Herberts pungekorre

Från Wikipedia
Herberts pungekorre
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
InfraklassPungdjur
Marsupialia
OrdningFåframtandade pungdjur
Diprotodontia
ÖverfamiljPetauroidea
FamiljRingsvanspungråttor
Pseudocheiridae
SläktePseudochirulus
ArtHerberts pungekorre
P. herbertensis
Vetenskapligt namn
§ Pseudochirulus herbertensis
Auktor(Collett, 1884)
Utbredning
Utbredningsområde
Synonymer
Pseudocheirus herbertensis (Collett, 1884)[2][3][4]
Hitta fler artiklar om djur med

Herberts pungekorre (Pseudochirulus herbertensis[4]) är en pungdjursart som först beskrevs av Robert Collett 1884. Pseudochirulus herbertensis ingår i släktet Pseudochirulus och familjen ringsvanspungråttor.[5][6] IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig.[1] Inga underarter finns listade.[5]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Med en genomsnittlig vikt av 1092 g, en kroppslängd (huvud och bål) av 35,2 cm och en svanslängd av cirka 36 cm är hannar lite större än honor. Individer av honkön väger i genomsnitt 908 g, har en 35,2 cm lång kropp (huvud och bål) samt en cirka 34,4 cm lång svans. Artens öron är 2,0 till 2,7 cm långa. Ovansidan är täckt av nästan svart päls medan brösten, buken och de främre extremiteterna är vitaktiga. Svansen blir smalare fram till spetsen. Den bär i främre delen svarta hår och vid spetsen är 2,5 till 11 cm vit. Svansen kan användas som gripverktyg och därför är nästan hela undersidan naken. Huvudet kännetecknas av ljusrosa öron samt av tydlig rödaktiga ställen kring ögonen.[7]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Pungdjuret förekommer i sydöstra delen av Kap Yorkhalvön, Australien. Arten vistas där i regnskogar och andra fuktiga skogar.[1]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Denna pungekorre vistas i bergstrakter främst ovanför 350 meter över havet. Den är aktiv på natten och individerna lever ensam när honan inte är brunstig. Herberts pungekorre klättrar i träd men den undviker att hoppa. Arten sträcker sig istället fram för att nå en gren från ett annat träd. På dagen vilar den i trädens håligheter eller i ansamlingar av klätterväxter. Födan utgörs av blad som ibland kompletteras med frukter och blommor. När ungarna lämnar moderns pung (marsupium) håller de sig fast på moderns rygg. Efter två veckor lämnas ungarna i ett gömställe.[7]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] 2008 Pseudochirulus herbertensis Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2012.2 <www.iucnredlist.org>. Läst 24 oktober 2012.
  2. ^ Wilson, Don E., and DeeAnn M. Reeder, eds. (1992) , Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference, 2nd ed., 3rd printing
  3. ^ (1998) , website Pseudochirulus herbertensis, Mammal Species of the World
  4. ^ [a b] Wilson, Don E., and DeeAnn M. Reeder, eds. (2005) , Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference, 3rd ed., vols. 1 & 2
  5. ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (12 april 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. Arkiverad från originalet den 18 juni 2012. https://web.archive.org/web/20120618223324/http://www.catalogueoflife.org/services/res/2011AC_26July.zip. Läst 24 september 2012. 
  6. ^ ITIS: The Integrated Taxonomic Information System. Orrell T. (custodian), 2011-04-26
  7. ^ [a b] Kerle, Anne (2001). Pseudochirulus herbertensis. Possums: The Brushtails, Ringtails and Greater Glider. UNSW Press. sid. 69-70 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]