Himalayaparakit

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Himalayaparakit
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Psittacula himalayana, Corbett NP, India.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningPapegojfåglar
Psittaciformes
FamiljÖstpapegojor
Psittaculidae
SläktePsittacula
ArtHimalayaparakit
P. himalayana
Vetenskapligt namn
§ Psittacula himalayana
Auktor(Lesson, 1832)
Hitta fler artiklar om fåglar med

Himalayaparakit[2] (Psittacula himalayana) är en fågel i familjen östpapegojor inom ordningen papegojfåglar.[3]

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Himalayaparakiten är en 40 cm lång, slank och grön papegoja med mörkgrått huvud. På skuldrorna syns en liten röd fläck och den långa, spetsiga stjärten har gult längst ut. Den är svart på hakan och i ett halsband runt huvudet, i nacken blåaktig. Näbben är röd på övre näbbhalvan, gul på den undre. Könen liknar varandra, men honan saknar den röda skulderfläcken. Den östligare arten gråhuvad papegoja är mindre och har ljusare grått huvud.[4]

Hane himalayaparakit.

Läten[redigera | redigera wikitext]

Himalayaparakiten är en ljudlig art, som oftast låter höra ett högfrekvent, musikaliskt "tooi tooi", djupare än plommonhuvad papegoja (P. cyanocephala).[4]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Himalayaparakiten förekommer som namnet avslöjar i Himalaya, från Afghanistan till norra Indien, Nepal och västra Assam.[3] Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter. Tidigare erkända arten Psittacula intermedia har visat sig vara en hybrid mellan himalayaparakit och plommonhuvad parakit (P. cyanocephala).[5] Gråhuvad parakit (P. finschii) behandlades tidigare som en underart till himalayaparakit, men urskiljs numera som egen art.

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Himalayaparakiten häckar i subtropiska barr- och lövskogar, framför allt med inslag av himalayaceder, men även i jordbruksbygd på mellan 1250 och 2500 meters höjd. Den födosöker mestadels i träden och ses flyga akrobatiskt, vanligen i synkroniserade flockar. Födan består av frukter och frön från exempelvis kamferträd, kornell, olvon, Duranta och ekarten Quercus dilatata. Fågeln häckar mellan mars och juli i ett hål i ett träd, i Afghanistan vanligen i gamla bon av fjällig gröngöling. Vintertid söker den sig till lägre liggande områden.[1][4][6]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling och tros inte vara utsatt för något substantiellt hot.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen har inte uppskattats men den beskrivs som generellt vanlig.[7]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Birdlife International 2012 Psittacula himalayana Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-08-11
  4. ^ [a b c] Grewal, B.; Harvey, B.; Pfister, O. 2002. A photographic guide to the birds of India. Christopher Helm, London.
  5. ^ Rasmussen, P.C. & Collar, N.J. (1999) On the hybrid status of Rothschild’s Parakeet Psittacula intermedia (Aves, Psittacidae). Bull. Nat. Hist. Mus. London Zool. Ser. 65(1): 31–50.
  6. ^ Collar, N. & Boesman, P. (2019). Slaty-headed Parakeet (Psittacula himalayana). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/54567 8 januari 2019).
  7. ^ del Hoyo, J.; Elliott, A.; Sargatal, J. 1997. Handbook of the Birds of the World, Vol. 4: Sandgrouse to Cuckoos. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]