Israel

För andra betydelser, se Israel (olika betydelser).

Staten Israel מְדִינַת יִשְׂרָאֵל (Medīnat Yisrā'el) دَوْلَةُ إِسْرَائِيلَ (Dawlat Isrā'īl)
Flagga Statsvapen
Valspråk: Uppståndelse
Nationalsång: Hatikvah
läge
Huvudstad		Jerusalem (omstritt)1
Största stad		Jerusalem
Officiella språk		hebreiska och arabiska
Statsskick		republik
-	President	Reuven Rivlin
-	Premiärminister	Benjamin Netanyahu
Självständighet		från Storbritannien
-	Deklarerad	14 maj 1948
-	Erkänd	11 maj 1949
Area
-	Totalt	20 770 km²(20 770/22 145) (151:e/150:e1)
-	Vatten (%)	2 %
Demografi
-	2014 års uppskattning	8 238 300 (96:e)
-	Befolkningstäthet	397 inv./km² (24:e)
BNP (PPP)		2014 års beräkning
-	Totalt	$286,8 miljarder (25:e)
-	Per capita	$35 658
HDI (2014)		0,888 (mycket hög) (19:e)
Valuta		shekel (₪) (NIS)
Tidszon		UTC +2
Topografi
-	Högsta punkt	Meron/Hermon2, 1 208/2814 m ö.h.
-	Största sjö	Döda havet, 812 km²
-	Längsta flod	Jordan, 350 km
Nationaldag		14 maj3
Nationalitetsmärke		IL
Landskod		IL, ISR, 376
Toppdomän		.il,ישראל.
Landsnummer		972
1Jerusalem-lagen säger att "Jerusalem, fullständig och förenad, är Israels huvudstad" och att staden används som säte för regeringen, som hem för presidenten, säte för regeringsbyggnader, högsta domstolen och Knesset. Jerusalem är erkänd som Israels huvudstad av Taiwan, Tjeckien, USA och Vanuatu, medan FN och andra FN-stater inte accepterar Jerusalem-lagen och har placerat sina ambassader i andra städer, som Tel Aviv, Ramat Gan, och Herzliya (se även CIA Factbook och Map of Israel). Palestinska myndigheten ser Östra Jerusalem som huvudstaden i en framtida palestinsk stat, och stadens slutgiltiga status är oklar och inväntar framtida förhandlingar mellan Israel och Palestinska myndigheten (se "Negotiating Jerusalem", University of Maryland). 2 Exkluderat/inkluderat Östra Jerusalem och Golanhöjderna 3 Nationaldagen firas den 5 iyar med anledning av självständigheten; datumet kan variera i förhållande till vår kalender och infalla i april eller maj, eftersom den judiska kalendern är en kombinerad mån- och solkalender.

Israel (hebreiska: יִשְׂרָאֵל, Yisra'el; arabiska: إِسْرَائِيل, Isrā'īl), formellt Staten Israel, är en stat i Mellanöstern i Asien. Den utropades den 14 maj 1948 som en judisk stat i Palestina, omfattande de områden som enligt FN-församlingens i november 1947 rekommenderade delning av Palestina avsågs skulle tillfalla den judiska staten. Israels (omstridda) huvudstad och historiska centrum är Jerusalem, medan landets viktigaste finansiella centrum är Tel Aviv som grundades 1909.

Staten saknar delvis erkända gränser, eftersom militär konflikt med grannländerna omedelbart uppkom och ännu inte har lösts, förutom med Egypten och Jordanien, som man har gräns till. Dessutom gränsar Israel till Libanon och Syrien, som man har gränstvister med, samt de områden som erövrades i sexdagarskriget 1967 och står under administration av Palestinska myndigheten och vars status och gränsdragning inte är avgjord, vilket bland annat gett upphov till den så kallade Israel–Palestina-konflikten. Med ett invånartal på omkring 7,28 miljoner människor, av vilka de flesta är judar, är Israel världens enda judiska land. I landet bor även många andra etniska grupper, inklusive en stor mängd arabiska israeler/palestinier, liksom många religiösa minoritetsgrupper, inklusive muslimer, kristna, druser, samaritaner och andra. Dessutom bor palestinska medborgare inom Israels gränser eller pendlar för att arbeta i Israel, främst från Västbanken.

Israel är en judisk och demokratisk stat med parlamentarism och allmän rösträtt. De palestinier som vid statens bildande eller senare flyttat från Israel har inte rösträtt. Enligt FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar befinner sig ca 5 miljoner palestinier i flyktingläger utanför Israel.

Premiärministern fungerar som regeringschef och Knesset utgör Israels lagstiftande organ. Landet saknar såväl konstitution som grundlag; istället vilar juridiken på de så kallade baslagar som den lagstiftande makten löpande kan anta efter majoritetsbeslut. Sett till bruttonationalprodukt (BNP) per invånare beräknas nationens ekonomi som den 26:e största i världen. Israels befolkning har Mellanösterns högsta medellivslängd och, efter Förenade Arabemiraten och Kuwait, regionens tredje högsta inkomst per capita. Landets pressfrihet rankas av Reportrar utan gränser till 91 av 177 länder (1=mest fri) och fick 33/100 poäng (0=mest fri) av Freedom House. Israel rankas topp 15–35 i världen inom HDI, Demokratiindex, Anti-korruptionsindex och Ekonomifrihetsindex (se avsnittet Internationella rankningar).

Israel är Asiens tredje mest demokratiska land efter Japan och Sydkorea, och har rankning 29 av 167 i världen. Israel är också det enda landet i Mellanöstern som är en demokrati och där diskriminering (baserat på exempelvis kön, etnicitet eller religion) är straffbart enligt lag.

Namnet

I judarnas heliga skrift Torah, och i Första Mosebok 32:a kapitlet, är Israel det namn som patriarken Jakob får efter att ha brottats med Gud eller en ängel. Jakob blev sedan stamfader för ett folk som kallades israeliterna och hans tolv söner blev ledare för varsin stam. Namnet Israel har tolkats som att det kommer av ett ord för Gud, "el", och verbet "isra". Verbet kan betyda "kämpa" och det skulle då vara "kämpar mot Gud" eller "Gud kämpar för Jakob". Det har också tolkats betyda "rättvis" och i King James Bible uppges det betyda "as a prince hast thou power", ungefär "leder som en prins".

Första gången israeliterna är skriftligt dokumenterade är i inskriptionen på Merneptahstelen, en sten som listar militära kampanjer utförda av faraon Merneptah och beskriver hur israeliterna bekämpats. De anges vara ett folk som bebor Kaanan, men beskrivs ännu inte som ett kungarike. I Torah, och Första Mosebok 15:18, sluter Gud ett förbund med Abraham, som var Jakobs farfar, och pekar ut ett område mellan Nilen och Eufrat som hans ättlingars land. Senare beskrivs israeliternas kungadömen och de är då mindre än det utlovade landet.

Efter att judarna drivits ut ur Jerusalem av romarna, gav de området namnet Palestina, men i den judiska diasporan användes Eretz Israel, ungefär Storisrael, även översatt till Israels land, om området de lämnat, tillsammans med namn som Juda rike och Det heliga landet.

Efter första världskriget kom området under brittiskt styre med namnet Brittiska Palestinamandatet och dess officiella namn på hebreiska var Eretz Israel vilket fanns på mynt, frimärken och officiella dokument tillsammans med de arabiska och engelska orden för Palestina.

Några dagar innan Brittiska Palestinamandatet upphörde, 14 maj 1948, träffades tio ledare för det judiska civilsamhället i Palestina för att besluta vilket namn den stat de skulle utropa skulle få. Först ville de kalla staten Judeen, men eftersom endast en liten del av det gamla riket ingick i delningsplanen övergavs det namnet. Andra namn som föreslogs var Sion och Sabra, men när någon föreslog Israel röstades det förslaget fram med siffrorna 7-3. Det påstods vara Judiska myndigheten i Palestians ordförande, och sedermera Israels första premiärminister, David Ben Gurion, som föreslog namnet, men en av de närvarande var Moshe Sharett och han hade kallat den framtida judiska staten Israel under tal i ett par års tid. Under samma tid använde David Ben Gurion namnet “Medinat HaYehudim”, ungefär "Judarnas stat". Redan 1896 föreslog sionisten  Isaac Pernhoff att en framtida stat skulle heta "Medinat Yisrael", alltså Staten Israel, som svar på sionismens grundares, Theodor Herzls, förslag "Altneuland", ungefär "Gammalnyland", men det är inte troligt att någon av de tio läst den passagen i hans artikel. Eftersom namnet bestämdes så sent hann inte den nybildade statens namn anges på valutan och den kallades därför under en tid fortsatt Palestinska pund.

När David Ben Gurion läste upp självständighetsförklaringen den 14 maj 1948 stadfästes namnet med orden (översatt från engelska):

”	...härmed förklaras en judisk stat grundad i Eretz-Israel, som ska heta Staten Israel.	„
– David Ben Gurion,

Jerusalem

Israel proklamerade 1950 Jerusalem som huvudstad, likt i det antika judiska riket. Jerusalem är landets de jure huvudstad, största stad och regeringssäte, och även den heligaste staden för världens judar och kristna och räknas även som tredje heligaste staden inom islam. Omvärlden, med få undantag, erkänner inte Jerusalem som Israels legitima huvudstad eftersom Israel annekterade Östra Jerusalem 1967, utan har sina beskickningar (ambassader) i Tel Aviv, som var huvudstad under Israels första 8 månader av självständighet. Några stater (exempelvis El Salvador) har haft ambassad i Jerusalem men av de drygt 150 beskickningarna är två tredjedelar i Tel Aviv och Jerusalem är platsen för ländernas konsulat. USA:s kongress beslutade 1990 och 1995 att utifrån faktum erkänna Jerusalem som odelad huvudstad, med rätt att placera ambassaden där det bäst tjänar USA. Erkännandet bekräftades av senaten i juni 2017 och sex månader senare beslutade även president Donald Trump att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad och gav direktiv att påbörja ambassadflytten från Tel Aviv till Jerusalem. Beslutet kritiserades av många nationer. Likaledes anges Jerusalem som huvudstad i vissa uppslagsverk. Palestinska myndigheten ser Östra Jerusalem som huvudstaden i en framtida palestinsk stat. Slutgiltig status är oklar och inväntar framtida förhandlingar mellan Israel och Palestinska myndigheten, där tempelberget i Gamla Jerusalem är den heliga plats som bägge parter speciellt vill kontrollera.

Historia

Det judiska folkets historia

Judarna är ett semitiskt folk med ursprung i Främre Orienten (Sydvästasien). De ser Abraham från Ur i Kaldéen som sin stamfader, som bosatte sig i nuvarande Israel omkring 2000 f.Kr. enligt Tanach. Dennes sonson Jakob kallades Israel och gett upphov till namnet på folket, och dennes son Juda åt en av de 12 stammarna som senare oegentligt kommit att beteckna hela folket, eftersom juda var den kungliga stammen och Judeen den provins huvudstaden låg i. Platsen för Abrahams "Moria berg" uppger Bibeln till tempelberget i Jerusalem. Under 400 år till ca 1400 f.Kr. styrdes Jerusalem av Egypten, därefter återerövrade Abrahams ättlingar landet, som ledda av Mose utvandrat från Egypten där de levt i månghundraårigt förtryck. Omkring 1000 f.Kr. erövrades nya områden under kung David som gjorde Jerusalem till huvudstad i ett enat kungarike och etablerade staden som religiöst centrum med templet som Salomo byggde klart. Omkring år 586 f.Kr erövrade babylonierna det judiska riket och rev det första templet. I tre omgångar bortfördes större delen av folket till tvåflodslandet. Andra hade bildat kolonier i Medelhavsområdet, speciellt i Nordafrika, såsom i Marocko. En del av Israels stammar blev utspridda och är förfäder till samaritanerna. Större delen av judarna i babyloniska fångenskapen fick återvända när perserna krossade Babel och lät judakungens sonson Serubbabel bli ståthållare i Israels land och bygga upp det andra templet och återföra alla heliga tempelföremål. Detta tempel byggdes ut under Herodes den stores regeringstid till att omfatta tempelplatsen som den återstår. En del av judarna blev kvar i dagens Irak, Iran, Syrien, Grekland, Turkiet, Libyen, Tunisien, Saudiarabien, Jemen och de flesta av dessa kommuniteter fanns kvar i över 2000 år. Många vallfärdade emellertid till Jerusalem vid påsk och andra högtider, för det var den religiöst rätta platsen att fira påsk på och staden fylldes årligen med hundratusentals pilgrimer som kom till templet för att bära fram offer och fira seder (se Apg. 2). Oavsett bosättningsplats följde man vissa regler som skilde ut judarna från andra: omskärelsen av söner på åttonde dagen, sabbatsvilan, högtiderna, läsningen av Torah, kosher diet, längtan till Jerusalem (sionism) som uttrycktes rituellt, bekännelsen till Abraham och Mose, och detta omfattades även av dem som inte var speciellt religiösa.

