Isaac Grünewald

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Isaac Grünewald
Född 2 september 1889
Stockholm, Sverige
Död 22 maj 1946 (56 år)
Oslo, Norge
Begravningsplats Norra begravningsplatsen
Nationalitet Sverige Sverige
Make/maka Sigrid Hjertén
(g. 1911–1937)
Konstnärskap
Fält Måleri, scenografi
Rörelse Modernism, expressionism
Isaac Grünewald med hustru Märta utanför Grünewaldvillan.

Isaac Hirsche Grünewald, född 2 september 1889 i Stockholm, död 22 maj 1946 vid en flygolycka nära Oslo, var en svensk konstnär. Han var son till antikhandlare Bärnhard Grünewald och Sofia Loew. Isaac Grünewald var gift med Sigrid Hjertén 1911–1937 och Märta Grundell 1937–1946. Han är far till Torsten Rydberg, Iván Grünewald och Björn Grünewald. Grünewald studerade på Konstnärsförbundets skola 1905–1908 och Matisses akademi i Paris 1908–1911.

Början på konstnärsbanan[redigera | redigera wikitext]

Studier i Stockholm och Paris[redigera | redigera wikitext]

Konstnären Henri Matisse bildade 1908 Académie Matisse i Paris.

Utbildad på Katarina läroverk och Södra Latin i Stockholm. Grünewald studerade på Konstnärsförbundets skola i Stockholm åren 1905–1908 för Karl Nordström som lärare. Förutom Karl Nordström var några av de andra lärarna där Anders Zorn och Nils Kreuger och en av de drivande krafterna bakom skolan var Richard Bergh, som ledde Konstnärsförbundets skola. Några av hans studiekamrater vid skolan där var Leander Engström, Edward Hald, Einar Jolin, Einar Nerman och Arthur Percy.

Åren 1908-1911 studerade Isaac Grünewald vid Académie Matisse i Paris. Initiativet till bildandet av Académie Matisse i Paris togs 1908 av den svenske konstnären och författaren Carl Palme och där fick bland andra 40 svenska elever sin utbildning under Henri Matisses ledning. Förutom Isaac Grünewald ingick också i elevskaran Sigrid Hjertén och även Edward Hald och Einar Jolin fick också sin fortsatta utbildning här.

Giftermål med Sigrid Hjertén[redigera | redigera wikitext]

1911 gifte sig Grünewald med Sigrid Hjertén, som han var gift med åren 1911-1937. Han var far till Iván Grünewald. År 1936 avbröts Sigrid Hjerténs betydelsefulla måleri av mental sjukdom. Grünewald bildade gruppen De Åtta tillsammans med hustrun Sigrid och Nils Dardel 1912 med en uppmärksammad utställning på Salong Joël på Hamngatan 16 mitt emot Kungsträdgården i Stockholm som följd. Joël Löfberg, som var innehavare av Salong Joël, satt i Konstnärsförbundets styrelse. Även Arturo Ciacelli hade haft sin futuristutställning där i mars-april 1913.[1]

De ungas utställning 1909, 1910 och 1911[redigera | redigera wikitext]

Utställning i Hallins konsthandelNorra Drottninggatan 22 i Stockholm 1908. Foto i veckotidningen Idun 24 december 1908. Konstnärsgruppen De unga hade sina utställningar där 1909, 1910 och 19ll.

I dagspressen kunde man hösten 1907 läsa att ett nytt konstnärslag hade bildats. Konstnärslaget De unga bildades av elever från Konstnärsförbundets skola i Stockholm, Zahrtmanns skola i Köpenhamn och Académie Colarossi i Paris. Till detta konstnärslag hörde bland andra Tor Bjurström (1888-1976), Birger Simonsson (1883-1938), Gösta Sandels (1887-1919), Arthur Carlsson-Percy (1886-1976), Sigfrid Ullman (1886-1960) samt Isaac Grünewald. Den som höll gruppen samman och som svarade för sammanslutningens praktiska uppgifter var redan från början Birger Simonsson.

