Hoffmanns äventyr

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För filmen, se Hoffmanns äventyr (film).
Bilder från urpremiären
Matilda Jungstedt som NicklausStockholmsoperan 1889.

Hoffmanns äventyr (franska: Les contes d'Hoffmann) är en fransk opera i tre akter med prolog och epilog med musik av Jacques Offenbach. Libretto av Jules Barbier och Michel Carré efter tre berättelser av den tyske författaren E.T.A. Hoffmann: Der Sandmann, Rath Krespel och Das verlorene Spiegelbild.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Offenbach är mest känd som operettkompositör och Hoffmanns äventyr blev hans enda opera. Hoffmanns äventyr är inspirerad av den romantiske tyske författaren och kompositören E.T.A. Hoffmanns liv. De båda librettisterna hade redan 1851 skrivit en text om honom. Offenbach läste den och kunde inte glömma den, trots att det gick över 20 år innan han gjorde något av den. Offenbach hade för vana att låta den slutliga utformningen av ett verk vänta tills efter premiären och de närmast följande föreställningarna. Från början skulle premiären ha ägt rum 1877 men måste uppskjutas flera gånger, bland annat därför att Théâtre Lyrique, som hade antagit operan, gjorde konkurs.

År 1879 höll Offenbach en privat konsert där han presenterade delar av operan för direktörerna för Opéra-Comique i Paris och Wiener Hofoper. Det blev Opéra-Comique som avgick med segern, där man i enlighet med opéra comique-genrens regler ville ha talad dialog. Offenbach började omarbeta verket men avled 5 oktober 1880 utan att ha fullbordat operan. Familjen Offenbach bad Ernest Guiraud, som också hade bearbetat Carmen, att fullborda partituret så att premiären äntligen kunde äga rum 10 februari 1881. Det skedde dock utan tredje akten (Giuliettaakten, den nuvarande fjärde akten), som operachefen tyckte var för tråkig, och den berömda "Barkarollen" förlades till Antoniaakten. Kort därpå sattes operan också upp i Wien, där den mottogs med jubel, men den andra föreställningen slutade i en av teaterhistoriens största katastrofer: Ringtheater, där operan uppfördes, började brinna och flera hundra personer omkom. Det var först Gustav Mahler som vågade sätta Hoffmanns äventyr på repertoaren igen. Han var för övrigt den förste som satte in tredje akten.

Den svenska premiären ägde rum på Nya Teatern i Stockholm den 18 december 1881 med operan i svensk översättning av Ernst Wallmark och med titeln Hoffmanns sagor. Den sattes upp på Stockholmsoperan den 17 maj 1889 och den iscensattes åter med premiär den 4 maj 1912 i en fullständig version, nyöversatt av Emil Grandinson, den 16 september 1932, den 25 september 1952 och den 25 februari 1960 i ännu en nyöversättning av Alf Henrikson.[1]

Verket sattes upp på Folkoperan med premiär den 26 oktober 1990.[2], på Göteborgsoperan med premiär den 6 september 1997[3] och åter på Folkoperan med premiär 4 mars 2015[4]

En filmatisering med samma titel i regi av Michael Powell och Emeric Pressburger hade premiär 1951.[5]

Nytt material[redigera | redigera wikitext]

Under 1900-talet har verket uppförts i många olika versioner, vanligen i en prolog och tre akter samt en epilog (där prologen motsvarat den nuvarande indelningens akt I medan epilogen motsvarar akt V). Man har ibland låtit Giulietta- och Antoniaakterna byta plats. Än idag dyker okänt material upp till operan. År 1993 hittades flera hundra sidor av originalmanuskriptet i ett slott i Bourgogne. Några år tidigare hade man funnit originallibrettot i nationalarkivet i Paris. Fyndet gav ny karaktär år finalen: Giulietta försvinner inte, så som operan tidigare spelades, med Pittichinacchio i en gondol och lämnar kvar den förtvivlade Hoffmann, utan Hoffmann dödar Pittichinacchio och inser av Giuliettas bestörtning att dvärgen varit hennes älskare. Den här utökade akten uruppfördes den 24 januari 1999 i Hamburg och åtföljdes av bittra tvister om rätten till offentliggörandet.[källa behövs]

Personer[redigera | redigera wikitext]

