Intelligenta nätverkstjänster

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Intelligenta nätverkstjänster, IN-tjänster, bygger på en centraliserad serviceoberoende nätverksarkitektur för både fasta och mobila telekommunikationsnätverk. Med serviceoberoende menas att intelligensen i nätverket plockas bort från switchar och dylikt och istället placeras i de datornoder som finns i nätverket. Detta gör det möjligt för nätverksoperatören att mer effektivt utveckla och kontrollera tjänsterna. Nya kapaciteter kan snabbt introduceras i nätverket och skräddarsys sedan lätt för att möta en kunds individuella behov.

IN bygger på signaleringsprotokollet SS7 och är en standard för signalering mellan telefonstationer i telefonnätet som gör det möjligt för tjänster som vidarekoppling och nummerpresentation att fungera.

IN-konceptet, arkitekturen och protokollen utvecklades ursprungligen som standarder av ITU-T (standardization committee of the International Telecommunication Union). Målet med IN var att förbättra grundutbudet av tjänster i de traditionella telekommunikationsnätverken.

Motsatsen till ett intelligent nätverk är ett ointelligent (”stupid”) nät där intelligensen placeras hos användarna istället för i datornoderna och nätet bara förmedlar trafiken. Internet är ett exempel på ett nätverk som utvecklats på detta sätt och många Internetförespråkare anser att denna typ av nätverk är den bästa.

Framtid[redigera | redigera wikitext]

Den aktiva standardiseringen av IN har stagnerat på senare år, men det är fortfarande många system runt om i världen som använder denna teknologi. Arkitekturen har visat sig inte bara vara stabil, utan är också förnybar och öppen för tillägg av nya tjänster hela tiden. Tillverkare fortsätter att ge support på sin utrustning och det är svårt att se det som en teknologi som kommer att bli föråldrad.