Våren 1909 hade De unga sin första utställning i Hallins konsthandel i Stockholm och den utställningen betraktas ofta av konsthistoriker som modernismens genombrott inom svensk konst. De tre utställningarna 1909, 1910 och 1911 som konstnärsgruppen De Unga hade var i Hallins konsthandels lokalerna på Norra Drottninggatan 22. I utställningen deltog förutom de ovannämnda också Leander Engström (1886-1927), skulptören Ivar Johnsson (1885-1970) och ytterligare åtta konstnärer. Av kritikern August Brunius döptes dessa konstnärer till 1909 års män, men själva ställde de såväl 1910 som 1911 ut under benämningen De unga. Konstnärsgruppen, som även kallades 1909 års män, bildades således 1907 och kallades De unga eller 1909 års män. Gruppen bestod av konstnärer från Konstnärsförbundets 3:e målarskola. 1909 års män upplöstes 1911.

Ett exempel på att frigörelsen från Konstnärsförbundet ännu inte var total visar Isaac Grünewalds målning Flickan i trädgårdssoffan, som var med på utställningen. Somliga av de som ställde ut hade utbildats vid Konstnärsförbundets tredje och sista skola. De hade upphört 1908, då de flesta eleverna förlagt sina studier i Paris. Några av De unga hade alltså hört till de som studerade i Paris, och den lärare man främst drogs till var Henri Matisse. Ivar Johnson tillhörde en grupp moderna konstnärer, som alla var från Skåne, som slöt sig samman 1912 i Paris under namnet De tolv. Flera av gruppens medlemmar hade studerat för den franske konstnären André Lhôte.[2]

Grünewald deltog i De ungas utställning i Stockholm 1909. Utställningen 1909 väckte en viss uppståndelse. August Brunius fann utställningen "mycket intressant" och tog fasta på dess "nya namn och nya viljor". Enstaka deltagare blev föremål för positiva värderingar och sågs som framtidshopp. Mycken oro för att en förfranskning av svensk konst var på väg uttrycktes det för redan nu. Utställningen 1910 av De unga visade en delvis förändrad uppsättning konstnärer. Men kvar stod Isaac Grünewald, Leander Engström och Gösta Sandels, som räknades till de mest radikala. De kritiska rösterna från allmänhet och press blev allt fler och denna utställning blev den mest uppmärksammade. Med utställningen 1911 fullföljdes nu den uppfattningen, som anats i den unga konsten, att det var en förnyelse för svensk konst. Den svenska bildkonsten radikaliserades i och med De unga. August Brunius tog till slut konstnärernas parti, det var för honom en principfråga. Flera andra kritiker bedömde konstnärerna som sinsemellan osjälvständiga. Den okontroversielle Arthur Percy hörde till dem som betraktades enbart välvilligt. Grünewald strävade efter en allt större kompositionell förenkling och han tog starka intryck av Henri Matisse, sin tidigare lärare i Paris.[3] Kretsen De unga upplöstes med utställningen 1911 och en mindre grupp, De Åtta, utkristalliserade sig. I slutet av 1911 hade Isaac Grünewald också sin första separatutställning i Hallins konsthandels lokaler och han ställde även ut där 1913 tillsammans med Sigrid Hjertén.

De åttas utställning 1912[redigera | redigera wikitext]

En konstnärsgrupp, De Åtta, som hade utställning 1912 bildades av Isaac Grünewald. Han ville ha en elitmålargrupp efter De unga och därför bildade han gruppen De Åtta. 1912 hade man sin enda utställning, också den i Stockholm. Det var en konflikt mellan honom och Birger Simonsson som ledde till att gruppen bildades. I gruppen ingick förutom Isaac Grünewald själv även Sigrid Hjertén, Nils von Dardel, Einar Jolin, Leander Engström, Gösta Sandels, Tor Bjurström samt slutligen efter ett par avhopp Birger Simonsson. Simonsson tillkom efter att först August Lundberg och senare Albert Hoffsten hoppat av. Åren 1915-1920 övergick några av konstnärerna till konstindustrin och några upphörde att producera. Sigrid Hjerténs betydelsefulla måleri avbröts 1936 av mental sjukdom. Under de följande decennierna kom Tor Bjurström och Isaac Grünewald att spel en viktig roll i svenskt konstliv, i synnerhet som lärare och debattörer.