Före år 1 hade romarna ockuperat landet och tillsatte lokala lydkonungar, men folket, som då av andra brukade kallas judar efter Judeen, eller israeliter oavsett stamtillhörighet, gjorde ett flertal uppror, bl.a. Judiska kriget då romarna rev det nya templet. 135 e.Kr. nedkämpades den judiska befolkningen brutalt efter den så kallade bar-Kochbarevolten och majoriteten deporterades till andra delar av imperiet. Judar förbjöds i Jerusalem, ett Jupitertempel restes på Tempelberget och kejsar Hadrianus bytte namn på hela området inklusive Ioudeia till "Syria Palæstina" som skymf, efter den gamla ärkefienden Filisteen, Peleshet i Gaza.

Från 300-talet blev Romarriket officiellt kristet vilket även gällde provinsen Palestina. År 361 påbörjades återuppbyggande av Jerusalems tempel som misslyckades. Även 614 påbörjades tempelbygge på nytt under en kort judisk självständighetstid, men 617 förstörde de bysantinska trupperna tempelbygget igen. År 636 erövrades landet av araberna i den islamiska expansionen och judar och kristna i landet fick status som dhimmi. De arabiska erövrarna fortsatte att använda namnet filastin som motsvarighet till det tidigare namnet. Till dess hade många avkomlingar till araméer och arameiskspråkiga bott där, och även grekiska och latin hade varit lingua franca, och dagens syrianer hävdar direkt koppling till det heliga landet och språket där under första århundradet. Under medeltiden växlade styret mellan korsfarare och muslimer. 1577 införlivades det med det turkiska ottomanska väldet. Majoriteten av judarna förblev i diasporan. Efter Turkiets sammanbrott i första världskriget överlämnade Nationernas förbund Palestina till Storbritannien.

Det historiska Israels rike

Den moderna staten Israel uppfattar sig ha sina rötter i det historiska kungariket Israel (hebreiska: ארץ ישראל, Eretz Yisrael), ett begrepp av central betydelse för judendomen sedan urminnes tider, och hjärtat av det antika konungariket Juda, vilket moderna judar vanligen hänförs till. Man håller gravplatserna för kung David, Abraham, Sara m.fl. som heliga och bevarar minnet av "Jakobs brunn", "Elias grotta" m.m. som vallfärdsplatser. Den allra heligaste platsen har alltid varit Tempelberget (Sions berg, Moria berg) som den enda platsen där ett judiskt tempel kan vara eftersom "Gud uppenbarade det för David" (1 Krön 21-22), och platsen är så helig att många ortodoxa judar räds besöka den för att inte råka beträda platsen för det allra heligaste. Riket under Salomos tid sträckte sig långt in i Libanon och Jordanien enligt Tanach, och gränserna för de judiska områdena år 0 i det herodianska kungariket liknade dagens Israel och Palestina, utom öknen.

Andra namn för regionen är bland annat Kanaan, Palestina, Sion, Det heliga landet och Jakob (i Tanach). Ytterligare begrepp som mer eller mindre avser området är Sydlevanten, Det förlovade landet, Löftets land, Landet som flyter av mjölk och honung, Ökenlandet som blommar, Ha'aretz ("Landet"), Saron, Nordriket, Sydriket, Juda rike, Judeen, Samarien och Galileen. Synonymer bland hebreiskspråkiga inkluderar Eretz Avoteinu (våra förfäders land, använt i Hatikvah) och Eretz Tova (det goda landet), och hoppet (Hatikvah) om att återvända till Jerusalem har hållits ständigt aktuellt genom årtusenden, i regelbundna böner och hälsningar, såsom det typiska "nästa år - i Jerusalem!". Synagogan kan bara utgöra ett provisoriskt substitut när man inte har tillgång till templet. Folket brukade under gammal- och nytestamentlig tid kallas israeliter, Israel, judar, Abrahams barn, Jakob, Herrens folk, Guds egendomsfolk. Det fanns en förväntan på Jesus som framgångsrik religiös ledare att återupprätta ett självständigt, teokratiskt kungarike Israel (Apg. 1:6) åt folket, som uppfyllelse av de messianska profetiorna.

Strävan efter en självständig judisk stat i provinsen Palestina

Den moderna staten Israels historia börjar i slutet av 1800-talet då Theodor Herzl gav förnyad styrka till den sionistiska rörelsen. Redan på 1500-talet hade emellertid tanken uttryckts, att judarna i Europa skulle fly undan antisemitism till ett eget land, men det var inte realiserbart. Med den i Europa tilltagande antisemitismen och nationalismen på 1800-talet kom en starkare längtan att ha en nationalstat, och det gamla hebreiska språket återupplivades för dagligt tal av Eliezer Ben-Yehuda. I Ryssland förekom pogromer under tsartiden och under kommunismen. Rörelsen växte sig bland annat genom Herzls idéer allt starkare och 1917 utfärdade Storbritannien Balfourdeklarationen om att ge det judiska folket ett hemland i det land som de blev fördrivna från 135 e.Kr., då romarna förbjöd judar att bo i Jerusalem och i en radie på omkring 50 kilometer från staden. Efter att kristendomen blev statsreligion i romarriket i början av 300-talet blev det åter möjligt för judar att flytta tillbaks till huvudstaden i sitt hemland och allt sedan dess har det funnits en judisk minoritet boende i den forna judiska huvudstaden genom historien, tidvis i majoritet. Även på andra orter fanns bofasta judiska grupper.

Samtidigt fanns bofasta och nomadiska folk med andra språk, efter islamiseringen typiskt arabiska, vilket även de kristna och judarna kom att använda. Till dess hade många avkomlingar till araméer och arameiskspråkiga bott där, och även grekiska och latin hade varit lingua franca, och dagens syrianer hävdar direkt koppling till det heliga landet och språket där under första århundradet. Syrianska, antik västarameiska, hebreiska och arabiska är alla ganska nära besläktade, semitiska språk. Talad hebreiska hade fallit ur bruk utanför synagogan. Det romerska/bysantinska riket begränsade judarnas frihet och tillät ingen självständighet, och den suveränitet som man fick med persernas hjälp år 614 tog slut inom fyra år.

Med de under år 640–1099 styrande araberna kom folk från Arabiska halvön. Även mongoler, seldjuker och mamluker som kom att behärska området, förutom korsfararna, tills det 1577 införlivades i det turkiska Osmanska riket. Etniciteten hos folken har inte varit entydig, utan människor har klassificerats efter religion, som brukligt under sharia, där skatten bestäms av religiös tillhörighet – en dhimmi betalar jizya till muslimska herrar och en muslim betalar zakat till de fattiga, vilket Osmanerna uppbar ända till 1855. Dessutom var den arabiska kulturen präglad av identifiering efter klan snarare än folkslag. Arv av religion är också olika: en muslimsk mans barn måste bli muslimer, och bara en judisk kvinnas barn kan räknas som judar, och blandäktenskap mellan de olika grupperna komplicerar saken än mera.

Under den osmanska tiden styrdes landet från Damaskus och judar och kristna hade emellertid tolerabla levnadsförhållanden ändå, men skatten gjorde jordbruk ogynnsamt och judarna föredrog att bo i städerna. Enligt orientalisten Adriaan Reland var befolkningen år 1695 koncentrerad till Jerusalem, Jaffa, Tiberius, Acco, Tzfat och Gaza. Reland använder det romerska begreppet Palestina, trots att osmanerna använde andra namn och annan gränsindelning, största delen av blivande mandatet Palestina kallades Jerusalems Mutasarrifat. Galileens huvudstad Nasaret var befolkad av 700 kristna och Jerusalem hade 5000 huvudsakligen judiska invånare. Tiberius och Tzfat hade judisk befolkning. Gaza var ett viktigt handelsområde, med 550 invånare, hälften judiska jordbrukare och resten kristna handelsidkare. Om staden Um el-Phahem nämns att det fanns en maronitisk kyrka och tio bofasta familjer, kristna. Bofasta muslimer fanns i Palestina bara i Shchem (Nablus), 120 invånare, varav 70 var "shomroniter", en judisk sekt. Reland uppger att landsbygden var nästan öde. Han noterar att muslimerna mest var nomadiserande beduiner och kom som säsongsarbetare till byggen och jordbruk. Reland konstaterar att det inte fanns arabiska geografiska namn, utan platsernas benämningar kom från hebreiska, grekiska och latin. Otaliga rapporter från 1835 till 1913 beskriver att landsbygden var öde och obrukad och byarna tomma på folk, med undantag för en del judiska jordbruk. Dessa rapporter motsägs av de uppgifter som finns om befolkningens sammansättning. Siffror för fördelningen av olika folkgrupper före 1900-talet är osäkra. Enligt en källa uppgick antalet invånare 1871-1872 till 382 000 personer: 85 procent muslimer, 11 procent kristna och 4 procent judar. Befolkningen bodde i sammanlagt 657 byar och 13 städer. Judarna var nästan helt samlade i Jerusalem, Hebron, Tiberias och Safed. Enligt en annan beräkning fanns det 1893 i området ungefär 372 000 muslimer 43 000 kristna och 9 000 judar. En annan författare anger att det 1893 fanns närmare 690 000 invånare varav 80 000 skulle vara judar. I det brittiska mandatet Palestina var 1922 78 procent av befolkningen muslimer, 11 procent judar, 10 procent kristna. 1937 var 63 procent muslimer, 28 procent judar och 8 procent kristna. 1947 beräknades 28 procent vara muslimer, 33 procent judar och 8 procent kristna.

Det fanns både judiska och arabiska immigranter men många bofasta undvek att bekräfta sin närvaro för de turkiska härskarna för att undkomma beskattning och militärtjänst, och ofta behöll man sitt gamla medborgarskap. Dessutom undvek man att köpa land av de turkiska härskarna, utan man kunde odla utan att meddela detta trots att villkoren för köp eller arrende inte var dåliga. Inflyttande judar köpte cirka 550 km² av marken, trots att säljaren inte alltid var lagfaren ägare till den. Efter det osmanska rikets fall kom immigrationen igång än mera och en befolkningsexplosion skedde under brittiskt mandat, och hela landet bestod av 26 625 km², varav 33 procent var odlingsbar mark. Araber som hade kämpat med britterna mot turkarna i första världskriget hoppades få ett självständigt land i området och började strömma in. När folkräkningen 1893 gjordes var Jerusalems befolkning: 8 670 muslimer, 8 748 kristna och 28 112 judar. Från folkräkningen till 1922 ökade antalet icke-beduinska araber från 315 000 till 560 000, inkluderat 71 000 kristna. 1922 var judarna 84 000 och övriga 8 000. Under 1920-talet ökade årligen antalet judar med 9800 och araber med 12700, samtidigt som antalet beduiner var konstant. Den judiska invandringen tilltog också med judeförföljelser i Europa som intensifierades efter 1933. Den brittiska myndigheten försökte minska invandringen men tusentals judar och araber kom illegalt. 1945 hade befolkningen växt till: 608 230 judar, 1 076 780 muslimer, 145 060 kristna och 15 490 övriga. På platser med liten judisk befolkning (Ramallah, Beer Sheva, Akko, Hebron) växte dock den muslimska befolkningen procentuellt mycket mindre än vid judiska bosättningar (Jaffa, Haifa, Jerusalem, Tulkarm etc.). Detta har tolkats som att välfärden ökade där, inte en undanträngning. Judar betalade i snitt 4 gånger mera skatt än araberna till britterna, vilket förutsatte att man hade kontroll över sin livssituation, och ägde sin mark. Fram till 1948 hade judar köpt ungefär 2 000 km² av marken, eller 30 procent av marken i den judiska delen enligt plan, Negevöknen oräknad, som till 99 procent var statsägd och obrukad. Urbaniseringen gjorde även att en del odlad mark i städernas ytterkanter blev omöjliga att använda vidare och bebyggelse kom på dess plats.

Uppdelning av Brittiska Palestina

Kartan visar mark som ägdes av judar 31 mars 1945. Marken utgjorde 6 procent av den totala landarealen.

Efter första världskriget godkände Nationernas Förbund det Brittiska Palestinamandatet med avsikt att skapa ett "nationellt hem för det judiska folket". Transjordanien avskildes redan 1921 och blev 1946 en självständig arabisk stat öster om Jordanfloden. Inför Palestinamandatets upphörande år 1948 beslöt Förenta nationerna 1947 med en resolution att dela området väster om floden i en judisk och en arabisk stat, medan staden Jerusalem skulle vara ett speciellt internationellt område under Förenta nationernas administration. I Resolutionen ingick även en detaljerad delningsplan.

