Ivan Osterman

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ivan Osterman.

Ivan Andrejevitj Osterman (ryska: Иван Андреевич Остерман), född den 23 april 1725, död den 18 april 1811, var en rysk greve och diplomat, son till Andrej Osterman, morbror till Aleksandr Osterman-Tolstoj. Ivan Osterman blev 1760 rysk minister i Stockholm.

Osterman började sin diplomatiska bana 1757 i Paris och utnämndes 1760 till envoyé i Stockholm. Där kom han i intim förbindelse med Mösspartiet och uppträdde vid riksdagarna 1765-66, 1769-70 och 1771-72 rent av som detta partis chef, tack vare guldet och makten hos det hov han representerade (han använde ofantliga summor för korruptionsändamål). Mössorna hade majoritet i alla ofrälse stånden, men mössorna på Riddarhuset ansåg att läget var så ovisst, att de efter samråd med greve Osterman slöt ett avtal om kompositionen med de adliga hattarna. Enligt detta avtal skulle inga räfster eller förföljelser sättas igång. Kungaförsäkran skulle behållas oförändrad, tryckfriheten skulle bestå, utrikespolitiken skulle vara fredlig och den ekonomiska politiken skulle präglas av sparsamhet och hänsyn till olika intressen. Minioriteten inom varje stånd skulle få en tredjedel av platserna, men denna föreskrift om moderation vid utskottsvalen respekterades inte. Till sekreta utskottet valde adeln nästan bara hattar, medan prästerna utsåg nästan bara mössor och borgarna endast mössor, som licentierats 1769. Bland dem var Esbjörn Reuterholm. Den franske ambassadören greve Charles Gravier de Vergennes kom nämligen överens med några ledande präster och borgare samt med bondeståndets sekreterare, att de mot ersättning i pengar skulle hindra alla angrepp mot rådet men kvarstå i mösspartiet.

Med honom överlades om, vilka personer som skulle insättas i sekreta utskottet, vilka som skulle uteslutas ur rådet med mera. Ja, Gustav III måste till sin grämelse underhandla med honom och delvis följa hans anvisningar vid de försök han vid 1771-72 års riksdag gjorde att försona partierna.

Till statsvälvningen 1772, som gjorde ett slut på hans inblandning i Sveriges inre angelägenheter, blev han emellertid en vanmäktig åskådare, den kom helt överraskande för Osterman, ty han saknade både penningar och instruktioner för en händelse så oväntad som denna.

Osterman rappellerades, hemkallades, 1774 och utnämndes 1775 till vicekansler samt stod väl hos både Katarina II och Paul I, vilken senare utnämnde honom till rikskansler. Vid Alexander I:s tronbestigning (1801) avlägsnades Osterman.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Osterman, 2, Ivan Andrejevitj, 1904–1926.