Henrique Capriles Radonski

Henrique Capriles Radonski
Henrique Capriles Radonski, 2022.
Född	Henrique Capriles Radonski 11 juli 1972 (54 år) Caracas
Medborgare i	Venezuela
Utbildad vid	Universidad Católica Andrés Bello Columbia University Venezuelas Centraluniversitet
Sysselsättning	Politiker, advokat
Befattning
Ledamot av Venezuelas depurtiekammare (1999) Venezuelas nationalkongress (1999) Barutas borgmästare (2000–2008) Governor of Miranda (2013–2017)
Politiskt parti
COPEI (–2000) Primero Justicia (2000–)
Partner	Valeria Valle (2019–)
Barn	3
Namnteckning
Webbplats	henriquecapriles.com/
Redigera Wikidata

Henrique Capriles Radonski, född 11 juli 1972 i Caracas, är en venezuelansk advokat och politiker. Han var oppositionens kandidat i det venezuelanska presidentvalet 2012 och 2013.

Biografi

Privatliv

Capriles härstammar på moderns sida från judiska Förintelseöverlevare som lämnade Polen för Venezuela och där byggde upp en betydande biografverksamhet. Faderns familj hade sina rötter i Nederländerna och hade via Curaçao slagit sig ned i Venezuela, där fadern gjorde karriär som företagare. Även om Capriles har judisk bakgrund växte han, liksom sin far, upp inom den romersk-katolska traditionen.

Han studerade vid Universidad Católica Andrés Bello och Universidad Central de Venezuela. Hans utbildning omfattade även vistelser i Europa och USA.

Karriär

Efter avslutade studier inledde han sin karriär som jurist. Första arbetet var vid Venezuelas skattemyndighet och därefter följde arbete vid två välkända privata advokatbyråer.

Capriles Radonski började engagerade sig i politik när han var i början av 20-årsåldern. Han blev medlem i det socialkristna partiet COPEI och valdes 1998 in i underhuset i Venezuelas parlament. I och med detta blev han, vid 26 års ålder, underhusets yngsta ledamot någonsin. Han avancerade senare till talman för underhuset, men en konstitutionell reform avskaffade underhuset och gjorde parlamentet enkammarbaserat.

Capriles Radonski var 2000 med och grundade det center-högerorienterade partiet Primero Justicia (Först rättvisa) och valdes till borgmästare i kommunen Baruta. Han omvaldes 2004. I guvernörsvalet 2008 väckte han stor uppmärksamhet när han besegrade Diosdado Cabello, en nära bundsförvant till Chávez och dåvarande innehavare av posten, och därigenom tog över som guvernör i Miranda, landets näst mest befolkade delstat. Utnämningen innebar ett tydligt genombrott på nationell nivå och gjorde honom betydligt mer framträdande i den offentliga debatten.

Av anhängare till Chávez ideologi målades han ofta upp som en företrädare för den traditionella ekonomiska eliten. Själv placerade han sig politiskt i mitten eller något till vänster och beskrev sitt engagemang som humanistiskt. Han hänvisade återkommande till Brasiliens tidigare president Luiz Inácio Lula da Silva som inspirationskälla och framhöll att ett fungerande samhälle enligt honom krävde både ett livskraftigt näringsliv och omfattande sociala reformer.

När de tidigare splittrade oppositionspartierna enades om en gemensam kandidat inför presidentvalet 2012 vann Capriles med klar marginal det historiska primärvalet som utsåg koalitionen Mesa de la Unidad Democrática (MUD) kandidat. En avgörande fråga i valet var Chávez hälsotillstånd, eftersom hans långvariga kamp mot cancer hade tvingat honom att lämna Venezuela flera gånger för behandling. Trots detta behöll Chávez stor popularitet bland landets fattiga, även om kritiker hävdade att hans politik skadade Venezuelas oljeberoende ekonomi.

