Jacques-Louis David

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Jacques Louis David)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Jacques-Louis David
David Self Portrait.jpg
Självporträtt från år 1794.
Född30 augusti 1748
Paris
Död29 december 1825 (77 år)
Bryssel
Begravningsplats 
Make/maka 
Konstnärskap
FältMåleri
MotivMytologiska motiv, porträtt
VerkHoratiernas ed
Marats död
UtbildningAcadémie de Saint-Luc
Académie Royale de Peinture et de Sculpture
RörelseNyklassicism
PriserPrix de Rome
Horatiernas ed (1784). Louvren, Paris.
Marats död (1793).

Jacques-Louis David, franska: [ʒa.klwi da.vid], född 30 augusti 1748 i Paris, död 29 december 1825 i Bryssel, var en fransk målare under nyklassicismens epok.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

David är den ledande gestalten inom nyklassicismen, men han skolades av Joseph Marie Vien i en rokokotradition i Bouchers anda. År 1774 vann han Prix de Rome, vilket gav honom möjlighet att under flera år uppehålla sig i Rom, där han studerade antikens skulptur samt verk av Rafael och Michelangelo, och därmed frigjorde sig från rokokons arv och istället anknöt till klassicismen. Vid sin återkomst till Paris 1780 ställde han ut tavlan Den blinde Belisar. Med tavlan Andromache vid Hektors lik invaldes han 1783 i franska konstakademin. Efter att ha återvänt för andra gången till Rom målade han tavlan Horatiernas ed, som visades Rom och Paris och genast erkändes som ett banbrytande verk. Färgerna är lysande och klara och teckningen fast, okonstlad och kraftfull. I motivet fanns ett budskap om en återgång från den nöjeslystna och sorgfria aristokratins förströelser till den romerska republikens traditionellt stränga etiska dygder.

David var mycket inflytelserik i Frankrike under tiden från revolutionens början 1789 till Napoleon I:s fall 1815. Få män har utövat en sådan makt över sin egen tids konst och smak. Hans motiv — allegoriska, historiska och mytologiska — och hans sökande efter den ideala skönheten med utgångspunkt från den klassiska skulpturens förmenta lagbundenhet skulle bli kännetecknande för den akademiska konsten under 1800-talet. Han påverkade även svensk konst, vilket kan ses i Carl Jonas Love Almqvists tavla som visar en detalj ur Sabinskornas bortrövande.

David hyllade revolutionens segrar, som Eden i Bollhuset och lovprisade dess martyrer, till exempel i Marats död. I den ödesmättade Liktorerna hembär Brutus söners lik återkommer temat med republikanska dygder. David var själv en deputerad medlem av nationalkonventet och ledde som sådan statens konstföretag och orsakade bland annat akademins upphävande 1793. Han fängslades tillfälligt efter Robespierres fall (1794). Från cellen målade han Utsikt över Luxembourgträdgården, ett litet mästerverk inom landskapsmåleriet, mycket romantiskt och varmt uttrycksfullt. Hans porträtt är långtifrån stränga, till exempel de av makarna Sériziat och den berömda skönheten Madame Récamier (1800).

David blev senare Napoleons skildrare framför alla andra och kejsarens hovmålare, med verk som Bonaparte till häst vid S:t Bernhard (1800) och Napoleons kröning (1804), och i skapandet av empirstilen spelade hans verk en fundamental roll. Efter restaurationen måste David, som röstat för kungens avrättande lämna Frankrike. Han slog sig ned i Bryssel, där han bodde fram till sin död, och fortsatte sin konstnärliga verksamhet, och därigenom fick stor betydelse även för belgiskt måleri.

Konstnären finns representerad på bland annat Österreichische Galerie Belvedere i Wien.

Målningar (urval)[redigera | redigera wikitext]

  • Den bilnde Belisar (1780)
  • Andromache vid Hektors lik (1783)
  • Horatiernas ed (1784)
  • Paris och Helenas kärlek (1788)
  • Liktorerna hembär Brutus söners lik (1789)
  • Marats död (1793)
  • Sabinskorna (1799)
  • Napoleon vid Sankt Bernhard (1800)
  • Madame Récamier (1800)
  • Napoleons kröning (1804)
  • Påve Pius VII (1805)
  • Napoleons kröning (1808)
  • Örnarnas fördelande (1810)
  • Leonidas vid Thermopyle (1814)

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]