Immunglobulin G

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
IgG förekommer som monomer.

Immunglobulin G (IgG) är en antikropp och ingår i det adaptiva immunförsvaret. Antikroppar (immunoglobuliner) bildas av B-lymfocyter, en sorts vit blodcell.[1] IgG är den i blodet vanligast förekommande antikroppsklassen.[2] Den förekommer som monomer.[1]

Funktion[redigera | redigera wikitext]

IgG skyddar mot infektioner genom bland annat: neutralisering av mikrober och toxiner genom direkt bindning till dem;[1] opsonisering av antigenmikrober som leder till att makrofager och neutrofiler fagocyterar de aktuella patogenerna;[1] aktivering av komplementsystemet;[1] destruktion av målceller genom aktivering av NK-celler.[1]

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

IgG är den enda antikroppsklass som kan passera placentabarriären och därmed går den över till fostret som får ett skydd i väntan på att det egna immunförsvaret ska aktiveras.[2] IgG har längst halveringstid i blodet av alla antikroppar, 21–28 dagar, främst på grund av dess förmåga att binda till en specifik Fc-receptor.[1] Den långa halveringstiden hos IgG är en av anledningarna till att de monoklonala antikroppar som framställts och används som läkemedel är av klassen IgG.[1][3]

Subklasser[redigera | redigera wikitext]

Det finns fyra subklasser av IgG.[2] Av dessa är IgG1 den vanligaste i blodplasman (45–75 %), IgG2 den näst vanligaste (16–48 %) och den som binder bäst till antigen av kolhydratermikrober, IgG3 den tredje vanligaste (2–8 %) och den som är bäst på att aktivera komplementsystemet, IgG4 den minst vanliga (1–12 %) och den som binder bäst till allergener.[2] Samtliga IgG-subklasser kan stimulera makrofager till fagocytos.[4]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h] Abbas, Abul K.; Lichtman, Andre H.; Pillai, Shiv (2021). ”5. Antibodies and Antigens & 13. Effector Mechanisms of Humoral Immunity” (på engelska). Cellular and Molecular Immunology (10). Philadelphia: Elsevier. ISBN 978-0-323-75748-5. OCLC 1253337677. Läst 19 februari 2022 
  2. ^ [a b c d] Parham, Peter (2021). ”4.16 The four subclasses of IgG have different and complementary functions” (på engelska). The Immune System (5). New York: W. W. Norton & Company. sid. 351, 353–358. ISBN 9780393533309. OCLC 1282834282. Läst 19 februari 2022 
  3. ^ Ryman, Josiah T.; Meibohm, Bernd (2017). ”Pharmacokinetics of Monoclonal Antibodies”. CPT: Pharmacometrics & Systems Pharmacology 6 (9): sid. 576–588. doi:10.1002/psp4.12224. ISSN 2163-8306. PMID 28653357. PMC: 5613179. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC5613179/. Läst 19 februari 2022. 
  4. ^ Punt, Jenni; Stranford, Sharon A.; Jones, Patricia P.; Owens, Judith A. (2019). ”12. Effector Responses: Antibody- and Cell-Mediated Immunity” (på engelska). Kuby Immunology (8). New York: W.H. Freeman. sid. 857. ISBN 978-1-319-26722-3. OCLC 820117219. Läst 19 februari 2022