sidans styrkor som också får förstärkning från Frankrike. Kung Henrik får besök av en far som dödat sin son och en son som dödat sin far, symboliserande inbördeskrigets fasor. Henrik tillfångatas och sätts i Towern. Under slaget vid Tewkesbury tillfångatas Margaret, prins Edward, Somerset och Oxford. Somerset döms till döden och Oxford till livstids fängelse, drottningen förvisas och prins Edward sticks ner av de tre bröderna Edward, Rikard och George. Rikard mördar kung Henrik. Döende förutspår Henrik Rikards brottsliga bana. Kung Edward utlyser festiviteter för att fira att inbördeskriget är över.

Uppsättningar[redigera | redigera wikitext]

Med undantag av en enstaka föreställning 1738 har del 1 aldrig spelats för sig själv, till skillnad från de båda andra delarna som spelats separata vid flera tillfällen.

1857 spelades de åtta sammanhängande krönikspelen (Rikard II, Henrik IV del 1 & 2, Henrik V, Henrik VI del 1-3 och Rikard III) under tio kvällar på Deutsches Nationaltheater i Weimar där Henrik VI regisserades av Franz von Dingelstedt. 1873 spelades Henrik VI på Burgtheater i Wien. På Bayerische Staatsoper i München spelades pjäsen både 1889 (regi Jocza Savits) och 1906.

1864 spelades del 2 på Surrey Theatre i London i regi av James Anderson. 1906 regisserades Henrik VI av F.R. Benson på Shakespeare Memorial Theatre i Stratford-upon-Avon när alla de åtta krönikespelen gavs under åtta kvällar.

Douglas Seale regisserade del 2 1951. 1966 regisserade Jean-Louis Barrault hela Henrik VI på Théâtre de l'Odéon i Paris. 1977 regisserade Terry Hands hela trilogin med Royal Shakespeare Company]] (RSC) i Stratford-upon-Avon med Helen Mirren som drottning Margaret. RSC gav del 3 1994 i regi av Katie Mitchell på The Other Place i Stratford under titeln The Battle for the Throne. 1998 satte Patrice Chéreau upp Henrik VI tillsammans med Rikard III på La Manufacture des Œillets i Ivry-sur-Seine i Île-de-France.

Första gången RSC spelade de åtta krönikespelen i en följd var år 2000 på Swan Theatre i Stratford under titeln This England: The Histories. Henrik VI regisserades av Michael Boyd. 2007 gjorde han om detta när RSC gav de åtta pjäserna tillsammans på nytt under titeln The Glorious Moment.

2012 spelades trilogin på Globe Theatre i London som en del av Globe to Globe Festival då Shakespeares alla pjäser spelades av teatrar från hela världen. Del 1 framfördes av Narodno Pozorište u Beogradu (den serbiska nationalteatern från Belgrad).

Uppsättningar i Sverige sedan år 1900[redigera | redigera wikitext]

Filmatiseringar (urval)[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Henry VI, Part 1, 9 juli 2015.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Henry VI, Part 2, 9 juli 2015.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Henry VI, Part 3, 9 juli 2015.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från franskspråkiga Wikipedia, Henry VI (Shakespeare), 9 juli 2015.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]