Moderniströrelsens ledande gestalt[redigera | redigera wikitext]

Grünewald intog från 1910 fram till sin död 1946 positionen som den första svenska moderniströrelsens ledande gestalt, och var sin konstnärsgenerations mest omdiskuterade och mest produktive företrädare. En kontroversiell position som även hänger samman med att han med sin invandrarbakgrund under framför allt 1910-talet stod som den främste måltavlan för den nationalromantiska reaktionen mot den nya och unga, Parisinspirerade, "osvenska" konsten. Bland hans mer uppmärksammade separatställningar märks de i Stockholm 1924, 1930 och 1932 samt i Paris 1928.

Isaac Grünewald ställde ut Gosse med segelbåtLiljevalchs konsthall i Stockholm 1918 på den legendariska "Expressionistutställningen", då med katalog nr 83. För Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén blev "Expressionistutställningen" 1918 blev en fantastisk manifestation för modernismen och expressionism. Grünewald deltog med 290 konstverk och Sigrid Hjertén med 170 konstverk. Däremot fick Leander Engström fick nöja sig med att ställa ut 65 konstverk. Utställningen väckte stor uppmärksamhet och publiken var positiv. I en utställningskatalog beskrev författaren Pär Lagerkvist den expressionistiske konstnärens arbetssätt: "Expressionisten fångar på duken en stämning, en färgharmoni i avsikt att ge ett skönhetsintryck vars intensitet är god mätare av hans förmåga och konstnärliga lidelse, För att bringa upp denna intensitet till sin högsta potens avskiljer han från motivet allt oväsentligt, en massa naturalistiska element, förenklar verkligheten, utformar ej detaljen och lämnar arbetet medan det, naturalistiskt sett, ännu befinner sig på skissens stadium men från hans synpunkt är i sin slutgiltiga form eller i det ögonblick då den sensation han åsyftat förnimmes rikast och mest omedelbar - han bör vara virtuos på blotta antydningar som låter oss mera ana än veta".[4]

I en stockholmsvy som Grünewald målade omkring 1919, Eftermiddagssol över Riddarholmen, förevigar Grünewald utsikten från ateljén i Stadsgården. I ett expressionistiskt manér skildrar Grünewald huvudstadens bebyggelse summariskt, förenklingen i både färg och form är tydlig. Sammanbindingsbanans järnvägsbro som förbinder Södermalm med Norrmalm ses i bildens mitt och förbi Gamla Stan och Riddarholmen. Det nybyggda Stadshuset, som ännu inte fått sin karakteristiska lanternin med förgylld tornspira, ses uppe till vänster. Målningen är uppbyggd i markanta diagonaler som skapar ett snävt perspektiv. Grünewalds passion för färgen som uttrycksmedel går som ett ledmotiv i hans verk, Grünewald ville, precis som läromästaren Matisse, kunna omfatta sitt motiv med sinnenas lust och med omedelbar målarglädje.[5]

Skribent, föredragshållare och debattör[redigera | redigera wikitext]

Grünewald var vid sidan av måleriet en flitig och provokativ skribent, föredragshållare och debattör. Han gjorde 1915 en omdiskuterad film, Är dansen på förfall?, där han med hustrun Sigrid Hjertén och ett par andra damer som danspartners visade hur one-step och boston (men inte tango som ofta uppges) ska dansas. Några av 1910- och 20-talens stora kontroverser inom svensk konst kretsade kring Grünewald, såsom hans omdebatterade och i slutändan refuserade förslag 1913–1914 till utsmyckningen av vigselrummet i det nybyggda rådhuset i Stockholm (och ExpressionistutställningenLiljevalchs konsthall 1918).

Dekor till Kungliga Operan i Stockholm[redigera | redigera wikitext]

1913 arbetade han tillsammans med Leander Engström i Gränna. 1920 flyttade han till Fontenay-aux-Roses i regionen Île-de-France, sydväst om Paris centrum i norra Frankrike. I Sverige arbetade han med dekoren till Simson och DelilaKungliga Teatern. Simson och Delila (Saint-Saëns) är en fransk opera i tre akter och fyra tablåer med musik av Camille Saint-Saëns och den iscensattes för andra gången på Stockholmsoperan med premiär den 28 januari 1921. Isaac Grünewald komponerade de orientaliska kostymerna och scenbilderna till uppsättningen 1921, den första modernistiska scenografin av svenskt märke, utskälld i pressen men en av Operans största publiksuccéer, spelad i omgångar ända fram till 1956.