Omgivande muslimska stater motsatte sig helt bildandet av en judisk stat i området.

FN delningsplan 1947

Israel utropade sin självständighet den 14 maj 1948. I den israeliska självständighetsförklaringen hänvisas uttryckligen och enbart till generalförsamlingens resolution. Omedelbart efter staten Israels utropande erkändes den nya staten av Förenta staterna, Sovjetunionen, Frankrike och Storbritannien.

Israels bildande

Dagen efter självständighetsförklaringen utbröt ett krig mellan den israeliska armén Haganah och de omgivande arabiska staterna och ytterligare tre länder som vägrade att acceptera den Israeliska statens existens. Israelerna gick segrande ur den följande serien av krig och hävdade därmed sitt oberoende och utvidgade sina gränser utöver de i FN:s delningsplan. Samtidigt vägrade omgivande stater att över huvud taget erkänna landets existens och införde en långtgående blockad. Transjordanien (nuvarande Jordanien) annekterade Västbanken och Egypten den lilla Gazaremsan.

Sedan dess har Israel varit i konflikt med Palestinas arabiska befolkning och många av de kringliggande arabländerna och andra delar av den muslimska världen, och med palestinier i och utanför Israel, vilket har resulterat i flera stora krig och årtionden av våld som fortsätter än i dag. Även ett antal terroristattacker av PLO och andra såsom flygplanskapningar och mord på civila har blivit uppmärksammade. Sedan dess bildande har Israels gränser och statens rätt att existera varit föremål för tvister, i synnerhet bland landets arabiska grannar och deras många palestinska flyktingar. Israel har undertecknat fredsfördrag med Egypten och Jordanien, men någon fred med palestinierna har hittills inte uppnåtts.

Dessa konflikter har delvis sin grund i den uppdelning av Mellanöstern som Storbritannien och Frankrike kom överens om i första världskrigets slutskede i samband med att det Osmanska riket föll samman. Storbritannien, som ville skydda båttrafiken genom Suezkanalen, tog då kontrollen över Palestina (nuvarande Israel, Västbanken och nuvarande Jordanien) och Egypten medan Frankrike tog över det som idag utgör Syrien och Libanon. Den judiska invandringen var före och under andra världskriget begränsad, mycket beroende på den brittiska regeringens negativa hållning. De judar som kom byggde bosättningar på mark som de köpte av lokala markägare. När den växande antisemitismen i Europa kulminerade i Förintelsen ökade inflyttningen av judar till Palestina betydligt trots brittiskt motstånd. Britterna såg negativt både på judarnas och palestiniernas stora invandring till landet under deras mandat.^{[källa behövs]}

Självständighetskriget 1948

Kort efter det att FN:s delningsplan publicerats, började judiska milisorganisationer att driva bort palestinier från det område som avsetts för den judiska statens område. Fram till den 9 januari 1948, då Arabstaterna svarade med att sända in frivilliga soldater, hade 75 000 palestinier drivits bort. Arabförbanden hade dock föga framgång och fram till 15 maj 1948 då britterna lämnade Palestinamandatet, hade ytterligare 250 000 drivit bort från sina hem.

I detta läge utsåg FN svensken Folke Bernadotte till medlare mellan de stridande. Han anlände i slutet av maj och lyckades framförhandla en första vapenvila de 9 juni 1948. Denna vapenvila bröts dock redan efter en månad, men en ny trädde i kraft den 18 juli, dock utan att helt respekteras. Den 17 augusti mördades Bernadotte av judiska terrorister. Detta ledde till att en slutlig vapenvila kunde träda i kraft först under våren 1949. Israel erövrade även områden som inte skulle tillfalla Israel enligt delningsbeslutet. Jerusalem, som enligt FN skulle vara ett internationellt område blev i stället en delad stad. Den gamla staden inklusive Tempelberget, heligt för både judar och muslimer, hamnade under jordansk kontroll. Kriget fick stor betydelse för hur den nya staten Israels gränser, i form av stilleståndslinjer, kom att löpa under 19 år, fram till sexdagarskriget 1967.

Krigets följder

Kriget innebar en flyktingkatastrof. Omkring 700 000 araber fördrevs eller flydde från de områden som skulle bilda Israel, eftersom de blev förvarnade om kriget, och dessa samlades i läger på de områden som kontrollerades av arabstater som krigade mot Israel: i Gazaremsan, på Västbanken och andra delar av Transjordanien och i södra Libanon. Samtidigt genomfördes en mer eller mindre påtvingad judisk exodus från arabiska och andra muslimska länder, av vilka många kom till just Israel.

Israel gjordes till en entydigt judisk stat framför allt genom två lagar: Lagen om återvändande från 1950 som proklamerade att alla världens judar ges rätt att invandra till Israel samt lagen om de frånvarandes egendomar som konfiskerade all mark och annan egendom som tillhört de drygt 700 000 araber som under kriget 1948 hade flytt eller fördrivits (nakban) från det Palestina som blev israeliskt territorium. FN:s generalförsamling uttalade i resolution 194, 1948, att de flyktingar som önskar återvända till sina hem och leva i fred med sina grannar skall tillåtas detta vid tidigaste tillämpbara datum och att kompensation skall utbetalas fِör egendom av ansvariga regeringar eller myndigheter, i enlighet med gällande internationell rätt. Denna resolution har sedan 1948 årligen bekräftats av FN:s generalförsamling

Alla judar fördrevs eller flydde från Östra Jerusalem, Gaza och Västbanken. Judar som varit bosatta fördrevs även från de omkringliggande arabstaterna och omkring 800 000 judar flydde till Israel, eftersom stämningen upplevdes hotfull men den tusenåriga drömmen om det egna landet besannats. Det förekom att utvandringen av judar från arabstater påskyndades genom blodiga attentat, som antogs vara utförda av araber men i verkligheten utfördes av judar.

Israel sattes i mångårig blockad av de omgivande länderna och de försökte bland annat hindra vattentillförsel som Israel behövde. Ett resultat av blockaden blev att Israel fick idka handel med Europa och USA istället för grannländerna.

Det vapenstillestånd som slöts 1949 innebar att Gazaremsan och Västbanken kom under egyptisk respektive jordansk kontroll. Något riktigt fredsavtal undertecknades inte, staten Israel erkändes inte av sina grannländer, men stilleståndslinjer förhandlades fram, och smärre gränsjusteringar genomfördes utefter fronterna mot Jordanien och Gazaremsan. Någon palestinsk stat utropades aldrig.

Omkring 500 arabiska byar avfolkades i samband med flykten. De flesta av dessa förstördes av den israeliska krigsmakten. Samtidigt, med början 28 maj 1948, skändade den jordanska armén och civila araber judendomens heliga platser i Östra Jerusalem som skulle skyddas av FN:s beslut, bland annat 57 antika synagogor och 38 000 gravar, vars stenar användes bl.a. som gatsten. 12 av synagogorna revs helt. Som styrkedemonstration sprängdes den anrika och symboliska Hurvasynagogan. Vidare raserade man hus i de antika judiska kvarteren, och på platsen för Avraham Avinu-synagogan byggde man en boskapshage. I vapenstilleståndsavtalet undertecknat 3 april 1949 skulle judar tillåtas att besöka tempelplatsen med klagomuren, men Jordanien vägrade detta definitivt.

Penningvärdet av tillgångarna som den arabiska befolkningen förlorade har beräknats till 4 400 miljoner USD. Det affektiva värdet av hembygd och minnesplatser tillkommer. Antalet judar i Algeriet, Egypten, Irak, Libyen, Marocko, Syrien, Tunisien och Jemen/Aden före 1948 var 851 000. Många av dessa grupper hade varit bofasta där sedan ca 2500 år. Det hade funnits förtryck tidigare men, efter 1948 kom omfattande förföljelser som innehöll mord och förstörelse av hem och rörelser, vilket eskalerade när kolonialmakterna drogs sig tillbaka och inte längre kunde upprätthålla ordningen. År 1968 fanns det 69 600 judar kvar i dessa länder. 586 000 av flyktingarna från dessa länder hade fått tillflykt i Israel och de flesta andra i väst. Deras egendomar konfiskerades och judiska helgedomar förstördes. Det ekonomiska värdet av egendomen som dessa judiska flyktingar förlorade har beräknats till 6 700 miljoner USD.

Anfallet på Egypten ("Suezkrisen") 1956

Storbritannien önskade behålla kontrollen över Suezkanalen efter att styre över Egypten upphört 1922. Gamal Abdel Nasser vägrade godta tidigare avtal och med orientering mot Sovjetunionen och Kina krävde han britternas utrymning och nationaliserade kanalen 1956. Egypten hade sedan Israels tillkomst blockerat Tiranasundet och Suezkanalen för landets sjöfart och Israel menade sig ha säkerhetspolitiska skäl till att bryta blockaden och dessutom hade Egypten börjat erhålla tjeckiska vapenleveranser.

Suezkrisen är benämning på det anfallskrig mot Egypten som Israel utförde i samarbete med Storbritannien och Frankrike. Européernas mål var att återta kontrollen över Suezkanalen som var oerhört viktig för deras handel. Dessutom hoppades Israel kunna stävja fedajinverksamheten från Gaza och Sinai.

Striderna började med en snabb israelisk invasion av den egyptiska Sinaihalvön och därefter fortsatte de mot Suezkanalen. Storbritannien och Frankrike bidrog med flygbombningar av egyptiska baser. Kriget fick ett abrupt slut efter starka påtryckningar framför allt från USA, men även av den andra supermakten Sovjetunionen; dessutom kritiserades Frankrike och Storbritannien starkt av Förenta nationerna som evakuerade kanalzonen. USA utsatte även Israel för mycket starka påtryckningar att återlämna Sinaihalvön. På villkor att Sinai demilitariserades och att en internationell FN-styrka förlades till Gaza för att hindra nya angrepp av fedajin, återlämnades Sinai och Gazaremsan till Egypten.

Sexdagarskriget/Junikriget 1967

Arabstaterna fortsatte att angripa Israel under 1960-talet, då Sovjetunionen och dess allierade levererade vapen till Egypten och Jordanien, medan Storbritannien, Frankrike och USA gjorde det samma till Israel. I en överraskningsmanöver blockerade Egypten under Nasser Tiranasundet och förflyttade trupper till Sinai (och bröt därmed avtalet om demilitarisering av Sinai och skickade även hem FN:s observatörer). När det stod klart att de arabiska arméerna hade samlats vid Israels gränser gjorde sig landet klart för strid. Under ledning av general Moshe Dayan gjorde Israel ett anfall och besegrade de arabiska arméerna på sex dagar och befäste Israels militära överlägsenhet i Mellanöstern. Sexdagarskriget fick till följd att ytterligare ett stort antal palestinier flydde samt att Jordanien förlorade kontrollen över Västbanken och Egypten förlorade Gazaremsan samt Sinaihalvön.

Kriget benämns från Israels sida som Sexdagarskriget, och från palestinsk sida som Junikriget.

Det är till följd av detta krig som Israel "ockuperar" Västbanken. Enligt FN:s säkerhetsråds resolution 242 som togs några månader efteråt, är det bland annat "förbjudet att skaffa mark genom krig". Detta gör att den fortsatta ockupationen av Västbanken kan betraktas som olaglig enligt FN. Resolutionen krävde att varje stat skulle erkänna varandras suveränitet och gränser i Mellanöstern, och ingå fred, samt återdragande av Israels trupper från erövrade områden. Därför vägrade alla inblandade stater godta resolutionen, inklusive Palestinska befrielseorganisationen som fick föra talan för den dittills statslösa palestinska folkgruppen bosatt utanför Israels gränser, inte minst flyktingar i Jordanien. Lord Caradon som ledde FN:s resolutionsarbete angav att man "avsiktligt inte satte in att Israel måste lämna ALLA ockuperade områden, eftersom det vore orimligt", men en sådan lydelse föreslogs av Indien och stöddes av flera medlemsstater. Israels FN-ambassadör uttryckte 1968 att Israel var villigt att få till ett fredsavtal med alla parter angående alla delar i resolutionen. Samma år förkastade PLO resolutionen i ett tal i generalförsamlingen med hänvisning till att "den tar bort hoppet om fred och säkerhet för palestinierna och Mellanöstern" och höll fast vid den linjen till 1993, då även de godtog att resolution 242 ska ligga till grund för framtida förhandlingar med Israel.

