Inge Schiöler

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Inge Schiöler, född 10 mars 1908 i Strömstad, död 27 april 1971 i Stockholm, var en svensk konstnär. Hans huvudsakliga tekniker var olja och pastell. Inge Schiöler är en av Göteborgskoloristerna.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Uppväxten i Strömstad[redigera | redigera wikitext]

Fadern, Severin Schiöler (1880–1957), var bankkamrer men avbröt bankmannabanan 1923 för bli författare på heltid av bland annat barnböcker (pseudonymen Jörgen Block). Severin Schiöler skrev också en populär bok om svampar, Våra vanligaste svampar och hur man känner igen dem[1]. Han medverkade även med texter och fotografier i botanisk litteratur. Fadern tog ibland med sig Inge på strövtåg i naturen under pojkåren, vilket lade grunden för Inge Schiölers naturintresse.

Modern, Anna Maria Schiöler, född Norin (1880–1955), var violinist men fick knappt tid att utveckla sig som musiker utan måste försörja sig som musiklärare. När Inge Schiöler var 15 år, 1923, skildes föräldrarna. Efter avlagd realexamen i Strömstad 1925 flyttade Schiöler hösten 1925 till Göteborg.

Konststudier i Göteborg[redigera | redigera wikitext]

Den 13 oktober 1925 skrevs Schiöler in på Slöjdföreningens skola i Göteborg. Studierna där blev kortvariga men på Slöjdföreningen blev han medveten om att han ville bli fri målare och inte konsthantverkare, reklamman eller illustratör. Hösten 1926 gick Schiöler upp till Valands konstskola för att höra sig om möjligheterna att få börja på skolan och föreståndaren Tor Bjurström erbjöd Schiöler – efter att ha sett några teckningar – att han kunde få börja på skolan.

Då modern var osäker på om sonen skulle kunna försörja sig som konstnär prövade Schiöler sommaren 1928 att arbeta som sjöman. Från maj till september 1928 var han mässuppassare på ångfartyget s/s Bris där en av hans morbröder var styrman. Valands elevutställning i maj 1929 blev slutpunkten för Schiölers studietid. Under den här tiden hade andra Valandselevers företagit studieresor till Frankrike, Italien och Spanien, vilket inspirerade Schiöler.

Inge Schiöler debuterade som målare i maj 1930 på en grupputställning i Svensk-franska konstgalleriet i Stockholm där Gösta Olson var chef. Gösta Olson var gift med en kusin till Anna Schiöler.

Paris och Spanien[redigera | redigera wikitext]

Under oktober 1930 reste Schiöler till Paris för konststudier. Några av Schiölers Valandskamrater som Erling Ärlingsson, Ragnvald Magnusson och Karin Parrow studerade också i Paris hösten 1930. Utlandsresan finansieras av bankdirektören Oscar Rydbeck som var en kusin till Schiölers mor. En fast punkt i Paris blev den ateljé som Karin Parrow fått disponera på Passage de Dantzig. Schiöler målade och tecknade kroki vid Maison Watteau och Académie de la Grande Chaumière, som frekventerades flitigt av skandinaver. 1931 fortsatte studieresan till Spanien. Gösta Olson och Oscar Rydbeck hade hoppats att utlandsvistelsen skulle pågå i tre år och generera mycket konst, vilket inte blev fallet. Schiöler återvände till Sverige och Strömstad vid midsommartid 1931 där han efter en tid av apati återupptog sitt måleri.

Stockholm[redigera | redigera wikitext]

Osäker på yrkesval och hur han skulle försörja sig flyttade Schiöler i november 1931 till Stockholm. Gösta Olson hade skaffat honom arbete på Svensk franska konstgalleriets rammakeri. Tiden som rammakare blev kortvarig och nyåret 1932 hyrde Schiöler tillsammans med målarkollegan Arne Lindwall ett par rum på Urvädersgränd på Söder. Genom en uppgörelse med Gösta Olson, som innebar ett månatligt bidrag om 100 kronor plus fritt konstnärsmaterial, skulle han få möjlighet att helt ägna sig åt måleriet. Han kom på Söder i kontakt med konstnärer som Albin Amelin, Gideon Börje, Sven Erixson, Hilding Linnqvist, Otte Sköld och träffade författarna Harry Martinson och Ivar-Lo Johansson. Schiöler, som huvudsakligen ägnat sig åt landskapsmåleri stimulerades av storstadens sociala liv och konkurrens att arbeta med modell- och porträttmåleri bland annat på Bror Hjorths och Nils Möllerbergs konstskola.