Bosatt i Paris 1921-1931[redigera | redigera wikitext]

Isaac Grünewald i sin ateljé i Grünewaldvillan 1942. Det stora bordet lät han snickra till av de grova plankor som sågades ur väggen när ateljén byggdes till. Numera är rummet utställningsgalleri.

Efter 1921 bosatte sig Grünewald i Montparnasse i Paris i samma hus som Gösta Adrian-Nilsson (GAN), och Fernand Léger bodde. Det blev hans fasta hem till 1931.[6]

Nytt äktenskap och Grünewaldvillan[redigera | redigera wikitext]

1937 gifte Grünewald om sig med Märta Grundell (1908-1946) och de fick sonen Björn 1940, men makarna omkom i en flygolycka vid Oslo i maj 1946. Sonen Björn Grünewald är gift med fängelsedirektören AnnBritt Grünewald.

1937 bosatte han sig med hustrun Märta Grundell i Saltsjöbaden i det hus som de tidigare kallade Lugnet respektive Saltsjöklack, men som i dag kallas Grünewaldvillan. I december 1936 köptes villan av Isaac Grünewald och han döpte om den till Saltsjöklack. Efter smärre moderniseringar i funktionalistisk anda flyttade han in 1937 tillsammans med konstnärinnan Märta Grundell, som strax därefter blev hans andra hustru. De kom att bli de första att bo i villan året runt. Isaac Grünewald stod då på höjden av sin karriär. När hans tjänst på konstakademin upphörde 1942 lät han, efter ritningar av arkitekt Olof Grundell, Märtas bror, bygga till en 100 m² stor ateljé som en egen byggnadskropp mot nordväst. Exteriört anpassades ateljéns fasader till övriga byggnaden. Den nya ateljén nyttjades för konstnärligt arbete, sammankomster och representation. Villan fick därmed en total yta om 700 m² med 15 rum och tre kök.

Professor vid Konstakademien 1932-1942[redigera | redigera wikitext]

1926 blev Grünewald blev ledamot av Konstakademin. Han utnämndes 1932 till professor vid Konstakademien och han var därefter verksam som konstprofessor vid akademien i tio års tid, under åren 1932-1942.[7]

Privat konstskola vid Slussen[redigera | redigera wikitext]

Från 1941 drev han en egen privat målarskola i sin gamla ateljé vid Slussen i Stockholm.

Porträttmålningar[redigera | redigera wikitext]

Isaac Grünewald har målat porträtt av Prins Eugen, drottning Ingrid, Theodor Svedberg, Naima Wifstrand, samt flera självporträtt (1917) på Malmö Konstmuseum.

Landskap, stilleben och teaterdekorationer[redigera | redigera wikitext]

Grünewald målade landskap, med stockholmsmotiv, kustbilder med badhytter från Gilleleje, då gärna i tempera, samt stilleben med blommor och frukter. Under de senare åren blev måleriet mera naturalistiskt, virtuosmässigt och i porträtten ofta med ett mondänt drag. Han gjorde fantasifulla teaterdekorationer till Oberon, Kleopatra, Shakuntala och även kostymer.

Dekorativa arbeten och keramiska arbeten[redigera | redigera wikitext]

Han har vidare gjort dekorativa arbeten i Stockholms konserthus och i Tändstickspalatset i Stockholm. Under sista åren gjorde han även keramiska arbeten för Rörstrand, där han var formgivare och keramiker. Förutom måleri ägnade sig Isaac Grünewald också åt bokillustrationer och att göra film.

Grünewaldsalen i Stockholms konserthus blev rikt dekorerad med tak- och väggmålningar av Isaac Grünewald. Från början hete salen Lilla salen, men fick sitt nuvarande namn på 1970-talet. 1926 fick Isaac Grünewald i uppgift att utsmycka salen och det blev Grünewalds första monumentalverk. På bara sex månader genomförde han utsmyckningen. Hans inspirationskälla var de italienska renässanspalatsens dekorerade rum. Både tak och väggar är fyllda av dekorationer. Motiven är hämtade från såväl musikhistorien som från den grekiska mytologin. I taket syns guden Apollon som griper efter solens strålar som samtidigt utgör strängarna på en lyra. Mattan i foajén är på 76 m² och Grünewald har i motivet inspirerats av Kretas minoiska kultur. Originalet tillverkades av Bror Höögs väveri i Borås, men ersattes av en kopia 1987.

