Israel Noræus

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Israel Noræus, adlad Norfelt, född 1606 i Nora socken, Ångermanland, död 16 juni 1677[1], var en svensk ämbetsman. Han var burggreve i Göteborg 1664-1677.

Israel Noræus var son till kyrkoherden i Nora socken, Ångermanland Johannes Laurentii (död 1609) och Karin Olofdotter.[2] Om fadern är känt att han undertecknade beslutet från Uppsala möte och att han ägde samma andel av byn Fanskog i Skogs socken som sin företrädare Olaus Laurentii Bure (död 1614). Israel och hans syskon upptog namnet Noræus efter födelsesocknen. Han studerade vid Uppsala universitet, där även hans bröder gick, och blev magister 1632. Noræus blev därefter syndikus i Göteborg och därefter president och förman i Göteborgs Handelskollegium, för att 1664 bli burggreve i Göteborg vilket han var till sin död 1677.

Israel Noræus var gift två gånger. Första hustrun Armika Siltman var dotter till borgmästaren Ollert Syltman (även skrivet Albert Siltman), Nya Lödöse, och Birgitta (Brita) Andersdotter (Hök)tillhörde ätten Hök af Partela.[3] Med henne fick han två döttrar, en stammoder till ätten Skeckta, Katarina Norfelt, och den andra till ätten Leijoncrantz, Brita Norfelt, gift med Gerhard Leijoncrantz. Andra hustrun Maria var dotter till biskop Johannes Bothvidi, och hade en son i ett tidigare äktenskap.

Israel och styvsonen Jacob Bohm adlades 1653 med namnet Norfelt, och introducerades på Riddarhuset året därefter på nummer 594, men eftersom ingen av dem hade någon son, slöt de sina adliga ätter på svärdssidan när de avled 1677 respektive på 1660-talet.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Israel Noræus i Svenskt biografiskt lexikon
  2. ^ Leonard Bygdén: Herdaminne för Nora socken, Härnösands stift
  3. ^ Gabriel Anrep, Svenska adelns Ättar-taflor