  • Hoffmann, diktare (Tenor)
  • La Muse/Musan och Nicklausse/Nicklaus, hans vän (Mezzosopran)
  • Lindorf, Coppelius, Dapertutto och doktor Mirakel (Basbaryton)
  • André, Cochenille, Pittichinaccio och Franz (Teno])
  • Olympia, en mekanisk docka (Sopran)
  • Giulietta, kurtisan (Sopran)
  • Antonia, en ung flicka (Sopran)
  • Stella, en sångerska (Sopran)

De fyra ovanstående rollerna görs oftast av samma sångerska

  • Nathanaël/Nathanel (Tenor)
  • Wolfram (Tenor)
  • Herman (Bas)
  • Spalanzani, fysiker (Tenor)
  • Peter Schlemil (Bas)
  • Crespel, Antonias far (Bas)
  • Antonias mors röst (Mezzosopran)
  • Mäster Luther, krogvärd (Bas)

Handling[redigera | redigera wikitext]

Operan utspelar sig i Tyskland och Venedig omkring år 1800. Hoffman berättar bokstavligen om sina bisarra äventyr. Han talar i prologen och epilogen och i de mellanliggande tre akterna åskådliggörs de äventyr han relaterar för studenterna i Luthers ölkällare i Nürnberg. Varje akt utgör ett fristående äventyr. Föreställningen varar omkring två timmar och 45 minuter.

Prolog

Prologen 1881

I Luthers vinstuga i Nürnberg inte långt från operan. Sångerskan Stella har återvänt till Berlin som stjärna och sjunger rollen som donna Anna i Mozarts Don Juan. Hoffmanns Musa fruktar att hennes skyddsling åter skall förälska sig i Stella och överge sitt kall. Hon ingår ett förbund med ölets och vinets andar och beblandar sig i studenten Nicklausses gestalt med ungdomarna. Hoffmann är djupt upprörd efter att ha sett Stella som donna Anna på scenen. Rådmannen Lindorf har slagit sig ned i Luthers vinstuga och i honom fruktar poeten en rival. Lindorf har snappat upp en biljett från Stella till Hoffmann, i vilken hon bifogar nyckeln till sin loge. Hon har tidigare avvisat hans närmanden. Lindorf köper biljetten för 40 daler. Han räknar med att Hoffmann efter vanligheten skall komma till vinstugan och dricka sig berusad med sina vänner och att Stella skall bli mer benägen att lyssna till Lindorf om hon ser Hoffmann i det tillståndet. Hoffmann underhåller sina studenter genom att sjunga den sorgliga visan om Kleinzach (Il était une fois à la cour d'Eisenach). Det blir en tvist mellan den självsäkre Lindorf och den osäkre Hoffmann, som dock biläggs när Hoffmann talar om för sina tre vänner att de älskar en själlös docka (Olympia), en hjärtlös men dödsmärkt sångerska (Antonia) och en skamlös kurtisan (Giulietta). Alltsammans syftar på en enda kvinna, på Stella. På operan börjar andra akten av Don Juan. Men Hoffmann börjar berätta om sina tre kärleksupplevelser för studenterna.

Akt I

Olympia-akten 1881.

Ett fysikrum. Fysikern Spalanzani har framställt en mekanisk docka vid namn Olympia. När man drar upp den kan den säga "ja" och "nej", dansa och sjunga en aria. Han har tänkt tjäna pengar genom att förevisa denna, eftersom han har lidit svåra förluster vid sin bankirs bankrutt. De verklighetstrogna ögonen har han fått från optikern Coppélius. När denne kräver 500 dukater i betalning betalar Spalanzani med en växel som saknar täckning. Hoffmann har på avstånd sett Olympia och förälskat sig i henne i tron att hon är Spalanzanis dotter. Hans vän Nicklausse varnar honom för Spalanzani men Hoffmann lyssnar inte. Coppélius säljer en lornjett till poeten, genom vilken poeten bara ser det han vill se, i det här fallet att dockan Olympia är älskvärd, levande och har känslor. Olympias debut inför de inbjudna gästerna blir till en stor framgång, i synnerhet den verkningsfulla föredragningen av en koloraturaria. som tyvärr är så lång att hon måste dras upp emellanåt (Les oiseaux dans la charmille). Hoffmann bekänner sin kärlek till Olympia och öppnar balen genom att dansa med henne. Men automaten går sönder. Olympia virvlar runt i rasande fart och kastar Hoffmann till marken. Lornjetten går sönder. Under tiden har Coppélius upptäckt att Spalanzani har bedragit honom, och hämnas genom att förstöra dockan. Alla börjar skratta och håna Hoffmann. Först nu öppnas Hoffmanns ögon.