Oktoberkriget/Yom Kippurkriget 1973

År 1973 genomförde Egypten och Syrien ett överraskningsanfall mot Israel i syfte att återerövra Sinai och Golanhöjderna under landets största högtidsdag, Yom Kippur. De angripande styrkorna var till en början framgångsrika, men stoppades slutligen. Innan kriget avslutades lyckades det israeliska försvaret, under ledning av Ariel Sharon, gå över Suezkanalen på väg mot Kairo, när de tvingades göra halt efter amerikanska påtryckningar. I norr återtog israelerna efter mycket hårda strider det två mil breda Golankrönet och fortsatte därefter i riktning mot Damaskus. Kriget, vilket kom att kallas oktoberkriget eller Yom kippurkriget, var en viktig länk i den händelsekedja som orsakade oljekrisen 1973 där muslimska oljeländer utövade påtryckningar genom att strypa oljeleveranserna.

Militära operationer i Libanon 1978 och 1982

1978 kapade PLO en israelisk buss nära Tel Aviv och dödade 38 och skadade 71 av flera nationaliteter i ett försök att ta internationella turister och ambassadörer som gisslan för att tvinga frisläppande av fängslade palestinier, i samband med fredsförhandlingarna mellan Israel och Egypten. PLO var stationerade i Libanon efter nederlaget mot Jordanien 1971, och gick över gränsen för operationer i Israel. Tre dagar senare inledde Israel en offensiv. Efter flera sammandrabbningar mellan israelisk militär och palestinsk gerilla som drog sig allt mera norrut i Libanon ockuperade Israel i mars 1978 området upp till Litanifloden, med undantag av staden Tyros. Israel hjälpte även den Sydlibanesiska armén (SLA) i kampen mot PLO och Hizbollah i deras interna konflikt. Efter att FN antog resolution 425, som krävde ett israeliskt tillbakadragande från Libanon, lämnade Israel området och överlämnade positionerna till SLA.

År 1982 invaderade Israel åter Libanon, med hänvisning till att man ville få ett slut på raketanfallen som Israel utsattes för av militanta palestinska grupper och på det pågående inbördeskriget i Libanon. Israel hade förhoppningen att få slut på gerillaverksamheten genom att hjälpa ena parten i kriget och skriva fredsavtal med dem, ledda av presidentvalde Bachir Gemayel. Denne blev emellertid mördad i ett riktat bombdåd av en syrisk socialnationalist, men shiiter och palestinier misstänktes. Den libanesiska milisen utförde som hämnd en massaker i Sabra och Shatila vilket skedde med försvarsminister Ariel Sharons godkännande och israeliska militärens logistiska stöd till gärningsmännen. Sharon fälldes senare för detta av den statliga israeliska Kahankommissionen. PLO hade drygt 15000 man, 80 tanks och några hundra artilleripjäser och raketramper. Dessutom fanns en rad palestinska vänstergrupper såsom PFLP. Syrien hade 30000 man, 500 plan och 600 stridsvagnar förutom artilleri. Israel kom med 78000 man, 600 plan och 1240 stridsvagnar. Huvudstriderna var mellan Israel och PLO och bägge sidor ville begränsa krigets omfattning, så Syrien använde inte full kraft. Den libanesiska armén höll sig neutral, men libanesiska milisgrupper stred på varsin sida, bl.a. vänsterorganisationer och Hizbollah mot andra shiiter, Libanesiska fronten och SLA.

Palestinska befrielseorganisationen fördrevs till Tunisien. 1985 lämnade Israel delar av Libanon men upprätthöll länge en säkerhetszon i den södra delen av Libanon tillsammans med Sydlibanesiska armén, där kristna, druser och shiiter ingick. Israel hävdade att detta var nödvändigt för att skydda norra delen av landet. Först år 2000 drog sig Israel ur södra Libanon. Enligt FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan och FN:s säkerhetsråd var Israels tillbakadragande från Libanon komplett och i enlighet med resolution 425 Shebaaområdet, som Israel övertog under sexdagarskriget, anses av FN tillhöra Syrien, Syrien har å sin sida uttryckt att de libanesiska kraven på området är berättigade.

Fredsavtal

Egypten var först med att erkänna Israels legitimitet och suveränitet, och ingick fredsavtal 1979 varvid Israel återlämnade Sinaihalvön. Egypten avstod från Gazaremsan till förmån för palestinierna och lovade tillåta israelisk sjötrafik i deras farvatten. President Anwar Sadat som förhandlat med Israels premiärminister Menachem Begin blev mördad av en Islamiska Jihad som betraktade avtalet som förräderi. Många arabländer visade missnöje och såg det som ett knivhugg i ryggen, men särskilt arg var Yassir Arafat som fördömde avtalet. Begin och Sadat delade på Nobels fredspris 1978 för sitt fredsarbete.

Nästa land som slöt fred var Jordanien, som 1994 erkände Israel och att Jordan-floden skulle vara deras västliga gräns. Därmed släppte de anspråken på Västbanken och tillät palestinierna möjlighet till eget styre där. Palestinierna i flyktingläger i kvarvarande Jordanien blev i stort kvar.

Både Jordanien och Egypten har numera omfattande handelsutbyte med Israel och har tecknat frihandelsavtal. Islamister har reagerat på det och försöker få staterna att bryta normaliseringen av relationerna med Israel och hotar även företagare som idkar handel över gränsen. Det finns en spänning mellan regeringen och den palestinska majoriteten (65 procent) i Jordanien som bosatt sig som flyktingar 1948 och 1967. Det blev öppet inbördeskrig 1970-71 mellan kung Husseins trupper och de militanta palestinierna som ägnade sig åt terrorverksamhet, vilket ledde till tusentals dödsoffer och att PLO flyttade sina baser till Libanon.

Syrien har fram till 2012 inte visat tendens till fredsöverenskommelse och har även behållit trupper i Libanon ända till 2005.

Israel-Palestinakonflikten

Israel har sedan sexdagarskriget 1967 ockuperat Västbanken och Gazaremsan samt annekterat Golanhöjderna och Östra Jerusalem. Gazaremsan utrymdes 2007 men Israel upprätthåller en blockad som hindrar fri rörlighet och Europeiska unionen liksom Förenta nationerna och andra betraktar Gazaremsan som fortfarande delvis av Israel ockuperat område. Israel anser sig behöva kontrollera införseln av varor för att begränsa vapentillgången och de paramilitära attackerna från Gaza. Israel och Egypten försöker hindra insmuggling av vapen via tunnlar från Egypten, vilket årligen leder till tiotals döda då tunnlarna raseras eller rämnar.

Den första intifadan

Det första palestinska upproret (intifadan) mot den israeliska ockupationen utbröt 1987. Detta ledde fram till Osloavtalet 1993 då Palestinska befrielseorganisationen efter förhandlingar accepterade en tvåstatslösning utifrån 1967 års gränser samt ålades att etablera en Palestinsk myndighet i Gaza och på Västbanken. Israel å sin sida erkände genom Osloavtalet PLO, dock inte Palestina.

Den andra intifadan

Det andra palestinska upproret, även kallat Al-Aqsa-intifadan, inleddes 2000 efter den israeliske oppositionsledaren Ariel Sharons besök på tempelberget där Al-Aqsa-moskén och Klippdomen ligger (heliga platser för judar och muslimer) den 28 september. Enligt arabiska påståenden betraktades Sharons besök som en provokation, eftersom han hade med sig ett tusental beväpnade poliser in på det heliga området. Dessa påståenden har dock tillbakavisat av flertalet arabiska källor som sagt att den så kallade "Al Aqsa"-intifadan var planerat långt innan Sharons besök på Tempelberget. Efter fredagsbönen dagen efter besöket blev det upplopp på gatorna i Gamla Jerusalem där minst fem människor dödades av israeliska säkerhetsstyrkor, 200 människor skadades då palestinier kastade stenar på bedjande judar och turister vid Klagomuren. 70 polismän skadades också i denna sammandrabbning. Sedan intifadan startade har under perioden 29 september 2000 – 26 december 2008 enligt B'tselem 4907 palestinier dödats av israeler och 1062 israeler dödats av palestinier.

Israel som ockupationsmakt

Sedan 1967 ockuperar Israel Västbanken och Gaza – även om man lämnade Gaza 2005 och sedan dess istället upprätthåller en blockad av Gazaremsan. Armén upprätthåller påtagliga inskränkningar när det gäller palestiniernas rörelsefrihet inom de ockuperade områdena. Blockaden av Gazaremsan har orsakat mycket stora humanitära svårigheter och hindrar även FN-organen att undsätta med bistånd och hjälp. På Västbanken finns drygt 600 israeliska vägspärrar och avspärrningar som hindrar palestiniernas rörelsefrihet. Israeliska soldater och bosättare begår allvarliga övergrepp mot palestinier, inklusive rättsstridigt dödande, misshandel och angrepp på egendom. De har i de flesta fall åtnjutit straffrihet. Israeliska bosättares attacker på palestinier inträffar regelbundet. Rapporter konstaterar att bosättarvåldet inte sker slumpartat utan ofta är välplanerat, ideologiskt drivet och med målsättningen att uppnå herravälde över ett visst område. I en del fall har bosättarnas attacker varit så systematiska att palestinier känt sig tvungna att flytta. Bland våldshandlingarna nämns hur bosättare hetsat sina hundar mot kvinnor och barn, misshandel med olika tillhyggen, förgiftning av boskap samt nedbrända olivlundar. Staden Hebron är särskilt drabbad av bosättarvåld. Många lägenheter har fått övergivas och stora delar av affärsverksamhet i den gamla stadsdelen, som tidigare var kommersiellt centrum för hela södra Västbanken, har fått upphöra.

Konflikten kräver fortfarande offer i form av skadade och dödade. Antalet skadade och dödade palestinier är betydligt högre än antalet skadade och dödade israeler.

Omedelbart efter ockupation av Västbanken 1967 deklarerade den israeliska militären full jurisdiktion över alla personer på ockuperat territorium som gjorde sig skyldiga till brott mot militära lagar. Man upprättade militära domstolar belägna på israeliska militärbaser på ockuperat territorium. På Västbanken finns två militärdomstolar i första instans. Den ena är Ofer militärdomstol som ligger mellan Jerusalem och Ramallah och benämns av israeliska myndigheter som Military Court of Judea. Den andra är Salem militärdomstol som ligger nära staden Jenin på norra Västbanken. Israeliska myndigheter benämner denna domstol som Military Court of Samaria. De israeliska militärdomstolarna har exklusiv jurisdiktion över alla säkerhetsbrott på Västbanken. Domstolen har också jurisdiktion över andra brott som begås på Västbanken såsom trafikbrott, skattebrott och brott mot olika tillståndslagar. Tre olika lagstiftningar styr rättsprocessen i militärdomstolarna.

• den israeliska militärlagstiftningen genom militärorder
• den brittiska undantagslagstiftningen från 1945
• jordansk lagstiftning. Vid en situation då israelisk militärlagstiftning står i strid med jordansk lag bedöms militärlagstiftningen vara lex specialis.

Den israeliska militärbefälhavaren på ockuperat territorium utfärdar militärorder som omedelbart gäller som lag på ockuperad mark. Det finns omkring 2500 militärorder som styr stora delar av palestiniernas liv på Västbanken. Varje år frihetsberövas och åtalas flera hundra palestinska barn och döms i israeliska militärdomstolar. Ett vanligt brott är att barnen kastat sten mot militärfordon eller muren. Grym, omänsklig och nedsättande behandling av barnfångarna syntes vara "utspridd, systematisk och institutionaliserad".

År 1993 utvärderade Israel riktlinjerna för förhörsmetoder. Domstolen förbjöd ett rutinmässigt användande av ”moderate physical pressure”, men förbjöd inte metoden under exceptionella förhållanden. Domstolen tog inte ställning till om “moderate physical pressure” kunde likställas med tortyr.

Israel håller hundratals palestinier fängslade utan rättegång. Amnesty International har protesterat mot detta. Aktuella siffror över antalet fängslade finns hos den israeliska organisationen B'tselem.

Palestinier som utsätts för övergrepp från israelisk militär och bosättare har svårt att bli trodda, när de ska anmäla övergreppen. En israelisk människorättsorganisation har försett mer än 200 amatörfilmare med videokameror så det de nu kan dokumentera våldet under ockupationen att använda som bevis vid rättegångar.