Sessionssalen i Tändstickspalatsets huvudkontor för Svenska Tändsticks Aktiebolaget blev dekorerat med muralmålning av Isaac Grünewald. Sessionssalen fick förutom väggmålningen också mahognyinredning. Tändstickspalatset kontorsbyggnad ligger på Västra Trädgårdsgatan 15 i centrala Stockholm, väster om Kungsträdgården. Tändstickspalatset var huvudkontor för Swedish Match i början av 1930-talet, 1972-1991, samt från 2010 och tills vidare.

Vid Rörstrands Porslinsfabrik arbetade han bland annat med att dekorera vaser, urnor, fat och skålar. Grünewald var knuten till Rörstrand under perioden 1942-1946. Föremålen från Rörstrand signerades "IG" eller "Grünewald".[8]

Representerad[redigera | redigera wikitext]

Utställningar[redigera | redigera wikitext]

Expressionistutställningen arrangerades av den då 28-årige Grünewald själv. Han hyrde konsthallen under en månad för en retrospektiv över sitt konstnärskap med nära 300 verk, bland annat en monumentalmålning som han föreslog skulle fylla den vägg på Nationalmuseum där Carl Larssons Midvinterblot hade suttit. Här visades också en rad kända verk som Det sjungande trädet, 1915, Sigrid med den svarta stolen, 1916, Tjurfäktningen, 1917 och Apachedansen, 1918. Grünewald presenterade dessutom sitt expressionistiska manifest "Den nya renässansen inom konsten". Han upplät samtidigt en tredjedel av konsthallen till sina två närmaste kolleger, hustrun Sigrid Hjertén och Leander Engström. Utställningen sågs av konstkritikerna främst som en provokation och blev till och med skådeplats för en massmedialt uppmärksammad demonstration mot "den Grünewaldska massproduktionen" och en pressdebatt där nationalromantikern Carl Larsson överraskande nog tog Grünewald i försvar.

I Den nya renässansen inom konsten kan man bland annat läsa följande: Vår tid, över vilken hastigheten kan sättas som motto, har medfört ett behov av koncentration och åter koncentration i all konstnärlig yttring. Det tjugonde århundradet, med expresståg, automobiler och flygmaskiner, ger människorna förut oanade möjligheter att under en kort tidsrymd samla en mångfald av olika intryck. Ett landskap sett genom ett automobilfönster, är inte längre samma landskap. Den strålande starka elektriska belysningen som avskaffat natten i storstaden, har skänkt oss förr oanade ljusfenomen. Den nervösa oro som utmärker den moderna människan har nödvändigtvis även satt sin prägel på den moderna konsten. På den gamla goda tiden hade konstnären mer tid att fördjupa sig i detaljer. Men nu, då konstnären får tusenfalt mer intryck än konstnären förr, måste även hans sätt att uttrycka sig bli ett annat.

Grünewald illustrerade 1922 Oscar Levertins Kung Salomo och Morolf (1922). Under denna tid utförde han även en rad betydande porträtt såsom av Tollie Zellman (1919), Jules Pascin, Adolphe Basler (1927) och Ellen Hoppe (1931).[9]

Senare framgångar[redigera | redigera wikitext]

Ridå-dekoration med drakar i biograf "Draken" i Stockholm, 1930-tal.

Grünewald blev en banbrytare inom svensk scenografi genom uppsättningen av "Simson och Delila" på Stockholms-Operan 1921, den första modernistiska scenografin av svenskt märke, utskälld i pressen men en av Operans största publiksuccéer, spelad i omgångar ända fram till 1956. Uppsättningen har bland annat blivit legendarisk för att Grünewald stämde Operan med ett krav på 75 000 kronor (motsvarande cirka 1,5 miljon) i arvode och lät de då världsledande modernisterna Henri Matisse, Pablo Picasso, Fernand Léger och André Derain granska arbetsmaterialet. Alla fyra skrev till Stockholms rådhusrätt och intygade att det konstnärliga värdet berättigade det pris Grünewald begärde och att det var uppenbart att den sensationella scenografin låg bakom uppsättningens framgångar. Även svenska konstnärsnamn som Carl Milles, Bruno Liljefors, Carl Eldh och Albert Engström vittnade till förmån för Grünewald i tvisten som slutade i en förlikning där Grünewald fick hälften av pengarna och två nya uppdrag. Grünewald kom sedan dess att utföra ett 30-tal scenografiska arbeten i Stockholm, Köpenhamn och Paris. Den sista uppsättningen blev Hilding Rosenbergs Lycksalighetens ö på Operan 1945.[10]