I oktober 1932 höll Inge Schiöler sin första separatutställning i Konstnärshuset i Stockholm. Kritiken var positiv.

Det alltmer uppdrivna arbetstempot med oregelbundna och dåliga matvanor under vintern 1932/1933 tillsammans med att en influensa tillstötte i mars 1933 försämrades Schiölers psykiska hälsa. Under våren 1933 såg familjen till att han kom tillbaka till Strömstad. Under sommaren 1933 förvärrades det mentala tillståndet ytterligare och i juni förstörde han alla målningar han hade i sin ateljé i Strömstads Rådhus. Perioder av apati avbröts av riskabla seglatser i en liten snipa.

S:t Jörgens sjukhus i Göteborg[redigera | redigera wikitext]

Den 7 oktober 1933 konstaterade man på Betaniastiftelsens Sjukhem i Göteborg att han led av schizofreni. Eftersom man där inte hade möjlighet att klara av sådan vård överflyttades Schiöler den 18 november till S:t Jörgens mentalsjukhus på Hisingen i Göteborg. Han hallucinerade, hörde röster och led av förföljelseidéer.

Inge Schiöler skulle komma att vårdas på S:t Jörgens sjukhus i 27 år mellan 1933 och 1960. Under sina mörkaste år på S:t Jörgens fick Schiöler sitt definitiva genombrott som konstnär. I november 1933 kommer en separatutställning på Svensk-Franska Konstgalleriet i Stockholm med 31 oljemålningar. Utställningen innebar ett genombrott. Den retrospektiva utställningen hösten 1938 på Svensk-Franska, med 149 nummer, blev den viktigaste utställning under hans levnad. 1940 hade Göteborgs Konsthall en retrospektiv utställning med 80 nummer. Sjukhusjournalen anger att konstnären den 30 september 1940 besökte Konsthallen i sällskap med sin mor, syster samt en skötare.

Efter nio år av total passivitet (1933-1941) började Schiöler i mars 1942 att göra små enkla kritteckningar på sjukhusets toalettpapper. Åren därefter förbättras hälsoläget stegvis och under andra hälften av 1940-talet och början av 1950-talet har den konstnärliga verksamheten till stora delar återupptagits.

Gunnar Hjorthén på Galerie God Konst[redigera | redigera wikitext]

1955 fick Gunnar Hjorthén, chef för Galerie God Konst i Göteborg, kontakt med konstnärens systrar och anförtroddes försäljning och granskning av Schiölers verk. Familjen kunde snart bygga en stuga åt Inge på Sydkoster. Huset blev för Schiöler avgörande för såväl den sociala rehabiliteringen som en fast punkt för den konstnärliga verksamheten.

1957 präglades av kriser. Den 7 juli brann fartyget m/s La Plata på väg till biennalen i Sao Paulo där fem av Schiölers bästa målningar gick förlorade. Och den 15 juli avled Schiölers far Severin Schiöler och Inge upphör att måla under sex månader.

Ett nytt liv[redigera | redigera wikitext]

Under den långa sjukhusvistelsen hade man prövat olika psykofarmaka utan några avgörande resultat. Den 14 april 1960 satte man in Nozinan, vilket gav en häpnadsväckande förbättring av hälsotillståndet. Den 27 oktober 1960 försöksutskrevs Schiöler och i praktiken lämnade han sjukhuset detta datum. Formellt utskrevs han från S:t Jörgens den 24 september 1962. 1960-talets somrar i arkipelagen runt Kosteröarna skulle bli intensiva målarperioder. 1964 fick Schiöler Prins Eugen-medaljen "för framstående konstnärlig gärning". 1965 erhöll han Statens konstnärsbelöning. Statens arbetsstipendium. 1967 blev Schiöler bekant med Ann Dikman och förlovade sig med henne i november.