Osloavtalet

Den 30 oktober 1991 inleddes multilaterala arabisk-israeliska förhandlingar i Madrid, där USA och Ryssland stod som värdar. Palestinaaraberna företräddes av en jordansk delegation. Det hela mynnade ut i Osloavtalet den 13 september 1993, fick man "fred". Yitzhak Rabin och Yassir Arafat undertecknade den, och fick 1994 Nobels fredspris för avtalet. Avtalet säger:

• Israel erkänner PLO som palestiniernas legitima företrädare.
• PLO erkänner Israels rätt att existera och lovade upphöra med terror samt i sina stadgar annullera målet att utplåna Israel.
• Israel skulle stegvis överlämna områden i utbyte mot fred och upphörande av palestinsk terror.
• I första fasen överlämnade Israel den 29 maj 1994, Gazaremsan och staden Jeriko för palestinskt självstyre.

Den 28 september 1995, undertecknades den s.k. Oslo II-avtalet, vilket täckte tidigare avtal. Här delar man upp Västbanken i A, B och C-områden.

• I A-områdena (de stora städerna) gavs palestinierna full kontroll inom ramen för självstyret.
• I B-områdena (mindre byar) skulle palestinierna ansvara för allt utom säkerheten.
• I C-områdena innebar full israelisk kontroll.

Efter denna maktövergång hamnade 99 procent av den palestinska befolkningen under den palestinska myndighetens kontroll. Vid slutet av 1996 kunde inte fredsprocessen fortsätta till följd av ideliga avbrott mot avtalet från den palestinska statens sida. PLO:s stadgar hade inte ändrats. Det palestinska nationella rådet (PNC) var den instans som hade den juridiska rätten att ändra i stadgan. Vid två tillfällen, 1996 och 1998, var frågan uppe till behandling men vid ingetdera tillfället var PNC juridiskt beslutsmässigt då 2/3 majoritet erfordrades. De palestinska brotten mot Osloavtalet bestod bl.a. av uppvigling mot Israel, beskjutning av israeliska soldater, underlåtelse att konfiskera otillåtna vapen och att avväpna milisgrupperna, underlåtelse att överlämna misstänkta terrorister till Israel, rekrytering av terrorister till den palestinska polisen, samt kränkningar av mänskliga rättigheter.

Operation Sommarregn och Libanonkriget 2006

Den 28 juni 2006 inledde Israel en offensiv i Gazaremsan kallad Operation Sommarregn. Relationerna mellan Libanon och Israel har länge varit spända. Israel drog sig tillbaka år 2000 från Libanon med undantag för Shebaagårdarna som tillhör Syrien men Libanon gör anspråk på. Hizbollah har från södra Libanon attackerat militära mål i Shebaaområdet och norra Israel, och Israels militär har beskjutit bland annat Hizbollahs ställningar på libanesiskt territorium. Konflikten eskalerade i juli och augusti 2006 till något som närmast liknade fullskaligt krig efter att Hizbollah dödat tre israeliska soldater och tillfångatagit två nära den libanesisk-israeliska gränsen. Israel svarade med flygbombnings- och landangrepp mot Libanon. Israelisk flotta genomförde en kustblockad av landet. Infrastruktur som Beiruts internationella flygplats, dess västra motorvägsförbindelse till Syrien och hundratals bostadshus i främst södra Beirut förstördes, då Israel misstänkte att de var fästen för Hizbollah. Hizbollah attackerade norra delen av Israel med Katjusjaraketer.

Gazakriget 2008-2009

Den 27 december 2008 inledde Israel Operation Gjutet bly mot Gazaremsan. Anfallet inleddes med luftangrepp och fortsattes med marktrupper. Enligt Israels regering var orsaken till militäroffensiven att israeliska städer och byar beskjutits med ca 10 000 Qassam-raketer under de senaste åtta åren. En FN-rapport (Goldstonerapporten) anklagade Israel för att ha begått krigsbrott. Anfallet ansågs vara riktat mot Gazas befolkning som helhet och ingå i en politik som gick ut på att straffa Gazas invånare. Richard Goldstone tog sedermera avstånd från rapporten då fakta kunde studeras närmare och då Hamas bland annat medgivit att de lämnat felaktiga uppgifter.

Gazakriget 2014

Huvudartikel: Gazakriget 2014

I slutet av juni 2014 mördades tre israeliska bosättarungdomar. Israel svarade med en storskalig operation på Västbanken, varvid man fängslade mer än 500 palestinier och dödade minst 10 palestinier. Hamas i Gaza ökade raketbeskjutningen in i Israel och Israel inledde en luftoffensiv den 8 juli 2014 mot Gazaremsan. En markinvasion följde. Under tiden 8 juli till början av september 2014 har 2 016 Gazabor dödats, därav 541 barn och 250 kvinnor. Mer än 10000 människor har skadat. Enligt FN har 425 000 palestinier tvingats lämna sina hem på grund av kriget. På den israeliska sidan har 3 civila och 64 soldater dödats, Flera sjukhus i Gaza har förstörts. >

Geografi

Jerusalem

Israel gränsar till Libanon i norr, Syrien och Jordanien i öst, och Egypten i sydväst. Landet har en kustlinje mot Medelhavet i väst och mot Akabaviken i syd. Både Medelhavet och Röda havet har kustnära turistorter.

Under sexdagarskriget år 1967 ockuperade Israel Västbanken som dittills kontrollerats av Jordanien, Golanhöjderna som tillhörde Syrien samt Gazaremsan och Sinai som styrts av Egypten. 1982 drog Israel tillbaka sina trupper och avfolkade sina bosättningar på Sinaihalvön, efter fredsavtal med Egypten, och 2005 från Gazaremsan. Västbankens och Gazaremsans framtida öde är ännu oklart. Östra Jerusalem och Golanhöjderna har lytt under israelisk lag sedan 1967 respektive 1981, även om de inte formellt annekterats.

Israels yta exklusive de områden som erövrades år 1967 utgör 20 770 kvadratkilometer, varav en procent är vatten. Om man inkluderar Östra Jerusalem och Golanhöjderna uppgår ytan till 22 145 kvadratkilometer.

Topografin inkluderar slättland, ökenområden och bergstrakter. Även bland jordens lägsta landområden finns vid Döda Havet, en saltsjö utan utlopp och vars yta är 423 m under havsnivån. De två andra betydande vattendragen är Gennesarets sjö och floden Jordan. Bristen på naturligt vatten gör att en stor del av landet har torka om inte konstbevattning görs, vilket gör vatten källor åtråvärda och har lett till utveckling av artificiell sötvattensframställing. Under senare decennier har stora ökenområden börjat användas som jordbruksmark.

Israel har ett väldigt skiftande klimat, om man jämför kustområdena med bergsområdena, speciellt under vintermånaderna. De nordliga bergen kan bli kalla, våta och ofta snöiga och även Jerusalem upplever snö då och då. Kustområdena, exempelvis städerna Tel Aviv och Haifa, har typiskt medelhavsklimat med kyliga regniga vintrar och varma torra somrar. Klimatet lämpar sig speciellt för odling av citrusfrukter, grönsaker, oliver, avokado och vindruvor, vilka står för en stor export.

På den israeliska landsbygden bor många människor i olika sorters kollektiv, som kibbutzer, moshaver och jishuv kehilati.

Storstadsområden

Israels statistiska centralbyrå definierar tre storstadsområden, Tel Aviv (3 040 400 invånare), Haifa (996 000 invånare) och Be'er Sheva (531 600 invånare). Jerusalem har en befolkning på 719 000 invånare.

Största kommunerna

Klippdomen med moderna Jerusalem i bakgrunden

Bábs helgedom i Haifa

"Största" syftar på invånarantal. Siffrorna beräknades 31 december 2006.

Rang	Kommun	Befolkning	Landyta km²	Folktäthet inv./km²
1	Jerusalem	&&&&&&&&&0732100.&&&&&0732 100	126	&&&&&&&&&&&05800.&&&&&05 800
2	Tel Aviv	&&&&&&&&&0384600.&&&&&0384 600	50,6	&&&&&&&&&&&07600.&&&&&07 600
3	Haifa	&&&&&&&&&0267000.&&&&&0267 000	63,7	&&&&&&&&&&&04200.&&&&&04 200
4	Rishon LeZion	&&&&&&&&&0222300.&&&&&0222 300	59	&&&&&&&&&&&03768.&&&&&03 768
5	Ashdod	&&&&&&&&&0204400.&&&&&0204 400	60	&&&&&&&&&&&03400.&&&&&03 400
6	Be'er Sheva	&&&&&&&&&0185800.&&&&&0185 800	54	&&&&&&&&&&&03400.&&&&&03 400
7	Petah Tikva	&&&&&&&&&0184200.&&&&&0184 200	39	&&&&&&&&&&&04700.&&&&&04 700
8	Netanya	&&&&&&&&&0173300.&&&&&0173 300	28,5	&&&&&&&&&&&06100.&&&&&06 100
9	Holon	&&&&&&&&&0167300.&&&&&0167 300	19,2	&&&&&&&&&&&08700.&&&&&08 700
10	Bnei Brak	&&&&&&&&&0147100.&&&&&0147 100	7	&&&&&&&&&&021000.&&&&&021 000
11	Bat Yam	&&&&&&&&&0130400.&&&&&0130 400	8	&&&&&&&&&&016300.&&&&&016 300
12	Ramat Gan	&&&&&&&&&0129800.&&&&&0129 800	12	&&&&&&&&&&010800.&&&&&010 800
13	Ashkelon	&&&&&&&&&0107900.&&&&&0107 900	55	&&&&&&&&&&&02000.&&&&&02 000
14	Rehovot	&&&&&&&&&0104600.&&&&&0104 600	22	&&&&&&&&&&&04800.&&&&&04 800
15	Herzliya	&&&&&&&&&&084200.&&&&&084 200	26	&&&&&&&&&&&03200.&&&&&03 200

Karta över Israels sex distrikt

Administrativt

Administrativt är landet indelat i sex områden, mehoz: Centrala distriktet, Haifa, Jerusalem, Norra distriktet, Södra distriktet och Tel Aviv.

Folkgrupper

Folket i Israel brukar vanligen delas in i judar, muslimska araber, kristna araber, druser (shiamuslimska araber) och övriga, där bland andra Baha'i-troende ingår. De nomadiska beduinerna räknas oftast in i gruppen muslimska araber, men har helt annan bakgrund och kultur än de andra muslimska araberna. Enligt judendomen är den jude som har judisk mor, och en som konverterar kan räknas som jude även av annan etnicitet, så det förekommer viss blandning. Den icke-judiska befolkningen är också etniskt blandad, där en stor del har bakgrund i omgivande stater och grupperna hålls främst samman av familj, religion och språk. Huvudspråk i Israel är den moderna hebreiskan, ivrit, som Eliezer Ben-Yehuda konstruerade utifrån bibelhebreiskan som inte längre var ett talspråk. Det är vanligt att både judar och icke-judar kan tala både hebreiska och arabiska i någon mån, de är officiella språk och besläktade. Båda språken studeras obligatoriskt i grundskolan till årskurs 9, men vissa ser ett av språket som "fiendens språk" och lär sig därför mycket lite av det. Många israeler talar även engelska, som krävs för universitetsstudier, och ytterligare något språk från ett tidigare hemland. Det finns både äktenskap och relationer tvärs över folkgruppsgränserna men även mycket misstro. I undersökningar 2004-06 angav 30 procent av araberna att staten Israel som demokratisk judisk stat inte har rätt att existera och 68 procent av judarna att de inte skulle vilja bo i samma hus som en arab utifrån fruktan för sin säkerhet. Ändå föredrar 77 procent av araberna att bo i Israel framför i en palestinsk stat. Misstron har sin konkreta grund i terrorattacker, vedergällningar som drabbat oskyldiga, men också propaganda och manipulation. Det har konstaterats avsiktliga felöversättningar av exempelvis Talmud, som kan vilseleda dem som inte behärskar det andra språket, och sprids snabbt med moderna media.

Judar

Landets judiska befolkning, som utgör majoritet, består av två huvudgrupper: De så kallade ashkenasiska judarna, som invandrade från Europa och de sefardiska judarna som har ett asiatiskt och afrikanskt ursprung. De europeiska judarna dominerade i den sionistiska rörelsen, som var central i upprättelsen av Israel, och har senare förblivit en politisk och kulturell elit i landet. Bland judar finns en sed att hålla reda på sitt släktträd bättre än hos andra folk, och veta vilken grupp man tillhör, speciellt om man tillhör Kohensläkt eller ej.

Enligt Lagen om Återvändande (Law of Return) kan alla judar som vill, bli medborgare i Israel. Kriteriet för att räknas som jude kan baseras på såväl religion som etnicitet. Detta innebär att människor som lever helt icke-judiskt och inte bekänner sig till den judiska religionen kan bli medborgare i Israel direkt vid ankomst om de kan visa att de härstammar från judar två släktled bakåt i tiden, enligt jus sanguinis. Messianska judar och konvertiter till andra religioner får inte medborgarskap med enkelhet som andra judar, men kan få uppehållstillstånd och sedan - som vem som helst - ansöka om det efter 3 års bosättning.