Hans stafflimåleri blommade ut i en "fauvistisk" och affischartad stil med privatdramatiska motiv åren 1914–1919, för att därefter utvecklas i en lugnare stil där nyanser och valörer gestaltar formernas tredimensionalitet. Grünewald betraktade sig dock alltifrån den första kontakten med Matisse 1908 som expressionist.

Hans största monumentalverk, Lilla salen i Stockholms Konserthus, döptes på 1970-talet om till Grünewaldsalen. Det var också Grünewald som valde den coelinblå färgen till Konserthusets fasad, liksom han 1918 fick igenom sitt förslag om en ljust koboltblå färg till AB Stockholms Spårvägars spårvagnar (en kall färg som skulle skapa en kontrast mot de varmfärgade stadsfasaderna).

Grünewald utförde även väggmålningar i Villa Bonnier, uppförd 1927 i Diplomatstaden, Stockholm, Tändstickspalatsets sessionssal 1928 och designade ridån till biografen Draken 1942.

Antisemitism[redigera | redigera wikitext]

Grünewald, som var son till en gårdfarihandlare inflyttad från Polen, blev intimt förknippad med sin judiska bakgrund och blev en av sin tids enskilt främsta måltavlor för antisemitiska tongångar och karikatyrer inom den svenska pressen, särskilt under 1910- och 1920-talen.[11] Nazismen hade inte, som man kan tro, någon del i dessa angrepp. Istället hängde de främst samman med nationalmåleriets starka roll fram till omkring 1920 och en inom kritikerkåren utbredd fientlighet mot "främmande" influenser som ansågs hota den svenska konstens och kulturens särart.

Grünewald framställdes därför i tidningarna ideligen utifrån antisemitiska klichéer som en profithungrig massproducent av imitationer och plagiat (framför allt av Matisse, trots att få kritiker verkligen hade sett en Matisse-tavla med egna ögon; dennes konst ställdes ut första gången på svensk mark först 1924), obetydlig som konstnär men ett geni som affärsman och "reklammakare" att döma av hans stora framgångar och uppseendeväckande höga priser, etcetera. Dessutom framställdes han med sin dandystil emellanåt som motsatsen till den nationalromantiska bilden av svensk manlighet. Till och med bland svenska judar har Grünewald emellanåt påståtts vara allt det som judar brukar beskyllas för att vara.

Gustaf Ankarcrona beklagade att Nationalmuseum köpt in hans "rot- och hemlösa schackrarkonst". Albert Engström ansatte honom med invektiv. Louis Sparre, ordförande i Konstnärsklubben, motsatte sig "orientalens" inträde. Eric von Rosen sökte få bort honom från hans professur vid Konstakademien för att ersätta honom med Ossian Elgström.[12]

På 1930- och 1940-talen blir framställningarna av Grünewald som en vandrande judekarikatyr reducerade till nazistpressen. I de stora dagstidningarna och i populärpressen framstår Grünewald nu som allmänt respekterad, inte minst i kraft av sin ställning som konstprofessor. Men efter Grünewalds död 1946 vaknade de jantelagsartade tongångarna gentemot hans framgångar upp igen. Ett eko av samtidens insinuationer kan i dag höras i konstlitteraturens populära jämförelser mellan Grünewald och första hustrun Sigrid Hjertén. Med det utåtriktade och framgångsrike salongslejonet Grünewald som kontrast framställs den hemmalidande Hjertén regelmässigt som den mer "äkta" eller "mer begåvade" eller "mer banbrytande" konstnären av de två. Isaac skulle således vara motsatsen - oäkta, mindre begåvad, plagierande. Resonemanget faller historiskt tillbaka på den traditionellt antisemitiska synen på judar som till sitt väsen oäkta, falska, ytliga, imiterande och parasiterande.[13] Samtida vittnesmål och dokument visar att båda makarna främjade varandras professionella framgångar. Bland annat ställde de som regel ut tillsammans. Hjertén hann med 106 utställningar under sitt liv, Grünewald 166.[14]

Grünewalds sonson, Bernhard Grünewald, skriver i sin bok Orientalen. Bilden av Isaac Grünewald i svensk press 1909–1946 om den antisemitiska kritik som Grünewald utsattes för under 1910- och 20-talet.[15]

Influenser[redigera | redigera wikitext]

Ateljén i Grünewaldvillan.

