Internationell användning av euron

Från Wikipedia
Version från den 2 januari 2018 kl. 19.29 av Nablicus (Diskussion | Bidrag) (språkfix)

Internationell användning av euron förekommer runt om i världen i olika former, till exempel genom användningen av euron som reservvaluta eller som ankare för att stabilisera en nationell valuta. I samband med införandet av euron den 1 januari 1999 ersatte den gemensamma valutan elva tidigare nationella valutor inom Europeiska unionen, varav flera av dem hade haft en viktig internationell betydelse. Sedan dess har euron vuxit ytterligare i betydelse, inte minst som reservvaluta på grund av ekonomiska och politiska skäl. Euron är idag världens näst största reservvaluta efter den amerikanska dollarn. Euron används också som ”ankare” för ett flertal valutor genom att de nationella valutorna binds till euron med syfte att skapa större stabilitet i växelkurserna. På så sätt använder över 230 miljoner människor euron indirekt, vilket kan jämföras med de cirka 340 miljoner människor som lever i euroområdet. Därutöver är euron vanligt förekommande i valutakorgar för olika valutor runt om i världen.

Euron som ankare för andra valutor

Flera stater och andra territorier runt om i världen har bundit sina valutor till euron för att stabilisera växelkurserna. Detta kan huvudsakligen ske på två olika sätt, antingen genom ett avtal med Europeiska unionen (bilateralt bindande) eller utan något avtal (unilateralt bindande).

Bilateralt bindande till euron

  Stater med CFA-franc (XAF)
  Stater med CFA-franc (XOF)

Vissa medlemsstater inom unionen har knutit sina valutor till euron genom Europeiska växelkursmekanismen, vilket är ett av kraven för att kunna införa euron som valuta. Alla medlemsstater utanför euroområdet har möjlighet att ansluta sina valutor till växelkursmekanismen. Normalt används ett fluktuationsband på ±15 procent runt centralkursen.

De franska utomeuropeiska territorierna Franska Polynesien, Nya Kaledonien och Wallis- och Futunaöarna har CFP-franc som valuta. CFP-francen, som tidigare var bunden till den franska francen, är bunden till euron i enlighet med ett protokoll som är fogat till unionens fördrag.[1] Centralkursen är 1 EUR = 119,33 XPF med ett fluktuationsband på 0 procent. Euroområdet har dock inga förpliktelser att upprätthålla växelkursen.[2]

CFA-francen, som egentligen består av två olika valutor, samt den kapverdiska escudon och den komoriska francen är alla bundna till euron genom avtal med unionen.[3][4] Centralkurserna är 1 EUR = 655,957 CFA, 1 EUR = 110,265 CVE respektive 1 EUR = 491,968 KMF med ett fluktuationsband på 0 procent. Euroområdet har dock inga förpliktelser att upprätthålla växelkurserna.[2] De områden som använder sig av dessa valutor har närmare 150 miljoner invånare.

Unilateralt bindande till euron

Vissa stater har bundit sina valutor till euron unilateralt, vilket innebär att de själva måste upprätthålla växelkurserna genom att intervenera på valutamarknaden. Euroområdet har inga förpliktelser att upprätthålla sådana växelkurser.[2]

Inom Europeiska unionen har Bulgarien, Kroatien, Rumänien och Ungern bundit sina valutor till euron. De enda medlemsstater som varken har sin valuta ansluten till Europeiska växelkursmekanismen eller bunden till euron unilateralt är Polen, Storbritannien, Sverige och Tjeckien.[5] Bulgarien har valt att helt låsa sin valuta till euron, det vill säga att använda ett fluktuationsband på 0 procent. Ungern använder ett fluktuationsband på ±15 procent, vilket efterliknar växelkursmekanismens bestämmelser.[2]

Utanför unionen har Bosnien och Hercegovina, Makedonien, Serbien och Tunisien bundit sina valutor till euron. Det innebär att Albanien är den enda staten på västra Balkan utanför unionen som varken har euron eller en valuta som är bunden till euron.[2] Bosnien och Hercegovina har valt att helt låsa sin valuta till euron, det vill säga att använda ett fluktuationsband på 0 procent.

Andra valutor är bundna till euron genom en valutakorg. Det innebär att valutorna är bundna till ett viktat medelvärde av flera valutor, däribland euron. Stater som tillämpar en valutakorg för sina nationella valutor innefattar bland annat Botswana, Jordanien, Libyen, Marocko, Ryssland, Seychellerna och Vanuatu.[2]

Euron som handelsvaluta

Euron används i stor utsträckning som en handelsvaluta vid internationell handel. 2006 betalades hälften av all export från euroområdet i euro, medan 35 procent av all import betalades i euro. Euron används i betydligt lägre utsträckning som handelsvaluta vid handel mellan tredjeländer.[6]

Euron är världens näst mest handlade valuta. 2007 gjordes 37 procent av alla dagliga transaktioner på den internationella valutamarknaden i euro. I slutet av 2006 var 31,4 procent av alla skulder, såsom statsobligationer, på den internationella skuldmarknaden utfärdade i euro.[6]

Av politiska skäl har euron flera gånger använts som valuta istället för den amerikanska dollarn. 1998 tillkännagav Kubas regering att den skulle ersätta den amerikanska dollarn med euron som officiell valuta för all dess internationella handel.[7] Den 1 december 2002 tillkännagav Nordkorea samma sak. 2006 gjorde även Syrien det.[8]

Euron som reservvaluta

Euron är jämte den amerikanska dollarn en av världens viktigaste reservvalutor.[6] Sedan införandet av euron har den gemensamma valutan varit den näst största reservvalutan i världen efter den amerikanska dollarn. Euron ärvde denna roll efter den tyska marken men har också sedan införandet vuxit i betydelse på den amerikanska dollarns bekostnad. Under första kvartalet 2016 bestod drygt 20 procent av alla valutareserver av euro.[9]

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ ”Protokoll 18 fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 289. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  2. ^ ”Rådets beslut av den 23 november 1998 angående växelkursfrågor som har samband med CFA-francen och den komoriska francen (98/683/EG)”. EGT L 320, 28.11.1998, s. 58-59. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:31998D0683. 
  3. ^ ”Rådets beslut av den 21 december 1998 om växelkursfrågor beträffande den kapverdiska escudon (98/744/EG)”. EGT L 358, 31.12.1998, s. 111-112. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:31998D0744. 
  4. ^ ”CNB ends exchange rate commitment” (på engelska). Tjeckiens centralbank. 6 april 2017. https://www.cnb.cz/en/public/media_service/press_releases_cnb/2017/20170406_monetary_policy_decision.html. Läst 6 april 2017. 
  5. ^ [a b c] ”International financial markets” (på engelska). Europeiska kommissionen. 5 september 2013. http://ec.europa.eu/economy_finance/euro/world/markets/index_en.htm. Läst 15 augusti 2014. 
  6. ^ ”World: Americas Cuba to adopt Euro in foreign trade” (på engelska). BBC News. 8 november 1998. http://news.bbc.co.uk/2/hi/americas/210441.stm. Läst 15 augusti 2014. 
  7. ^ ”US row leads Syria to snub dollar” (på engelska). BBC News. 14 februari 2006. http://news.bbc.co.uk/2/hi/business/4713622.stm. Läst 15 augusti 2014. 
  8. ^ ”Currency Composition of Official Foreign Exchange Reserves (COFER)” (på engelska). Internationella valutafonden. http://data.imf.org/?sk=E6A5F467-C14B-4AA8-9F6D-5A09EC4E62A4. Läst 4 juli 2016. 
Europeiska flaggan EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.