De "ultraortodoxa" harediska judarna bildar ofta egna samhällen och tar inte del i staten Israels samhälle, vilket betraktades som gudlöst. Därför finns en ökande fattigdom bland denna grupp, som uppskattas till 250 000 familjer. 61 procent av de harediska kvinnorna uppskattas ha arbetat 2009.

Araber

Omkring 16 procent har arabiska som förstaspråk. Befolkningen är inte etniska araber (från Arabien) mer än undantagsvis, utan till stor del ättlingar till arameisktalande och andra folk omkring Levanten, men tog till sig arabiskan genom att islamiska expansionen medförde erövring av regionen omkring år 640, och arabiska började bli ett administrativt språk såväl som religiöst. Som i övriga områden i imperiet gavs det privilegier till dem som delade härskarnas religion och språk, vilket ledde till islamisering.

Den arabisktalande befolkningen består dels av människor som bor i sina ursprungliga byar, eller är nomader, dels av sådana som 1948 flydde eller fördrevs från sina hem och hamnade i den del av Palestina som kom att ingå i staten Israel. Dessa har definierats som ”närvarande frånvarande” ("present absentee") och har inte tillåtits återvända till sina hem. Deras fastigheter och jord har konfiskerats av staten.

Den arabiska befolkningen 2012 enligt etnisk gruppering är cirka 20,6 procent av Israels befolkning eller ca 1 638 500 personer. Cirka 9 procent är druser, 9 procent kristna, 12 procent beduiner och 70 procent övriga muslimska araber av olika härstamning, och grupperna är sinsemellan disparata. Beduinerna är till stor del nomader i Negevöknen. 46 procent av den arabiska befolkningen bor i den nordliga regionen, ofta i arabiska byar. 98 procent av omdiskuterade östra Jerusalems arabiska befolkning har israeliskt medborgarskap eller uppehållstillstånd. 33 procent av hela Jerusalems befolkning betecknas som arabisk.

Enligt israelisk lag och deklarationer skall diskriminering på grund av ras, religion eller kön inte få förekomma, avseende rättigheter. Däremot är araberna, utom druserna, befriade från militärtjänst. Vanliga judar uttrycker ofta strävan att leva ifred i ett modern demokratiskt samhälle men den yttre konflikten återspeglas ibland även internt, och arabiska medborgare uttrycker ibland att de känner sig begränsade och i praktiken med mindre rättigheter än judarna, och känner sig misstänkliggjorda på grund av terroristers gärningar. Debattören Susan Nathan uppgav 2005 att den arabiska minoriteten i Israel är på en mängd områden allvarligt diskriminerad. Den har sämre skolor och sämre möjligheter till anställningar. I de palestinska städerna och byarna trängs människorna ihop på små ytor. De har inte rätt att expandera. Många byar och städer betraktas av myndigheterna som illegala och saknar därför el, vatten och avlopp. 93 procent av Israels mark är statlig och avsedd för judars bosättning. Sju procent är privat och teoretiskt tillgänglig för palestinier.

Arbetslösheten för arabiska män är densamma som för judar 5-6 procent, men 17 procent av de arabiska kvinnorna är helt utan sysselsättning av olika skäl, bara 26 procent hade heltidsanställning. Bland kristna och drusiska araber är arbetslösheten mycket lägre än resten. Genomsnittslönen är lägre, till stor beroende på lägre utbildningsnivå och brist på arbete i närområdet till hemorten. Således kan det vara arbetsgivaren som har fördel vid lönesättningen. På Västbanken är arbetslösheten 17 procent år 2012, och därför har israel beslutat öka antalet arbetstillstånd inom Israel till 40 000 och ytterligare 25 000 i de omstridda zonerna. Detta är emellertid långt ifrån de 200 000 som var fallet före andra intifadan. Arbetslösheten i Gazaområdet var 2012 omkring 30 procent, vilket är i nivå med Makedonien och Spanien.

Ett bekymmer som israeliska myndigheter adresserat är den höga arbetslösheten bland de 70 procent unga arabiska kvinnor som inte har barn. Det förklaras med många gymnasieavhopp (41 procent år 2010), få som går någon yrkesutbildning, dåliga kunskaper i hebreiska i tal och skrift om de studerat på arabisk skola, och svaga datorkunskaper jämför med judiska kvinnor. Dessutom anges att de arabiska och etiopisk-judiska kvinnorna också hindras av sin omgivning: stora familjer, kulturella hinder för yrkesarbete, diskriminering, låg utbildning, egen subkultur med annat språk och från samhällets sida erbjuds begränsat med anpassade arbeten och förväntningarna påverkas av stereotyper. Beträffande hälsan är graden av fetma dubbelt så stor 41 procent, bland arabiskorna som bland judinnorna 22 procent. Bland männen är rökning ett större problem, 52 procent mot judarnas 28 procent, och medellivslängden 76,8 år jämfört med 80,4 under 2012. Däremot är skillnaderna i sysselsättningsgrad och hälsa försumbara för araber med akademisk examen.

Speciellt efter andra intifadan har reglerna skärpts för palestinier. Det har gjorts svårare för medborgare i Israel att gifta sig med medborgare i omgivande länder, med hänvisning till risken för antiisraeliska aktioner. De palestinier som bor utanför men som har arbete inne i Israel kan vanligen få genomgå daglig säkerhetskontroll vid gränsen, speciellt vid Gaza. För att minska behov av pendlande har israeliska myndigheter gett möjlighet till övernattning.

Israels regering gör samtidigt olika åtgärder för jämlikhet och utjämning inom landet, att minska skillnader i standard mellan judar och araber, exempelvis i skolväsendet.

Demografi och nativitet

Staten Israels befolkning var i maj 2007 cirka 7,2 miljoner: 76,5 procent judar, 4 procent associerad med den judiska befolkningen (vanligtvis immigranter från före detta Sovjetunionen med judiskt påbrå) och 19,5 procent muslimer och kristna. Till stor del överensstämmer etnicitetsindelningen med religiös bekännelse. Vanligen är kristna och muslimer etniskt icke-judar.

Befolkningstillväxten har under åren fluktuerat kraftigt mest beroende på förändrad invandring (både arabisk och judisk). Sedan 1980-talet har Israels befolkning i genomsnitt växt med 2,2 procent om året. Tillväxttakten år 2005 uppgick till 1,6 procent vilket är betydligt lägre än under 1990-talet, då stor invandring av judar från före detta Sovjetunionen ägde rum samt en betydande invandring av palestinier (cirka 130 000). Medan invandringen från före detta Sovjetunionen stagnerat och idag utgör mindre än hälften av alla immigranter har den palestinska invandringen i princip upphört då Israel infört mycket hårda invandringslagar gällande dessa.

Israeliska medborgare har förbjudits inresa av sexton länder, de är: Algeriet, Bangladesh, Brunei, Förenade Arabemiraten, Irak, Iran, Jemen, Kuwait, Libanon, Libyen, Malaysia, Oman, Pakistan, Saudiarabien, Sudan och Syrien. Hälften av dessa länder förbjuder även inresa av andra länders medborgare som har israeliska stämplar i sina pass.

Judar

Den judiska befolkningen visar påfallande stabila födelsetal fluktuerande mellan 2,5 och 3,0 per kvinna mellan 1980 och 2006, men inom den judiska befolkningen har stora förändringar ägt rum. Traditionellt har orientaliska judar haft betydligt högre födelsetal än europeiska, men då dessa grupper integrerats med varandra har religiositet istället blivit viktigaste förklaringen för skillnader i fertilitet inom den judiska gruppen.

Intra-etniskt är (2006) 33 procent av judarna israeliska (far född i Israel), 33 procent första eller andra generationens afro-asiatiska judar (orientaler) 18 procent är första eller andra generationens europeiska judar (inklusive nord- och sydamerikanska judar) och 16 procent första eller andra generationens sovjetiska judar (både orientaler och européer). Blandäktenskap mellan orientaliska och europeiska judar har fluktuerat mellan 20 och 30 procent sedan 1970.

Etniskt är den judiska befolkningen primärt uppdelad mellan ashkenazer och sefarder. Vad beträffar attityd gentemot religion kan man dela in de israeliska judarna i fyra kategorier: hiloni ("sekulära"), masorti ("traditionella"), dati ("religiösa") och haredi ("ultraortodoxa"). De sekulära utgör 49% av judarna, de traditionella 29%, de religiösa 13% och de ultraortodoxa 9%. Fertiliteten (barn per kvinna) uppskattas till mellan 6,5 och 7,5 för ultraortodoxa, 4,5 för ortodoxa och 2,0–2,3 för sekulära. Medelvärdet för judiska kvinnor är 2,75 barn per kvinna. Bland den judiska befolkningen växer ultraortodoxa och ortodoxa med 3–4 procent årligen medan den sekulära befolkningen växer med 0,9 procent exklusive invandring. Intressant för Israel är att tredje generationens israeler har högre fertilitet än första och andra generationens israeler.

Araber

Den arabisktalande befolkningen har historiskt haft mycket höga födelsetal och snabb tillväxt. Det finns dock märkbara skillnader mellan de tre viktigaste religiösa grupperna: muslimer, kristna och druser.

Muslimer

Muslimerna tillhör i huvudsak sunnigrenen, men även många shiamuslimer finns bland den icke-drusiska arabisktalande befolkningen. Högst födelsetal har innehafts av muslimerna som genomgått tre demografiska förändringar sedan 1948. Fram till 1970-talet hade muslimska kvinnor ett födelsetal på 8–10 barn per kvinna och en tillväxttakt på över 4 procent år. Under det tidiga 1980-talet inleddes nästa fas med födelsetal fluktuerande runt 4,8–4,6 barn per kvinna med en befolkningsökning på runt 3,5 procent. Slutligen har efter 2000 nästa fas inletts med sjunkande födelsetal som ännu inte stabiliserats och som 2006 låg på 3,9 med en årlig befolkningstillväxt tillväxt på 2,7 procent. Data för de första månaderna av 2007 indikerar ett fortsatt sjunkande födelsetal.

Kristna

Den kristna befolkningen är till en del ättlingar till arameisktalande och grekisktalande folk som funnits i Levanten sedan bysantinsk tid, och talar arabiska som förstaspråk. De har alltid haft lägre födelsetal än muslimerna, men har liknande dessa genomgått tre demografiska faser. Fram till 1970-talet födelsetal runt 4,5–5,0, under 1980-talet runt 2,5–3,0 för att efter 2000 stabiliserats runt 2,1 barn per kvinna men med lokal variation.

Druser

Druserna är en grupp av de arabisktalande muslimer som utvecklat en egen variant av ismailitisk shia. De har haft liknande födelsetal som muslimerna runt åtta barn per kvinna men deras nedgång under 1980-talet har varit mycket kraftigare. År 2004 hade druserna för första gången hade ett lägre födelsetal än den judiska befolkningen (2,66). Trenden är dessutom fortsatt nedåtgående och för 2006 var siffran 2,55. Både den kristna och drusiska befolkningen har dock en högre tillväxttakt än den judiska (cirka 2 procent) eftersom båda dessa grupper tidigare haft mycket höga födelsetal och därför stora årskullar nu är i fertil ålder. För de kristna kommer tillväxttakten att vara lägre än den judiska runt 2007 och för druserna runt 2018.

Eftersom muslimerna har högre födelsetal än övriga stiger deras andel ständigt bland befolkningen. 2006 var 82 procent av alla araber muslimer medan 9 procent var kristna och 9 procent druser.

Assimilering och integration

Israels tidiga år kännetecknades av konsolidering av det vunna territoriet och strikt planering. Nya städer anlades för att befolka landet. Nya byar, kibbutzer, vägar, vattenreservoarer och inte minst skogar anlades. Detta samtidigt som hundratusentals judiska flyktingar från arabländerna och överlevande från Förintelsen i Europa anlände till landet.

Assimileringen av dessa påbörjade utvecklingen av en israelisk identitet förknippad med symbolladdad judisk historia, hebreiskt vardagsspråk och sammansvetsning av judiska interetniciteter, allt i enlighet med det sionistiska projektet om den ”nye juden”. Projektet var inte bara ideologiskt utan sågs som en nödvändighet för att skapa en stabil stat med en fungerande produktionsapparat. Att modernisera och homogenisera den judiska befolkningen kan alltså även betraktas som ett försök att snabbt skapa en modern arbetsmarknad. Eftersom vissa grupper anlände med mindre kulturellt och ekonomiskt kapital och därför fick sämre positioner på arbetsmarknaden underkommunicerades etniciteter för de inte skulle förknippas med en specifik klass. Ett led i detta blev den statistiska kategoriseringen av befolkningen där grupper skapades statistiskt och diskursivt efter statens vilja att kunna forma medborgarnas sociala uppfattning och verklighet. Idag identifierar sig en tredjedel av landets befolkning med den etnokulturella kategorin Mizrachim som den israeliska staten skapade vid landets tillkomst för att kunna ”bearbeta” icke-europeiska judar (mizracher kallas ofta felaktigt för sefarder, vilket betecknar judiska grupper äldre än staten Israel.).