I svensk konstkritik har Grünewald och de andra tongivande konstnärerna i modernismens pionjärgeneration stämplats som "Matisseeleverna", på grund av deras studier på Matisses öppna gratisakademi åren 1909–11. Begreppet Matisseelever myntades 1910 som en nedsättande insinuation om att de unga banbrytarna egentligen inte hade något eget att komma med. Numera tas begreppet allmänt för givet. "Här hemma i Sverige kunde varje landsortskåsör, som aldrig sett ens en kvadratcentimeter av Matisses måleri, med största tvärsäkerhet beskylla hans svenska disciplar för epigoneri eller rätt och slätt Matisseri, vilket var liktydigt i deras och säkert också i allmänhetens ögon. De svenska målare, som gått på Matisses skola, även om det blott varit någon månad, påtrycktes en outplånlig stämpel: Matissare. Det är egendomligt nog det enda elevskap som sedan 35 år tillbaka ideligen framhålles i utställningsrecensioner eller konstöversikter" konstaterade Grünewald 1944.[16]

En annan belysande kommenterar skrev han 1937: "Det har varit kutym här hos oss att väl ensidigt peka på Matisse som lärofader för den grupp av unga viljor som efter de tre studieåren 1905–08 för Konstnärsförbundets ledande krafter sökte sin vidare utbildning i Paris. Det är obestridligt att Henri Matisse som lärare var högeligen uppskattad och beundrad av alla de hundra konstnärer från jordens fyra hörn som trängdes i det gamla klosterkapellet på Boulevard des Invalides. Men lika visst är att Delacroix, Courbet, Corot, Manet, Renoir, Pissarro, Cézanne och van Gogh fascinerade och inspirerade oss. Den som djupast och klarast skulle sätta sin prägel på det mesta, både bästa och sämsta, som presterats i det moderna måleriet under de senaste fyra decennierna, var dock Paul Cézanne."[17]

Omdöme[redigera | redigera wikitext]

Isaac Grünewalds gravvård på Judiska norra begravningsplatsen i Solna kommun.

Om den samtida offentliga bilden av Grünewald vittnar följande utdrag ur Göteborgs Aftonblad den 10 januari 1925:

"Grünewalds utställning i Konsthallen är dagens stora händelse inom konstnärliga kretsar i Göteborg. Grünewald är ju ett namn, som det alltid står strid eller åtminstone sensation omkring. Många rycker på axlarna och kallar honom reklammakare, några gapskrattar bara de hör Isaacs namn, på andra verkar han som ett rött skynke inför en tjur, de formligen fräser av ilska, kännare följer hans konstnärliga verksamhet med det största intresse, medan slutligen en mängd, särskilt unga målare, ger honom sin reservationslösa hyllning. Man må ha vilken mening som helst om Grünewald, men om ett torde de flesta vara eniga: någon tråkmåns är han inte.

På latsidan ligger han heller inte. Han målar och ställer till utställningar lite varstans, han skriver kontrakt med operan och sköter vidlyftiga processer på basis av dem, han festar och bråkar med konduktörer, får åtal på halsen och har ett förskräckligt göra med att skriva inlagor och inkalla vittnen, samtidigt som svenska pressen måste ha den dagliga lilla dosisen om hans person och konst."

Ragnar Josephson beskrev 1951 Grünewalds betydelse med följande ord:

"Isaac Grünewald var den markanta, ständigt synliga galjonsbilden för den nya konsten i Sverige. Han ägde inte bara färgens, utan även ordets slagkraft. Han ägde det oförfärade, stridbara lynne, som gärna gick i täten. Han ägde dessutom en utomordentlig bravur att omvända sina egna belackare. Det finns ingen svensk samtida konstnär, som den stora allmänheten retat sig på så starkt, och ingen som samma allmänhet anammat så oreserverat. Hans främsta egenskap var hans allt besegrande vitalitet. Hans konst, liksom han själv, sjöd av liv, av glädje över livets gåvor. Den ohämmade frikostighet med vilken han verkat och skapat har blivit en stor tillgång för den svenska konsten, ja mer än så, för det svenska livet överhuvudtaget. Det finns så mycket tung eftertanke och sträv blyghet, så mycket fruset och tigande och bundet i Nifelheim. Mot allt detta har hans dukar predikat lustens, glädjens, livsbejakelsens evangelium."

