Hylozoism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Hylozoism är uppfattningen att all materia i den naturliga världen i någon mening är levande. Begreppet går tillbaka på försokratisk filosofi, och introducerades i engelskan av Ralph Cudworth 1678.

Hylozismen skiljer sig från panpsykismen genom att den inte nödvändigtvis hävdar att materia är medveten. "Liv" förstås istället i en mer begränsad mening. Uppfattningen företräddes under antiken av bland andra Thales, Anaximenes och Heraclitus, som alla menade att materien i vissa avseenden var levande.[1] Uppfattningen togs upp igen under renässansen, och spelar en viss roll hos exempelvis Spinoza.

I modern tid har teorin fått ett flertal företrädare, i begränsad form inom fackfilosofin och naturvetenskapen, men främst inom mystiska och nyreligiösa rörelser. Ernst Haeckel formulerade 1899 en materialistisk version av teorin, där han härledde både materiella och medvetna verkningar från samma typ av orsaker.[2] Fysikern Thomas G. Brophy har, utanför sitt arbete som forskare, utvecklat en mer radikal teori, som bland annat hävdar att universum måste vara levande och medvetet.[3]

Inom teosofin är uppfattningen central, och har där utvecklats i bland annat Helena Blavatskys och Alice A. Baileys skrifter.[4]

I Sverige har den svenske författaren och esoterikern Lars Adelskogh formulerat en egen filosofi utifrån Blavatskys tankar, och publicerat en omfattande skrift som behandlar något han kallar "hylozoik".[5]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ John Burnet, Early Greek Philosophy, Introduction, VIII, note 29
  2. ^ Ernst Haeckel (1899) Die Welträtsel. Leipzig: Alfred Kröner Verlag
  3. ^ Thomas G. Brophy (1999) The Mechanism Demands a Mysticism: An Exploration of Spirit, Matter and Physics. Medicine Bear Publishing
  4. ^ Alice A. Bailey (1922) The Consciousness of the Atom. Lucifer Publishing Company
  5. ^ Lars Adelskogh (Okänt år) Hylozoiska Studier— Självpublicerad online, Hämtad 2012-10-06