Binationella äktenskap

En juridisk bestämmelse känd som Medborgarskaps- och invandringslagen instiftad av Knesset 31 juli 2003 tillåter inte att en palestinier från Västbanken eller Gazaremsan får erhålla israeliskt medborgarskap eller inbyggarrätt genom giftermål. Lagen tillåter dock barn födda i sådana äktenskap att vistas i landet till 12 års ålder, då de blir tvungna att lämna landet. Lagen gäller såväl arabiska som judiska medborgare i Israel men har mest praktisk betydelse för arabiska Israel-medborgare då dessa i större utsträckning än israeliska judar ingår äktenskap med palestinier från Västbanken och Gaza. Lagen instiftades på ett års prövotid men har förlängts med smärre ändringar alltsedan dess, däribland att lagen begränsas till att gälla män under 35 år och kvinnor under 25. När lagen formulerades hänvisade regeringen till "information framförs av säkerhetsstyrkorna, vilka menade att terrororganisationer försöker enrollera palestinier som redan har eller kommer att få israeliska papper och att säkerhetsstyrkorna hade svårigheter i att se skillnad på palestinier som kan tänkas hjälpa terroristerna och de som inte skulle göra det." 2006 bifölls lagen återigen i HD med sex röster mot 5. Israels chefsdomare Aharon Barak anslöt sig till minoriteten och menade att "Detta brott mot individens rättigheter riktas mot arabiska medborgare i Israel. Som en följd därav är lagen ett brottstycke mot rätten till jämlikhet för Israels arabiska befolkning." Zehava Gal-On, en av grundarna av B'tselem tillika Knesset-ledamot var, efter lagstiftandet, av den åsikten att domstolen "skulle kunnat fatta ett modigare beslut och inte sänka oss till nivån hos en apartheidstat." Lagen kritiseras även av Amnesty International och Human Rights Watch som menar att den får till följd att palestinska familjer splittras.

Politik

Israel är en parlamentarisk demokrati och alla medborgare över 18 år är röstberättigade. Parlamentet kallas Knesset, har 120 platser och finns i Jerusalem. Regeringen leds av en premiärminister. Presidenten är en opolitisk statschef med ceremoniell funktion. Sedan första Knesset har det funnits arabiska ledamöter, 13 st. år 2011. Även bägge könen har samma rätt i politiken, och Golda Meir blev 1969 en av världens första kvinnliga regeringschefer. Förutom välfärdsfrågor och ekonomi handlar den politiska debatten om den israelisk–palestinska konflikten och hur etniskt isolerad den judiska staten ska vara. En politisk fråga är hur religiöst påverkade lagar och styre ska vara. Ortodoxa judar vill ofta ha mera religiös påverkan och liberala mindre, medan "ultraortodoxa" harediska judar kan se hela statsapparaten som en gudlös avvikelse från det messianskt teokratiska styret enligt Tanach. Andra extrema grupper förespråkar ett Storisrael med gränser enligt bibliska beskrivningar, full tillämpning av halacha, en helt sekulär agenda eller kommunism. Extremisterna Kahane Chai vann mandat i val vilket föranledde högsta domstolen att 1985 förbjuda kandidater som förespråkar rasism, begränsningar i demokratin eller ifrågasätter den judiska statens existens. Vissa arabiska politiker menar att denna lag missgynnar dem också. En rörelse som försöker skapa samförstånd och överbrygga åtskillnad mellan judar, muslimska och kristna araber gör gemensamma verksamheter, exempelvis blandade skolklasser (ex. Neve Shalom/Wahat al Salam), men ses med misstänksamhet från extremister på bägge sidor. Sådana projekt får dock statligt och internationellt stöd.

Valsystemet är så proportionellt att småpartier får plats i Knesset, 14 stycken i valet 2009, och alla partier har svårighet att få ett starkt majoritetsstyre, och måste kompromissa politiskt. Förutom Knesset finns 2009 även 21 småpartier i kommunala församlingar. Status för staten och förhållandet till palestinierna är inte en tydlig höger-vänsterfråga i Israel. Även arbetarpartiet räknas som "sionistiskt socialistparti". Huvudlinjen i politiken är att skydda landets befolkning och samtidigt hitta en politisk lösning för Västbanken och Gaza under autonomi.

Det politiska livet dominerades länge av det socialdemokratiska Arbetarpartiet "HaAvodah" och det konservativa Likudpartiet. Efter att Arbetarpartiet lämnat koalitionsregeringen med Likud den 20 november 2005 följde stora förändringar av det politiska landskapet i Israel. Det efterföljande nyvalet den 28 mars 2006 innebar en stor framgång för det av Likuds tidigare partiledare Ariel Sharon nybildade mittenpartiet Kadima.

På grund av Sharons ohälsa fick dock Ehud Olmert leda partiet i valrörelsen. Efter valet blev Olmert premiärminister i en koalitionsregering tillsammans med Arbetarpartiet, Shas och Pensionärspartiet.

Från valet i februari 2009 är Likud i regering med Benjamin Netanyahu som premiärminister. Det största partiet i senaste valet (mars 2015) blev Likud med 23,4% vilket gav 30 mandat.

Anklagelser om brott mot mänskliga rättigheter

Ett problem som starkt delar den politiska geografin är hur man ska hantera konflikten med palestinierna, i första hand Hamas på Gazaremsan som helt förnekar existensrätten för staten Israel, till skillnad från Fatah som styr PÅ Västbanken. Vissa partier vill vara väldigt tillmötesgående, andra annektera territorium, men huvudfåran i politiken går ut på att förhandla utan att sänka sina krav på säkerhet och bemöta våldshändelser kraftfullt för att visa att man skyddar befolkningen och inte låter sig utpressas av paramilitära attacker från Gazaområdet. Enligt Amnesty Internationals årsrapport rörande 2011 begår Israel på många sätt brott mot mänskliga rättigheter i sin strävan för försvar mot attackerna från Gaza och i sin eftergivenhet åt judiska bosättare. Även grannstaterna och motparterna i konflikten får kritik av Amnesty: Palestinska myndigheten, Libanon, Syrien, Egypten, Jordanien, Iran och Saudiarabien. Israel är en rättsstat där anmälda övergrepp i regel undersöks rättsligt, men i konflikten har ändå situationer uppstått som kritiserats internationellt.

Ekonomi

Ramat Gan, hem för en av världens största diamantbörser

Israel grundade under lång tid sin ekonomi på jordbruksprodukter, inte minst citrusfrukter; idag har dock jordbruksprodukterna allt mindre betydelse, 2,8 procent av BNP 2008. Under det första decenniet efter självständigheten var det ekonomisk kris då man skulle försörja mängder av egendomslösa flyktingar, men räddades till stor del från obestånd genom att Västtyskland betalade skadestånd för Nazitysklands övergrepp på judarna. Idag är Israel ett högteknologiskt industriland, med stor vapen- och flygindustri. På senare tid har även elektronikindustrin vuxit i landet, uppemot 6 procent jämfört med tidigare år. Elektronikkretsar har blivit en miljardindustri. Både Motorola och Intel har stora utvecklingscentra i landet (Intel i Haifa har utvecklat de senaste Pentium-processorerna, bland annat Dothan och Golan). Israeliska mjuk- och hårdvaruföretag har även etablerat sig internationellt, till stor del utifrån innovationer.

På grund av den politiska situationen har Israel inte kunnat handla med arabvärlden i någon större utsträckning. Israels viktigaste handelspartners är USA och Europa, men Kina och Indien växer sakta i betydelse. Efter fredsavtal med Egypten och Jordanien har handeln med dessa länder kommit igång, men detta har lett till kritik av islamister. Efter en recession 2001–2002 (med en arbetslöshet runt 10 procent och en svag BNP-ökning) har ekonomin sedan 2004 vänt och tillväxten låg 2006 för tredje året i rad på 5 procent (en ökning med 3,3 procent per capita) och arbetslösheten hade då sjunkit till cirka 7,5 procent. Samtidigt har arbetskraftsdeltaganden stigit och allt fler människor söker nu ett arbete. Av betydelse för den höga tillväxten, sjunkande arbetslösheten och det ökande arbetskraftsdeltagandet är de omfattande strukturförändringar som genomförts med kraftiga nedskärningar i bidragssystem och omfattande privatiseringar. Ändå står en stor grupp "ultraortodoxa" utanför den "sekulära" arbetsmarknaden och en del av den arabiskspråkiga befolkningen. Samtidigt har säkerhetsläget förbättrats avsevärt i landet sedan 2003 och intifadan når inte längre in i egentliga Israel.

År 2009 hade Israel den 49:e högsta BNP:n i världen och den 23:e högsta BNP:n per capita. 2011 ökade ekonomin i relation till världen, och blev världens 40:e största, medan man föll till 26:e mest produktiva land, före EU-länder som Italien och Spanien Landet är världsledande vad gäller vattenförnyelse och geotermisk energi. Dessutom är Israel det enda land i världen där öknen minskar istället för ökar, till följd av världens främsta återplantering av skog. Inom utvecklingen av mjukvaror, kommunikation och så kallad life sciences har Silicon Wadi med rätta jämförts med Silicon Valley. Intel och Microsoft öppnade sina första utvecklingscentra utanför USA i Israel, och andra multinationella IT- och hightech-företag som IBM, Cisco Systems, och Motorola, har också öppnat utvecklingscentra i landet. Israel har det största antalet företag listade på Nasdaq bortsett från USA. Israel är en etablerad diamanthandelsnation och hör till världens största exportörer av slipade diamanter.

2010 togs landet upp som fullvärdig medlem i OECD. Beslutet togs enhälligt.

Sverige exporterar årligen till Israel till ett värde av 2,54 miljarder SEK, vilket motsvarar 0,25 procent av Sverige samlade export. Sverige import från Israel är 0,1 procent av den samlade importen. Enligt statistik från Exportrådet ökade dock svensk export till Israel med hela 39 procent mellan 2007 och 2008. Under perioden 1995 – 2005 registrerade Israel 17 178 patent, medan Sverige registrerade 15 441.

Israels utveckling under de två senaste decennierna

Israel är en marknadsekonomi med statligt inflytande. Landets största handelspartners är Europeiska Unionen och USA. 2012 stod USA för 27,8 procent (13 696 miljoner euro) av Israels export som gör dem till den största exportpartnern. Europeiska unionen stod 2012 för 27,2 procent av Israels export, alltså 13 392 miljoner euro. Största exportvarorna är högteknologiska utrustningar, läkemedel och slipade diamanter, maskineri och transport utrustningar. Vetenskap och- teknologisektorn är en av världens främsta. Höga andelar av landet befolkning är engagerade i vetenskapliga och teknologiska frågor och mycket av statsbudgeten spenderas på forskning och utveckling. Israel rankas på fjärde plats på vetenskaplig aktivitet mätt i vetenskapliga publikationer per miljoner invånare. Man har också högsta andel vetenskapsmän, tekniker och ingenjörer per capita i hela världen. Man har ca 140 vetenskapsmän, tekniker och ingenjörer per 10 000 anställda. Landet rankas högt på listor med innovation och konkurrenskraft.

Landet är relativt fattigt på olja och andra bränslen vilket har lett till att man utvecklar förnyelsebar energi. Man har utvecklat och satsar mycket på alternativa energikällor som solenergi och vindenergi. Landet är ledande inom solenergi och har världens största antal användare av solvattenvärmare per capita. Man har utvecklat effektiva metoder för att samla koncentrerat solljus som energi till industrier och hushåll. 2012 stod EU på första plats som importpartner, med en andel på 34,4 procent, motsvarande 56 912 miljoner euro. På andra plats kom USA som stod för 12,9 procent (7 315 miljoner euro) av Israels totala import. Vanliga importvaror är bränsle, maskineri, transportutrustning och maskineri. Kinas har också blivit en viktig handelspartner som 2012 stod för 7,3 procent av importen.

USA visar ett starkt stöd till Israel och dessa två länder har en viktig relation både politiskt och militärt. Bistånd från judiska organisationer från utlandet har också varit betydande. Från 1976 till 2004 har Israel varit den största mottagaren av USA:s stöd i form av pengar och försvar. Idag består stödet av militärassistans istället för ekonomiskt stöd, som upphörde 2007. 2013 bistod USA med en budget på 2 943 234 $. Israels förmåner har inte varit tillgängligt för andra länder. En stor del av Israels budget går till försvaret som man prioriterar väldigt högt och både män och kvinnor har värnplikt, vilket gör försvaret kostsamt. Vissa år har nästan 40 procent av statsbudgeten gått till försvaret.