Teater[redigera | redigera wikitext]

Scenografi och kostym[redigera | redigera wikitext]

År Produktion Upphovsmän Regi Teater Noter
1921 Vart ska vi annars gå, revy
Karl Gerhard Mosebacketeatern[18]
1926 Han som får örfilarna
Tot kto palucaet posceciny
Leonid Andrejev Gösta Ekman Oscarsteatern[19]
1928 Fåglarna
Ὄρνιθες Ornithes
Aristofanes Olof Molander Dramaten Kostym
Scenografi med Manne Runsten
1928 "Patrasket"
Hjalmar Bergman John W. Brunius Oscarsteatern[20]
1936 Köpmännen i Nordens Venedig, revy
Karl Gerhard Gösta Stevens Folkan[21]
1939 Dessa ridderliga tider, revy
Karl Gerhard Karl Gerhard Folkan Scenografi
tillsammans med Arne Klingborg

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Signaturer, Isaac Grünewald.
  2. ^ Konsten i Sverige, del 2, Norstedts, 1997, sidorna 288-290. ISBN 91-1-913702-8.]
  3. ^ Konsten i Sverige, del 2, Norstedts, 1997, sidorna 288-290. ISBN 91-1-913702-8.]
  4. ^ Artsalesindex, Isaac Grünewald.
  5. ^ Artsalesindex, Isaac Grünewald.
  6. ^ Isaac Hirsche Grünewald.
  7. ^ Isaac Hirsche Grünewald.
  8. ^ Signaturer, Isaac Grünewald.
  9. ^ Carlquist, Gunnar, red (1932). Svensk uppslagsbok. Bd 9. Malmö: Baltiska förl. Libris 1335381 [sidnummer behövs]
  10. ^ Sundler, Eva (1975). Isaac Grünewalds scenografi 1920-1930: vision och verklighet. Stockholm: Almqvist & Wiksell international. Libris 7625436. ISBN 91-7222-116-X [sidnummer behövs]
  11. ^ Andersson, Lars M. (2000). En jude är en jude är en jude-: representationer av "juden" i svensk skämtpress omkring 1900-1930. Lund. Libris 8236255 [sidnummer behövs]
  12. ^ Wästberg, Per (2002). Axel Hirsch: folkbildare och filantrop. Svenska akademiens minnesteckningar, 0346-6361Svenska akademiens handlingar från år 1986 ; 31. Stockholm: Svenska akademien. sid. 280f. Libris 8826688. ISBN 91-1-301189-8 
  13. ^ Bernhard Grünewald. Sveriges mest ökända jude. Artikel i Tachles (2008)
  14. ^ Utställningsförteckning i Isaac Grünewalds Arkiv, Riksarkivet i Stockholm.
  15. ^ Kempe, Jessica (8 mars 2012). ”Isaac Grünewald på Långholmen”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/isaac-grunewald-pa-langholmen. Läst 2 januari 2013. 
  16. ^ Grünewald, Isaac (1944). Matisse och expressionismen. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Libris 1462512 [sidnummer behövs]
  17. ^ Isaac Grünewald. Cézannes budskap. Publicerad i Kunst og Kultur (1937)
  18. ^ Teater Musik”. Dagens Nyheter: s. 6. 28 augusti 1921. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1921-08-28/230/6. Läst 20 september 2016. 
  19. ^ Teater och Musik”. Dagens Nyheter: s. 7. 20 oktober 1926. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1926-10-20/285/7. Läst 2 augusti 2015. 
  20. ^ Bo Bergman (2 november 1928). ”Hjalmar Bergmans 'Patrasket'”. Dagens Nyheter: s. 1. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1928-11-02/300/1. Läst 6 januari 2016. 
  21. ^ Erik Nyblom (2 januari 1936). ”Karl-Gerhard i gala”. Dagens Nyheter: s. 18. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1936-01-02/1/18. Läst 28 december 2015. 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]