Akt II

Émile-Alexandre Taskin som doktor Miracle och Adèle Isaac som Antonia vid premiären 1881.

Ett rum med en cembalo. Hoffmann har återfunnit Antonia, som är dotter till en berömd sångerska och violinisten Crespel. Hon var en gång förlovad med Hoffmann, men försvann plötsligt. Fadern fruktade att dottern, som led av samma lungsjukdom som modern, skulle dö när Hoffmann återuppväckte hennes längtan till sången. Antonia fogade sig i faderns vilja, utan att veta varför. Crespel håller sin dotter gömd av fruktan för två män: den unge Hoffmann och den onde doktor Miracle, som han menar tog livet av hans hustru. Innan han går ut ger han sin döve tjänare Franz order att inte släppa in någon medan han är borta, men Hoffmann lyckas ändå. Antonia sitter vid pianot. På väggen hänger en bild av hennes mor. Antonia nynnar och kan inte hålla sitt löfte till fadern. Hoffmann får av en slump veta orsaken till att Antonia måste avhålla sig från att sjunga och ber henne därför ge upp sina konstnärliga ambitioner och bli hans hustru. Trots faderns varningar sjunger hon en kärlekssång med Hoffmann men måste avbryta så hon inte orkar längre (C'est une chanson d'amour). Då Crespel kommer med doktorn gömmer Hoffmann sig. Miracle hävdar att han kan bemästra alla sjukdomar, men Crespel vill bara bli av med honom, vilket också lyckas. Men Miracle, vars läkekonst redan har lett till döden för Antonias mor, dyker upp igen bakom en stol när Antonia är lämnad ensam. Han intalar Antonia att hon inte får offra sin lysande begåvning för en borgerlig tillvaro som Hoffmans fru. Till slut manar han fram hennes mors stämma och bilden på väggen uppmanar dottern att sjunga. Antonia ger efter och Miracle ackompanjerar henne på violinen med ett demoniskt spel tills hon plötsligt faller livlös ned och dör. Bilden på väggen upplöses och Miracle försvinner. Crespel och Hoffmann störtar in. Crespel tror att Hoffmann är den skyldige och försöker döda honom, men Nicklausse sliter dolken från honom. Miracle kommer också, men bara för att konstatera att Antonia är död.

Akt III

Giulietta-akten 1881.

Kurtisanen Giuliettas palats i Venedig. I sin älskare Peter Schlemils frånvaro håller den venetianska kurtisanen Giulietta en fest dit hon också har inbjudit Hoffmann och Nicklausse (Belle nuit, o nuit d'amour). Denne fruktar att Hoffmann skall förälska sig i kurtisanen men under festen återvänder Schlemil oväntat. Giulietta står under den demoniske Dapertuttos inflytande. Denne har redan tvingat henne att stjäla Schlemils spegelbild och nu ber han Giulietta skaffa honom Hoffmanns spegelbild (Scintille, diamant). Hoffmann har spelat bort allt han äger och tar kyligt avsked av Giulietta, men hon vet hur hon skall egga honom så att han lovar henne sin spegelbild i utbyte mot hennes kärlek. Schlemil har dock fortfarande nyckeln till hennes gemak och det uppstår strid. Dappertutto står beredd och ger Hoffmann sin värja. Under duellen dödar Hoffmann Schlemil och tar nyckeln. Men han får aldrig någon användning för den. Hoffmann lovar Giulietta sin spegelbild. Hon uppmanar honom att fly, eftersom han är eftersökt för mordet på Schlemil. När Hoffmann inser att han har förlorat sin spegelbild, men utan att vinna Giuliettas kärlek, vill han döda henne men sticker istället ned den vanskapte Pittichinacchio, kurtisanens verklige älskare.

Epilog

Luthers vinstuga. Alla har uppmärksamt lyssnat till Hoffmanns berättelser. När Hoffmann har avslutat sina berättelser har även operaföreställningen nått sitt slut och utanför hörs hyllningsrop till Stella. Då säger Lindorf triumferande att Stella tillhör honom. Hoffmann tror detta och dränker förtvivlad sin sorg i punsch. Då Stella kommer för att söka efter Hoffmann, ligger han dödfull över ett bord. Besviken lämnar hon rummet tillsammans med Lindorf. Den enda som inte överger Hoffmann är hans musa.

Baletten Coppélia[redigera | redigera wikitext]

Historien i akt I om den mekaniska dockan använde Léo Delibes i sin balett Coppélia (1870).