Capriles förde en energisk och omfattande valkampanj, men Chávez, som kontrollerade medierna i hög grad, segrade slutligen med 55 procent av rösterna mot Capriles 44 procent. Vid delstatsvalen i december tog chavisterna 20 av 23 guvernörsposter, men Capriles lyckades omväljas i Miranda genom att besegra den tidigare vicepresidenten Elías Jaua.

Efter att Chávez avled i mars 2013 utlystes ett extra val, där Capriles Radonski återigen var den samlade oppositionens presidentkandidat. Officiellt förlorade Capriles Radonski valet, men med mycket liten marginal, varför han begärde omräkning av rösterna. Han uppgav att orsaken var omfattande oegentligheter i röstningen. När denna rättsliga prövning inte ledde till något resultat återvände Capriles till sin maktbas som guvernör i Miranda, men han fortsatte att spela en central roll i den nationella politiken som oppositionens ledare och främsta förespråkare för att avsätta Maduro.

Efter oppositionens seger i nationalförsamlingen i december 2015, då de tog kontrollen från Maduros Venezuelas förenade socialistiska parti (PSUV), arbetade Capriles Radonski för lagstiftning som syftade till att frigöra politiska fångar. Han stödde även ett förslag om att förkorta presidentens mandatperiod från sex till fyra år. Högsta domstolen konstaterade att ändringen var konstitutionell, men att den inte kunde tillämpas retroaktivt på Maduros pågående mandatperiod. Därefter fokuserade Capriles på att initiera en folkomröstning om att återkalla Maduro.

I maj 2016 deltog han i gatuprotester, där han pepparsprayades av polis, efter att valmyndigheten fördröjt granskningen och godkännandet av en namninsamling med cirka 1,8 miljoner underskrifter, som var nödvändig för att gå vidare mot en återkallelseomröstning. Capriles Radonski kritiserade starkt det undantagstillstånd som Maduro utlyste den 14 maj med hänvisning till nationell säkerhet. Enligt presidenten hotades landet av högerkrafter och utländska aktörer som försökte destabilisera Venezuela. Undantagstillståndet, som nationalförsamlingen förkastade, gav polis och militär utökade befogenheter och gjorde det lättare för presidenten att kringgå parlamentet. Capriles anklagade Maduro för att placera sig över konstitutionen och uppmanade militären att ta ställning: ”Sanningens stund närmar sig – att avgöra om ni står på konstitutionens sida eller på Maduros.”

I oktober 2016 inleddes förhandlingar mellan den Capriles-ledda oppositionen och Maduros regering, på initiativ av påve Franciskus, vilket antydde en möjlig försoning. Samtalen bröt dock samman i december. I slutet av mars 2017 upplöste Högsta domstolen i praktiken nationalförsamlingen och tog över dess befogenheter, med motiveringen att församlingen trotsat domstolens beslut. Internationellt kritiserades detta kraftigt, vilket ledde till att Maduro pressade domstolen att delvis backa. I början av april förbjöd regeringen Capriles Radonski att inneha offentliga ämbeten i 15 år, med hänvisning till flera påstådda överträdelser, däribland brister i godkännande av kontrakt och budgetar som guvernör i Miranda. Capriles vägrade avgå, anklagade Maduro för att sträva efter diktatorisk makt och uppmanade sina anhängare att intensifiera protesterna. I juli 2017 bojkottade oppositionen valet till den nya ”konstituerande församlingen” som Maduro utlyst för att skriva en ny konstitution. Massiva och våldsamma protester bröt ut, men församlingen tillträdde och började fungera som ett alternativt parlament stödd av Maduro. Guvernörsval hölls i Venezuelas 23 delstater i oktober, nästan ett år efter det ursprungliga schemat. Capriles Radonski lämnade oppositionskoalitionen i protest när fyra oppositionella guvernörer svor trohet till den konstituerande församlingen. Trots oppositionens splittring fortsatte han vara en stark kritiker av Maduros alltmer auktoritära styre. Hans anseende påverkades dock negativt av anklagelser om att han mottagit mutor från det brasilianska byggbolaget Odebrecht, som varit centralt i Petrobras-skandalen.

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Henrique Capriles Radonski.
  Bilder & media