I februari/mars 1968 hade Konstnärshuset i Stockholm en Inge Schiöler-utställning med 70 oljemålningar från åren 1944–1967. Till exempel skrev Torsten Bergmark i DN den 5 mars 1968: "Inför ett måleri som Inge Schiölers känns alla ord otillräckliga, ja helt omöjliga. Man kan beskriva hans motiv och färger, men därmed har man ingenting sagt... Hans färg är ren, hög och rikt varierad, men med en förkärlek för några mättade färger, precis som de kommer ur färgtuben, ultramarin, smaragdgrönt. Beskrivningen kunde gälla en hötorgsmålare, men hur skall man kunna klargöra att Inge Schiöler använder färgen med ett mästerskap som liknar ett under."

Våren och sommaren 1970 gjorde han sina sista oljemålningar. Vintern 1970/1971 arbetade han i Stockholm med seriegrafik portföljen "Hav, kobbar och skär".

Schiöler finns representerad vid bland annat Nationalmuseum[2] i Stockholm och Göteborgs konstmuseum[3].

Utställningar i urval[redigera | redigera wikitext]

  • 1930 Samlingsutställning på Svensk-Franska Konstgalleriet i Stockholm.
  • 1932 Separatutställning i Konstnärshuset i Stockholm.
  • 1938 Retrospektiv utställning på Svensk-Franska Konstgalleriet i Stockholm.
  • 1940 Retrospektiv utställning i Konsthallen i Göteborg.
  • 1943 Svensk-Franska Konstgalleriet i Stockholm.
  • 1946 Separatutställning på Svensk-Franska Konstgalleriet i Stockholm.
  • 1952 Mässhallen i Göteborg.
  • 1956, 1958 och 1959 Separatutställning på Galerie God Konst i Göteborg.
  • 1958 Utställning i SDS-hallen i Malmö.
  • 1961 Samlingsutställningen Hav och kust i arr. av SAK och Konstakademien i Stockholm.
  • 1963 Pastellmålningar 1961-1962 på Galerie God Konst i Göteborg.
  • 1966 Separatutställning på Galerie God Konst i Göteborg. Oljemålningar 1965-1966.
  • 1968 Separatutställning på Konstnärshuset i Stockholm. Oljemålningar 1944-1967.
  • 1968 Separatutställning på Galerie God Konst i Göteborg. Pastellmålningar.
  • 1969 Akvareller och kritteckningar från 1942 på Galerie God Konst.
  • 1970 Separatutställning på Galerie God Konst. Målningar från omkring 1930.
  • 1970 Den Kgl. Kobberstiksamling, Statens Museum for Kunst, Köpenhamn.
  • 1972 Minnesutställning på Göteborgs konstmuseum med 427 nummer i katalogen.
  • 1978 Akademin för de fria konsterna, Stockholm

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Torsten Bergmark, Inge Schiöler. Akvareller och Färgteckningar från 1942. Galerie God Konst, Göteborg. Rundqvists Tryckeri, Göteborg 1969.
  • Erik Blomberg, Inge Schiöler. Albert Bonniers förlag, Stockholm 1946.
  • Carin Cappelen-Smith (red.) Inge Schiöler. Texter av Carin Cappelen-Smith, Göran Tunström, Arne Öhnell. Skrift utgiven av Bohusläns museum och Bohusläns hembygdsförbund nr 50, Uddevalla 1994.
  • Sten Karling, Inge Schiöler (sidan 225-254) i Göteborgskoloristerna red. Axel L. Romdahl. Rabén & Sjögren, Halmstad 1948.
  • Nils Ryndel, Inge Schiöler. Sveriges Allmänna Konstförening Publikation LXXXI, Uddevalla 1972.

Film[redigera | redigera wikitext]

  • Att dikta i färg. Två 30-minuters färgfilmer, manus Nils Ryndel, producent Bengt Röhlander, Sveriges Television 1969.
  • Ett nytt liv. En film om Inge Schiöler och Göteborgskoloristerna av Carl Pontus Hjorthén och Martin Jönsson. Svenska Filmstudion 2014.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Libris
  2. ^ Nationalmuseum
  3. ^ Göteborgs konstmuseum

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]