Försvar

Den israeliska försvarsmaktens (Tzva Hahagana LeYisrael, Israel Defence Forces) uppgift är att försvara Staten Israels existens, suveränitet och territoriella integritet, samt att skydda Israels invånare och bekämpa alla former av motstånd, som hotar det dagliga livet. Fokus är idag på bekämpning av terrorism. Alla vapenslag har en gemensam generalstab, som leds av befälhavaren, generallöjtnanten, som rapporterar direkt till försvarsministern. Armén sköter säkerhetskontroller vid gränser och flygplatser. Säkerhetstjänsten Mossad hanterar underrättelseverksamhet och har gjort uppmärksammade antiterroristoperationer även i utlandet.

Allmän värnplikt

Israel tillämpar värnplikt för både män och kvinnor. Kvinnor har 22 månaders grundutbildning, men genomför ingen repetitionsutbildning, män har 36 månaders grundutbildning och är skyldiga att genomföra repetitionsutbildning till 55 års ålder. Värnplikten gäller alla judar (utom ultraortodoxa haredim) och druser, men inte kristna, haredim och muslimer, som har frivillig militärtjänst. Speciellt beduiner deltar för en militär karriärs skull, och somliga har nått överstes grad. Även icke-judiska kvinnor får möjlighet till militär tjänst, men detta är inte så vanligt och har hittills kunnat vara bl.a. som medicinsk personal. En arabisk kvinna har nått fänriks grad och en annan blev 2012 stridskommendant för en köns- och religionsblandad enhet. Militären har mycket höga etiska krav, speciellt för att värna alla civila och diskriminering mellan personer får ej förekomma. Israel är en av få nationer som ger öppet homosexuella full frihet inom militären. Även döva gör militärtjänst, och får bonus för detta.

Vapenteknik

Under upplevelsen av militärt hot från omgivande länder har bland annat USA bistått med militär rådgivning och teknik. Bland annat luftvärnsrobotar som behövdes i samband med Iraks anfall med Scud-missiler 1991. Det görs militär utveckling tillsammans med USA, bl.a. på laserförsvar. Även Tyskland har skänkt värdefull utrustning, såsom u-båtar. Fram till 1969 försörjde Frankrike Israel med stridsvagnar, flygplan och fartyg. Indien har ett utvecklat militärt samarbete med Israel och har därför ytterligare blivit måltavla för islamistisk terrorism. Israel är näst största leverantör av militär utrustning till Kina. Turkiet, Azerbajdzjan, Bosnien, Indonesien och Malaysia är några muslimska länder som har köpt vapen av Israel.

Vapenslag

Stående arméförband

• 6 pansarbrigader
• 4 infanteribrigader
• 1 fallskärmsjägarbrigad
• 3 artilleriregementen

Mobiliseringsförband

• 18 pansarbrigader
• 7 infanteribrigader
• 1 fallskärmsjägarbrigad
• 2 artilleriregementen

Flygvapnet

• 80 McDonnell Douglas F-15 Eagle
• 230 Lockheed Martin F-16 Fighting Falcon

Marinen

• 5 ubåtar
• 3 korvetter
• 15 robotbåtar
• 40 patrullbåtar

Kärnvapenfrågan

Israel har aldrig officiellt deklarerat att landet har kärnvapen. Enligt tidningsuppgifter har Israel byggt mellan 80 och 200 kärnvapen sedan 1960-talet. Enligt SIPRI;s årsbok 2009 beräknas Israel ha omkring 80 kärnvapen. 1986 offentliggjorde kärnkraftsarbetaren Mordechai Vanunu som då arbetade vid en av de israeliska kärnanläggningarna, att Israel hade kärnvapen. I en tysk TV-intervju försvarade Israels premiärminister Ehud Olmert i december 2006 att landet innehar kärnvapen: "Iran, openly, explicitly and publicly threatens to wipe Israel off the map. Can you say that this is the same level, when they are aspiring to have nuclear weapons, as America, France, Israel, Russia?".

I september 2009 röstade FN:s kärnkraftsförsamling igenom en resolution som kräver att Israel låter Internationella atomenergiorganet inspektera dess innehav av kärnvapen. Israel förklarade att man inte ämnar samarbeta med IAEA.

Säkerhets- och underrättelsetjänster

Shin Beth är Israels säkerhetspolis, Mossad är den civila underrättelsetjänsten, och Aman är den militära underrättelsetjänsten.

Utbildning

Utbildningsväsendet i Israel är till cirka 80 procent statligt finansierat, skall motverka skillnader för olika grupper i samhället samtidigt som det medger valfrihet.

Grundutbildning

Bland araber 10 procent. Skolplikt gäller för barn 5–18 år, från förskola till gymnasium och fri utbildning till 18 år. Grundskolans klass 1-6 påbörjas ungefär i 6-årsåldern. Högstadiet är klass 7-9 och gymnasiet klass 10-12. Det israeliska skolsystemet är uppdelat efter etnicitet, religiös tillhörighet och inom den judiska gruppen efter religiös observans. I den för alla obligatoriska undervisningen finns bland annat hebreiska, arabiska, judisk-arabiska relationer och historia. Religionsundervisningen har som mål att lära ut etik och moral, religiös orientering och tolerans mot andra grupper. Respektive grupp har frihet att fördjupa sig i sin egen religion och historia. Israel ratificerade FN:s konvention mot diskriminering inom undervisningen år 1961. Andraspråket arabiska eller hebreiska är inte krav för universitetsbehörighet som engelska, så många gymnasister väljer att läsa ytterligare ett europeiskt språk, exempelvis franska, tyska eller spanska. Från hösten 2012 blir det möjligt efter 20 års uppehåll att studera hebreiska även på Hamas-styrda Gazaremsan, inom ämnet "Känn din fiende".

Inom det statliga skolsystemet finns för judar ett sekulärt skolsystem, ett statligt religiöst och ett oberoende ultraortodoxt (haredi). Enligt Peled-Elhanan utsätts eleverna för en kontinuerlig indoktrinering i skolornas läroböcker med "dеmоnisеring" av раlеstiniеrnа. Trots en genomgång av hundratals textböcker kunde hon inte hitta en enda bild som visade palestinier som "normala människor", utan "enkla bönder, flyktingar och terrorister". Hennes studie från 2003 har tillbakavisats och kritiserats som selektiv och baserad på falska tolkningar av uppgifter och ren lögn, och refuserats av de akademiska tidskrifterna. Enligt en stor undersökning publicerad i februari 2013 ger läroböckerna en snedvriden bild av palestinierna och områdets historia. Bland annat visar kartor inte de gränser som är internationellt erkända.

För den arabiska befolkningen är skolsystemet uppdelat för druser, kristna och muslimer. Efter kritik om att den arabiska befolkningens standard är eftersatt har utbildningsministeriet beslutat om särskilda anslag, exempelvis 1999 och 2007 med femårsplan för att nivån ska vara likvärdig överallt.

Utöver dessa finns en mängd privata skolor som har statlig erkännande såsom det av ryska immigranter grundade Mofet-skolorna (med särskild inriktning på naturvetenskap) och mindre såsom de "binationella" skolorna för barn med en judisk och en arabisk förälder. Dessutom finns "fredsskolor" med både judiska och arabiska elever i samma klass, den första i Neve Shalom/Wahat al Salam startad 1984. Även fredsskolorna får statlig skolpeng.

Enligt FN uppskattades alfabetiseringsnivån 2004 hos män till 98,5 procent och kvinnor 95,9 procent för hela befolkningen. Enligt israeliska källor är bristerna störst hos etiopiska judar. FN:s studie anger 96,7 procent respektive 88 procent för Västbanken och Gaza.

För dem som behöver finns ulpanim intensivprogram för alfabetisering och "hebreiska för invandrare". Detta kan även kombineras med arbete på kibbutz.

Högre utbildning

Det finns nio universitet varav Technion är äldst (gr. 1912) och Hebrew University of Jerusalem (gr. 1918) är högst rankat, SJTU anger 53 plats i världen, 3 plats i Asien. Det finns även över 50 högskolor som får examinera upp till master- eller kandidatnivå.

Andelen 17-åringar som går universitetsförberedande program för 2009: judar 47 procent, arabiska kristna/muslimer 35 procent, druser 31 procent och beduiner 20 procent. 45 procent av befolkningen 18-64 år har akademisk examen. Postgymnasialt utbildade 2010 uppdelat: judiska män 52 procent, judiska kvinnor 58 procent, arabiska män 25 procent och arabiska kvinnor 27 procent. Den största ökningen sedan 1990 finns bland kvinnorna: judiska 33 procent (+ 25) och arabiska 8 procent (+19). Nivån i väst är 42 procent för kvinnor och i genomsnitt i Mellersta Östern-Nordafrika omkring 27 procent. Även nivån i Gaza och Västbanken är tredje högsta i regionen, tätt efter Libanon.

Israel har bland världens högsta andelar av avlagda doktorsexamina per capita i världen, cirka 1,3 procent, likt Tyskland och USA. Det är också det läkartätaste landet i världen. Israel satsar på akademisk forskning vilket har resulterat i publikationer, internationellt lanserade innovationer och nobelpris. Över 20 procent av alla nobelpristagare har judisk bakgrund; en del av dessa verkar i Israel.

Kultur

Israel har ett rikt kulturliv med bland annat filharmonisk orkester.

Området har sedan urminnes tid varit en viktig kulturell smältdegel. Här möttes och möts impulser från väst och öst, från Medelhavsvärlden och från Orienten. Den gamla judiska och ofta jiddischspråkiga kulturen från Östeuropa har bara delvis kunnat överleva i Israel, som präglas av en mer amerikanskt sinnad nybyggaranda. Men fortfarande är tongivande israeler inte sällan födda i Polen och Ryssland.

Dagens Israel har frambringat en litteratur av författare som skildrar den nya statens särskilda villkor och den judiska erfarenheten. Här finns sionister, socialister, modernister och existentialister. Internationellt uppmärksammade är bl.a. Amos Oz, A. B. Yehoshua och Yoram Kaniuk.

Från och med den judiska emancipationen i Västeuropa på 1800-talet har judar en viktig roll i den västerländska musiken som musikartister, dirigenter och kompositörer. Detta har delvis levt vidare i Israel, som har framstående orkestrar och ensembler samt en mängd världsstjärnor, särskilt solister. Den folkliga musikkulturen från Östeuropa, t.ex. klezmer, har bevarats eller t.o.m. återskapats.

Den judiska folkmusiken har utvecklats särskilt inom den religiösa kontexten och har ofta innehållit texter från Tanach och kunnat återspegla sionistisk längtan. Element ur den judiska musiktraditionen har kommit till uttryck genom att många judiska kompositörers verk fått framgång. Den israeliska nationalsången Hatikvah har en likhet med ett tema i Bedrich Smetanas "Moldau" och 1500-talets "La mantovana". Den delar många gemensamma drag med övrig judisk folkmusik, där olika mollskalor är vanliga, speciellt den harmoniska mollskalan.

Judiska melodier har använts i den moderna kyrkomusiken, speciellt inom karismatisk kristendom, och ett antal kristna artister har gett ut inspelningar av judiska eller judiskinspirerade sånger. Israels vinst i Eurovisionsschlagerfestivalerna 1978, 1979 och 1998 medverkade till att ge nytt fokus på judisk musik.

Internationella rankningar

Organisation	Undersökning	Rankning
Freedom House	Frihetsindex 2017	80 av 100 poäng (100 är ”mest fri”)
The Economist	Demokratiindex 2016	29 av 167 i världen
Transparency International	Anti-korruptionsindex 2016	28 av 176 i världen
FN:s utvecklingsprogram	Human Development Index 2010	15 av 179 i världen
Heritage Foundation/The Wall Street Journal	Index of Economic Freedom 2016	35 av 178 i världen
Freedom House	Pressfrihetsindex 2017	33 av 100 (100 är ”minst fri”) poäng
Reportrar utan gränser	Pressfrihetsindex 2017	91 av 177 i världen

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Israel.
  Bilder & media
• Kartor i Wikimedia Atlas relaterade till Israel
  Kartor

• Utrikespolitiska institutets faktablad om Israel
• Israeliska Statistiska Centralbyråns hemsida
• Israeliska Statens officiella hemsida
• Israeliska Centralbankens officiella hemsida
• CIA World Factbook
• Netzarim – De finns i Ra'anana, Israel