Kända stycken[redigera | redigera wikitext]

  • Prolog. "Studenternas dryckesvisa" Till ljusan dag min bägare må fyllas; "Visan om Kleinzach" Det var en gång vid hovet i Eisenach.
  • Akt 1. "Olympias koloraturaria" Fåglar små i skogens salar.
Barkarollen
  • Akt 2. "Barcarollen" Stilla natt, o kärleksnatt du skänker oss din tjusning; "Backuskupletterna" En smekande kärlek är blott en dröm; "Spegelarian" Stråla klart med trolldomsglans du spegel som fångar mitt rov.
  • Akt 3. Tersetten "Chère enfant!" Cèst une chanson dàmour qui s'envole triste ou folle.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Hoffmans äventyr : Les contes d'Hoffmann : fantastisk opera i tre akter samt förspel och epilog. Operans textböcker, 0282-0420 ; 30. Stockholm: Operan. 1990. Libris 7756363. ISBN 91-86260-17-0 

Diskografi (urval)[redigera | redigera wikitext]

  • Les Contes d'Hoffmann. Sutherland, Domingo, Tourangeau, Bacquier. Radio Suisse Romande & Laussanne Pro Art Choir. Suisse Romande Orchestra. Bonynge, dirigent. Decca (ADD) 417 363-2. 2cd. Inspelad 1971. [6]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Kungliga teatern : repertoar 1773-1973 : opera, operett, sångspel, balett. Skrifter från Operan, 0282-6313 ; 1. Stockholm. 1974. Libris 106704 
  2. ^ Folkoperan
  3. ^ GöteborgsOperan
  4. ^ Folkoperan
  5. ^ ”The Tales of Hoffmann (1951)”. Svensk Filmdatabas. Svenska Filminstitutet. http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?itemid=40471&type=MOVIE. Läst 2 januari 2013. 
  6. ^ The Penguin guide to the 1000 finest classical recordings : the must have CDs and DVDs. London: Penguin Books. 2011. Libris 12532581. ISBN 978-0-241-95525-3 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Gademan, Göran (2015). Operahistoria. Möklinta: Gidlund. Libris 17853406. ISBN 9789178449293 
  • Musiklexikon : musik i ord och bild  : alfabetiskt uppställd med omkring tvåtusen illustrationer ([Ny, aktualiserad, utg.]). Göteborg: Kulturhistoriska förl. 1982. Libris 367546 
  • Nordström, Sixten (1995). Världens bästa operor : 29 operor som förtrollat världen : innehåll, historik, illustrationer från kända uppsättningar. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Sid. [173]-182. Libris 7282227. ISBN 91-46-16778-1 
  • Opera : kompositörer, verk, uttolkare / utgivare András Batta ; lektör Sigrid Neef ; [översättning från tyska: Kjell Waltman] ([Ny utg.]). Köln: Könemann. 2005. Libris 10110147. ISBN 3-8331-1884-9 
  • Ralf, Klas (1955). Operakvällar : Gröna volymen. Stockholm: Forum. Sid. 27-[34]. Libris 8222029 
  • Sandberg, Ingrid (1943). Våra populäraste operor och operetter. Bd 1. Uddevalla: Hermes, Björkman & Ericson. Sid. [193]-208. Libris 420180 
  • Sørensen, Inger; Jansson, Anders; Eklöf, Margareta (1993). Operalexikonet. Stockholm: Forum. Libris 7256161. ISBN 91-37-10380-6 
  • Wenzel Andreasen, Mogens (1990). Operans värld : ett lexikon över kompositörer, roller och innehåll i våra vanligaste operor. Stockholm: Rabén & Sjögren. Sid. 158-160. Libris 7236411. ISBN 91-29-59233-X 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Johansson, Stefan (2003). ”Offenbachs äventyr”. Operan. Spelåret ... / Kungl. teatern 2002/03:15,: sid. 12-23.  Libris 9704598
  • Carlweitz, Staffan (1990). ”Hoffmann i djupperspektiv: ett samtal med Lars-Åke Thessman”. På Operan (Stockholm : Kungl. teatern, 1978-1996) 1990/91:2,: sid. 3-4.  Libris 2219271
  • Rabe, Julius (1939). Radiotjänsts operabok : tolv operor beskrivna för radiolyssnarna. [1]. Stockholm: Radiotjänst. Sid. [184]-202. Libris 8224610